Vill tipsa om att hålla koll på Fantastiska berättelser, en podd om svensk fantastik som drivs av författarna Linda Andersson och Malin V. Olsson. Där kommer lilla jag att göra podd-debut, vilket förstås är rysligt spännande. Det blir boksnack och kanske en och annan hemslis som kryper fram i ljuset, se till att lyssna! Finns där poddar finns! (Själv lyssnar jag på den på Spotify. Det går också bra att följa dem på Instagram.)

Fick en trevlig överraskning för ett tag sedan, Seraf förlag vill göra ljudbok av min långnovell Bergtagen på temat historisk paranormal romance (som du även hittar i antologin Vintergnista som utkommer inom kort). Ljudboken blir en del av utgivningen 2023, längtar!

I slutet av oktober fick jag äran att göra en författarpresentation i Fantasykammaren (en Facebookgrupp som lyfter svensk fantastik) och tänkte att jag kan dela med mig av inläggen också här i bloggen.

​-----

​INLÄGG 1: PRESENTATION. Hej, i dag är det jag – Sabine Mickelsson – som härjar fritt här i Fantasykammaren. Tusen tack för att du vill hänga med på resan!
 
Om vi börjar i början, så är jag uppvuxen och bosatt i Österbotten. Jag är med andra ord finlandssvensk och får akta mig för att skriva saker som ”hoppeligen” (förhoppningsvis), ”batteri” (när det är värmeelement som avses) och ”paja katten” (klappa katten). Det där med bokstäver och hur man sammanfogar dem till någonting större har alltid fascinerat mig. Kanske är det så nära magi vi kommer i vår egen värld? Fantasy har också alltid, alltid, alltid legat mig varmt om hjärtat. Det började med Narnia, fortsatte med ElfQuest och i tonåren blev det mycket Eddings. Nuförtiden läser jag det mesta inom fantastikens ramar, men dras särskilt till det lite mörka (och, för all del, det romantiska). Det är också den typen av fantasy jag själv ofta skriver, mörker varvat med ljus, äventyr som utspelar sig på gränsen till vår värld och gärna öppna slut. När jag inte skriver jobbar jag som fritidsledare för barn och unga vid en ideell organisation, samt som danslärare och lektör/redaktör för Skrivguiderna.

+ Lakrits, hundar, böcker, havet, sociologi.
- Leverlåda, skorpioner, fästingar, tidiga morgnar, trångsynthet.
​

INLÄGG 2: NÄR OCH VAR FÖDDES FÖRFATTARDRÖMMEN? Precis som många andra har jag närt en dröm om att bli författare ända sedan barnsben. Handen upp i kommentarsfältet om du också hör till samma skara!
 
Turligt nog hade jag en fin uppväxt med en mamma som högläste sagor, en pappa som högläste serietidningar, släktingar som gav böcker i present och en farmor som både hittade på egna berättelser och lyssnade till det jag skrev. Det var också hos henne som författardrömmen tog fart på allvar. Visserligen skrev jag min första saga redan som femåring, men det var när jag fyllde tio som jag satte mig vid farmors köksbord och påbörjade mitt första ”riktiga” verk, en följetong om några älvfamiljer.
 
Bitar av både farmor och farfar finns med i många av mina texter. Farfar var sjöman och fyllde hemmet med souvenirer från sina resor, han skapade en magisk plats där varje föremål innehöll en berättelse. Farmor i sin tur var en stark, kreativ och självständig kvinna, en av förebilderna till gammelfaster Sibylla i min urban fantasy ”Nattkrigaren”. Farmors kök är Sibyllas kök, men det är också samma kök som Alex mormor basar över i min portalfantasy för mellanåldern. Skärgården, med sina klippor och tallar och otämjda vågor, dyker också upp i mycket av det jag skriver.
 
Som vuxen inser jag hur viktiga mina barndomsår var, hur de formade mig och mitt författarskap. Att jag på grund av dem ständigt återkommer till vissa saker när det gäller karaktärer, miljö och teman. Lustigt ändå? Det ska bli spännande att se vad jag skriver om när jag blir gammal. Är det samma hav och samma köksbord som spökar bland orden?
​

INLÄGG 3: REFUSERINGAR OCH KROSSADE DRÖMMAR … Det är viktigt att lyfta även de tråkigare bitarna av skrivandet, så att allt inte bara blir rosenrött. Jag har också blivit refuserad. Flera gånger dessutom.
 
Mina första refuseringar fick jag som 19-åring, om jag minns rätt. Det var en episk fantasy för unga vuxna som fick fin kritik från ett av de större förlagen, något jag tyvärr inte klarade av att ta till mig. Allt jag såg var ”nej tack”. Refuseringarna skavde så pass – plus att jag producerade massvis med akademisk text under universitetstiden, vilket sög musten ur mig – att jag tappade lusten att skriva. Jag hade en rätt lång paus innan jag försökte på nytt. Ännu ett fantasymanus, som även det fick några fina refuseringar. Ett förlag uppmuntrade mig dessutom att gå skrivarkurser för att utveckla mitt skrivande ytterligare. (Vid den här tiden hade jag noll koll på sådant som dramaturgi och karaktärkurvor. Gick bara på känsla.)
 
Så småningom var jag mogen att ta till mig förlagens feedback. De hade ju en poäng. Jag skickade in manus efter manus, med samma negativa resultat. Vad kunde jag göra för att få det där ”jaet” jag suktade efter? Jo, följa förlagens råd. Inför julen 2018 tjatade jag på nära och kära om en skrivarkurs i julklapp … och på den vägen är det. (Spoiler! Ungefär ett år efter att jag anmälde mig till den där kursen kom den första publiceringen.)
 
Vad vill jag då säga med detta? Jo, ge aldrig upp. Ni som är utgivna vet säkert hur det är att kämpa, även om det finns en handfull som lyckas på första försöket. Ni som ännu inte är utgivna, men som vill bli det, ge inte upp! Trägen vinner, ett uttryck som verkligen är sant när det kommer till skrivandet. 
​

INLÄGG 4: NÄR PROPPEN SLÄPPER, gör den det med råge.
 
Stort tack till Nohiding förlag för att ni ville publicera min första text, novellen ”Hemligviken” i antologin ”Sommarmystik” som utkom 2020. Därefter följde en drös med publiceringar. Räknar jag ihop dem blir det tolv antologinoveller och två veckotidningsnoveller på ca två år. Det är jag faktiskt stolt över (ut med jante)! Men mest av allt är jag glad. Framför allt för de skrivvänner jag träffat via kurser och olika sociala medier. Utan er hade det kanske inte blivit några publiceringar, och det är alldeles sant. Det var nämligen en skrivarkurskompis som pushade mig att skicka in den där allra första novellen och jag har hittat flera som velat testläsa och byta manus via olika onlinegrupper. (Dessutom är det otroligt skönt att dela skrivvardagen och bokintresset med andra likasinnade. Tack för att jag får vara med i gemenskapen!)
 
Min första alldeles egna bokbebis såg världens ljus i augusti 2022. Överraskande nog blev det en bilderbok för åldrarna 3–6, trots att jag aldrig tidigare prövat att skriva för målgruppen, och som vanligt höll jag mig inom fantastikens ramar. ”Gåblin och de vilda dammråttorna” kan kanske främst klassas som magisk realism? Hustrollet Gåblin och de vildsinta dammråttorna är nämligen högst verkliga för sexåriga Stella.
 
I samband med att jag landade bilderboksavtalet skrev jag också på ytterligare några kontrakt. Trilogin om Skuggriket, en urban fantasy för vuxna, och serien om Portvärlden, en portalfantasy för mellanåldern. Mer om dem i kommande inlägg …
 
P.S. Hur söt är inte trolldockan som en kompis syster sydde upp åt mig inför bilderboksreleasen?

INLÄGG 5: VÄLKOMMEN TILL SKUGGRIKET! ”Nattkrigaren” är den första boken i trilogin om Skuggriket. Det är en fartfylld, mörk och kärlekskryddad urban fantasy som utspelar sig i en nära framtid. Boken utkommer 10 maj 2023 hos Seraf förlag och jag går som på nålar. Hur ska läsarna ta emot den? Kommer de att älska den mystiska skuggvärlden lika mycket som jag gör?
 
Trilogin föddes faktiskt ur en skrivövning under en skrivkurs. Jag skrev en scen där ett barn gick igenom isen och övningen fick positiv feedback av både lärare och kurskamrater. Jag insåg att jag kanske hade något där. Eftersom jag gillar att strukturera mina projekt, gjorde jag just det. Jag körde till och med trilogins synopsis via en lektör för att få serien så sammanhängande som möjligt. För jag ÄLSKAR planteringar och vändningar. You’re in for a ride … ;)
 
Skuggriket hämtar inspiration ur bland annat olika otome-spel (visual novel-spel) där varje val leder in dig på ett nytt spår, ofta med ett romantiskt slutmål. Jag brukar också skämtsamt säga att det är som om Maas ”Ett hov av taggar och rosor” gift sig med Kings ”Pestens tid” och fått ett barn i Skuggriket. Varje bok jobbar med lite olika teman, i ”Nattkrigaren” nuddar jag bland annat vid psykisk ohälsa, men det finns även ett övergripande tema som förhoppningsvis klarnar vartefter.
 
-----
 
OM BOKEN:
 
Efter att ha varit nära att drunkna som barn börjar Ella se skuggvarelser, vilket slutar med att hon hamnar på en psykiatrisk avdelning. När hon äntligen blir utskriven har hon ingen att ty sig till förutom sin gammelfaster.
 
Men det dröjer inte länge innan skuggorna dyker upp igen och Ella upptäcker att det finns en värld bortom hennes egen ... En värld som hotar människornas existens.
 
När allt rasar samman omkring henne bestämmer sig Ella för att lämna gammelfasterns gård och jaga rätt på den som ligger bakom allt elände. Men vem kan hon egentligen lita på i Skuggriket?

INLÄGG 6: SNEAK PEEK ur ”Nattkrigaren”. Obs! Detta är fortfarande ett utkast. Vi jobbar just nu på slutprodukten tillsammans med förlagets redaktör, så du kommer kanske att läsa något helt annat när du öppnar boken. Men förhoppningsvis sätter jag tonen här …
 
(Vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid att dela mina texter med andra. Känns alltid lika skrämmande/pirrigt haha.)
 
-----
 
Kapitel 1 // ELLA
 
Skuggan lösgör sig från den soldränkta stenväggen och kommer mot mig i långa, loja kliv. Det vilar en slags medvetenhet över de svepande rörelserna, i sättet den gråskimrande dimman bildar en mänsklig form. Jag blinkar några gånger. Skepnaden är kvar och den släntrar allt närmare med siktet inställt på mig.
     För en kort sekund är jag tio år igen. Ögonblicket när allting startade. Synerna. Handen dras till naveln, till det som döljer sig under linnets urblekta tyg, och gåshuden sprider sig mellan underarmens ärr.
     Nej! Jag vägrar låta fantasierna kontrollera mig. I stället följer jag min vanliga rutin, drar djupa andetag som fyller lungorna till sprängningsgränsen och placerar fötterna stadigt mot innergårdens betongplattor. Jag är här och nu. Den välbekanta psykbyggnaden – vit och fyrkantig likt en sockerbit – reser sig framför mig och doften av gräsklipp letar sig in i näsan. Majsolen skiner så starkt att inte ens björkens nyutspruckna blad förmår kasta skuggor. Det. Finns. Inga. Skuggor.

INLÄGG 7: ÖVRIGA PROJEKT. En portalfantasy och en historisk paranormal romance.
 
Utöver Skuggriket är jag också mitt uppe i att redigera första delen om Portvärlden, en fantasyserie för mellanåldern. Arbetstiteln är ”Skogshäxans skatter” och boken utkommer hos Nohiding förlag under första halvan av 2023. Håll ögonen öppna för en cover release i mitten av november!
 
I ”Skogshäxans skatter” får vi möta 11-åriga Alex som är högkänslig och ibland utåtagerande, ”stökig” enligt lärarna. Hennes mamma byter ofta jobb, vilket leder till att de flyttar runt en del och det är svårt för Alex att få vänner. Det här är en huvudkaraktär jag längtat efter att få skriva. En stark tjej som inte riktigt passar in, som tappar humöret när det minst passar sig och som jobbar på att hitta sig själv i varje värld. (Jag älskar också empatiska Kevin och kaxiga Tara.)
 
(Kartan på bilden gjorde jag på skoj för att hålla koll på världen.)
 
-----
 
OM BOKEN:
 
Alex mamma bara jobbar och pappa har rest till Kos med sin nya flickvän. Vilken urusel början på sommarlovet! Men en natt hittar Alex vägen till den mystiska Portvärlden och får veta att hon är en stjärnriddare. Bakom varje port väntar en farlig uppgift som bara hon kan lösa.
 
Den första dörren leder till en plats full av monster, rövare och magiska skatter – men där finns också vänner som katten Tara och trollkarlslärlingen Kevin. Tillsammans måste de befria prins Triston ur hans förstening. Annars kan Alex aldrig mer återvända hem ...
 
-----
 
Jag vill också pusha lite för min långnovell ”Bergtagen”, en historisk paranormal romance som utkommer både i antologin Vintergnista 7.12.2022 och som ljudbok 2023, båda hos Seraf förlag.
 
-----
 
OM BOKEN:
 
Vilket pris skulle du vara beredd att betala för din frihet?
 
Året är 1935 och Ingrid arbetar som tjänsteflicka hos Segerstierns, en av Vasas rikaste familjer. Men Ingrid vill så mycket mer. Hon drömmer om frihet, om att resa – kanske ända till Amerika. En kall novemberkväll händer något ödesdigert och Ingrids liv vänds upp och ner.
 
”Bergtagen” utspelar sig under mellankrigstiden, en period när det stormade rejält i Finland, och det paranormala baserar sig på en lokal legend om en mystisk ring som dyker upp närhelst den behagar.

INLÄGG 8: TACK FÖR ALLT! Tack snälla för att jag fått husera fritt här i dag och för att just du velat hänga med mig!
 
Avslutar med en högst vardaglig bild, en praktiskt klädd författare med sina hundar. De där hundarna är mig så kära. Ja, de gör mig rentav till en bättre författare. De ser bland annat till att jag tar myspauser och att jag får min dagliga dos av frisk luft.
 
Vi kan alla behöva stanna upp och ladda våra batterier, och därför kommer här några tankar till dig som skriver:

• Kom ihåg kroppen.  Den behöver lite kärlek för att du ska orka skriva. Ställ dig upp mitt i skrivpasset, sträck på dig, rulla axlarna, lämna datorn en stund. Drick ett glas vatten. Gå ut en sväng.
• Tillåt dig själv att ha en dålig skrivdag/period. Ibland blir det inget skrivet alls. Ibland blir det bara ordbajs. Ingen är perfekt. Ingen behöver vara perfekt.
• Apropå perfekt, var förlåtande mot dig själv. Fastna inte i stresstankar som säger att ditt manus inte är tillräckligt bra. Det är det, ditt sätt att skriva är unikt för dig! Låt orden komma huller om buller om du så vill. Finputsa kan du göra senare.
• Ta hand om dig själv först. Du orkar varken skriva eller något annat om du inte prioriterar dig själv och ditt mående. Du är viktig!

 
Där tror jag att jag tackar för mig. Vill du fortsätta att hålla kontakten så hittar du mig här >> Instagram, Facebook och TikTok >> @authorsabinem. 

Cecilia Fransson, bor i Skövde, har en bakgrund som litteraturvetare, copywriter, översättare och kommunikatör. Debuterar hösten 2022 på Bokförlaget Hedvig med den historiska barndeckaren Fara i kikaren, om 12-åriga Alma, dotter till polismästaren och hennes vapendragare gatupojken Lars som gör sin egen utredning på ett ruskigt mord i staden Marberg år 1897. Fara i kikaren är rikligt illustrerad av konstnären Stella Spente.

Hej! Jag heter Cecilia och har just debuterat med den lättlästa historiska barndeckaren Fara i kikaren för åldern 9-12 år på bokförlaget Hedvig. Jag har fått tre frågor om boken under de senaste veckorna, som jag tänkte dela med mig av här, och som jag hoppas kan inspirera andra som vill skriva historisk skönlitteratur för barn.

Hur ruskigt kan man skriva för barn egentligen?

Det här är en bra fråga. Det frågade jag mig ofta när jag skrev Fara i kikaren. Jag är litteraturvetare i grund och botten, och när jag pluggade litteraturvetenskap i Brighton blev den gotiska litteraturen min favoritgenre. Därför var det självklart för mig att förlägga min barndeckare till en historisk miljö, och att det skulle finnas rejält ruskiga inslag. Men var går egentligen gränsen mellan mysrysligt och på tok för otäckt?

Självklart är det olika från barn till barn. Men när jag gjorde min research och undersökte vad barn i målgruppen väljer att läsa så insåg jag att barn klarar av, rent av gillar ruskigheter när ruskigheterna är i ett tydligt sammanhang, när villkoren är lättbegripliga och så länge som de är omgivna av godhet och trygghet. Det utgick jag ifrån när jag skrev Fara i kikaren. Jag kände likadant som barn. Jag gillade böcker med en rejäl dos spänning och där mycket stod på spel. Jag tror inte att man ska vara rädd för att ducka mörkret och hemskheterna, utan att låta de vara en del av helheten i boken, precis som i livet. I varje fall när man skriver för mellanåldern.

Hur viktigt är den historiska korrektheten i skönlitteratur för barn?

Den historiska korrektheten ganska viktig när man skriver historisk skönlitteratur för barn, skulle jag vilja säga, och den sätter också reglerna för boken. Alma och Lars i Fara i kikaren har andra förutsättningar i slutet på 1800-talet än vad barn har idag eller hade på Vikingatiden. Men man ska inte rygga för att skriva en historisk berättelse, även om man inte är professor i historia. Jag använde till exempel mitt stora intresse för släktforskning som inspiration när jag skrev. Namnet på min huvudkaraktär, Alma Frisk, är plockat ur mitt eget släktträd från den senare delen av 1800-talet. När jag såg det namnet föddes idén till Alma i Fara i kikaren. Genom släktforskningen har jag också hittat detaljer från vardagen och namn på andra karaktärer som jag kunnat plocka in i boken.

Sen märkte jag att när man skriver en historisk deckare som ska vara spännande, så är dramaturgin beroende av att författaren skapar hinder. Och att förlägga en berättelse i en tid när människorna stötte på mer hinder i tillvaron kan vara väldigt tacksamt som författare och hjälpa till att stärka dramaturgin.

Hur tänkte du kring inkludering i boken?

Inkludering är så viktigt i barn- och ungdomsböcker, tycker jag. Och i Fara i kikaren hade jag möjlighet att skriva in en hjältinna i rullstol under den senare delen av 1800-talet och den chansen ville jag inte gå miste om. Men jag hade nog inte vågat skriva om en ryggskadad flicka om jag inte hade fått bolla med en kvinna som själv sitter i rullstol. Och i samtal med Nina, som hon heter, kunde jag få en bild av hur Alma kunde röra sig, hur rullstolar såg ut i slutet på 1800-talet, och hur vardagen kunde se ut för en flicka som Alma vid den tiden. Det har varit otroligt värdefullt.

Så sammanfattningsvis kan jag konkludera att barn gillar ruskigheter, att den historiska korrektheten är ganska viktig, och att när du har möjlighet att bidra till inkludering i barnlitteratur – gör det!

Så. Välkomna till mitt Marberg, jag hoppas ni ska trivas, men se upp, det kan gå en mördare lös!

Noveller, noveller, noveller!

Att kalla mig författare känns fortfarande lite märkligt. Som om jag inte riktigt förtjänar det. I år kom ändå min första skönlitterära roman ut (Trinitet på Bokförlaget Mormor). En milstolpe så klart, speciellt då jag började ta mitt skrivande på allvar för ganska exakt tre år sedan. Och för min del startade mitt författarskap med noveller. Jag fullkomligt älskar noveller, både att läsa och skriva.

Att börja mitt skrivande med noveller gjorde att jag snabbt kunde komma till ett avslut och jag fick tillfredställelsen i att färdigställa ett skrivprojekt. Och jag upptäckte hur spännande det är att se vad som ryms i ett sådant koncentrerat format. Ordens betydelse, språkets vikt, att kunna skala av och mejsla fram själva storyn. Kraven att ha en intressant dramaturgi och en underhållande historia liknar ju romanens om än i mer minimalistisk form. Även en novell har en början, en mitt och ett slut och du måste ha en berättelse som berör. Det var också så jag lärde mig skriva min första roman, genom att se den som en serie sammanhängande noveller fast som en serie kapitel. Foga samman kapitel för kapitel, där varje scen ska ha betydelse och hänga ihop, tills man har en hel roman.

Jag letade också tidigt upp novelltävlingar och fick flera publicerade i olika novellantologier. Dessa publiceringar fungerade som någon sorts erkännande och ökade min motivation och skrivlust. Att få hålla en bok i sin hand där ens alster är med var för mig att uppfylla en dröm. Att lämna in till tävlingar lärde mig också att skriva utefter bestämt tema och längd, en nog så nyttig erfarenhet och kul utmaning. Efter ett tag hade jag så många noveller på likartat tema (jag har alltid dragits till människans mörkare sidor) att jag kunde ge ut Mörker – en samling lätt dystopiska noveller förra våren.

Jag inte bara skriver noveller utan läser även en hel del. Mellan böcker eller som ett avbrott i annan läsning slinker en och annan novell emellan och de gör ibland stora avtryck. Att läsa noveller kan vara en fin ingång till att prova en ny författare, en ny genre, eller för den som inte är så läsvan att faktiskt få en ingång till läsande. Och för den som inte är så skrivvan att få en ingång till skrivande och en möjlighet att pröva sin egen stil, ton och rytm utan att det blir för övermäktigt.

Att jag inte känner mig som en riktig författare hänger säkert ihop med att noveller inte har samma status som en roman, men med det här inlägget gör jag mitt bästa för att novellen ska få den status den förtjänar. Just nu skriver jag på flera romanmanus, men jag kommer aldrig sluta skriva även kortare historier. Kan inte nog rekommendera att läsa och skriva noveller!

Novelltips!

Desmond Warzels fantastiska novell Wikihistory, (på engelska, men kort och lättläst).

Jag och min medförfattare Erik Klang vann nyligen en novelltävling på temat Utopi/Dystopi med vårt
bidrag Pling och den hittas här.

Novelltävlingar sammanställs på Eva Ulleruds fina hemsida och uppdateras kontinuerligt.

Tidningen Skrivas novellskrivningsguide.

(Edit: Hälsningar från Sabine, som också älskar noveller något gränslöst! Vill du ha en alldeles gratis novellguide, hur du skriver en novell, kan du ladda ner den via min kurssida. Fram för fler noveller!)
​

Häromdagen hörde Visto förlag av sig och berättade att de vill göra Gåblin och de vilda dammråttorna till en ljudbok! Inläsare blir Mikael Rosengren som driver ljudboksföretaget Sagobubblan, du kan provlyssna till honom här. (Är visserligen partisk, men tycker att han har en alldeles utmärkt röst för att läsa in min Gåblinbok.)

Gåblin och de vilda dammråttorna kommer med andra ord att finnas i alla format, tryckt, e-bok och ljud. Det är värt att fira, eller hur? (Sugen på att köpa ett ex? Du hittar köpställen här. Och snart, snart finns boken även hos ljudbokstjänsterna.)

Det var ett friskt bubblande språkbad som jag växte upp i som yngst med tre äldre syskon. Mitt i Stockholms Vasatan. En vardag full av frågor, svar, tankar, idéer och uppmuntran till skapande och kreativa uttryck. Vi delade och speglade varandras känslor. Vi utmanade varandra med både ordvitsar och små försvarstal i affekt. Vi satte ord på erfarenheter och fantasier i sång, sagor och olika gestaltande former. 

Att som sladdis få sitta med och iaktta de äldres skapande av karaktärer, miljöbeskrivningar, spelregler eller låtskrivande kunde vara både roligt och lite frustrerande när en själv inte alltid hängde med i samma tempo. Jag var oftast välkommen men jag minns än idag den märkliga känslan av hur okända ord kunde flyga ovanför mitt femåriga huvud. Jag var nyfiken och ville alltid lära mig mer. Det var riktigt mysigt att få vara med när syskonen diskuterade vid matbordet, lärde ut olika sporter eller dansstilar, spelade avancerade brädspel eller planerade för lajv med påkostat hantverk och rekvisita till skogs. När de målade akvarell- och oljemålningar, spelade instrument och studerade. Eller bara hängde i en hög på soffan med kramar, skratt och tillitsfulla samtal. 

Det var en vardag som inspirerade mig att hitta mina egna sätt att skapa berättelser på och att våga testa mig fram. Jag hade tidigt lätt för att ta kontakt med både yngre, jämnåriga och vuxna. Jag kallades ofta mogen för min ålder. Med tre stycken 9-15 år äldre pratglada syskon så föll det sig nog naturligt att mitt eget ordförråd blommade hejvilt tillsammans med nyfikenheten och viljan att kommunicera. Något som finns kvar än idag i min energi att skapa närvarande möten med en skön gruppdynamik. 

Tiden från förskoleklass till studenten tillbringades i en skola med fransk profil. Här fick jag öppna upp ett fönster till en helt ny vokalrymd, samtalsmelodi, grammatisk struktur och kultur. Här började intresset för språks olikheter, uttal, ords betydelse och utmaningen med att försöka översätta ord som är specifika för en viss kultur. Här fick jag också erfarenhet av den frustration som ingår i att lära sig ett främmande språk och hur svårt det kan vara att verkligen uttrycka sig lika genuint och precist som på sitt eget modersmål. 

När jag började i tredje klass tystnade jag. Ofrivilligt. Jag blev tillsagd att hålla käften. För jag ansågs vara ful. Det fanns elever i klassen som kunde upplysa mig om att jag såg ut som en pizza, påstå att jag jag var smutsig och äcklig, föreslå att jag borde bli påkörd. För jag var ju så udda som hade fått svår och ihållande akne redan när jag var 8 år gammal. Min hud var en vulkan. Mitt ansikte var en måltavla. Varje dag. Det hjälpte inte att läraren försökte förklara vad "tidigt utvecklad", "hormoner", "ärftlighet" och "puberteten" var för klasskamraterna. Det skulle bli flera års daglig kamp om att orka ta sig till skolan för att behöva utstå kommentarer, frågor och utrop från andra elever. 

Den dagen som någons förälder i förbifarten kommenterade mitt utseende med den inledande frågan "Har du pesten eller?", då var det som att få bekräftat att det verkligen var fel på en själv. Att så ofrånkomligt sticka ut var oerhört energikrävande när fokus egentligen borde få ägnas åt själva skolarbetet och en trygg tillvaro. Kanske stack jag ut lite extra med en röd fläta också, som sträckte sig ned till knäna. Oavsett så var ansiktet som det var med sina sår, ojämnheter, rodnader och pulserande smärta. Inga kurer, mediciner eller behandlingar kunde lugna vulkanhuden. 

Det händer något med den språkliga uttrycksförmågan när en ständigt stoppar sig själv från att yttra sig på grund av rädsla. I mitt fall var det för att någon skulle tysta mig, ignorera mig eller hånskratta åt mig. Både lusten och spontaniteten i att kommunicera i skolan krympte. Det spelade ingen roll hur kärleksfull den egna familjen var och hur snälla vännerna var. Det var ändå en känsla av förbannelse att inte kunna dölja sitt ansikte och bli fri från det som gjorde ont. Påhoppen skedde ofta diskret så att de vuxna inte såg eller hörde. Flera år av tystnad, iakttagande och uthållighet väntade mig. Det var som en chock i slowmotion. En vardag där jag ofta höll andan, drog upp axlarna, bet ihop och drömde mig bort till en framtid där jag skulle finna en annan miljö. Ett annat sammanhang där jag fick omge mig med personer som hade kommit ikapp min sociala ålder som formats av mina äldre syskons sällskap. 

När jag tystnade så höjdes min inre röst i skrivandet. Jag skrev om egna världar där det var självklart med respekt, hänsyn och omtanke. Hur svårt skulle det vara? Där de som vägrade lyssna för att fortsätta göra illa andra till sist fick smaka på någon form av reflektion av sitt eget beteende som gjorde att de plötsligt blev självmedvetna och ångerfulla. Jag skrev prosa och noveller om hur jag önskade att mobbarna skulle få erfarenhet av hur de egentligen borde bete sig mot de utsatta. Texterna avslöjade ibland hur mobbarna själva kanske var offer för hur någon annan påverkade dem negativt eller begränsade deras utveckling. Kanske grupptrycket, kanske en förälder, kanske media. 

Min svenskalärare i mellanstadiet frågade om hon kunde läsa upp en av de kortare texterna för klassen. Det fick hon. Nickande viskade hon till mig efteråt att jag borde skicka in texterna till tävlingar. Men jag var ingen tävlingsmänniska. Jag hittade istället på fler historier om klassen att läsa upp själv för de som ville lyssna på äventyr och samarbete. Det slutade med att flera av dem i verkligheten, även en av mobbarna, satt kvar efter en sommaravslutning för att höra hur det skulle gå. 

Just när min envist svidande och bultande akne började försvinna så började jämnåriga tonåringar påbörja sin resa in i pubertetens virrvarr. Då tilltog mitt skrivande ännu mer. Nu till följd av något helt oväntat. En förlust av ett syskon. Min bror dog när jag var 14 år och jag skrev för mig själv:

Det är Döden som sliter ut våra sinnen ur vårt tvungna medvetande och underblåser oss till liv igen.

Där började jag sakta bli vän med döden genom att känna hur både definitiv och diffus den var. Såsom att ta i hand med tomrummet självt. Att själv vara kvar vid liv. Full av liv och ändå så tom. Det var en kontrasterande känsla att både känna sig helt förlamad av vanmakt och samtidigt uppleva hur alla sinnen blev så mycket skarpare och värdefullare. Jag var så rädd för att glömma bort alla minnen jag hade med min storebror. Så jag skrev. Jag skrev ned internskämt och klokheter, tokigheter och varma minnen. Jag skrev om småtjafs och orättvisor. Allt för att väva in dem i dagböcker och kapitel om syskonkärlek. 

En dimma av flera års sorgearbete väntade. I denna mörka smog så sken ändå min egen livslust som ett starkt och vackert stjärnfall på repeat. Det värsta tänkbara att en familjemedlem skulle dö, det hade ju redan hänt. Jag fick som en sköld av tålamod och klarsynthet. En sköld som trängde undan vardagsproblem som studsade bort som små pilar. Där gick jag lugnt med min inre omskakande storm. Det var lite som att ha lock för öronen och fara genom vatten när jag tog mig igenom tonårens skolkorridorer. Tiden var för värdefull för att låta sig upptas av det som egentligen inte betyder något. Det ytliga kunde inte få grepp om mig.

Livslusten och saktmodet i att leva vidare växte sig kraftfullare med varje år som gick. Att uppskatta stunden, att kunna vila i den. Att inte ta något för givet. Jag väntade inte med att ge en ärlig komplimang eller förklaring till varför jag uppskattade någon eller något. Det inre kryddskåpet av livsbeundran slogs upp vidöppet med livsgnistor som doftade friskt och gott. Kanske för att jag redan var så påfylld med så mycket kärlek, trygghet och framåtanda från familjen. Kanske för att alla mina sinnen kändes så skärpta av denna bristningskonst att slitas mellan någon annans död och det egna livet. Kanske för att mina känslor hade en så intim och intensiv dialog med hjärnans språkliga nätverk. Så jag skrev ännu mer. Om kärleken till livet, vänskap och alla vardagliga detaljer som gjorde mig lycklig i all sin enkelhet. 

Jag började tänka på det här med familj och hur vi kan återberätta minnen om varandra och om oss själva. Det var viktigt för mig att dela minnen om min bror tillsammans med min familj. Jag började föra dagbok om hur det var att leva med sörjande föräldrar och hur min upplevelse av deras sätt att sörja förändrades med tiden. Så slog det mig att vår familj i form av syskonen och föräldrarna var den släkt jag hade. Alla andra hade hunnit gå bort innan jag föddes eller medan jag bara var några år gammal.

Så jag började skriva mystiska skildringar om mina farföräldrar som jag aldrig träffade. De var krigsskadade som fördes till Sverige. Jag skrev varsamt om den svärta som jag antog omgav deras öden samtidigt som jag försökte putsa upp ljusglimtar ur deras personligheter som jag så gärna hade fått lära känna. Jag började reflektera över hur många som inte har en chans att berätta sin egen historia.

Efter gymnasiet följde flera års arbete inom vården med både barn och äldre. Fortfarande nyfiken och orädd, som när jag var liten. Som personlig assistent var jag trygg i min roll som problemlösande och lyhörd för andras berättelser och perspektiv. Svårast var det att arbeta med livsuppehållande vård för barn som saknar kommunikationsförmåga i form av talat språk och där det var oklart för andra att veta hur barnet, som egentligen var arbetsledaren, verkligen kände och tänkte. Den här tiden drev mig framåt till yrkesvalet som logoped där jag kunde får lära mig ännu mer om hur vi utvecklar tal, språk, läs- och skrivförmåga. Här fick jag utveckla mitt syfte att ge verktyg åt personer att utifrån sina förutsättningar finna en fungerande kommunikation och låta omgivningen få ökad kunskap om anpassat förhållningssätt. 

Det finns ungdomar med orättvisa självbilder i en prestationsfull vardag. Det finns föräldrar som känner stress för att barnet inte utvecklas i samma takt som jämnåriga. Det finns barn som låser sig för att de vuxna säger åt dem att skärpa sig, med missförstånd och krav som är för höga. Det finns både barn, ungdomar och vuxna som döljer eller går miste om delar hos sig själva för att de kanske tror sig vara annorlunda, blir utpekade som udda, kämpar medvetet eller omedvetet med något som har med deras kommunikationsförmåga att göra. 

Förvirringen, utsattheten, utanförskapet, rädslan, förlusten, sorgen, begränsningen, frustrationen, saknaden, orkeslösheten... Här ryms känslor som också går att finna i de områden som logopeden tar sig an; outredd dyslexi, dold stamning, starkt ångestfylld talängslan som i selektiv mutism, avsaknaden av alternativ kompletterande kommunikation såsom bildstöd eller tecken, en röst som inte bär av anatomiska skäl eller skammen att inte kunna äta offentligt på grund av sväljningssvårigheter. För att nämna några exempel. 

Kunskapsluckor kan fyllas, missförstånd kan nystas ut, fördomar kan upplösas. Det blir ett fascinerande metaperspektiv kring språk när vi med konstnärliga uttrycksformer såsom skrift, film eller foto kan belysa kommunikativa olikheter och behov.

Mitt skrivande försöker fånga den mångfacetterade bilden av kommunikationssvårigheter. Min ambition är att skriva om och tillgängliggöra vetenskap, kunskap och klinisk erfarenhet för både barn och vuxna. Jag vill bidra med att visa hur dynamiskt kommunikation kan vara och att den kan beskrivas på många olika nivåer. För mig är det en klockren kontrast att kombinera de kliniska erfarenheterna med det kreativa skrivandet. På så sätt önskar jag sprida ökad kunskap om logopedi rent allmänt men också om kommunikationsförmåga på individnivå.

Jag ser fram emot en ökad förståelse och nyfikenhet hos föräldrar och vuxna. Jag ser fram emot en ökad självkännedom hos barn och unga för delaktighet i den egna vården. Jag ser fram emot en ökad medvetenhet och respekt för olikheter i klassrummet, på skolgården, på nätet, på arbetsplatsen och ute i samhället. Vi är många professioner och individer som kan mötas och utvecklas tillsammans. Jag vet att lilla Madeleine nyfiket skulle le åt oss allihop och heja på.

Vad är det som gör en berättelse till en berättelse? Var startar allt? I den tysta tanken? I det redan sagda ordet? Om vi inte redan har ordet eller ordförståelsen, kan vi då föreställa oss och förstå det som ska berättas? Om vi vet vad vi vill uttrycka men inte har medlet eller tillvägagångssättet, hur gör vi då? Om vi är begränsade eller inte förmår att göra vår röst hörd, hur kan vi hitta den rösten i någon annans berättelse? 

Idag tänker jag på hur berättelser, deras former och själva skapandeprocessen, med eller utan sällskap, har varit något betydelsefullt för människor genom alla tider. Från dåtidens hårt ristade runskrifter och mjukt svävande hymner till dagens avancerade filmatiseringar och digitala texter. Vi har suttit vid brasan sent om natten. Vi sitter kvar där än idag men framför det digitala ljuset. Vi sitter alla kring berättandets eld för att framställa, undersöka, utveckla och bevara något eller någon. 

Mitt skrivande syftar till att bidra till ett utvecklat utbud av logopedisk kunskap och klinisk erfarenhet i form av barn- och ungdomslitteratur. Jag tror att det finns ett mervärde för hela samhället i att låta olika kommunikationssvårigheter och omgivningens förhållningssätt ta plats och form på flera olika vis, i flera olika genrer och format, från flera olika perspektiv. Jag ser det som ett komplement och förhoppningsvis ett förebyggande arbete för den värdefulla intervention som så många logopeder driver idag.

Hitta Madeleine!
För direkta kommentarer och frågor om själva skrivandet är ni välkomna att höra av er till mig:
sommerving@gmail.com

Med både jobb, releasefest, manusredigering och start av Skrivguiderna är det kanske inte konstigt att jag inte hunnit posta allt debutrelaterat än, men här har vi en riktig pärla. Mitt debutantporträtt hos Boktugg. Här kan du läsa det i sin helhet.
​

Det började redan som barn när man skrev små historier och gjorde små bilderböcker. Men som tonåring började jag skriva historier som baserades på drömmar jag haft ... Men jag gjorde aldrig färdigt dem. Det var inte förrän min bok Kira föddes för ca tio år sen. Jag skrev och skrev men en dag så slutade jag bara, jag vet fortfarande inte vad det var som fick mig att sluta men kanske var den en del inom mig som inte trodde på det här författarskapet. Tvivlet som många av oss kanske känt. Så det tog mig tio år att våga pröva igen och det var av en ren slump faktiskt. Jag och en kompis startade varsitt bookstagramkonto. Det var så skönt att vara anonym med allt, ingen visste vem draken var. Där fanns det bara jag och mina böcker.

Men en dag snubblade jag över en novelltävling och såg min chans till att faktiskt göra detta. Det var den dagen mitt lilla blåbär föddes. Han tog en timme att skriva för att sedan bara skickas iväg och hålla tummarna. Flera månader senare fick jag beskedet att mitt manus var antaget. Kan ni tänka er chocken? Att någon faktiskt gillat det jag skrivit?
​
Där fick mitt självförtroende en boost och jag började genast skriva på till alla novelltävlingar jag hittade. Historier föddes och jag älskade varenda minut av det! För att just då i samma stund jag fick det mailet bestämde jag mig för att detta är något jag vill göra. Och jag tänker inte bara göra det, jag tänker lyckas med det!

Men tvivlet fanns ju självklart kvar så jag vågade inte berätta för någon annan än min bästa vän ... Jag var så rädd för att fortfarande misslyckas att jag behöll allt detta för mig själv. Jag skrev allt i hemlighet och delade bara vissa delar på Instagram. Men det var ju inte bara gröna skogar, mina noveller fick avslag så jag la dessa på hyllan och fortsatte att skriva på nya. För varje ord jag skrev kunde jag känna hur jag utvecklades som människa och som författare. För du vet vad man säger, skam den som ger sig! Och där landade mitt andra mail om att mitt manus hade blivit antaget. Det var i den stunden jag bestämde mig för att berätta allt för min sambo och familj.

Jag hade så ont i magen den dagen, jag var så nervös att inte få den positiva responsen som jag ville ha. Men till slut var det bara till att dra av plåstret och säga det! Och kan ni fatta att den kärleken min familj visade mig och den stöttningen jag fick och får sen dess är oslagbar! Och jag kan ångra nu att jag höll allt detta hemligt. Vissa drömmar är viktiga och hålla fast vid och jag tänker hålla ett stadigt tag i min dröm. Just nu väntar jag med spänning på att antologin Fruktskålen där jag medverkar med Det lilla blåbäret ska släppas. Men även Jul igen 2022 där jag medverkar med Den frusna natten. Det är både glädje och ren och rå rädsla med att ge ut sina verk ... för nu ska andra faktiskt läsa det jag skrivit. Men det är en rädsla som inte ska få hålla tillbaka en utan man ska våga tro på sig själv.
​

Vad kan jag säga? En månad efter debuten och aldrig trodde jag väl att mitt lilla hustroll skulle bli så väl mottaget? Tusen tack för alla recensioner (den allra senaste hittar du på barnboksprat.se), läsarbilder och glada tillrop!

Saker som hänt:

• Mitt hemmalager är totalt slutsålt. Finns inte en enda bok kvar att dela ut, däremot hittar du den fortfarande bland annat hos förlaget, några fysiska bokhandlar (ex. Akademiska och Suomalainen i Vasa om du är härifrån), Fantastikbokklubben och nätbokhandlarna.
• Gåblin har även landat hos ett par förskolor och till och med en och annan logoped, hurra! Dessutom finns han på flera bibliotek både i Sverige och i Svenskfinland. Senast jag kollade var det 70+ bibliotek som valt att köpa in boken och enligt statistiken var många exemplar redan utlånade. (Finns boken inte på ditt bibliotek? Be dem ta in den!)
• Gåblin och de vilda dammråttorna har även blivit utsedd till månadens bok hos Fantastikbokklubben nu i september! Jag blev alldeles golvad när jag läste det, wow!
• Jag blir alltid lika glad och överväldigad när ni läsare hör av er och berättar vad ni tyckt om boken. Som den gången förskolläraren berättade att boken fick högsta betyg, att barnen lyssnade, ställde frågor och tänkte. Eller fyraåriga Alva som menade att hon ville ha ett eget hustroll för att kunna smuggla glass till det under sängen. Eller föräldern som med glimten i ögat suckade att hen läst boken fyra och en halv gång samma dag. Eller Hilda som ville läsa Gåblin som nattsaga kväll efter kväll. Det är ni som gör det värt att skriva!

Tack och åter tack för att ni lånar och läser och tar Gåblin till ert hjärta, trots att (och kanske precis just för att) han är ett litet bustroll ... hustroll, menar jag.

Superduperpirrigt, men nu är vår sida Skrivguiderna officiellt öppen och redo för kunder. Där hittar du gratis skrivguider och vårt team (undertecknad samt redaktören Elin och språkgranskaren Sandra) hjälper dig även med dina texter. Just nu har vi startpris, -20 % på alla tjänster. Kika in, vettja!

Sagt om oss:

Natalie Forslind är en skribent och digital marknadsförare som snart debuterar som författare. Hennes debut har titeln Flykten och är en verklighetsbaserad bok om en fjortonåring som flyr från ​Iran till Sverige.

Jag har alltid drömt om att bli författare. När jag var liten skrev jag sagor och berättelser, när jag blev äldre pluggade jag skrivande på högskolan. Sedan började vuxenlivet med heltidsjobb och amortering. Jag fick ett jobb som kommunikatör och skrev hela dagarna, men mina bokmanus hamnade i byrålådan. Av någon anledning orkade jag inte jobba på mina skönlitterära texter när jag hade skrivit artiklar hela dagarna.

För tre år sedan vidareutbildade jag mig inom datadriven marknadsföring. När jag sedan bytte jobb, från kommunikatör till growth marketer, och inte skrev hela arbetsdagarna började jag längta efter att skriva skönlitterärt igen.

Så kom pandemin med hemmajobb och färre sociala tillställningar. Då dammade jag av ett gammalt manus som legat i byrålådan och kom gång med skrivandet igen.

I början av 2021 läste jag boken Lev kreativt av Julia Cameron. Boken är uppbyggd som ett tolvstegsprogram för kreativa själar som vill komma igång med sitt skapande. Jag följde bokens rekommendationer: skrev morgonsidor, hittade på roliga saker för min egen skull och började hålla utkik efter så kallade synkronisiteter. Synkronisiteter är möjligheter som dyker upp vilka leder en närmare sitt mål. Några synkronisiteter som dök upp i mitt liv var att jag hittade en skrivgrupp online som jag anslöt mig till. Sedan hörde han jag intervjuat för min debutroman Flykten av sig när jag satt och redigerade bokmanuset. Små saker som senare ledde till stora förändringar.

Några månader passerade. Sedan hade jag redigerat klart manuset. Jag skickade i väg det till förlag och ett av förlagen hörde av sig och ville ge ut min bok. Den känslan, när jag signerat kontraktet, är svår att beskriva: Lycka, rädsla, hoppfullhet och förväntan. En av mina största drömmar var på väg att slå in.

Den här sommaren har jag bestämt mig för att skippa resor och planer och bara stanna hemma för att skriva så mycket som möjligt. För att hålla produktiviteten och motivationen uppe har jag som mål att skriva, motionera, meditera och läsa varje dag under semestern. Jag kallar det för en skrivsommar. Jag hoppas bli klar med redigeringen av nästa bokmanus innan sommaren är slut.

Vill man komma i gång med bra vanor som gynnar produktivitet så rekommenderar jag boken 1 % metoden: Små förändringar, stora resultat av James Clear. Den har hjälpt mig skapa vanor som gör att jag faktiskt tar mig tid att skriva, går till gymmet och läser innan jag somnar på kvällarna. Ett bra exempel på mikrovanor ur boken är: om man väljer att äta något onyttigt i stället för något nyttigt till middag ser man inte något resultat på vågen direkt, men om man fortsätter göra samma val om och om igen kommer man gå upp i vikt. Små vanor leder till stora resultat i det långa loppet.

Att snart debutera som författare är både roligt och skrämmande. I skrivande stund väntar jag på omslagsförslagen och den sista språkgranskningen av boken. Boken kommer komma ut i alla format.

Jag har ingen aning om hur boken kommer tas emot, ifall någon kommer vilja läsa den och vad folk kommer tycka om mitt sätt att skriva. Men egentligen spelar det ingen roll – jag älskar att skriva och kommer fortsätta göra det oavsett. Och det tycker jag alla som älskar att skriva borde göra, fortsätta skriva. För en vacker dag slår drömmen om att bli författare in.
​

​
Hitta Natalie!
Instagram > @blackdiary.se
Twitter > Blackdiary
Hemsida > www.blackdiary.se

Här kommer lite bilder från releasekvällen vid Vasa stadsbiblioteks barnavdelning, tusen tack alla ni som deltog! Det blev mingel, högläsning och pyssel (Gåblin tackar för alla fina teckningar), och avslutningsvis några danser vid torget tillsammans med dansföreningen. En oförglömlig kväll, helt enkelt!
​

Hej Frida tolv år gammal, vad kul att du har börjat skriva på boken som du tror kommer bli ditt stora genombrott! Jag har lite saker som jag vill upplysa dig om.

1: Frida, det du skriver suger. Förlåt, men det är den hårda sanningen. Du är ingen prisbelönt författare vid tolv års ålder även om det vore häftigt. Men var inte orolig - du kommer bli bättre. MYCKET bättre. Det gäller även alla som känner att de inte är där än, att deras skrivande inte nått nivån de vill nå. Inte att ni suger, det tror jag knappast att ni gör, men att alla blir bättre med tiden. Så det är bara att fortsätta skriva och aldrig ge upp drömmen om att få debutera. Håll ut så ska du se att det blir bra!

2: Trots att du debuterar så pass tidigt kommer du inte alltid vara stolt över dig själv. Av någon anledning kommer du stunder att ta upp din bok, läsa igenom texten och tänka “vad är det egentligen jag har skrivit?” Det är inte så konstigt med tanke på ditt dåliga självförtroende. Vilket jag skulle vilja säga till andra författare, utgivna som aspirerande, att jag förstår att självförtroendet inte alltid är med en. Det är helt okej. Ibland känner vi oss alla dåliga, det tillhör livet. Men vi kan skriva, och vi får aldrig glömma det, oavsett hur bra eller dåligt självförtroende man har!

3: Fast du vet att du inte ska jämföra dig med andra kommer du kolla på andras antal följare, se alla andras recensioner hagla in och känna avundsjukan för att du inte är lika lyckad. Alla idrottare säger hela tiden att de bara tävlar mot sig själva och inte för att vinna, och du vet ju att det är så du borde tänka. Du ska inte jämföra dig med andra på samma sätt som andra inte ska jämföra sig med dig. Allas resa ser olika ut, om de så debuterar när de är 25 eller 85 år.

4: Det är svårt att leva på skrivandet. Att vara författare går inte bara ut på att sätta sig på ett café och skriva nästa bestseller - inte för de flesta i alla fall. Svårigheter jag har stött på inkluderar:
a) Sociala medier. Jag vet att du inte är någon utåtriktad person eller expert på sociala medier, att du får ångest över vad folk ska tycka om dina inlägg, men du får helt enkelt skita i det för sociala medier är en enorm exponering.
b) Det finns så ofantligt mycket böcker, fler än du kunnat ana, vilket blir tydligt när du skaffar författarkontot på Instagram. Hundratals som försöker nå ut med sina böcker. Konkurrensen är mycket större än du trodde.
c) Ett fåtal kan leva på skrivandet. De flesta skriver på sidan av eller halvtid, och precis som de kommer du troligtvis ha ett annat yrke som huvudsyssla.

5: Du skriver också för läsarna, och du kommer aldrig kunna släppa oron över vad läsarna kommer tycka. Oroa dig över att någon ger boken 1/5 och sågar den till fotknölarna i en lång recension. Du kommer inse att inte alla uppskattar ditt skrivande för att det är en omöjlighet. Och vissa kommer inte tycka om dig av den simpla anledningen att de är avundsjuka. Men det spelar egentligen ingen roll när det finns läsare som gillar det du skriver och inte vill klanka ner på dig.

6: Sist, men viktigast av allt, tro på dig själv och njut. Mitt i allting kommer du glömma bort att det du skriver ändå är bra, folk berömmer ditt skrivande även om det inte är så många som hos de stora författarna. Precis som alla andras skrivande blir ditt bättre med tiden. Det kommer inte vara enkelt men det kommer gå. Sociala medier är inte så skrämmande trots allt. Alla kommer inte gilla det du skriver men det viktigaste är att fokusera på de som gör det. Och du kommer hitta en lösning med arbetslivet och skrivandet. Det löser sig tillslut.

Det du absolut inte får glömma bort är att ha kul. Skrivande är något av det bästa du vet. Och vem vet, kanske du en dag får ett stort genombrott? Får chansen att leva på författandet och bli en riktig bestseller? Tills dess önskar jag dig (och alla andra aspirerande författare) all lycka till!
​​
/Frida Endertorp, 21, stolt författare

​Hitta Frida!
Instagram > @fridaendertorp_author
TikTok > @fridaendertorp_author