Här kommer 5 handfasta tips kring vad man ska tänka på när man skriver för barn. Dessa är tips som jag fått av min underbara lektör som lärt mig allt jag kan om att skriva barnböcker.

1. Tänk på vem din målgrupp är!

Förlagen delar in barn- och ungdomslitteraturen i olika åldersgrupper. Om man ska kunna konkurrera hos dessa förlag är det därmed viktigt att tydligt nischa manus man skickar mot en specifik åldersgrupp. Det finns några allmänna riktlinjer för respektive åldersgrupp vad gäller böckernas längd, språkets svårighetsnivå, hur läskig/spännande handlingen kan vara i termer av faror barnen utsätts för, vilken typ av humor som kan förväntas fungera, samt huruvida boken kommer att innehålla bilder eller inte. Läsbarhetsindex (LIX) kan användas för att få uppfattning om hur lätt eller svår en text är att läsa. LIX är baserat på medeltalet ord per mening och andelen långa ord (ord med fler än 6 bokstäver) uttryckt i procent. Det finns flera olika läsbarhetsindex, men i Sverige är LIX det mest använda.

0-6 år, bilderböcker
Böcker för barn 0-6 år. Innehåller en kombination av text och bilder med minst en bild på varje uppslag, där bilderna utgör hälften eller mer av boken. Språket ska vara väldigt enkelt, beroende på ålder kan det vara allt ifrån LIX 3 till max 17.

6-9 år, kapitelböcker med illustrationer
Enklare kapitelböcker, fortfarande med ganska rikliga illustrationer, kanske upp till en helsidesbild per kapitel eller per vartannat kapitel. Text upp till max 15 000 ord. Läsbarhetsindex på max Lix 20 för årskurs 2-3. Så få svåra ord som möjligt då många barn ännu kämpar med att ordentligt knäcka ”läskoden”.

9-12 år, kapitelböcker utan illustrationer
Mer komplexa och lite längre kapitelböcker, oftast utan illustrationer. Lite mer avancerade upplägg kan förekomma, såsom parallellhandling eller ramberättelse. Vanligtvis text upp till max 25 000 ord. Läsbarhetsindex under Lix ca 24-25 för årskurs 6. Handlingen får inte vara alltför ”barnslig”, då läsarna är eller i alla fall närmar sig ”pre-teens”.

För barn över 12 år räknas det som en ungdomsbok. För den mesta barn- och ungdomslitteraturen gäller att huvudpersonen vanligtvis är i ungefär samma ålder som den tänkta läsaren eller lite äldre. Barn vill sällan läsa om huvudpersoner som är mycket yngre än de själva, det uppfattas lätt som ”barnsligt”.

2. Begränsa dina informationsdumpar!

Överlasta inte starten med bakgrundsinformation och ”prat”, utan försök komma igång med handlingen så snabbt som möjligt. Sedan kan berättelsen fyllas på efter hand med saker som verkligen behöver förklaras. Bara det som är helt nödvändigt att säga i början tar man då, allt annat portioneras ut efter hand i så små doser som krävs, så att läsarens förståelse istället fördjupas bit för bit.

3. Skapa en rak dramatisk kurva!

De flesta berättelser fungerar allra bäst för en läsare när man skapar en ganska rak dramaturgisk kurva. De två vanligaste dramaturgiska kurvorna i sagor, kapitelböcker och populärromaner, är antingen den så kallade ”dramaturgiska valen” (som också ibland kallas för tre-akts-modellen) eller den som kallas för fyr-akts-modellen.

4. Arbeta igenom dina dialoger!

Dialogerna behöver också arbetas igenom utifrån målgruppen. För unga läsare är det bra att lägga in anföringar efter replikerna (anföringar är sådant som ”sa jag”, ”viskade Anne”) så att det blir lättare för läsarna att förstå vem det är som säger vilken replik. Om du skriver lågstadieböcker kan det vara bra att satsa på lite kortare, rappare repliker.

5. Lärarhandledning på sikt?

Det kan vara en säljfördel om kapitelböcker har en lärarhandledning när skolor tittar på inköp av klassuppsättningar av nya kapitelböcker. I en sådan lärarhandledning, som ofta kan köpas separat, finns en blandning av kortare och längre uppgifter knutna till varje kapitel i boken, som kan utgöra lektionsunderlag för klassrumsundervisning. Det kan vara ordlistor över svåra ord, läsförståelsefrågor, pysselidéer, olika skrivuppgifter inspirerade av boken, diskussionsfrågor, eller andra saker som kopplar till läroplanen och till värdegrundsarbetet i skolan, med mera.

Men detta bygger såklart på att man kan hitta ett samarbete med en pedagog som kan hjälpa till att skriva ihop denna lärarhandledning så att den blir relevant för läroplanen, och att förlaget också vill satsa på att ge ut den.

Hitta Annika!
Instagram >> www.instagram.com/annikagirod_forfattare
​

I det här inlägget tänkte jag kort lyfta det underbara novellformatet. Själv älskar jag att varva noveller med romanprojekt, eftersom det känns så fantastiskt skönt att kunna avsluta en text på bara några timmar och dagar. Novellen ger en välbehövlig skrivpaus. Och träning! För det är också kul att testa nya genrer och målgrupper utan att behöva förbinda sig att skriva klart en fullång roman.

Men hur gör du då för att skriva en novell? Har novellen egna skrivregler?

Alla de här frågorna besvarar jag i min  novellguide, som du kan  ladda ner alldeles gratis via min kurssida. (Novellguiden har dessutom blivit godkänd av ett rikssvenskt förlag som ger ut just noveller.)

Och var hittar jag motivation till att färdigställa min novell?

Svaren är många, men en lösning är att sikta på att delta i en novelltävling. På så vis får du en deadline att förhålla dig till.

Det finns en sida (Eva Ulleruds Skrivarlya) som länkar olika skriv- och novelltävlingar, besök den gärna. Och du missar väl inte att Kraxa förlag söker noveller nu i februari?

​Någonstans djupt inom mig har jag alltid vetat att jag vill skriva en bok någon dag, men att erkänna det för mig själv eller ens uttala den drömmen högt tog många år. Jag levde exakt så som vi alla förväntas leva. Utbildade mig, fick ett bra och välbetalt jobb och började klättra i karriären. Följde trender, shoppade, åkte på utlandssemestrar, hade ett fint och stort hem och hade allt man förväntas vilja ha. Problemet var att jag var så oerhört olycklig i det vi kallar ekorrhjulet. Efter att ha spenderat flera år med att bara försöka överleva stod jag inte ut längre. Min man jag och sålde allt vi ägde, sa upp oss från våra fasta jobb och flyttade in i en egenbyggd campervan sökandes efter att mer meningsfullt och hållbart liv. Redan från början visste jag att det fanns en viktig berättelse där som jag ville dela med mig av, att visa att det finns andra sätt att leva sitt liv på. Att ifrågasätta konsumtionssamhället vi lever i och de starka normer som styr våra liv mycket mer än vi tror. En blandning mellan en fackbok och en memoar kan man säga, med en lite gnutta essä i. Jag bestämde mig för att skriva en bok om det och satte mig helt enkelt ner en dag och började skriva. Jag skrev varje dag i flera timmar tills jag en dag tre månader senare var klar. Texten flödade ur mig utan ansträngning. Under den tiden hade jag dessutom skrivit på ett förlagsavtal med Gry förlag som såg potentialen i mig och min berättelse innan den ens var färdig. Något som jag snabbt insåg var mycket ovanligt. Boken ”Drömmen om ett annat liv” släpps hösten 2024 hos Gry förlag.

Det fick drömmen om att skriva att på riktigt vakna till liv. Drömmen om att även skriva något skönlitterärt. Något helt annorlunda än boken jag precis skrivit. Ivrigt började jag sluka böcker om skrivande. Lyssnade på poddar och läste bloggar om skrivande. Lånade varenda tillgängligt nummer av tidningen Skriva på biblioteket. Läste om vikten av ett långt och detaljerat synopsis innan själva skrivande påbörjas. Lyssnade på författare som berättade att de inte blev antagna av förlag förrän de började arbeta med riktigt bra synopsis. Att känna sina karaktärer och veta allt om dem. Att rita upp berättelsens dramaturgiska kurva och även kurvor för karaktärerna. Jag läste om hur svårt det är att bli antagen, det där nålsögat som är så extremt litet, nästintill omöjligt. Att man tidigt redan från början ska vara beredd på att få refuseringar, ofta fler hundra. Att bara de allra bästa av de bästa som också råkar ha en väldig tur blir antagna. Att skrivandet är svårt, frustrerande och kämpigt. Allt det här var det jag matades med innan jag ens börjat skriva. Skrivdrömmen kändes avlägsen, som att jag var dömd att misslyckas på förhand och jag gav upp innan jag ens försökt.

Men en natt drömde jag om en scen, ett möte mellan två karaktärer. Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar men den här scenen dröjde sig kvar och på morgonen satte jag mig genast framför datorn och skrev ner den. En övergripande idé till en berättelse där jag kunde urskilja karaktärer, miljöer och vissa delar av handlingen men inte en hel detaljerad berättelse med alla delar på plats. Jag kände ett pirr växa fram och en enorm glädje. Äntligen hade jag fått en idé till en roman och äntligen kunde jag börja skriva. När jag sedan skulle försöka skriva ett synopsis som jag läst att man bör, låste det sig. Det var helt blankt. Så jag la hela idén åt sidan utan att fortsätta, eftersom jag inte hade allt uttänkt och inget synopsis och då kan man inte skriva en bok. Men tanken på mina karaktärer och den där potentiella berättelsen som jag ändå kunde urskilja lämnade mig inte. Jag ville verkligen skriva även om jag inte hade en aning om vad som skulle hända. Viljan att skriva blev för stor och en dag bestämde jag mig för att bara sitta framför datorn och se vad hände.

Jag läste igenom de första kapitlen som jag skrivit flera månader tidigare och därefter hände något magiskt. Fingrarna började flyga fram över tangenterna av sig själva och manuset började växa fram. Ord för ord, sida för sida. Jag bestämde mig för att skriva lite varje dag utan att bedöma om det jag skrev var bra eller dåligt. Bara skriva på för att det var roligt. Tillåta mig själv att skriva trots att jag inte hade något synopsis eller visste vad som skulle hända. Helt plötsligt hade det gått en vecka och jag hade skrivit 8000 ord. En bikaraktär hade helt plötsligt vuxit fram tillsammans med miljöer och dialoger och nya idéer om vad som skulle hända framöver. För mig hade kreativiteten kickat igång först när jag satte mig ner och skrev, när jag tillät mig själv att utforska genom att skriva. Först när jag tog bort reglerna, vad och hur man bör skriva och förträngde tanken på hur svårt det är att bli antagen och enbart skrev för att det var roligt, kunde jag skriva. Nu är jag i fullgång med att skriva mitt allra första skönlitterära manus. Om det någonsin blir en utgiven bok som du får läsa vet jag inte, även om det självklart är den allra största drömmen. Men detta skriver jag för att jag älskar att skriva och för att lära mig hur man gör. Lära mig hur jag gör. Är det inte därför vi skriver? För att vi älskar att skriva? För att vi helt enkelt inte kan låta bli.

2023 låg fokus på flera boksläpp, andras manus (via Skrivguiderna), vanligt jobb, ryggrehabilitering, dödsbobyråkrati etc. Så det blev inte massor eget skrivet, endast 2.5 bokmanus (som fortfarande väntar på kärlek) + 1 novell. 

Visst, jag har inget trollspö. Livspusslet fortsätter att se aningen kaotiskt ut. Men jag planerar in pauser och jag schemalägger tid för eget skrivande, så att jag med gott samvete ska kunna lustskriva vid sidan av jobbet. Och oj vad jag ska skriva!
​

• Skuggriket 2 är klar, men förtjänar en sista genomgång nu i februari så att förläggaren inte behöver slita sitt hår alltför mycket.
• I februari ska jag också gå igenom ett manus jag skrivit tillsammans med en författarkompis, så att även hon ska slippa vänta längre på mig.
• Portvärlden 2 förtjänar ett slut! Sedan ska den in till förlaget för påseende.
• Skuggriket 3 förtjänar också ett slut, ca 1/3 är redan skrivet.
• Sedan har jag ytterligare ett romancemanus och en äventyrsbok för barn 9–12 år som är klara men väntar på kärlek. Och en kort skräckroman. Och en historisk paranormal romance. Men knappast under 2024 ...

Vilka skrivmål har du?

Maria Hernius är född 1993 och bor i Göteborg där hon arbetar som grundskollärare och författare. Hon har gett ut böckerna, Mörkt paradis och Mörkt paradis: Förvildad. Mörkt paradis vann Årets
debut hos Fantasykammaren 2020 och en andra upplaga gavs ut under 2023 av Storify Publishing. Förvildad släpptes i september 2023 på Bokmässan i Göteborg. Det är en dystopisk YA trilogi och den sista avslutande delen skrivs i detta nu.

Skulle du fråga mig om jag föredrar att läsa en bok eller att titta på film, skulle jag ärligt svara det sistnämnda. Men jag svarar också oftast att jag föredrar boken framför filmatiseringen. En bok har ett djup i världsbygget, karaktärerna, intrigen och miljöbeskrivningarna som en film många gånger saknar. Samtidigt riskerar vissa böcker att tappa mitt intresse om de är för detaljerade eller utdragna. Därför älskar jag att kombinera de två medierna i mitt skrivande och personligen har det varit ett vinnande koncept för mig i målet att skriva en bok.

I det här blogginlägget tänkte jag i tre steg förklara hur jag skriver bokmanus med filmen som vägledning. Fördelen för mig att använda ett ”filmperspektiv” när jag skriver är att berättelsens intrig, huvudpersonernas karaktärsdrag och miljöbeskrivningarna blir lättare att visualisera. Det ger mig verktyget för att skriva en övertygande, attraktiv berättelse.

Första steget utgår från den dramaturgiska kurvan. Kortfattat kan den förklaras som att en berättelse är indelad i tre akter med inledning, mitt och slut. Händelseutvecklingen följer sedan akterna genom olika stadier som i slutändan når sin kulmen. Filmer följer oftast den här dramaturgin väldigt tydligt och avskalat. Okej, nu när jag förklarat det lite flummigt, här kommer första steget:

Jag börjar med skelettet och sätter ut de scener jag har klart för mig på kurvan. På så vis vet jag till exempel vad som behöver hända med huvudkaraktären i akt 1 för att äventyret ska starta. Eller vad som händer vid ”allting går åt helvete” punkten strax innan akt 3. Jag vet också hur boken ska sluta och eftersom jag skriver kronologiskt ger det mig ett tydligt mål att skriva mot. Genom att placera ut händelserna ser jag vad som saknas och vad som behövs läggas till för att få ett flyt innan jag börjar skriva det första utkastet.

Det andra steget är det svåraste, eller… låt mig omformulera mig. Det mest ointressanta för mig i skrivprocessen är att skapa karaktärer. Så hur gör jag för att bli motiverad? Jo, enligt mig behöver karaktärerna inte var särskilt ”runda”, tvärtom uppskattar jag rätt platta, tydliga karaktärsdrag. I film lär jag inte känna karaktärer lika bra som i en bok, ändå hejar jag på filmkaraktärer på liknande sätt som i böcker. Det enda jag kräver är att de har en tydlig roll att spela och ett tydligt karaktärsdrag.

För att göra karaktärerna mer trovärdiga placerar jag ut även dem på den dramaturgiska kurvan. Alltså att de utvecklas efter vad de går igenom under berättelsens gång. Därför sätter jag mål för hur mina karaktärer ska sluta sin personliga historia. Det är ett bra sätt för att göra dem mer verkliga, både för mig och läsaren. Ska den blyga bli modig, den onde god eller den gode ond? Ärligt talat skapar ju karaktärerna berättelsen och mina favoritscener i böcker och film är oftast när karaktärer interagerar med varandra, så länge de är tydliga. Annars blir de bara ett ansikte i mängden som jag lätt glömmer bort.

Vi har nått sista steget, min favorit, scener och miljöbeskrivning. Jag tänker på kapitlen som filmscener. Hur ser platsen ut där kapitlet utspelas? Vilka personer behöver vara med? Hur blir scenen så tilltalande som möjligt? Författaren Victoria Aveyard beskrev att hon i en scen mellan två karaktärer upplevde att den blev långtråkig.  Därför satte hon en av dem i ett badkar. På så vis ändrades dynamiken i scenen och den blev betydligt mer intressant. Okej, alla kan inte vara nakna i varje scen, men om man strävar efter en speciell scensättning i varje kapitel, blir det mer minnesvärt. Det mottot försöker jag hålla fast vid.

Min mening med ovan blogginlägg är att, utifrån min egen erfarenhet, erbjuda råd som jag själv velat läsa i starten på min författarresa. När jag började skriva insåg jag att om jag medvetet förenade film- och bokmediet blev det enklare att färdigställa ett första utkast. Många av oss ser på film och tv varje dag, därför kommer dramaturgin oftast naturligt. Den bor liksom inombords. Självklart finns det tusen sätt för att skriva ett manus, det gäller att hitta sin egen väg. Men att använda filmen som vägledning för att skriva böcker är givande och inte minst roligt!

Hitta Maria!
Hemsida >> www.mariahernius.com
Instagram >> www.instagram.com/mariahernius
TikTok >> mariahernius 
Facebook >> mariaherniusauthor

Nya bilderboken om samtycke närmar sig med stormsteg. Och vi har en släppmånad, april 2024, mer info kommer snart!
​

Dags att summera 2023 i siffror. Jag har nog inte riktigt fattat hur galet det här året varit, året när jag släppte flera böcker, deltog i mina första bokmässor och kickstartade lektörverksamheten via Skrivguiderna på allvar. Flera författarbesök har det också blivit och jag är tacksam för alla underbara läsarhälsningar som trillat in!

För att kunna greppa alltsammans har jag gjort en liten sammanställning. Det har blivit:

❤️ 2 egna böcker, Nattkrigaren & Skogshäxans skatter.
❤️ 2 noveller, Bergtagen som fristående verk + en novell i Jul igen.
❤️ 1 nytt bokkontrakt, bilderboken som utkommer ... avslöjar snart.
❤️ 1 härlig skrivkurs via Vasa Alma, spännande att få undervisa på plats och jätteduktiga deltagare!
❤️ 0 medlemskap i Finlands svenska författareförening, likså 0 stipendier. (Är jag ledsen? Ja, lite, jag längtar ju efter att få kalla mig författare även härhemma, inte bara i Sverige.)
❤️ 25 lektör- och redaktöruppdrag, dvs. ca 2/månad, varav:
● 5 BTJ-recensioner, 3 redaktörläsningar (1 för förlag, resten för privatpersoner), 17 lektörläsningar (2 för förlag, resten för privatpersoner).
● 5 återvändande kunder! (Tack för förtroendet!)
● Av de privatmanus jag jobbat med (vissa manus har jag jobbat med flera varv) ska 6/13 definitivt bli böcker. Övriga håller jag tummarna för, när de så småningom får testa sina vingar!

Därmed  vinkar jag farväl till det gamla året och hälsar det nya välkommet. 2024, året då jag förhoppningsvis ska få chans att använda min splitternya unicornpenna (se bilden) och skriva mycket (!) mer på egna väntande projekt som hopat sig under det gångna året. Jag kommer därför också ta på mig aningen färre lektöruppdrag framöver, så boka era tider ni som vill säkerställa en plats. Dessutom omstrukturerar jag livet as we speak för att bl.a. bättre hinna umgås med mina följare. (2023 innebar dessutom onödigt mycket sjukdom, död och sorg, så gäller att ta bättre hand om orken framöver. Positiva vibbar!)

Har du tankar om 2023 & 2024? Kommentera gärna. Och så önskar jag dig massor med lycka, hälsa och glädje!

Jag heter Emma och är barnbibliotekarie. Jag gillar att skriva för barn, och särskilt mellanåldern. Min första bok kom i augusti 2023 och heter Kär på riktigt?. Den handlar om 12-åriga Nellie som är kroniskt sjuk, ett stort Beyoncé-fan och känner att kompisarna är på väg att växa ifrån henne.

​För några år sedan satt jag på bussen på väg hem från jobbet. I öronen hade jag en ljudbok eller en podd, jag minns inte. Jag minns bara att jag tänkte - är det dags att säga upp Spotify premium? Ska jag fortsätta betala varje månad, när jag knappt lyssnar på musik längre? Min tråkiga spellista består fortfarande av samma gamla låtar jag lade till för flera år sedan, som jag tröttnat på allihop. Jag behöver inte funktioner som att slippa reklam eller att lyssna offline, jag som bara lyssnar på poddar och ljudböcker. Vilken onödig utgift, egentligen.

Ungefär vid samma tid tog jag nya tag i mitt skrivande. Bestämde mig för att om jag ska bli författare måste jag faktiskt skriva färdigt ett manus, som känns så färdigt att jag vågar skicka det till förlag. Från tre oklara romanprojekt gick jag till att fokusera på ett av dem, ha som mål att skriva färdigt det. Skrivandet satte sig över alla andra fritidsintressen och jag skickade in ett manus. Blev antagen. Fortsatte att skriva på fler projekt i väntan på utgivningen. Skrev och skrev och skrev. Flera gånger i veckan. I perioder varje dag. Från att ha varit en tanke långt borta, om att någon gång ska jag ta tag i min skrivardröm och faktiskt skriva något, så är skrivandet ständigt närvarande.

I öronen gör musiken mig sällskap. Det började nog med att jag bara ville ha något att lyssna på, för att fokusera. Sen upptäckte jag hur inspirerande det var. Nu har jag en Spotify-lista för varje romanprojekt. Inspirationen kommer från musiken och musiken stänger ute omvärlden, skapar en bubbla där jag kan gå igenom mina idéer om och om igen. Måla upp scener, bygga dialoger, komma förbi hinder i berättelsen.

Även när jag inte skriver lyssnar jag på musik, som får mig att tänka på mitt nuvarande skrivprojekt. På så sätt fortsätter jag inspireras, tänka på manuset. Oftast på väg till och från jobbet, vare sig jag promenerar, åker buss eller cyklar. Stannar upp, antecknar något i mobilen. En replik, en idé till en scen. En lösning på ett problem i handlingen. Mobilen är full med idéer, redo att ta tag i när jag väl får tid att sätta mig vid datorn. Med hjälp av musiken skriver jag i huvudet varje dag.

Det finns många som använder musik medan de skriver, och vad som funkar för en funkar kanske inte för en annan. Filmmusik är vanligt, något instrumentalt som inte stör. För mig gör det inget om musiken har text. Det är snarare något jag föredrar. När jag sätter ihop en spellista för skrivinspiration är det svårt att säga vad som platsar där. En textrad som känns rätt, en titel, en stämning i musiken, en refräng, en låt som jag tror huvudpersonen skulle lyssna på … Vad som helst kan göra att en låt kvalificerar på skriv-listan.
​
Idag känns det helt galet att jag en gång tänkte att jag inte behövde mitt konto på Spotify längre. Att jag inte skulle lyssna på musik. Att jag inte förstod vilken källa till inspiration musiken kunde vara. Nu är det snarare så att ljudböckerna och poddarna får mindre tid i mina öron. När jag lyssnar på ljudböcker svävar tankarna iväg ibland, jag börjar tänka på mina egna berättelser. Det är också inspirerande, men också störande när man bara försöker fokusera på en bok. Då måste jag ibland byta över till Spotify, så jag kan sväva iväg utan att tappa bort mig. Skriva i huvudet.

Min debutbok heter Kär på riktigt? och huvudpersonen Nellie är besatt av Beyoncé. Jag kände att jag ville att hon skulle ha något som hon var väldigt intresserad av eller ett stort fan av. Vad skulle det kunna vara … Jo, musik såklart! Kanske är det ingen slump att Nellie hämtar styrka i musiken, för det gör ju jag också. Min bästa skrivkompis!

Jag hade ju inte tänkt skriva fler noveller egentligen då jag har så många bokprojekt som flåsar i nacken, men så fick jag förfrågan om att vara med i årets upplaga av Jul igen ... och kunde inte tacka nej. Min novell ??? är en ricktig myspusseldeckare i fantasytappning och novellformat. Lyckas du klura ut vem som mördat Gloria, ledare för Melodiernas väktare?
​

Alla som skriver dikter är poeter, men alla dikter är inte bra poesi. Vem som helst kan alltså skriva, även om slutresultatet inte är så mycket att hurra för. Vi har alla möjligheten, och rättigheten, att skriva dålig lyrik. För mig är det en inspirerande tanke. Kanske det närmaste jag som västerbottning kommer hurtiga tillrop. Jag har nämligen behövt hitta skrivmotivation som rimmar med min långa släktlinje av människor som jobbat med jordbruk och inte skrattat så värst mycket, förutom på jul. Min motivation behöver finnas i samklang med rådande jante-lagstifning och min tendens att skämmas för det mesta jag tar mig för. Att helt ge mig hän åt tanken på att allt jag skriver i alla fall till en början är skit har varit frigörande. Även om jag skulle drabbas av plötslig självinsikt över vad jag håller på med, har jag redan förberett mig mentalt och därmed avväpnat min inre snobb. Det är ingen idé att ha respekt för ett tomt word-dokument om jag ändå bara ska fylla det med dravel. Inget behöver visas för någon annan om jag inte vill. Det är inget alarm som börjar tjuta om jag skriver på ett pubertalt sätt om känslor eller om jag är tråkig och medioker. Det är fritt fram.

Min ingång till litteratur var poetry-slam, vilket är tävlingsformen för spoken word. Det finns inga ramar för poesin annat än att dikten behöver vara under 3 minuter och skriven av poeten själv. Sedan kan det vara bra om publiken förstår innehållet och sedan gillar det. Synen på skrivande är punkig på sättet att ingen har särskilt mycket bakgrundskunskap, alla bara skriver. Till slut har en övat så pass mycket att poesin blir bättre. På det sättet är jag kompislärd. För mig har processen varit; att jag först lärt mig skriva och sedan lärt mig teorin bakom varför vissa saker blir snygga eller känns bra. Det finns till exempel ett klassiskt litterärt stilgrepp som heter “trikolon” eller tretal. Något som i princip bara är att antingen upprepa en fras tre gånger eller att ge tre exempel. Det gör jag hela tiden i mina texter, men hade ingen aning om att det var en etablerad grej.

Innan jag hittade poesin och började skrivandet som hobby hade jag i omgångar försökt att komma igång. Jag trodde de som kunde skriva var en specifik kategori personer. De hade bra handstil, gott uppmärksamhetsspann och en förkärlek till att sitta stilla länge nog för att producera större mängder text. I den kategorin ingick inte jag. På tiden jag gick i skola var en fortfarande tvungen att skriva för hand och läraren använde arga röda pennor för att peka ut alla stavfel. Det var väl på sin plats att skolan försökte göra något åt min hemska stavning, men det satte locket på skrivlusten. Jag började skriva regelbundet när jag var 23. Det som är bra med att vara vuxen är att ingen betygsätter ens hobby. Förvånansvärt många av mina dikter är skrivna på promenader, busshållplatser och under toalettbesök. Mina dokument är fyllda med stavfel och jag rättar inte alltid till grammatik eller formuleringar. För mig är det i första hand ett manus. Dikten är det som händer live mellan mig och publiken.

Vän av ordning kan läsa den här texten och påpeka att det är lätt för mig att prata om att skriva förutsättningslöst då jag efter en tids övande vann SM i poetry-slam. Det är sant. Kanske att någon person som är ödmjuk på riktigt har något mer välformulerat att säga om ämnet. Men jag tycker fortfarande det är viktigt att prata om. Till mitt försvar kan jag säga att jag skrivit ett utkast till en dålig bok. Det har tagit tid och jag har sett timtals av youtube-videos för att ta till mig grundläggande verktyg. Till slut växte en första version av en kortroman fram. Den är inte bra. Men jag är otroligt nöjd över att den finns. Nu kan jag äntligen rynka på näsan åt vad jag åstadkommit och börja den långa processen av att redigera det till något jag faktiskt tycker om. Ett inspirerande citat som kanske ekar mindre tomt när det kommer från min mun är: Alla kan skriva en dålig bok! Under tiden kommer en garanterat lära sig något om skrivande. Förhoppningsvis blir nästa bok bättre. Även solen har sina fläckar och vi perfektionister måste också få öva. Om inget annat hjälper går det alltid blunda under tiden en skriver.
​

Hitta ​Andra Anna!
Facebook: https://www.facebook.com/AndraAnnasPoesi 
Instagram: https://www.instagram.com/andraannaspoesi
​

Det känns underbart kul att det går framåt med min bilderbok om samtycke för de allra yngsta läsarna. Emelie Wiklund har tagit fram ursnygga illustrationer och steg för steg närmar vi oss en utgivning hos Kikkuli förlag, mer om släppdatum så småningom.

Här får du en glimt av min Nelly som inte tvekar att säga NEJ!
​

Hitta Frida!
Instagram >> https://www.instagram.com/frida.gamero

Äntligen är det dags att visa upp ljudboksomslaget till Bergtagen som ingår i ljudboksserien Förtrollande romanser! Visst är det underbart vackert?

Om Bergtagen:

Året är 1935 och Ingrid arbetar som tjänsteflicka hos Segerstierns, en av Vasas rikaste familjer. Men Ingrid vill så mycket mer. Hon drömmer om frihet, om att resa – kanske ända till Amerika. En kall novemberkväll händer något ödesdigert och Ingrids liv vänds upp och ner. Vilket pris skulle du vara beredd att betala för din frihet?

Bergtagen är en långnovell som berör temat historisk (Vasa under mellankrigstiden, en tid när det bubblade i såväl Finland som resten av Europa) paranormal (ett övernaturligt element, i det här fallet baserat på en lokal legend) romance (spirande, förbjuden kärlek). Långnovellen utkommer som ljudbok i december 2023, men du kan även läsa den i antologin Vintergnista (Seraf förlag).
​

Har ni haft en text i er som börjat leva sitt eget liv? En sådan man måste kapitulera inför och bara låta det som ska ske ske. Det hände mig.

Efter att ha läst Käraste Herman, Maja Hagermans fantastiska biografi om rasbiologen professor Herman Lundborg, visste jag att det var mitt öde att berätta hans hemliga älskarinnas historia. Faster Maja (hon var nämligen mammas faster) lurade i bakgrunden, gav mig små vinkar om vad hon ville ha sagt. En hand mot ryggslutet som förde mig framåt.

Jag tog sikte på Majas fotspår och följde dem. Historien ledde mig från den ena släktingen till den andra, flera för mig okända, men alla bidrog med pusselbitar till bilden av Majas liv i Uppsala 1926. Den stora frågan var hur i herrans namn hon kunnat falla för en man som Herman Lundborg. En nazist som klassificerade vår släkt som en lägre stående människotyp än den nordiska rasen.

Eftersom jag bor i New York så blev det några resor med efterforskning i fokus. Jag spenderade några dagar i Uppsala. Stod framför Drottninggatan 3 där de bodde i ett gårdshus, men jag kände ingenting. Med tunna bomullshandskar bläddrade jag i albumen innehållandes Lundborgs foton inne på Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket. Såg mina släktingar, framför huset med bistra miner, som tur var med sina kläder och värdighet i behåll. Fasansfullt ändå.

Jag gick i Majas fotspår och försökte föreställa mig hur det såg ut för närmare hundra år sedan. Men det var något som fattades. Övre Soppero. Byn vi härstammar från som jag tidigare aldrig hade besökt. Jag behövde se huset som min morfars föräldrar, Maja och några av hennes bröder stod uppradade framför. Där skulle jag få de rätta vibbarna. Jag tog tåget till Kiruna.

Inne på Lindex i Kiruna började min mobil surra. En släkting som var intresserad av mitt projekt pratade i munnen på sig själv, så upphetsad var han. Han hade fått höra att ägaren till släktgården oförhappandes var på besök i byn. Det passade utmärkt eftersom jag hyrt bil för att köra till Övre Soppero ändå, på vinst eller förlust. Optimistiskt hade jag tänkt att nog skulle jag kunna hitta huset. För hur svårt kunde det vara?

Jag fick husägarens namn och telefonnummer, naturligtvis ännu en släkting jag inte visste fanns. I ett långt textmeddelande presenterade jag mig och förklarade varför jag hemskt gärna skulle vilja komma och åtminstone se släktgården där allt hade börjat för Maja. Min tanke var att mötet med platsen och huset skulle ge berättelsen en ordentlig skjuts framåt med hjälp av historiens vingslag. Tänk att få sitta i köket där Maja träffade Lundborg för första gången. Jag kunde se framför mig hur hon stod med brinnande kinder då Lundborgs blick landade på henne. En författares dröm helt enkelt. Nå, husägaren och tillika min tremänning svarade kvickt på mitt meddelande. Efter några utväxlade sms var det bestämt att jag skulle komma dit klockan elva följande dag.

Det kändes rent av högtidligt när jag satte mig bakom ratten. Äntligen skulle jag få se byn. Allt, vad som helst, kunde hända nu när jag var på väg tillbaka till mina rötter. Jag hade en känsla av att Majas historia på något vis skulle uppenbara sig för mig.

Oj vilken antiklimax det blev. Jag hade sett Skol-Isaks (morfarsfar) timrade hus med inglasad farstutrapp och med älven brusandes i bakgrunden på fotografierna. Det jag möttes av när jag klev ur bilen var ett rött litet hus som inte alls liknade det på korten. Jag hade haft en orimlig idé om att insidan skulle vara bevarad från 1920-talet och att jag skulle känna Majas närvaro. Men naturligtvis var det moderniserat, senast någon gång på 60-70 talet. Vibbarna uteblev. Det var bara ett hus. Inget annat.
​
Jag kände mig märkligt tom. Det var dock efter det besöket jag förstod att Majas historia fanns i mig. Det var som om Maja sa: ”Är du nöjd nu? Sluta ränna runt, lyssna på mig i stället.”

Jag lyssnade och förstod att det var bara att hugga i, gräva djupt och skriva, skriva, skriva. Slutresultatet blev En enkel till Uppsala: Majas resa.

Det blev en till novellvinst, lite så där apropå, för att det är kul att skriva noveller. Särskilt noveller som handlar om julen. Den här gången blev det en magisk mordgåta. Klarar du av att lösa den?

Gloria var död. Giftmördad, om man fick tro doktor Nikolaus. Och det bara några dagar innan julafton. Den lilla staden Vintergröna, en samling rikt dekorerade hus djupt inuti den snöklädda urskogen, var naturligtvis i uppror. Rykten färdades likt flingor i en vinterstorm, rappt och otyglat mellan gårdarna.
   ”Alldeles röd i nyllet”, sa bagarsonen.
   ”Nej, svart”, menade vedhuggaren.
   ”Nu får det vara nog”, inflikade en tredje, skräddarens hustru, och täckte för sin tjutande unges öron. ”Ni skrämmer barnen.”
   Hon sa så för att det var sant, men också för att hon själv knappt tålde höra mera. De andras ord borrade sig likt istappar in i bröstet och sjönk till magen där de bildade en kall klump. Gloria, ledare för Melodiernas väktare, var död. Vad skulle det nu bli av julen?

Bilden är från när förlaget, Nohiding förlag, presenterade novellvinnarna.
​