Annelie Mannerström är född 1984 och uppvuxen i Göteborg, men bor numera i Huskvarna med sina två barn. Till vardags jobbar hon med informationssäkerhet på ett energiföretag. Annelie debuterade den 14/2-2023 med sin romantiska feelgood ”Ingen konst att falla för dig” på Seraf förlag. Boken utspelar sig i Göteborgs konstvärld, och handlar om att våga öppna sitt hjärta och släppa taget om det förflutna. Planen var att bok nummer två skulle vara färdig nu. Eftersom jag skriver en serie (om än med fristående delar) så hade jag tidigt en ambition om att få ut böckerna med ungefär ett års mellanrum. Tajt tidsplan, jag vet, men eftersom jag redan halvvägs in i råmanusskrivandet av första boken hade detaljerade synopsis för både bok två och tre så borde det ändå fungera! Tills livet kommer emellan ... Alla har väl hört talas om andra boks-ångesten vid det här laget, och jag vet inte riktigt om det är det jag känner. Jag är inte orolig för om bok nummer två kommer bli väl emottagen (det borde förmodligen göra mig nervös, men vi lyfter inte på den stenen just idag). Jag är inte heller orolig för vad bok nummer två ska handla om, pga ovan nämnda synopsis. I stället är jag orolig för när jag ska hitta min skrivtid. För när livet kommer emellan och man tvingas prioritera så går ju familjen givetvis först. Kanske räknas det ändå som andra boks-ångest? Skrivtid kan förstås alltid vara svårt att hitta, även om man inte har mycket annat som händer runt omkring. Av någon anledning är det så lätt att nedprioritera skrivtiden, prokrastinera och skjuta upp – göra annat som känns viktigare. Jag läste nyligen ett skrivtips av Fredrik Backman som gick ut på att tänka på sitt skrivande som ett ”jag ska bara ...”. Det tror jag på! Jag ska bara skriva ner den här dialogen innan jag bär ut soporna. Den där ”jag ska bara ...”-skrivtiden blir därmed dels av, men blir också gärna förlängd till ännu ett ”jag ska bara ...” och plötsligt har man skrivit betydligt längre tid än man planerat för. Ett annat sätt att sno åt sig lite skrivtid är att utnyttja annan tid som ibland uppstår. Härom veckan satt jag utanför en bokhandel och signerade min debutbok. Det var första gången jag befann mig i en sådan situation, och eftersom bara tanken på att sitta där ensam och övergiven i två timmar gav mig ångest så kom jag förberedd med anteckningsbok och penna. Att se en ensam författare med näsan i mobilen gör väl ingen människa sugen på att köpa hens bok, men en författare som sitter och skriver – det känns ju till och med trovärdigt! Sagt och gjort. Så vad skrev jag på då? Nästa bok? Inte alls. I stället spann hjärnan i gång på tanken att skriva en historia mellan böckerna. Om första boken är nummer 1 och andra boken är nummer 2, så ville jag nu skriva en 1,5. Något kort och lättsamt, en liten brygga mellan de två böckerna. Om jag sålde några böcker? Ja vars, en och annan. Målet med att sitta där utanför bokhandeln var främst att synas, och att öva på att befinna mig i en sådan situation. Men den stora vinsten med den stunden var att jag gick därifrån med synopsis till en novell. Jag har ännu inte börjat skriva på den, men så fort råmanus för bok två är på plats och skickats till testläsare så kommer jag kunna sysselsätta mig med novellen. Och eftersom jag vet vad bok tre ska handla om, så har jag ett embryo till en idé för en novell 2,5 också – bryggan mellan bok två och tre. Här alltså några tips på vad man kan göra mellan boksläppen: försöka kränga böcker, synas i olika forum och inte minst skriva på nästa bok. Och förstås allt annat som hör livet till, för livet stannar – tyvärr, samt hör och häpna – inte upp bara för att man råkat bli författare. Hitta Annelie!
Instagram: https://www.instagram.com/anneliemannerstrom/ Facebook: https://www.facebook.com/mannerstromannelie
1 Comment
I söndags firade vi den internationella barnboksdagen med en familjevänlig läsfest vid Folkhälsanhuset i Vasa! Jag och artisten samt numera även ljudboksförfattaren Fredrik Furu högläste ur våra nya böcker medan projektet Läsväskan bl.a. tipsade om böcker för olika åldrar. Dessutom lekte vi bokrelaterade lekar, pysslade bokstavsarmband (med reflexpärlor!) och letade ledtrådar i en sagolik skattjakt. Hur kul som helst! Jag är jätteglad över att så många ville delta, där kring 50 tappade i varje fall jag räkningen, och jag hoppas att vi tillsammans skapat massor med härlig läsglädje! Jag har fått lov att ladda upp en bild med ansikten. Roligt att få träffa små läsare!
Det blev visst en novell i år i alla fall, på påsktema dessutom så här lagom inför högtiden (trots att jag officiellt har novellstopp och fokuserar på mina boksläpp). Men nu är den här. Min novell Älska, glömma och förlåta, utgiven i Kurirens "bygga och bo"-nummer. Du kan läsa novellen i sin helhet här.
Jessica Lincke, 31 år och arbetar som lektör och författare till 3 utgivna böcker och ett flertal noveller. Hösten 2023 släpps min fjärde bok – Tormentum – patient 7 – som handlar om en mänsklig studie som går för långt. Efter en lång bakgrund som utbildningsinriktad föreläsare inom patientbemötande och patientsäkerhet sadlade jag om och blev thrillerförfattare. Jag hade ägnat flera år åt att resa landet runt och föreläsa för myndigheter, organisationer och högskolor om traumarelaterad stress och patientbemötande. Responsen var fantastisk och jag trivdes på jobbet. Men efter två utgivna böcker på ämnet patientskador kom jag till en punkt då jag kände mig färdig med fakta och var redo för fantasi. Amerikanska skräck- och thrillerförfattare har fascinerat mig sedan barnsben eftersom de ofta inkluderar en komplexitet som inte är lika vanligt inom svensk litteratur. Nu kunde jag ta mitt eget läsande, blanda det med mina kunskaper om psykologi och beteendevetenskap och göra det jag älskar – att berätta påhittade historier, för att skapa spänning som får dig att hålla andan. Men jag ville göra det på mitt sätt, skriva boken jag själv hade velat läsa, och för att lyckas med det behövde jag skapa en helt ny berättarröst. Jag studerade skrivkonst och kreativt skrivande, pluggade dramaturgi och läste tonvis med böcker. Jag skrev, strök och skrev om. Jag funderade, planerade, skrev nytt, skrev bättre, skrev snabbare. Det handlade egentligen inte om att bli thrillerförfattare. Det handlade om att bli den författare jag länge drömt om. Den som skriver på rutin, dagligen. Den som inte förlitar sig på inspiration eller att skriva ner alla idéer som dimper ner i huvudet. Efter alla år som föreläsare visste jag att det går att träna upp hjärnan att komma ihåg de bra grejerna, och för att få till rutinen behövdes inte bara disciplin utan framför allt ett långsiktigt tänkande. Vad ville jag känna i framtiden? Jag ville göra det enklare för mitt framtida jag genom att göra aktiva val idag. Genom att inte skjuta upp, inte vänta, inte välja bort skrivandet. Det var läskigt den där första gången jag fick en blixtidé mitt i natten – något som skulle inkluderas i manuset, stärka det – och medvetet inte skriva ner idén utan istället somna om. Tänk om jag glömt idén imorgon? fanns såklart i bakhuvudet. Men jag lät bli att anteckna idén den gången och nästa gång, och för varje gång blev det lättare att komma ihåg de bra grejerna. Att skriva 1000 halvbra ord om dagen är för mig inte samma sak som att skriva 100 riktigt vassa ord om dagen. Trasslig, långdragen redigering hade jag allt för mycket erfarenhet av, och genom att skriva smart från start förenklades min redigeringsprocess. Genom att inte tvinga fram ett visst antal ord kom rätt ord mer naturligt, och genom att lita på att de bra idéerna stannade kvar slapp jag trilskas med plot holes, svaga premisser och timmar av jobbig redigering. Men det behövdes såklart fler förändringar än att skriva dagligen. Jag gjorde en livsstilsförändring, rätade ut en kurvad ryggrad med styrketräning, klev upp klockan 5 på morgonen även de dagar jag inte kände för det, slutade röka, började meditera, och sist men absolut inte minst; jag började nätverka. Genom att träffa och prata med andra som skriver breddades mitt perspektiv och känsla av samhörighet, och det har varit guld värt. Jag gick på föreläsningar om marknadsföring och lärde mig att intuitivt se vem min målgrupp är. Den psykologiska thrillern RENINGSELD är den första delen i en bokserie om svek, hämnd och manipulation. Boken släpptes hösten 2022 och slog säljrekord på Bokmässan i Göteborg. Mina läsare har jämfört min berättarteknik med både Kepler, Minette Walters och Stephen King – detta trots att jag tidigare inte läst vare sig Kepler eller Walters. Eftersom mitt skrivande influerats av utländsk litteratur och kunskaper från min karriär är mina thrillers nyanserade. Böckerna är skrivna till dig som gillar psykologi, komplexa karaktärer och fartfylld spänning. Att sitta som på nålar när du läser är någonting positivt och det är just därför som RENINGSELD passar dig. En bok med flera lager och en knivskarp röd tråd. Hitta Jessica! Hemsida: https://jessica-lincke.com/ Instagram: https://www.instagram.com/forfattare.jessicat/ Facebook: https://www.facebook.com/FORFATTARE.JESSICAT Äntligen är det releasefest för min äventyrsbok för mellanåldern, Skogshäxans skatter, första delen i serien om Portvärlden. Vill du hänga med mig när jag firar online med förlaget? Välkommen med på livesändningen som Nohiding förlag ordnar via sin Instagram @nohidingforlag 23.3 kl. 19 svensk tid (20 finsk). Det blir utlottningar, hemlig gäst och annat kul!
Vill du träffa mig ansikte mot ansikte (och kanske hämta din förbokade bok + goodies) är du välkommen att 2.4 kl. 12–15 kika in hos Folkhälsanhuset Wasa, Rådhusgatan 25. Där agerar jag, tillsammans med artisten och ljudboksförfattaren Fredrik Furu, värd för Stora läsfesten (ett evenemang för barn 6–12 år, klicka på länken för att se programmet). Vi firar den internationella barnboksdagen, snackar böcker och läsande, det blir musik, pyssel, skattjakter m.m. Hoppas att vi ses, online och/eller vid Folkhälsanhuset Wasa! Gästbloggare: I MINA BÖCKER ÄR DET JAG SOM BESTÄMMER OCH DÄR TAS ALLTID BARNETS RÖST PÅ ALLVAR12/3/2023 Linda Wahlund är socionom i grunden och vidareutbildad inom psykoterapi och biblioterapi. Till vardags arbetar hon som skolkurator, men också med skrivande och läsande i olika former. Både i yrkeslivet och skrivandet är barnets röst det viktigaste. Linda skriver böcker för barn och unga, där relationer och teman som barn och unga kämpar med, står i fokus. Linda debuterade 2020 och har sedan dess gett ut fyra böcker, två för 9-12 åringar och två för 12-15 åringar. När jag skriver, vill jag möta läsarna på samma sätt som jag möter de elever jag har samtal med. På stort allvar, bekräfta, benämna, lyfta och inte undvika svåra ämnen. Så många gånger har jag mött barn som känner sig ensamma i svåra situationer, de upplever att de inte har någon att prata med eller fråga och ett återkommer tema de vill prata om är döden. När min egen son var nio år hittade jag honom, gråtandes, inne på toaletten. Under flera veckor återkom gråten och han stod inte ut med tanken på att vi ska dö, att han ska dö. Hur gör man? Hur känns det? Vad händer sedan? Det här väckte även en viss dödsångest inom mig och det var då jag bestämde mig för att skriva om döden. På allvar. Hela vägen ut. Tanken som kom till mig först var att jag ville skriva en bok om en ung flicka som snart ska dö, men hon kan inte dö förrän hon kommit på ett sätt att säga hej då till sin bästa vän på. Den tanken blev sedan till en hel bok. Så många gånger innan jag skrev Den som måste döden dö och Den som måste livet leva, har jag hört vuxna säga att de absolut inte vill prata om döden och speciellt inte med sina barn. Ännu oftare har jag hört det efteråt. Men jag vill att vi ska prata mer om döden, det är en naturlig del av livet och hur mycket vi än vill skydda våra barn, så är det inte ett skydd att undvika vissa ämnen. För barn vill prata och läsa om döden. Att vi en dag ska dö, det är premissen för livet. Men det är också bara en enda dag vi ska dö, alla andra dagar ska vi leva. Att skriva Den som måste döden dö, var en speciell upplevelse. Jag vågade gå djupare in i mig själv och använda mer av mina egna tankar och känslor och också låta karaktärerna i boken möta svåra situationer. Det var en stundtals svår bok att skriva, men också väldigt fin. Jag ville trots det svåra ämnet, inge hopp och liv, även om döden är nära. I samtal med mitt förlag beskrev jag en tanke jag hade, att skriva en systerbok som handlade om bästa vännen som blir kvar. Hur gör hon för att kunna leva livet igen, när saknaden är så stor? Förlaget önskade då att jag skulle skriva och ge ut böckerna samtidigt. Så blev det. Jag ville också gestalta biblioterapi i mina böcker. För mig har böcker alltid varit magiska, ända sedan jag började att läsa som 4-åring. Jag har gång på gång upplevt kraften i skönlitteratur och när jag första gången mötte begreppet biblioterapi, då förstod jag hur jag skulle få ihop mitt eget yrkesliv – socialt arbete, böcker och skrivande. Inom biblioterapi är det boken som är terapeuten, det är orden som gör något inom oss. De kan trösta oss, plåstra om oss, roa oss, hjälpa oss förstå både oss själva och andra bättre, ge oss ord på sådant vi ännu inte kunnat formulera själva, få oss att se att vi inte är ensamma om det vi varit med om. Min erfarenhet är att just skönlitteratur har en speciell förmåga att avväpna oss. Det är som att vi kan tillåta oss att vara mer öppna, för det är ju bara på låtsas – men det går rakt in i oss och kan också hjälpa oss att vara lite mer lekfulla i vårat eget liv. I Den som måste döden dö blir en bibliotekarie viktig för flickan som snart ska dö. Varje dag kommer hon och läser olika böcker för flickan, som hjälper henne att våga tänka och känna och acceptera att döden nu snart är här. För mig var det viktigt att barnets röst hördes högst och att hennes önskan gick före alla andras. Det är allt för ofta i det verkliga livet som barns röst inte hörs eller tas på allvar. Men i mina böcker är det jag som bestämmer och där tas barnets röst alltid på allvar. Vintern glider mot vår och kanske är det dags att låta Vintergnista vila i bokhyllan (och plocka fram den igen nästa vinter när det är dags att läsa om den)? Jag är otroligt tacksam över alla glada recensioner jag fått på min novell Bergtagen, som ju är en del av Vintergnista. Ett litet urval härunder. (Och du minns väl att Bergtagen också kommer som ljudbok nu i december!)
"Jag tyckte att Vintergnista var full av riktigt fängslande noveller där alla var jättebra men mina absoluta favoriter var: Bergtagen av Sabine Mickelsson ... De fångade mig från första stund och jag bara önskade att de skulle vara längre. Vintergnista bjöd på en härlig blandning av romantik och magi och jag kan varmt rekommendera den!" – @bokugglor, bookfluencer på Instagram, har även egen bokblogg "Alla noveller blir tillsammans som en bok, där varje kapitel är unikt och fyllt av kärlek, hopp och mystik. Men jag måste även nämna att jag får favoriter. Såna som man inte kan sluta tänka på och som är kvar länge i mina tankar. Så får bli en extra eloge till er. Bergtagen - Sabine Mickelsson." – @jagochminbok, bookfluencer på Instagram "Vintergnista har en härlig mix av noveller och det finns något för alla ... En novell jag gillade mycket var Bergtagen av Sabine Mickelsson. Blev väldigt inspirerad till att läsa mer noveller efter att ha läst Vintergnista." – @a.fantasy.life, bookfluencer på Instagram För över tjugo år sedan började Lena Gripenblad skriva på sin debutbok, fantasyromanen ”Fabelonia – Den magiska sajten” - en blandning av nutid och saga, vardag och magi. Till slut gav hon ut boken på eget förlag och fick hem sin första bokleverans från tryckeriet lagom till jul 2021. I det här inlägget reflekterar hon över varför författare ofta väljer att utsätta sina unga huvudpersoner i barnlitteraturen för ensamhet i olika skepnader. När min dotter var sex år kröp familjen upp i soffan för att ha filmmys och titta på ”Hitta Nemo”. Vi hade inte tittat lång stund när dottern bröt ihop. Det var scenen när Nemos mamma blir uppäten som hade knäckt henne. En tid senare blev det samma förtvivlan när vi tittade på Björnbröder. Starka och engagerade känslor i en liten kropp. Jag började vara än mer förutseende i valet av barnfilmer och fick upp ögonen för hur vanligt förekommande temat att förlora en förälder, eller i värsta fall båda två, är i barnfilmer och barnlitteratur. Förutom Nemo och björnungen Koda ovan, har vi Simba i Lejonkungen, Bambi, Pippi Långstrump, Harry Potter, Elsa och Anna i Frost, Tarzan, Mowgli och många fler. Själv hade jag inte reflekterat över detta tidigare. Vid den här tidpunkten hade jag dock sedan ett par år tillbaka skrivit på min bok Fabelonia, den första delen i fantasyserien Den magiska sajten. Handlingen kretsar kring en magisk webbsida som fungerar som en portal till en annan värld. Den sajten råkar 13-årige Martin snubbla över och hamnar plötsligt i landet Fabelonia. Där blir han vän med Noni, en förvildad prinsessa med magiska förmågor, och tillsammans råkar de in i spännande äventyr som spänner över båda världarna. Jag insåg plötsligt att jag hade gjort samma sak! Huvudpersonen Noni hade inga föräldrar kvar i sin närhet. Hennes pappa hade försvunnit innan hon föddes, och hennes mamma blev bortrövad av de fasansfulla dracotaurerna på Nonis femårsdag. ”Varför hade jag gjort så?” frågade jag mig. Och jag konstaterade att hennes föräldrar faktiskt stod lite i vägen för den Noni som jag ville skapa i berättelsen. Med föräldrarna kvar skulle Noni inte alls ha samma möjlighet att vara den fria, självständiga tjej som kom och gick som hon ville och som huvudstupa kastade sig in i äventyr. Men varför då? Är vi vuxna så måna om att skydda våra barn från faror, att de går miste om chansen till äventyr? Naturligtvis måste vi i verkligheten se till att barnen aldrig råkar ut för något som kan skada dem, men det är ju just dessa farligheter som gör handlingen i böcker och filmer så spännande och engagerande! Inte konstigt då att en massa föräldrar i böckerna får kliva av scenen för berättelsernas skull. De andra huvudpersonerna i min bok, då? Martin från vår tid, fick behålla sin familj med mamma, pappa och lillasyster. Jag kände aldrig att de hindrade Martin på samma sätt som Nonis föräldrar kunde ha gjort. I Fabelonia går tiden fortare än i vår värld, så Martin var aldrig borta särskilt långa stunder när han begav sig dit. Det var sällan som hans föräldrar hann sakna honom under den tiden. Och bara genom att passera över till den magiska världen, frikopplade han sig på sätt och vis från banden till vår egna värld. Detta med att frigöra barnet från sina föräldrar är ju också ett tacksamt sätt för att ge läsaren en stark medkänsla för det ensamma barnet. Just för att de flesta av oss, både barn och vuxna, kan sätta oss in i känslan av en sådan förlust. Men det finns ju också andra varianter på temat Ensamhet i barnlitteraturen. Brist på vänner, mobbning eller kanske bara en inre känsla av utanförskap som läsaren får en exklusiv inblick i. Också detta för att väcka empati och engagemang för huvudpersonen. I min bok blir Martin ansatt av Jacke, ledaren för Tuffa gänget. Den mystiska Webbhäxan, hon som har programmerat den magiska sajten, saknar sina föräldrar när de båda jobbar som läkare på oregelbundna tider. För att fly ensamheten distraherar hon sig med sitt kodande. Så tänk vilken stark kraft den ofrivilliga ensamheten kan vara! Vem skulle inte göra vad som helst för att komma bort från den känslan? I bästa fall kan den göra oss kreativa, beslutsamma och framåtsträvande. Egenskaper som passar perfekt för en litterär hjälte som ska göra stordåd i sin berättelse. Till slut kommer jag dock fram till att ett visst mått av ensamhet, sorg och saknad kan behövas för att få en bra dynamik i berättelsen. Att balansera upp alla roliga, mysiga, spännande och segervissa stunder i en bra bok. Därför kommer vi nog att fortsätta stifta nya bekantskaper med flera ensamma barn i framtida böcker. Stackars små! 😊 Hitta Lena! Hemsida > https://www.fabelonia.se/ Facebook > https://www.facebook.com/fabelonia.se Instagram > https://www.instagram.com/fabelonia.se/ Skriver du romance eller annars bara behöver få in några kyssar i ditt manus? Känns det svårt? Tipsar om att kolla in den här videon med författaren Jenna Moreci (älskar hennes skrivtipsvideor): Maria Bouroncle debuterade 2018 med Det kom för mig i en hast – Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson. Boken har översatts till engelska, finska och nederländska, samt använts i litteraturundervisningen på såväl Göteborgs Universitet som University of California i Los Angeles. I mars 2022 publicerades den fristående fortsättningen Flickan med en lapp om halsen – Historien om ett finskt krigsbarn. Fotograf: Lars Ardarve Solen lyser från en klarblå himmel precis som den brukar göra i södra Kalifornien. Trots att jag bott nästan tjugo år på USAs östkust i landets huvudstad, känner jag mig mycket liten när jag kliver in på universitetsområdet i Westwood den 27 oktober 2022. Med över 45 000 studenter känns University of California in Los Angeles (UCLA) som en stad i staden och det är inte bara värmen som får mig att svettas medan jag försöker hitta rätt bland en mängd tegelröda byggnader från början av förra seklet. Med drygt trehundra utbildningar och tjugosju nobelpristagare räknas UCLA till ett av världens bästa universitet. På väg mot Royce Hall hinner jag ångra mig rätt många gånger att jag tackat ja till att gästföreläsa om min roman Det kom för mig i en hast – Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson. Dr. Patrick Wen som bjudit in mig visar sig vara en solbränd, ung man i säckiga jeans. Han ansvarar för kursen Scandinavian Crime Literature på institutionen för European Languages and Transcultural Studies och presenterar sig som Pat när vi tar i hand. Under en termin läser hans studenter true crime och traditionella deckare från Skandinavien och diskuterar om exempelvis Henning Mankells karaktärer säger något om vår kultur, identitet och ideologi. Under hösten 2022 är Tom Elletts engelska översättning av min debut, It Came to Me on a Whim – The Story of Ingeborg Andersson, Child Murderess, obligatorisk kurslitteratur i detta förnämliga sällskap. Medan jag tar fram min dator och håller tummarna att studenterna inte ska somna, funderar jag på hur en civilekonom som inte kan något om litteratur kunde hamna här. Möjligen såddes ett första frö redan för drygt femton år sedan när jag anmälde mina barn till Svenska skolan i Washington DC? Varje lördag mellan klockan nio och tolv tvingade jag dem att delta i svensk historie- och geografiundervisning mot löftet om fri fika på rasten. Tillsammans med andra svenska föräldrar hade jag engagerat mig i skolans arbete. På vår fritid sökte vi bidrag till läromedel och studieresor ur diverse stiftelser som hängt med sedan den svenska immigrationens storhetstid och bakade kladdkakor och kanelsnurror för att samla in pengar och muta våra barn. Vid den här tiden hade jag ännu inte börjat skriva skönlitterärt; som heltidsanställd på en internationell utvecklingsbank handlade mina skriftliga alster mest om resultatredovisning till olika givarländer. Men kanske började det där författarfröet gro när jag som Svenska skolans styrelserepresentant började delta på Svenska Institutets årliga språksymposium för lärare och forskare i svenska på amerikanska universitet? Plötsligt blev föredrag om allt från gotik och realism i Selma Lagerlöfs prosa till svårigheten att översätta Jonas Hassen Khemiri till engelska, samt läsning av texter utifrån ett ekologiskt eller etniskt perspektiv min nya passion. Även om jag fått reda på historien om Ingeborg – min mormors syster som dränkte sina tre små barn 1929 – redan i slutet av 1990-talet, var det inte förrän hösten 2014 som jag började gräva i arkiven. Jag försökte förstå hur en släkting jag känt så väl som barn kunnat begå ett så fruktansvärt brott. Snart blev jag så besatt av Ingeborgs öde att jag var tvungen att få ned hennes berättelse på papper. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Först efter flera kurser i kreativt skrivande, samt många omskrivningar och refuseringar senare, publicerade det danska förlaget Saga Egmont min debut i december 2018. I samband med att Det kom för mig i en hast publicerades sa jag upp mig från mitt arbete på Inter-american Development Bank i Washington DC och flyttade tillbaka till min hemstad Göteborg. Där påbörjade jag en intensiv rundringning till bibliotek och bokhandlare. Om någon mot förmodan lät mig komma på besök för att föreläsa eller signera, lyssnade oftast endast en handfull åhörare på min berättelse. De flesta besökarna bad mig om hjälp att hitta papper och pennor i tron att jag var en av bokhandelns anställda. Men i maj 2019 hade jag turen att träffa Therese Svensson, doktorand på Göteborgs Universitet. Hon modererade mitt och historikern Helena Hagelins samtal om barnamord på Textival Litteraturfestival i Herrljunga. Therese tyckte att det var lätt att utläsa maktrelationer ur min bok och frågade om hon fick använda den i sin kurs ”Litteratur och intersektionalitet”. Hösten 2019 blev Det kom för mig i en hast obligatorisk litteratur på Göteborgs Universitet. Det skulle dröja ytterligare tre och ett halvt år tills boken släpptes på engelska, men slutligen står jag framför en grupp amerikanska studenter på UCLA. Jag tar mig igenom föreläsningen utan alltför stora missöden, visar filmaren Carl Eneroths prisbelönta dokumentär ”Barnamörderskan i Vesene” som bygger på min bok och bjuder in till frågor. Studenterna är pålästa och det blir en intressant diskussion. Endast en cool kille i raden längst bak somnar och jag lämnar salen med betydligt lättare steg än jag kom. Hitta Maria!
Hemsida > www.mariabouroncle.com Facebook > www.faceboook.com/mariabouroncleauthor Instagram > www.instagram.com/mariabouronclewriter Goodreads > https://www.goodreads.com/author/show/18764393.Maria_Bouroncle LinkedIn > https://www.linkedin.com/in/maria-bouroncle-3318a84 23.3 är det dags för boksläpp av "Skogshäxans skatter", min äventyrsbok för barn 9–12 år, och nu behöver jag ta reda på hur många böcker jag ska beställa av förlaget. Vill du hjälpa mig att klura ut antal böcker som ska flytta in i mitt hemmalager genom att förboka?
Enklast förbokar du via min hemsida (länk). Där hittar du också mer information om boken, samt vad olika personer som förhandsläst tycker om den. Goodies och hälsning ingår, och boken har hårda pärmar som tål mycket läsning. P.S. Visste du att du också kan be ditt bibliotek beställa in boken, så kan du låna den helt gratis om du inte har lust att förboka. Minna är 35 år, mamma till 4 och outgiven. Hennes fantasymanus om Rufus har hon skrivit på i nästan 20 år. Äntligen är alla detaljer och trådar klara i serien som kommer ha 8 delar. Här är hennes skrivresa. Drömmen om att bli författare kom långt innan jag kunde alfabetet (så jag hittade på mitt egna och tvingade mamma läsa). En dag kom en författare på besök i skolan. Äntligen skulle jag få konkreta tips på HUR man blir författare! “Hur många här inne drömmer om att skriva en bok?” Några av oss räckte upp handen. “Då kan ni sluta drömma. Bara så ni vet finns det tillräckligt med författare och det är omöjligt att bli utgiven." Jag grät mig själv till sömns den natten. Men jag gav inte upp. När jag var 10 år vann jag en skrivartävling och känslan av att någon annan läst (och gillat) det jag skrivit var större än vinstpengarna. En glöd tändes inom mig. Det kanske inte var omöjligt ändå? Efter en rad jobbiga händelser i mitt liv som toppades med pappas cancerbesked skrev jag mitt första manus när jag var 15 år. En självbiografi som jag förstått i efterhand enbart var terapeutiskt. Idiot som jag var då skickade jag in mitt råmanus till Norstedts. Den eufori jag kände när mitt refuseringsbrev kom eldade på min dröm. En riktig förlagsperson hade läst mitt manus! (Tror inte jag behöver tillägga hur glad jag är idag att det faktiskt blev refuserat.) På gymnasiet fick vi en uppgift “skriv vilken text du vill”. Läraren ångrade sig nog när jag en vecka senare kom med mitt första skönlitterära manus på 300 sidor … Helt oredigerat. Framtiden var utstakad. Jag skulle bli kurator, hjälpa barn som for illa och på fritiden skulle jag skriva. I gymnasiet träffade jag mannen i mitt liv, Anton. När vi varit tillsammans en vecka dör pappa plötsligt i sviterna av sin cancer. Mitt liv rasade samman. Jag som tränade 10-13 gånger per vecka slutade tvärt. Jag slutade läsa och jag slutade skriva. Lite visste jag då att det bara var startskottet på året då 10 av våra nära och kära skulle dö ifrån oss. Antons pappa dog också och han blev föräldralös. All fokus var på att överleva. Drömmar fanns det inte utrymme till. Till en dag då Rufus kommer till mig. Min rödhåriga huvudkaraktär som varit med mig sedan jag var 18 år. Kanske kunde det bli något på riktigt? Jag visste att det var en fantasyberättelse trots att jag inte läst fantasy sedan jag var liten. Jag höll på med eldkonst och undervattensrugby innan pappa dog och just de två elementen har alltid varit viktiga för mig. Så elementen skulle ha en stor betydelse i min berättelse. Jag skrev klart och skickade in. Fick en positiv refusering med orden “Hade inte likheter med Harry Potter funnits hade vi gett ut det.” Harry Potter? Jag som inte läst en enda bok (och bestämde mig för att inte göra det heller förrän jag blir utgiven). Samma månad som min första son föds händer en av mitt livs värsta trauman. Min närmsta chef misshandlar mig grovt och ofredar mig. Där låg min son i min famn, med eldrött hår, helt perfekt och så efterlängtad men jag var trasig. Första året som ska vara fyllt med bebisgos, promenader och skrivande ersattes av polisförhör, advokatmöten och rättegång. Det kändes inte som jag vunnit när domen kom för jag såg bara vad jag förlorat. Men en dag slår det mig hur lik min son var min inre bild av Rufus. Långsamt skrev jag om manuset och skickade in. Skrev om och skickade in. Mellan inskicken skrev jag andra typer av manus. Både barnboksmanus, deckare och ett humoristiskt (som var långt ifrån roligt). Plötsligt en dag får jag ett mail. Ytterligare ett refuseringsmail tänker jag och öppnade. “Tack för förtroendet att få läsa ditt manus. Vi har gått igenom manuset.” Samma som vanligt … Men sedan läser jag vidare: “Det är välskrivet och bra. [...] gärna vilja erbjuda dig utgivning.” Utgivning? Skulle Rufus äntligen finnas för fler än bara mig? Men snart försvinner drömmen bort igen. Ett par månader efter håller Anton på att dö framför oss. Medan han akut åker till sjukhuset står jag på parkeringen med tre traumatiserade barn. Allt mitt fokus är på min familj. All stress på jobb och hemma för att jag springer in i väggen och ger upp allt som har med skrivande att göra och tackar nej. Min hjärna fungerar inte längre. Sen kom Bonnier Carlsens stora manustävling. Mitt manus inte skulle ha en chans. Jag väckte Anton en dag, full av eufori och sa “Jag ska skriva om hela Rufus!”. “Igen?!” sa han och suckade. “Nej, jag ska slänga hela mitt manus och börja om!” Han trodde att jag skämtade men samma dag raderade jag allt och började om. Nu var jag något på spåren, det hade aldrig känts så här bra! Sista dagen för inskick skrev jag sista punkten och skickade in. Trots att det bara var ett råmanus men jag kände mig som en vinnare. När jag hittade Bookstagram slog det hål på myten att “ingen kan bli utgiven, det finns för många”. Var och varannan dag skriver någon på kontrakt och jag blir lika lycklig varje gång. Deras dröm har blivit uppfylld! Och det är inte omöjligt för någon. Ge inte upp. Om du vet att du har en unik berättelse kommer den bli utgiven förr eller senare. Skriv om, anlita lektör och försök fundera på varför du inte blev antagen förra gången. Och gå med i Bookstagram som kryllar av peppande människor. Jag tror på dig! Hurra! Äntligen går det att boka mig för författarbesök via en officiell kanal, nämligen Läscentrum (arbetar för läsning och läskompetens i Finland, motsvarar typ Författarcentrum i Sverige).
Hurra! Skogshäxans skatter har blivit med lärarhandledning! Förhoppningsvis innebär detta att massvis med skolelever i åk 3–6 får möjlighet att ta del av boken så fort den finns tillgänglig, och att lärarna har glädje av handledningen. (Lärarhandledningen är naturligtvis korrläst av just lärare, så att den verkligen ska komma till nytta.)
Skogshäxans skatter, den första delen i serien om Portvärlden, är en spännande och fartfylld portalfantasy som utkommer 23.3.2023. Författaren Elisabeth Lendelund skriver fiktion på allvar, driver flera olika företag och bor naturskönt i Skåne. I det här inlägget bjuder hon på tankar om skrivkonsten, livet och friheten. När du skriver finns inga begränsningar, du är fullkomligt fri och kan spränga alla fördämningar, öppna alla lås, bygga vilka hus och vilka världar som helst. Du målar med vilka färger du vill, och du är inte längre instängd eller begränsad. Likt en konstnär som målar det omöjliga kan du skriva det omöjliga! Vad du inte kan åstadkomma med ord, ligger enbart hos dig! Glöm aldrig det! Det skulle kunna vara mina sista ord till någon närstående som har skrivandet inom sig. Vem är jag och varför ser jag skrivandet som en nyckel till en oändlighet av dörrar? Jag heter Elisabeth Lendelund och så kommer vi till det där med vem man är. Är man sin profession, sin talang, sina sår och ärr, sin hudfärg eller bakgrund, eller är vi bara ljus innerst inne, likt chokladpraliner med fyllning. Är fyllningen kärlek? Själv kände jag verkligen hur jag fann en skatt då jag lärde mig skriva. Det var mitt rätta element, mitt effortless som sedermera gav energi utan att ta energi och så är det fortfarande. Jag är sannerligen inte den enda som fem år gammal sa: Jag ska bli författare. Lite tjatigt, jag vet, men så var det. Olika bemötanden har hållit mig tillbaka, fått mig att skjuta upp och glömma bort en stor del av mig. Modet behövde få tid att växa till sig. Ibland tar det ett bra tag. Om jag är min bakgrund så har den varit brokig och utmanande. Jag adopterades från Indien i början av sjuttiotalet och kom till en Malmöförort där jag blev den där apan som alla har sett, den annorlunda, ett främmande inslag. Jag är kreativ och har en stark entreprenörsanda, går vilse och fastnar i min gamla karta ibland men ser att livet är en resa mot att bli hel och hitta tillbaka till den inre kärnan, vår skatt. Det som också hållit mig tillbaka i skrivandet och från att satsa på det, har varit avsaknaden av form och struktur. Jag hade svårt att se helheten, hitta stommen till huset. Det blir inget hus med bara fönsterbläck, färg, snickarglädje och vackra spaljéer med stockrosor. Det är lite lustigt för min pappa här i Sverige var byggnadsingenjör och framhöll ständigt vikten av bjälklag och en bärande konstruktion, och jag förundrades över att han kunde slösa tid på något så oerhört trist. Men en bok blir så mycket lättare att skriva när stommen är uppskissad om än med stora penseldrag så med en form som håller och bär hela vägen. För mig är det den som får mig att bli klar, nå målet. Strukturen till min första bokserie damp verkligen ner i mig med tyngd och beslutsamhet, och för mig var det bara att följa. Underbart trots att det tog sin lilla tid! Bokserien om Älvaliv skulle ligga på en ö och handla om elva kvinnor vars vägar korsas där på ett autentiskt sätt. Var och en av dem skulle få vara huvudpersonen i varsin bok och bara några dagar senare hamnade jag på en plats som jag kände direkt var stället att utgå ifrån. Vad vardera bok skulle ha för huvudtema var också helt självklart. Förundrande! Det jag på många sätt vill förmedla är berättelser om människor som vill bli hela och därmed fria. Människor som inser att läkt smärta blir till visdom. Likt Kintsugi, som betyder något i stil med gyllene snickeri, kan vi lära oss konstarten att laga vackert med lim och guldstoff. Låta varje guldskarv synas, som ett skönhetens tecken som speglar varje sår och själsskada som den styrka och visdom du besitter, istället för att skämmas för dina ärr och sår och gömma dem. Att framhäva, inte dölja, och förstå att vi blir vackrare med åren. När livet ger oss ovanligt tuffa utmaningar kan vi tänka att det kan tyda på att vi är ovanligt starka! Det kan faktiskt vara en korrekt slutsats att dra även om det kanske inte riktigt känns så när vi krälar längst ner på bottnen med ångest och smärta som enda sällskap. Att skriva ser jag som en väg både ut, in och fram till det som är jag. Vad livet gjort med mig, ärr och skavanker, tillkortakommanden och issues, alltsammans försvinner i en känsla av att vara fri och det ihop med den som är jag, så som jag skulle varit utan rädsla. På skrivarflödets tåg mår jag oförskämt bra. Står du där ibland och ser det där tåget åka förbi utan att våga hoppa på? Vill du verkligen in i skrivarvärlden? Isåfall, vad är det som hindrar dig egentligen? Om det du upplevt eller det som spirar i din fantasi kan bli till genuin nytta för någon annan, vad kan då bli fel? En fråga som ofta ställs; vad är det bästa med skrivandet? Jag svarar mellanrummet! Mellanrummet mellan författarens och läsarens ord. Att som författare ha haft en tanke bakom skrivandet och få höra en läsare tala om ens bok med sina egna ord och tolkningar och dra paralleller till egna erfarenheter är ren magi! Varma kårar sipprar genom mig. Det är fantastiskt när något blir så mycket större i och med mottagandet av orden. När ett plus ett blir hundra eller tusen eller ännu mer. Att få läsaren att bli berörd och känna livet skimra inom sig är mitt kall. I mina böcker finns ett mer eller mindre outtalat mantra inbäddat och det vill jag också fånga i mina omslag: Ljuset skimrar klarare mot mörker. |
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
September 2023
KATEGORIER
Alla
|