Gästbloggare: Tänk om man var en hjärn-bläckfisk - min skrivprocess

Frida Endertorp är mitt namn, 20 år är min ålder. Stockholm är min födelseort. Och jag kan äntligen stolt säga att jag är författare. Skrivandet har alltid funnits i mitt liv, allt från små pjäser till noveller och större bokprojekt. Bokskrivandet har jag försökt mig på sen jag var elva, med mindre lyckade resultat genom åren. Därför flyttade jag hösten 2020 till Umeå för att studera litteraturvetenskap och kreativt skrivande på universitetet.

Definition av hjärn-bläckfisk: en person som har åtta hjärnor som hen kan använda samtidigt. Upphovsman: jag själv, när jag ville beskriva vad jag själv önskar att jag kunde vara. För tänk om man hade åtta hjärnor? Tänk vad många bokprojekt man hade kunnat hålla på med på en och samma gång.

Men nu har ju jag precis som alla andra på jorden bara en hjärna att använda. Och just den hjärnan arbetade fram en synopsis till min debutroman “Att göra innan döden”. Att boken skulle bli utgiven drygt tre år senare finns inte ens på kartan då, för när jag började skriva mina första rader är romanen endast ett hobbyprojekt. Visst fanns en dröm om författarskapet. Men självförtroendet hängde inte med mig, så jag skrev endast för att jag var tvungen att få ur mig alla idéer. Mina enda hjärna var fylld av de amerikanska ungdomsböckerna som jag hade snöat in mig på.

​Jag kan inte riktigt avgöra exakt den stund som perioden började, den då jag i princip bara ägnade mig åt ungdomslitteratur med någon koppling till staterna. Verk fyllda med dekadenta fester, high school-balen man själv ville gå på, extra allt helt enkelt. Böcker som rymmer en hel värld så nära vardagen och ändå inte. Medan jag skrev för fullt på min roman dök nya ämnen upp som fångade hela mitt intresse; olika tidsperioder, genrer, teman. Min önskan att ha åtta hjärnor var som störst.

För tänk vad mycket arbete man hade kunnat få gjort. Hjärna 1 hade kunnat fokusera helt på “Att göra innan döden”, medan resten av hjärnorna tog sig an mina vad jag kallar “perioder”. Den tiden då jag ägnar mig helt åt ett ämne eller en genre, när det upptar all min tid. När jag fick upp kärleken för dystopier hade hjärna nummer 2 kunnat ägna sig åt det gamla projektet som legat på is ett tag. Med “Stranger Things” kom en fascination för 80-talets neonfärgade estetik och nya projekt, perfekt för hjärna 3. Jag började titta på “Historieätarna” för att få inspiration vilket ledde till att jag hittade hem i 60-talets era av modern konst och Beatles, där hade hjärna 4 kunnat ta vid. Och då hade jag haft fyra hjärnor över som kunde ägna sig helt åt
gymnasiestudierna och andra projekt.

Tyvärr finns bara en hjärna som var tvungen att balansera allting. Om mina perioder
är positiva eller negativa för min kreativa process kan inte jag avgöra, det är ju så jag fungerar som individ. Jag har ju lyckats skriva en bok på tre år med bara en hjärna. Men jag önskar också att jag bara kunde trycka undan alla nya idéer och bara fokusera på ett projekt i taget. Särskilt eftersom dessa idéer sällan leder till någonting mer än en snabb synopsis.

Samtidigt så förhindrar perioderna inte mitt skrivande, i alla fall inte särskilt mycket. Jag fortsatte att skriva på “Att göra innan döden”, även när andra idéer dök. Tänk vad kul det hade varit att skriva en serie urban fantasy-böcker. Eller ett verk med nordisk mytologi som inspiration. Idéerna kom, skrevs ner, glömdes bort. Det var så lockande att börja med något annat projekt, men jag intalade mig själv att om jag ville få klart mitt projekt var jag tvungen att hålla fokus. Jobbigt ja, men helt klart värt det. På något sätt lyckades jag hålla fokuset och finna energin att skriva klart “Att göra innan döden”. Eller klart och klart, först skulle manuset redigeras och provläsas och redigeras igen.

Tillslut blev boken äntligen klar, och jag kom till beslutet som jag aldrig tagit förut; om jag skulle skicka in manuset till ett förlag eller inte. Det är ju min dröm sen barnsben, att få titulera mig författare. Men en författare är ju en lyckad person, någon att se upp till, en roll jag inte kunde se mig själv i. En sida av mig själv sa att jag måste chansa, en annan sa att det inte ens fanns någon idé med att försöka. Rädslan brottades med hoppet. Hoppet vann den här gången, något jag är väldigt glad över. För den 18 juni i år kunde jag stolt berätta på Instagram att min debutroman kommit ut. Det gick, trots att jag tvivlade på mig själv. Trots att jag bara har en hjärna som fick belastas av alla idéer.
​

---

​Hitta Frida!
Instagram > @fridaendertorp_author​
​