Definition av hjärn-bläckfisk: en person som har åtta hjärnor som hen kan använda samtidigt. Upphovsman: jag själv, när jag ville beskriva vad jag själv önskar att jag kunde vara. För tänk om man hade åtta hjärnor? Tänk vad många bokprojekt man hade kunnat hålla på med på en och samma gång.

Men nu har ju jag precis som alla andra på jorden bara en hjärna att använda. Och just den hjärnan arbetade fram en synopsis till min debutroman “Att göra innan döden”. Att boken skulle bli utgiven drygt tre år senare finns inte ens på kartan då, för när jag började skriva mina första rader är romanen endast ett hobbyprojekt. Visst fanns en dröm om författarskapet. Men självförtroendet hängde inte med mig, så jag skrev endast för att jag var tvungen att få ur mig alla idéer. Mina enda hjärna var fylld av de amerikanska ungdomsböckerna som jag hade snöat in mig på.

​Jag kan inte riktigt avgöra exakt den stund som perioden började, den då jag i princip bara ägnade mig åt ungdomslitteratur med någon koppling till staterna. Verk fyllda med dekadenta fester, high school-balen man själv ville gå på, extra allt helt enkelt. Böcker som rymmer en hel värld så nära vardagen och ändå inte. Medan jag skrev för fullt på min roman dök nya ämnen upp som fångade hela mitt intresse; olika tidsperioder, genrer, teman. Min önskan att ha åtta hjärnor var som störst.

För tänk vad mycket arbete man hade kunnat få gjort. Hjärna 1 hade kunnat fokusera helt på “Att göra innan döden”, medan resten av hjärnorna tog sig an mina vad jag kallar “perioder”. Den tiden då jag ägnar mig helt åt ett ämne eller en genre, när det upptar all min tid. När jag fick upp kärleken för dystopier hade hjärna nummer 2 kunnat ägna sig åt det gamla projektet som legat på is ett tag. Med “Stranger Things” kom en fascination för 80-talets neonfärgade estetik och nya projekt, perfekt för hjärna 3. Jag började titta på “Historieätarna” för att få inspiration vilket ledde till att jag hittade hem i 60-talets era av modern konst och Beatles, där hade hjärna 4 kunnat ta vid. Och då hade jag haft fyra hjärnor över som kunde ägna sig helt åt
gymnasiestudierna och andra projekt.

Tyvärr finns bara en hjärna som var tvungen att balansera allting. Om mina perioder
är positiva eller negativa för min kreativa process kan inte jag avgöra, det är ju så jag fungerar som individ. Jag har ju lyckats skriva en bok på tre år med bara en hjärna. Men jag önskar också att jag bara kunde trycka undan alla nya idéer och bara fokusera på ett projekt i taget. Särskilt eftersom dessa idéer sällan leder till någonting mer än en snabb synopsis.

Samtidigt så förhindrar perioderna inte mitt skrivande, i alla fall inte särskilt mycket. Jag fortsatte att skriva på “Att göra innan döden”, även när andra idéer dök. Tänk vad kul det hade varit att skriva en serie urban fantasy-böcker. Eller ett verk med nordisk mytologi som inspiration. Idéerna kom, skrevs ner, glömdes bort. Det var så lockande att börja med något annat projekt, men jag intalade mig själv att om jag ville få klart mitt projekt var jag tvungen att hålla fokus. Jobbigt ja, men helt klart värt det. På något sätt lyckades jag hålla fokuset och finna energin att skriva klart “Att göra innan döden”. Eller klart och klart, först skulle manuset redigeras och provläsas och redigeras igen.

Tillslut blev boken äntligen klar, och jag kom till beslutet som jag aldrig tagit förut; om jag skulle skicka in manuset till ett förlag eller inte. Det är ju min dröm sen barnsben, att få titulera mig författare. Men en författare är ju en lyckad person, någon att se upp till, en roll jag inte kunde se mig själv i. En sida av mig själv sa att jag måste chansa, en annan sa att det inte ens fanns någon idé med att försöka. Rädslan brottades med hoppet. Hoppet vann den här gången, något jag är väldigt glad över. För den 18 juni i år kunde jag stolt berätta på Instagram att min debutroman kommit ut. Det gick, trots att jag tvivlade på mig själv. Trots att jag bara har en hjärna som fick belastas av alla idéer.
​

Idag funderar jag på starka och svaga verb.

Vad är ett verb? Jo, när man gör något.
Jag hoppar, skrattar, ropar ...

När du jobbar på en text, så kan det vara värt att lägga märke till vilken typ av verb du använder. Är de svaga eller starka?

(Starka verb hänger f.ö. ihop med gestaltning, vilket du kommer att märka i exemplet härunder. Om du undrar vad gestaltning är, så föreslår jag att googla det iom det är ett viktigt skrivverktyg. I korthet handlar det om att visa något istället för att berätta, "show, don't tell", att läsaren verkligen upplever texten ex. via olika sinnesintryck.)

Ex.
Han gav mig lappen samtidigt som han tittade ilsket på mig.
Svaga verb = gav, tittade.

Vi testar att peta lite i meningen! >>
Han slängde lappen på bordet, så att den landade i en hopknycklad hög vid mina händer. Munnen var hoppressad till ett tunt streck, ögonen smala som isskärvor och nävarna hårt knutna.

Notera att han inte längre ger lappen, han slänger den. Det känns genast mera laddat. Och här kommer vi in på gestaltning >> I stället för att han tittar ilsket, så får läsaren ta del av både kroppsspråk och minspel, och kan göra sig en egen tolkning. Hur tolkar du ovanstående mening? Känns han upprörd, eller upplever du hans känslor annorlunda? Vilka intryck kan vi lägga till för att förstärka scenen ytterligare (tänk: syn, hörsel, känsel, doft, smak, reaktioner, tonläge ...)?

Jag säger inte att du måste använda starka verb, eller att din stil kräver mer gestaltning. Vi gillar alla att skriva på olika vis, vi har alla vår egen röst ... men, var åtminstone medveten om vilken typ av verb du använder, så kan du välja vilket som!

Hade någon sagt till mig för fem år sedan att jag skulle bli författare, hade jag skrattat åt dem.

Varför?

För inte kan jag skriva en bok! Jag som alltid haft svårt för grammatiken. Folk som tidigare skrattat åt min stavning, skulle förmodligen skrattat tillsammans med mig vid detta påstående.

Men här sitter jag nu i skrivande stund och kan faktiskt kalla mig för författare. För till våren 2022 kommer jag att ha en bok i min bokhylla, som det står Paulina Ny på. Jag har nog inte riktigt förstått det än. Kanske gör jag det först när jag får hålla min bok i handen?

Men hur blev min hemliga dröm min verklighet? För det var just vad det varit, en hemlig dröm. En dröm jag gömt långt inom mig av rädsla för att bli skrattad åt. Men en dag för cirka två år sedan läste jag en fråga, Om du kan bli vad du vill, utan att tänka på pengar eller geografisk plats, vad vill du då bli?

Mitt svar kom snabbt, Författare! Men tankarna kom lika snabbt, jag kan inte. Jag kan inte bli författare. Då läste jag ett citat som förändrade allt.

                Du kan aldrig säga att du inte kan något, om du inte gett det en ärlig chans.
                                                                             -okänd

Hade jag försökt? Hade jag gett det en ärlig chans? Nej, det hade jag inte. Så där och då beslutade jag mig för att faktiskt ge det en ärlig chans. Jag skulle skriva en roman och det skulle få ta så lång tid det än tog, men jag skulle ha en bok i min bokhylla där det stod Paulina Ny.

Så var det bara att kasta sig ut och skriva en roman?

​Ja, i mitt fall var det så. Men det var inget som skrev sig själv över en natt. Jag började med att sätta upp delmål.

För jag hade absolut ingen aning vad jag höll på med (vilket jag fortfarande många gånger tänker). Jag hade ingen aning om hur man skrev en bok, så första uppgiften blev till att börja studera böckerna jag hade hemma. Hur såg de ut, hur många sidor hade de och hur många sidor skulle ett kapitel ha? Som ni kan se var frågorna många. Jag insåg fort att om jag verkligen skulle kunna ge detta en ärlig chans, behövde jag hjälp från någon som kunde dessa bitar som jag inte kunde. Jag kontaktade en skrivcoach, som hjälpte mig med de första 40 sidorna genom att ge mig feedback.

Genom hennes feedback på de första 40 sidorna i min roman, kunde jag sedan fortsätta själv, så jag körde jag på.

Efter att fått ner hela min roman på dokumentet, skickade jag ut det för testläsning. Vilket har
varit guld värt för mig i min skrivresa. Utan mina fantastiska testläsare hade jag inte suttit här idag med fjärilar i magen över att min bok, Du kan inte fly ödet, som är första delen i en trilogi snart kommer finnas ute i världen och inte bara inuti i mitt huvud.

​Så mitt tips till er alla som drömmer om något, vad det än är, ställ dig frågan, ”har jag gett det en ärlig chans?”. Om inte, gör det, vad är det värsta som kan hända? Att det inte går som du tänkt dig? Då vet du i alla fall att du gett det en ärlig chans och behöver inte längre fundera på det, utan jobba vidare på ett annat spår och hoppas att det är den rätta vägen för dig.

Hitta Paulina!
Instagram > nyhpaulina
Facebook > Paulina Nyh
​

Bilderboken tuffar sakta framåt. Efter x antal vändor hos redaktör, har manuset nått en nivå där dramaturgin håller från början till slut. Så, vad händer nu? Jo, texten har vandrat vidare och landat hos illustratören, som skissar på uppslagen. Jag ser verkligen fram emot vårt samarbete, där mina karaktörer får möta hens fantasi innan jag petar in de sista detaljerna vid eget ritbord. Bjuder självklart på en liten smygtitt!
​

Anna Granberg är författare och skriver fantastik och romance, allra helst i kombination. Hennes debutroman Solens dotter, en fantasy romance om en kvinna med hemliga förmågor och en halvgud med uppdrag att döda henne, släpptes tidigare i år på Seraf förlag. Uppföljaren Månens son kommer ut hösten 2022. Anna har också medverkat med noveller i sju antologier. Hon har en examen i journalistik och har jobbat många år med kommunikation i en kommun och på en statlig myndighet men är nu egenföretagare och satsar helhjärtat på skrivandet.

Jag har hört flera erfarna författare säga att den andra boken är svårast att skriva. Om det ligger något i det kan jag kanske pusta ut nu, för jag skickade nyligen in manuset till min andra bok till förlaget. Men för mig var det inte så.

Jag tror att det beror på att jag skrev råmanuset till uppföljaren redan innan min debutroman Solens dotter hade blivit antagen. Därför slapp jag hämmas av förväntningar och press.

Jag tror nämligen att förväntningarna – ens egna och läsarnas – på den andra boken kan hämma en när man skriver. Som författare vill man inte göra läsarna besvikna. Det är nog fler författare än jag som helst vill att den andra boken ska bli ännu bättre än den första, överträffa sig själv! Då är det ju inte så konstigt om man känner press som hämmar ens kreativitet och får en att tvivla på sig själv och sin förmåga att nå upp till förväntningarna.

För mig kom som tur är de där jobbiga tankarna inte förrän alldeles nyligen, när jag redigerade manuset till uppföljaren Månens son en sista gång innan jag skickade in det till förlaget. Vi hade redan skrivit avtal utan att förlaget läst manuset, även om det fanns där i min dator, men jag ville ge det en putsning till. Jag är nämligen något av en perfektionist och tycker alltid att jag borde kunna göra saker bättre. Då kom självtvivlet och tankarna: Kommer förlaget gilla boken? Kommer läsarna gilla boken? Är det här vad läsarna förväntar sig, eller förväntar de sig kanske en annan historia, mer lik den första?

Solens dotter har fått många fina recensioner och betyg i sociala medier från läsare. Det gör mig oerhört glad och stolt! Men eftersom jag naturligtvis vill att de som gillat min första bok även ska gilla nästa bok i serien blir det också en sorts press. Därför är jag glad att jag skrev den andra boken innan den första publicerades, så att dessa tankar inte störde mig under själva skrivandet.

För mig var första boken helt klart svårare att skriva. Den tog mig mer än ett decennium från idé till förlagsinskick. Det tog tid både att få historien på pränt och att lära mig hantverket tillräckligt väl för att få manuset så som jag ville ha det. Den första boken var en läroprocess. Vid den andra visste jag hur jag skulle göra. En annan sak som gjorde det lättare andra gången var att bokens värld och magisystem redan var uppfunnet. När man skriver fantasy är ju världsbygget en väsentlig del.

Den andra boken gick av bara farten. På bara sex månader skrev jag ett första utkast. Jag skrev på ren lust och älskade både karaktärerna och historien, som jag tycker är både spännande och berörande. Bokens främsta tema är mobbning, en fråga som på grund av egna upplevelser är viktig för mig. Men den handlar också om kärlek, vänskap, hämnd och förräderi. Men framförallt är Månens son ett fantasy-äventyr där vad som helst kan hända …

Faktiskt skrev jag uppföljaren lite som prokrastinering medan jag sköt upp redigeringen av min första bok, eftersom redigering är något jag finner ganska segt och tidsödande. Det finns ju alltid något man kan förbättra! (Sa jag att jag är perfektionist?) Redigeringen kan därför synas ändlös.

Kanske tycker någon att det är dumt att skriva andra boken innan man ens vet om den första kommer att bli utgiven? Det tycker inte jag. Jag skrev ju min första bok utan att veta om den skulle bli publicerad. Att skriva den andra under samma förutsättningar är för mig inget konstigt. För mig är skrivandet något roligt som får mig att må bra. Det är något jag vill göra oavsett om jag vet om det jag skriver blir utgivet eller ej, eller om den tid jag lägger ner någonsin kommer att betala sig i pengar.

Visst finns nervositeten och självtvivlen kvar. Men jag har skrivit en historia som jag ville berätta och som jag njöt av att skriva. Nu kan jag bara hoppas att det finns fler som jag där ute, som också kommer att älska mina karaktärer och finna storyn spännande. Mer än så kan jag faktiskt inte göra.
​

Kolla vilket fint omslag, bilden lånad från förlagets Instagram! Jag uppdaterar här genast som boken finns tillgänglig, och är du nyfiken på ett signerat ex är det bara att kontakta mig (förköp).

Själv deltar jag med novellen Landet bortom snö och sorg, en magisk vintersaga om att våga följa sina drömmar.

Det här är berättelsen om Danja och Jako. Det här är också berättelsen om ett land av snö och sorg, där utsatthet bestraffas med en avhuggen hand och döden lurar bakom hörnet. I misären gror ett hopp, drömmen om en annan värld ... men vägen dit är svår och farlig.

Hoppas det lät intressant!

Nu har jag igen fått chansen att delta med en novell i finlandssvenska Kuriren, så kul att pröva på veckotidningsformatet, det är lite andra ramar som gäller då. Den här gången blev det en berättelse om falska fiskar på nätet, så kallade kattfiskar (eng: catfish).

Novellen kan du läsa i sin helhet här, gratis, hoppas du ska tycka om den!
​

Kikar bara in för att säga att jag är så taggad på att få dra skrivkurser för unga igen, via Folkhälsan, i sällskap av eminenta Sandra som kan allt om språk och poesi. Nästa vecka kör vi igång, och då blir det kurs fram till jul. Hurra! (100 % online än så länge. Kanske vågar vi oss på närträffar nästa vår, vi hade sååå kul senast det lyckades.)
​

Maria Brundin debuterade 2020 skönlitterärt med Lyda, en relationsroman utanför normen, där Aurora är huvudpersonen. Hennes känslor och tankar får stor plats i denna serie som belyser en värld som många är nyfikna på, men få känner till. Maria vill slå hål på myter och fördomar om
BDSM samt bidra till ett samhälle som är mer öppet, accepterande och inkluderande. Hon jobbar med all skönlitteratur som lektör, men är specialist på lustgenren och på att utveckla författares sexscener. Författare, redaktör och koordinator i Ordlust verksamhet. Kandidatexamen MKV. Flera kurser inom kreativt skrivande. Har sedan 2001 arbetat med bokstäver som bas.
​

Du arbetar med ditt manus och inser att du behöver skriva en sexscen. Vad känner du? Jag har
förstått att det här är något väldigt många fasar för, och inte ens vill ta tag i. Det förekommer att läsaren möter ett ”lampan släcktes i sovrummet” som en slags hint om att ”nu blir det åka av”, sedan hoppar författaren till nästa scen. Att slänga in sex – bara för att – är lika illa som vilken annan scen som helst som kastas in i handlingen utan att den fyller en funktion. Att helt och hållet hoppa över en människas sexualitet är inte heller optimalt. Den är en sådan stor del av våra liv och här finns alltså en hel del att utforska och använda i gestaltningen för att föra både berättelse och karaktär framåt – i utveckling.

Att skriva lust kräver fingertoppskänsla. Ämnet skapar ofta debatt. Alla tycker och tänker någonting och kan relatera på ett eller annat sätt. Det är intressant att sex i sig väcker så många känslor, men det gör också att den som vill ägna sig åt att skriva litteratur inom genren har ett gäng utmaningar framför sig.

Personligen brinner jag för att berättelsen ska få ta plats utan att det för den sakens skull innebär en kompromiss med språket eller lusten i sig. Alla komponenter behövs för en kittlande story. Att snickra ihop helheten så att den innehåller samtliga delar på ett optimalt sätt är dock alltid en avvägning och en snygg balansakt.

När jag läser litteratur inom området märker jag ofta att det blir mer av ett enda långt (eller kort) porrklipp utan förankring i vare sig karaktärens inre tankar och känslor – där finns en hel värld att beskriva – eller en djupdykning i samspel och kemi. Känslan är mer OS i akrobatiska övningar där författaren ägnar sig åt att beskriva positioner, antal gånger någon kommer eller hur stor kuk en manlig karaktär har.

Har du ett poetiskt språk? Bra! Ett utmärkt sätt att balansera upp en sexscen är med ett språk som avviker från det som sker. Råheten i akten, det porriga, kan med fördel gestaltas exakt just så, men med ett broderande språk som omsluter. Tänk en vacker och omsorgsfullt inslagen gåva!

Genren har tyvärr stämplats som att den saknar kvalitet och jag tror att förklaringen kring det finns i föreställningen om att just lust kan/bör gestaltas pang på. Ett ligg och något att masturbera till. Jag kan acceptera att så är fallet ibland, att läsaren söker en stunds skön avkoppling efter en stressig dag. Jag är också övertygad om att en välskriven berättelse innehållande lust/sex kommer att kittla sinnena långt mer, eftersom allt startar i våra hjärnor ...

Att slarva över det djupa för att man har synsättet att sex är ”ytligt” är ett annat misstag. Det som leder fram till sexet är minst lika viktigt, om inte viktigare, än själva akten i sig. Här rör sig många under alldeles för kort tid. Författaren missar därmed en viktig nyckel: Oavsett om mötet är flyktigt för en natt eller långsiktigt så måste tillit etableras. Stegen dit kan vara kortare eller längre, men ofta saknas trovärdighet. Noterar också att man hoppar över hur det känns i vissa situationer, exempelvis när någon dubbelpenetreras och akten bara blir till en visuell och monoton beskrivning av det som sker medan reflektioner, känslor och tankar i en så intensiv scen saknas eller glöms bort.

Ett hett tips till den som vill mejsla fram en skön atmosfär är att dröja kvar vid det där som nästan sker. Att bygga upp långsamt och att låta alla sinnen vara med. Låt inte enbart karaktärerna flörta med varandra utan inkludera läsaren också. Var retsam och lekfull. Klipp scenen tidigare, när alla håller andan och vill ha mer.

Vad ska du göra när handlingen kräver en sexscen? Det finns naturligtvis bara ett svar på den frågan. Skriv den! Du kan alltid ta hjälp utifrån för att putsa till den senare, men kommer du fram till att den behövs för framåtrörelsen då ska den vara där!
​

Hitta Maria!
Instagram > _queenofwords
Hemsida > ordlust.se

Så, vad händer med min urban fantasy, kryddad med mörker och romance (Seraf förlag, 2023)? Jo, jag redigerar. Och redigerar. Och redigerar. Fast just nu är manuset faktiskt hos en testläsare, inför nästa testläsarrunda i november, innan det får gå tillbaka till min förläggare.

För att inte sjunka alltför djupt i redigeringsträsket, roar jag mig med att leta samarbetspartners. Och jag har hittat en i den fantastiska konstnären Emily Haynes! Hon kommer att andas liv i mina karaktärer och skapa goodies inför kommande boksläpp. Yay! 

Härunder hittar du exempel på hennes tidigare konst (inte mina karaktärer), så att du får en känsla för hennes stil:
​

Fråga:
Har du någon gång blivit refuserad?

Svar:
Ja, så klart! Jag har blivit refuserad flera gånger, tre olika manus*. Nu minns jag inte exakt till hur många förlag jag hörde av mig, men några av dem svarade. Kommentarer i urval:

• "Intressant berättelse, spännande världsbygge, karaktärerna behöver bli mer olika varandra." (manus 1, vuxna)
• "Ambitiös helhet, levande och vackert språk, önskar att karaktärerna stack ut lite mer." (manus 2, vuxna)
• "Helheten behöver slipas, men här finns detaljer som sticker ut och som vi uppskattar, t.ex. vad gäller världsbygge och figurer." (manus 2, vuxna)
• "Kompetent berättad och händelserik äventyrsroman, men berättelsen behöver något litet extra." (manus 3, barn)
• "Fin berättelse men i dagsläget har vi inte kapacitet att ge ut den." (manus 3, barn)

​
Det är jobbigt att bli refuserad! Jag fick mina första refuseringsbrev när jag var runt 20. De dödade all skrivglädje, vilket gjorde att jag tog en paus på ca 10 år innan jag började skriva på nytt. Obs! Detta var inte förlagens fel! De tackade nej till mina texter av en anledning. (Och, hurra, refuseringarna tar inte slut där. Även som publicerad författare behöver jag förbereda mig på fler "nej tack". Konkurrensen är hård och ett manus kan vara bra, men inte tillräckligt bra, eller helt enkelt inte passa in där och då. Så, hur gör man för att orka simma motströms? Läs vidare för tips.)

​Nu kommer vi till mina misstag: 

1) Jag tog kritiken personligt och slutade skriva.
Lösning: Jag är inte min text. Jag är jag och jag är okej. Min text är min text och den kan förbättras.

2) Jag lyssnade inte till de värdefulla råd jag fick.
Lösning: Jag borde ha jobbat vidare på mina manus, alternativt applicerat kritiken på kommande texter, i stället för att bara ge upp! Hallå, jag fick ju faktiskt något att gå på, tack vare förlagens lektörsutlåtanden. De uppmärksammade mig på att jag behövde hitta en egen ton, en egen berättelse, och fördjupa mina karaktärer (på den tiden kände jag varken till det där med dramaturgi eller karaktärens utveckling, skrev 100 % på känsla).

3) Jag gjorde inget för att förbättra mitt skrivande. (Definitionen av dumhet lär väl vara att göra samma sak gång efter annan, och förvänta sig ett nytt resultat. Jepp. Skyldig.)
Lösning: Jag deltog i skrivkurser där jag fördjupade mig i olika författarverktyg. Dessutom lärde jag mig att ta och ge feedback, och att våga lägga mina texter i någon annans händer. Jag lärde mig också att jag behöver skapa karaktärsblad och en rätt så detaljerad berättelsestruktur (den här metoden fungerar inte för alla, poängen är snarare att jag insåg vad som fungerade för mig). Och så vidare. Och så vidare. Dessutom började jag läsa igen! Vill du förbättra ditt skrivande, läs! (Det där med ljudböcker gjorde verkligen skillnad för mig. Visst, det krävdes några försök och pappersboken är fortfarande nummer ett, men ljudbokslyssnandet under "dötid" som städning och hundpromenader har def. gjort sitt för läsningen.)

Bonustips! En grej jag är otroligt tacksam för, och som ledde till mina första publiceringar, är de många novelltävlingar som finns därute. Novellformatet är utmärkt när du vill utforska olika stilar, miljöer och karaktärer. Här hittar du aktuella tävlingar (extern länk), du förlorar inget på att skicka in en text. Och lycka till!

Bonustips 2! Du hittar några smakprov och gratiskurser under min skrivkurssida, ifall det här inlägget gjort dig sugen på att testa kursformatet. Alla kurser sker 100 % online (distans), självstudier i egen takt. (Och nej, jag säger inte att alla måste gå en skrivkurs. Jag hade visserligen enorm nytta av det men jag är inte du. Är du däremot rädd att förlora din egen stil om du prövar, var inte det. Skrivkurser får ibland kritiken att de tvingar in alla i samma mall, men det har jag aldrig upplevt. Tvärtom. Mina erfarenheter är att jag fått möjlighet att utforska mitt eget skrivsätt.)

Bonustips 3! Det krävs bara ett "ja". Manus 5 fick napp direkt, men manus 4 (min kommande bilderbok) fick också flera refuseringar tills jag till slut hade några intresserade förlag ... och det där avgörande jaet. Så, våga vara envis. Ge. Inte. Upp.

Ja, det här var några funderingar kring de misstag jag gjort på vägen. Kanske har de gett dig en tankeställare, kanske inte? Det som passar mig, passar inte nödvändigtvis dig, men det är bra att se sig själv i spegeln ibland. Finns det något som hindrar dig från att nå dina mål?

Frågor? Kommentera inlägget, eller mejla mig via kontaktsidan.
Nyfiken på mer? Följ mig på Instagram och/eller Facebook >> @authorsabinem (där postar jag uppdateringar om kommande boksläpp, skrivinspiration, vardagsliv etc.).

* Hej hopp! Efter att jag skrivit utkastet till det här inlägget, dök det upp lite positiva nyheter gällande det tredje manuset, det som blev refuserat så sent som 2020 ... men nu kanske det händer grejer ändå. Åtminstone är det inte bara negativt. ;)
​

Tänk att hitta vägen till en annan värld ... i sin egen bokhylla! Och då menar jag inte att du måste öppna en bok för att fly in bland dess sidor (jo, det kan du självklart också göra, finns det något bättre än att drömma sig bort i en bra berättelse?). Vad jag menar är det här:
​

​
En hemlig gömma bland dina böcker, som du kan fixa alldeles själv bara du är lite händig! Och den kan se ut precis hur som helst, ex. som i bilden ovan där man valt ett Harry Potter-tema. 

Själv valde jag att bygga en Narnia book nook, eftersom de böckerna alltid tillhört mina favoriter och jag har många versioner av serien i hyllan. Så här blev den att se ut:

​Jag lärde mig läsa och skriva tidigt och böcker har alltid varit en stor del av mitt liv. Som liten skrev jag sagor och i tonåren blev det noveller och en roman. Från och till har skrivandet alltid varit en del av mig. Något som jag djupt inom mig vet definierar mig men som jag många gånger har förnekat och halvt om halvt tappat bort. Författare kan man ju inte bli. Det är för ”andra”.

För en himla massa år sedan såg jag en novelltävling i en reklamtidning för Folkuniversitetet där vinnaren skulle få tusen kronor till att gå en kurs hos dem. Jag tänkte att det vore kul att skriva något och vara med men att det nog inte skulle bli något av det där.

När det var dags för mig och maken måla huset så stod jag ändå där och tänkte på en novell till den där tävlingen när jag målade bräda efter bräda gul. Sakta men säkert växte en historia fram om en dam som reste med tåget för att bo på ett hem för patienter som är sjuka i Alzheimers. Och tro det eller ej, jag vann. Pengarna använde jag till att gå en distanskurs i att skriva och det väckte upp det där inom mig igen. Definitionen. Jag minns att kursen inte gav mig särskilt mycket, jag tror till och med att jag och en av kursarna var anledningen till att läraren sade upp sig då vi ville lära oss så mycket mer än hon kunde lära ut. I alla fall så valde jag sedan att söka kurser på högskolenivå istället och lärde mig om Berättarteknik och litterär gestaltning av Jessica Schiefauer på Blekinge tekniska högskola.

Tiden gick och sen ramlade det in ett barn och jag läste några litteraturkurser på kvällarna under min föräldraledighet. Det var skönt att kunna studera på kvällarna och tänka på andra saker än kolik, blöjbyten och barnprogram. Sedan vändes livet helt upp och ner när min mamma fick cancer och gick bort alldeles för tidigt. Då gick jag sönder på ett sätt jag inte kunde laga och jag ägnade nog stora delar av min föräldraledighet, för mitt andra barn, till att läka till en ny Malin. Det började gå bra inombords tills det var dags att börja jobba igen. Då gick det inte. I hjärnan fanns det bara text. Noveller, sagor, romaner, udda karaktärer och inte en tillstymmelse av intresse för att enbart lönearbeta och vara nöjd. Så jag gjorde det! Jag hoppade av ekorrhjulet och valde en annan väg.

På vårterminen 2018 kom jag in på skrivarkursen på Österlens folkhögskola och fick (äntligen) ägna mig åt att skriva text. Låta karaktärerna komma fram och lära mig om hantverket. Jag spenderade tre terminer på Österlen innan jag gick vidare till att studera på Skrivpedagoglinjen på Skurups folkhögskola. Året på Skurup gav mig en inblick bakom kulisserna, kan jag väl erkänna. Det kändes intressant och peppande att kunna lära andra, det som jag älskar så mycket, men i grunden är ju målet – som alltid – att bli en publicerad författare. Att kunna visa mig själv att jag klarar av det här.

Så jag skriver på och skriver vidare och har nu lyckats få med noveller i veckotidningar som Allas, Året runt och Kvällsstunden. Jag har utöver det även skrivit ganska många noveller under pseudonym och lärt mig en del av det. Det fick mig att läsa avtal, arbeta med redaktör och att starta upp och fakturera med egen firma.

Jag har också varit med i två antologier. En reflekterande text i antologin När mammor dör – kvinnor om att mista sin mor som kom ut på Ordberoende förlag i september 2020 och en novell i Darkness publishings antologi Mordiska väsen som kom ut i maj 2021. Jag ser det här som en resa. Målet är den där enda posten som jag har på min bucket list. Att bli publicerad. Det är dit jag ska och jag anser att jag har kommit en bra bit på vägen och lärt mig massor.

Sen några veckor tillbaka så har jag ett erbjudande på lut. Jag har avtalet i min hand, jag kan se målet och det är nu jag höjer blicken och tänker – vad gör man när alla ens drömmar har slagit in?

Hitta Malin!
Facebook > @tuvessonmalin
Instagram > @tuvessonmalin