Jag heter Camilla Karlsson och bor i de småländska skogarna tillsammans med min sambo, våra döttrar, 3 hundar och 2 katter. Till vardags jobbar jag som busschaufför där jag kör mestadels barn. Utöver att skriva och umgås med familjen gillar jag att träna och skjuta luftgevär.

Den 25.01.2024 debuterade jag med min ungdomsdeckare Mollys Mysterier – Piren och en dröm som jag har haft sedan barnsben gick i uppfylles.

Att bli författare är något som har funnits som en dröm hos mig ända sedan jag var yngre men som så många gånger kommer livet emellan, vilket resulterar i att man slutar skriva. Jag tog upp mitt skrivande när jag gick mammaledig med min äldsta dotter men det jag skrev på då är inte samma som manuset som blev en bok. Mitt manus som är publicerat är inspirerat av mina döttrar. De hade en idé om vad jag skulle skriva om men resultatet blev något helt annat för mitt manus ändrades och utvecklades under resans gång.

Resan från att ha börjat skriva mitt manus till att det blev en färdig bok tog tid. Det fanns alltid något annat som kom emellan och därmed tillät jag mig aldrig att ta tid till skrivandet men när pandemin slog till och alla sociala tillställningar ställdes in passade jag på att söka efter digitala skrivarkurser att gå. Det här blev min vändpunkt och för att kunna komma ihåg allt man lärde sig fick jag se till så att skrivandet fick den tiden som behövdes. Efter att ha gått första kursen kände jag glädje och inspiration men samtidigt kom rädslan och osäkerheten krypande. Var det jag skrev verkligen tillräckligt bra eller inbillar jag mig bara det hela? Jag fortsatte med nästa kurs och kände att självförtroendet ökade lite och efter ytterligare en kurs var jag ivrig att fortsätta och ge min dröm en chans. Om inte annat ville jag känna att jag kom i mål med att ha skrivit klart manuset.

Under dessa kurser träffade jag människor som alla gillade att skriva men kanske hade lite olika slutmål men under en av kurserna var det en som frågade om några ville vara med på en utmaning som heter novemberutmaningen. Den innebar att man skulle skriva ett visst antal ord per dag i 30 dagar, om jag inte minns fel. Vi blev till slut fem som antog den här utmaningen och även om det gick lite sådär med skrivuppgiften blev vi vänner och fortsätter än idag att prata med varandra. Det bästa med vår grupp är att vi alltid finns där för varandra, oavsett vad det gäller. Vi stöttar varandra, peppar och ger råd men vi läser även varandras texter och den feedbacken är verkligen guld värd. Att någon med nya ögon kan titta på ens text och se om det fungerar, om det saknas något någonstans eller om det helt enkelt inte ens fungerar är så fantastiskt. Att vi nu också är utgivna allihop är otroligt roligt.

Den lärdomen jag tar med mig av det här i resten av mitt liv är att om man inte vågar försöka så är risken stor att man inte kommer att förverkliga sina drömmar heller. I mitt fall blev kursen det bästa valet jag har gjort och det gav mig den knuffen som jag behövde för att komma i gång och verkligen ge det en chans. Nu är jag en utgiven författare och min dröm har gått i uppfyllelse så nu går vi vidare med nästa dröm, att fortsätta skriva böcker och har roligt under resans gång.

Jag ska inte heller glömma allt stöd jag har fått från min sambo och mina döttrar. De ha alltid pushat mig, lyssnat och hjälpt mig framåt när jag ha kommit till ett stopp och inte kunnat ta mig vidare.

​Jag har hört råden så många gånger att jag tappat räkningen. Jag har också själv, i viss mån, upprepat dem i sammanhang där skrivtips har efterfrågats. Har jag följt dessa råd själv? Nej, jag har nog brutit mot varje regel som finns där ute. Gått min egen väg.

Råd: Skriv synopsis, det är superviktigt!
Jag: I början försökte jag, men det blev bara pannkaka av allt och det gjorde att jag fastnade i skrivprocessen. Till sist gav jag upp och bestämde mig för att ha klart ett par tre punkter (starten, slutet och själva premissen för storyn), som jag bara hade i huvudet. Resten fick bli en resa, även för mig.

Råd: Show don't tell.
Jag: Det mesta av skrivandet hos mig sker på känsla (och av lust). Det sätt jag väljer att skriva på är intuitivt och händer bara. Det jag kan efter många kurser och annan skrivrelaterad erfarenhet sitter i ryggmärgen. Jag tänker inte för mycket. Skulle jag göra det så skulle min övertänkande hjärna ta över och resultatet skulle bli en tom skärm utan ord. Alltså kan det också vara så att jag ibland bryter mot denna och andra ”skrivregler”. För att jag tycker att det passar där och då (först när du kan hantverket och dess ”regler” kan du också bryta mot dem).

Råd: Du måste veta allt om dina karaktärer innan du sätter dig ner och skriver!
Jag: Lär känna dem under skrivandets gång (att själv överraskas av det som sker är ljuvligt). Det bästa och härligaste som finns är när karaktärerna tar över och deras energi rinner ut genom mina fingrar över tangentbordet så att det glöder om det. Naturligtvis är det bra att veta en del om karaktärerna innan du börjar, men du behöver inte ha alla svaren. Om detta hade krävts tror jag att färre böcker hade blivit till.

Råd: Skriv inte i en för ”smal” genre eller för nischat.
Jag: Skriv det du själv vill läsa och går igång på! Om inte du är passionerad inför det du skapar kan du inte heller fånga en potentiell publik. Att bara tänka säljmässigt, exempelvis ”vilken genre är störst” eller liknande, kommer dock till sist att stjälpa mer än att hjälpa. Äkthet märks. Har läst många erotiska berättelser där det tydligt går att se att författaren skriver för att hamna på listorna eller styrs för mycket av det man tror ”går hem”. Det blir inte bra och sänker också kvaliteten för just den genren.

Råd: Arbeta med skrivandet många timmar varje dag, som ett ”brödjobb”.
Jag: I och med att jag har kroniska sjukdomar som begränsar mig har jag inte oändligt med tid utan får anpassa skrivandet till när ”kroppen tillåter”. Det blir inte 7-16 varje dag, om man säger så. Gör det som fungerar för dig. Viktigast är att du skriver.

Råd: Producera! Producera! Producera!
Jag: Var och en får välja sin väg men jag tror mer på kvalitet än kvantitet. Naturligtvis vill jag leva på skrivandet och ett sätt är att få ut många titlar. Jag tänker dock att inget kommer att ske över en natt. Det tar tid att bygga upp ett författarskap. Viktigast för mig är alltså inte hur många titlar per år jag får ur mig utan att jag utvecklas som författare och att jag får fortsätta göra det jag älskar och brinner för. Jag råkar tro att det finns många sätt att få göra just det utan att vara en maskin.

Finns det några råd jag följer? Inte slaviskt så att jag alltid gör på ett eller annat sätt, men en sak som jag brukar göra är att vägra mig själv att skriva när jag som mest vill det. Ett bra sätt för att öka glöden och takten är just att stå och varva något dygn innan man startar. Något annat som jag upptäckt är att vara sann mitt ”varför jag skriver” när jag exempelvis tvivlar. Om jag bara minns och håller fast vid mitt varför så hamnar jag rätt på skrivandets väg …

Att skriva har alltid kommit naturligt för mig. Som barn hittade jag på egna berättelser och frågade mina lärare om det var okej att jag skrev extra uppsatser i mitt skolhäfte (som tur var det mer än okej). När jag nyligen besökte mitt barndomshem i Nagu fann jag boken “De fyra portarna” av Yvonne Hoffman i mitt rum. Inuti fanns ett kort som gratulerade mig till att vara en av 20 vinnare i Marthaförbundets uppsatstävling. Temat var “Min bästa fiskehistoria” och hela 555 bidrag från svenskspråkiga barn i lågstadieåldern hade skickats in. Tyvärr har jag inget minne av själva berättelsen och inte vet jag om den ligger sparad i någon vrå heller, men det jag minns är den stolthet vinsten gav mig. Det var där och då drömmen om att bli författare fick fotfäste.

Åren gick men drömmen försvann. Jag skrev en novell i högstadiet som jag minns att jag var väldigt stolt över, men efter det har jag inga minnen av något som har med skrivandet att göra. Vart drömmen och stoltheten tog vägen har jag ingen aning om. Dog den i virrvarret av påtryckningar och förväntningar utifrån? Eller var det jag själv som fick drömmen att begå självmord tack vare min låga självkänsla?

Efter gymnasiet fick jag studieplats i Österbotten. Jag utbildade mig till barnträdgårdslärare samt speciallärare och jobbade därefter inom småbarnspedagogiken i cirka 10 år. Att jobba med barn är härligt, men trots att jag trivdes kändes det som att något fattades. Något jag borde göra för att fylla ett kreativt hål inom mig. Vad det var hade jag dock ingen aning om och jakten på att finna det jag sökte fick ångesten att återigen växa sig stark. Jag kände mig malplacerad och fel, samtidigt som jag inte kunde lägga fingret på vad det var jag sökte. Det var då tragedin slog till.

Efter fyra lyckliga år med min sambo var det dags att gifta oss. I februari år 2018 gifte vi oss och ett par månader därefter blev jag gravid. Vi var lyckliga. I december samma år fick vårt liv dock en abrupt vändning. Min dotter Luna dog i magen dagen innan beräknat datum. Jag gick i kras. Att vara moderskapsledig utan ett barn i tre månader kändes både ensamt och fel. Att gå tillbaka till att jobba med barn efter att själv ha förlorat sitt eget var dock påfrestande och ångesten växte sig större och större. Efter en längre sjukskrivning blev jag gravid igen. Det var exakt ett år efter Lunas död. Mitt jobb skavde, coronapandemin tog fart och jag räknade dagarna tills jag skulle få vara moderskapsledig. I augusti 2020 då jag fick en nyfödd liten Stella i mina armar kände jag att det var dags för en förändring, både för hennes och för min egen skull. Jag såg chansen och sökte in till studier i medier och kommunikation vid Åbo Akademi och kom in. Det var dags för en ny era. Under studietiden fick jag chansen att arbeta som journalist. Jag kände att jag äntligen hittat hem. Det var även då författardrömmen började växa sig till liv igen. Jag började även att njuta av att läsa böcker, något som jag inte klarat av att göra på många många år.

Orsaken till att jag berättar om min förlorade och återfunna barndomsdröm är enkel. Jag vet hur otroligt svårt det kan vara att våga se vad som finns bakom den dörr du alltid velat öppna, speciellt om du har en trygg grund att stå på. Men jag vet också hur viktigt det kan vara för det egna måendet att våga. Hela livet har jag levt med en kreativ ådra som inte vetat vilken väg den ska ta. Jag har jagat något som hela tiden funnits inom mig själv.

Trots att jag ibland kan känna att jag har slösat bort min tid, mitt liv, så har jag samtidigt ingen aning om vem jag skulle vara som skribent om jag inte levt det liv jag levt. Jag vet faktiskt inte om jag ännu hade vågat öppna dörren till mina författardrömmar om inte det vore för mina två döttrar. Kanske hade jag fortsättningsvis jagat i blindo. Men nu är det slut med att titta i backspegeln och se dåtidens monster. Nu gäller det istället att enbart blicka framåt. För vem vet vad framtiden för med sig, vem vet vart drömmar kan leda. Det gäller bara att våga ta steget. Om du inte vill göra det ensam, så låt oss göra det tillsammans.
​

Hitta Isa!
Instagram >> www.instagram.com/isamuotio

Jag heter Maria Arell och bor sedan elva år i Söderhamn, Hälsingland, tillsammans med min familj. Jag kallar mig månskensförfattare eftersom jag skriver vid sidan av mitt heltidsarbete som kundtjänsthandläggare på Jordbruksverket. Jag har deltagit i ett gäng novellantologier och romandebuterade 2022 med Äktenskapspakten på Seraf Förlag. Sedan dess har det kommit två böcker till och min nästa bok, del tre i min Hälsingeromance-serie, Vårkänslor & Skrovmål släpps 30 april.
​

​Vill du skriva en bok men tycker aldrig att du har tid att skriva? Du kanske jobbar heltid, har familj och tiden räcker liksom aldrig till. Följ med på en berättelse hur en stressad småbarnsmamma hittade tiden till att skriva varje dag, och faktiskt få ihop 50 000 ord på en månad! Låter det som click bait? Kanske, men det är faktiskt en helt sann historia om hur jag ändrade mina rutiner och fick min familj med på skrivtåget utan större problem.

Den vanligaste frågan jag får är hur jag hittar tiden att skriva eftersom jag dessutom har familj (en make, tre barn och tre katter). Det enkla svaret är att jag har valt att prioritera mitt skrivande, eftersom det är viktigt för mig och jag har förklarat det för min familj.

​Jag har skrivit på ett eller annat sedan jag var liten, då tid funnits och utan något egentligt mål. Men efter att jag vunnit en fanfiction-tävling och sedan fått med en novell i en antologi där förlaget ville ha mer texter från mig fick jag mersmak och behövde prioritera mitt skrivande mer. Ändå var det svårt att hitta tiden och fokusen att sätta mig ner att skriva.

2014 hittade jag National Novel Writing Month och tillsammans med det ordkrigen, det vill säga sprintar på tid där man ska skriva så många ord som möjligt. National Novel Writing Month är en skrivutmaning som går ut på att skriva 50 000 ord på en månad, eller 1667 ord per dag. Jag har nått ordmålet alla år förutom det första året. Jag kände att jag hittat rätt. Tävlingsmomentet var perfekt för mig eftersom jag insåg att jag skriver som bäst under press, men det tog ett tag innan jag helt kom in i en rutin som fungerade för både mig och min familj. Som förälder behöver jag dela upp min tid som just förälder och författare. Det tog ett tag innan jag kom på den perfekta rutinen för mig. En timmes skrivtid om dagen fungerade för både mig och min man (och i förlängningen, barnen). Helst skulle den infalla efter nio på kvällen när barnen ändå gått och lagt sig (det här var för ett par år sedan).

Att avsätta en timme för skrivande var lätt, men att skriva i en hel timme är inte så effektivt eftersom jag lätt tappar fokus, eller blir störd av någon som egentligen kan vända sig till sin pappa. Det var då ordkrigen kom in i bilden. En kvart i taget var perfekt för alla. En timme sammanlagt om dagen, varken mer eller mindre. Det är något med tävlingsmomentet i att försöka skriva så mycket som möjligt på tid som triggar igång både fantasin och flowet i mig. Även om jag inte alla gånger fokuserar på antalet ord så vet jag hur många jag skriver på ett ungefär i kvarten (ca 500). Eftersom jag håller mig till en kvart i taget behöver jag bara fokusera i femton minuter. Barnen kan vänta ett par minuter, huset hinner inte brinna ner … Ja, ni fattar. Win-win.

Det har gått så långt att vår nano-skrivgrupp på discord nu kallar det en ”arellsk kvart” när vi pratar om att sprinta i en kvart. Jag vet att andra hellre kör Pomodoro-metoden som går ut på att jobba fokuserat i 25 minuter för att sedan ta fem minuters rast. Alla funkar olika, så det gäller att hitta den
perfekta sprinttiden för dig själv.

Tycker du fortfarande att du inte har tid att skriva? Testa att sätta timern på en kvart och skriv. Det är faktiskt frigörande att bara skriva helt utan att redigera sig själv. Du får lämna perfektionisten utanför rummet, bara. ;)

Till alla som säger att de gärna vill skriva men inte har tiden så säger jag: Om skrivandet är viktigt för dig, varför prioriterar du det inte mer? Istället för att slöscrolla på Instagram eller TikTok, skriv. Välj bort det där avsnittet av teveserien du gillar, och skriv istället. Gå upp en kvart tidigare på morgonen och skriv.

En kvart om dagen är jag relativt säker på att du har. Så vad väntar du på? Sätt och skriv den där kvarten nu! Men viktigaste av allt, hitta det som funkar för dig och din situation.
​

Elin Jäverbrant är 29 år och författare. Hon är bosatt nere i Skåne och när hon inte skriver om dinosaurer, drakar och magiska världar så drömmer hon sig bort i andras. Hon debuterade med sin bok Ruby 2023, en ungdomsbok om dinosaurier. I dagens inlägg tar hon upp ett ämne som många av oss som skriver känner igen oss i. Något som får författare att slita sitt hår och förbanna sig själva.
​

Vi vet att det inte är en dans på rosor att vara författare. Idéerna föds och en glädje sprids inom mig när jag får en ny idé och börjar skriva. Det är nästan som att vara nykär, allt känns bra och texten flyter på. Flitens eld brinner starkt och tangenterna smattrar under mina fingrar. En härlig känsla, inte
sant?

Det är det, tills tvivlet kommer krypandes, texten som jag just har känt mig alldeles pirrig över att få skriva känns skit. Kommer någon vilja läsa den? Kommer ett förlag vilja ha den? Flödet som känts så bra tar helt plötsligt slut. Det är då jag försöker intala mig själv att fortsätta, trots tankarna och tvivlet som snurrar i mitt huvud. Jag försöker fokusera på min värld och mina karaktärer. För jag hade ju blivit nykär, inte sant? Då måste något varit bra med texten jag håller på att skriva.

När en sådan sak händer brukar jag ta en paus från manuset och jobba med ett annat. Så att jag har minst två stycken att jobba med. Ett annat tips är att inte försöka tänka så mycket, jag brukar säga att man ska fulskriva. För skulle det bli en massa strunt i texten går detta enkelt att redigera bort senare. Det är många gånger som jag fastnar på ett ställe för att jag hakar upp mig på en mening eller hur jag beskriver en specifik händelse. Gör inte det, med andra ord skit i det och skriv bara för att texten ska fortsätta att rulla på.

Vad händer sedan då? Manuset blir färdigt och du har överlevt redigeringen utan att slita håret av dig. Då kommer nästa magknip, skicka till förlag ... En mardröm ... Både ja och nej. Jag brukar säga att det värsta du kan få är ett nej. Det är sant, trots det så gör refuseringarna ont att få. För då börjar tankarna att snurra på nytt ... Vad var det som de inte gillade? Vad gjorde jag för fel? Är allt bara skräp?

Och när det där mailet trillar ner i inkorgen att ett förlag faktiskt vill ha manuset. Då kommer det ett rent lyckorus, det var kanske inte skräp man skrivit trots allt. Sedan kommer den där osäkerheten, vi har ett förlag som vill ge ut boken. Men vill du ge ut boken hos just dem? Du kanske fick ett positivt svar från ett hybridförlag? Är manuset lika bra då? Självtvivlet blossar upp ännu en gång. Men vågar man inte satsa så kommer man heller ingenstans, ska man låta självtvivlet ta över kommer dina böcker aldrig få se dagens ljus. Våga tro på dig själv och din historia!

Till sist står du där med en färdig bok i handen och tror att nu kommer allt bli bra. Men det är nu den största rädslan av alla kommer. Nu ska ju folk faktiskt läsa min bok, tänk om de inte tycker att den är bra? Boken skickas till BTJ och du inväntar spänt på att de ska recensera den. All denna väntan och oro. Någon enstaka recension trillar in och du vågar knappt läsa den. Någon är bra och en annan är mindre bra ... Sen kommer den kalla sanningen att BTJ inte vill recensera din bok ... Ett slag i magen. Självtvivlet bara växer och växer, kommer det någonsin att ta slut? Det finns ett enkelt svar på den frågan. NEJ, det kommer aldrig ta slut för den värsta kritikern av dem alla är du själv. Den kommer alltid att finnas där och trycka på dina ömma punkter och försöka fälla krokben för dig. Men det viktigaste av allt är att du aldrig ska sluta tro på dig själv och dina drömmar. För alla kan inte älska alla böcker, jag har själv lärt mig detta. Böcker som jag själv älskar tycker andra är rent skit. Men författaren som skrivit boken slutar inte för det.

​Ingen dröm är för stor och ingen drömmare för liten. Det är vad man gör med drömmen som är det viktigaste.

Här kommer 5 handfasta tips kring vad man ska tänka på när man skriver för barn. Dessa är tips som jag fått av min underbara lektör som lärt mig allt jag kan om att skriva barnböcker.

1. Tänk på vem din målgrupp är!

Förlagen delar in barn- och ungdomslitteraturen i olika åldersgrupper. Om man ska kunna konkurrera hos dessa förlag är det därmed viktigt att tydligt nischa manus man skickar mot en specifik åldersgrupp. Det finns några allmänna riktlinjer för respektive åldersgrupp vad gäller böckernas längd, språkets svårighetsnivå, hur läskig/spännande handlingen kan vara i termer av faror barnen utsätts för, vilken typ av humor som kan förväntas fungera, samt huruvida boken kommer att innehålla bilder eller inte. Läsbarhetsindex (LIX) kan användas för att få uppfattning om hur lätt eller svår en text är att läsa. LIX är baserat på medeltalet ord per mening och andelen långa ord (ord med fler än 6 bokstäver) uttryckt i procent. Det finns flera olika läsbarhetsindex, men i Sverige är LIX det mest använda.

0-6 år, bilderböcker
Böcker för barn 0-6 år. Innehåller en kombination av text och bilder med minst en bild på varje uppslag, där bilderna utgör hälften eller mer av boken. Språket ska vara väldigt enkelt, beroende på ålder kan det vara allt ifrån LIX 3 till max 17.

6-9 år, kapitelböcker med illustrationer
Enklare kapitelböcker, fortfarande med ganska rikliga illustrationer, kanske upp till en helsidesbild per kapitel eller per vartannat kapitel. Text upp till max 15 000 ord. Läsbarhetsindex på max Lix 20 för årskurs 2-3. Så få svåra ord som möjligt då många barn ännu kämpar med att ordentligt knäcka ”läskoden”.

9-12 år, kapitelböcker utan illustrationer
Mer komplexa och lite längre kapitelböcker, oftast utan illustrationer. Lite mer avancerade upplägg kan förekomma, såsom parallellhandling eller ramberättelse. Vanligtvis text upp till max 25 000 ord. Läsbarhetsindex under Lix ca 24-25 för årskurs 6. Handlingen får inte vara alltför ”barnslig”, då läsarna är eller i alla fall närmar sig ”pre-teens”.

För barn över 12 år räknas det som en ungdomsbok. För den mesta barn- och ungdomslitteraturen gäller att huvudpersonen vanligtvis är i ungefär samma ålder som den tänkta läsaren eller lite äldre. Barn vill sällan läsa om huvudpersoner som är mycket yngre än de själva, det uppfattas lätt som ”barnsligt”.

2. Begränsa dina informationsdumpar!

Överlasta inte starten med bakgrundsinformation och ”prat”, utan försök komma igång med handlingen så snabbt som möjligt. Sedan kan berättelsen fyllas på efter hand med saker som verkligen behöver förklaras. Bara det som är helt nödvändigt att säga i början tar man då, allt annat portioneras ut efter hand i så små doser som krävs, så att läsarens förståelse istället fördjupas bit för bit.

3. Skapa en rak dramatisk kurva!

De flesta berättelser fungerar allra bäst för en läsare när man skapar en ganska rak dramaturgisk kurva. De två vanligaste dramaturgiska kurvorna i sagor, kapitelböcker och populärromaner, är antingen den så kallade ”dramaturgiska valen” (som också ibland kallas för tre-akts-modellen) eller den som kallas för fyr-akts-modellen.

4. Arbeta igenom dina dialoger!

Dialogerna behöver också arbetas igenom utifrån målgruppen. För unga läsare är det bra att lägga in anföringar efter replikerna (anföringar är sådant som ”sa jag”, ”viskade Anne”) så att det blir lättare för läsarna att förstå vem det är som säger vilken replik. Om du skriver lågstadieböcker kan det vara bra att satsa på lite kortare, rappare repliker.

5. Lärarhandledning på sikt?

Det kan vara en säljfördel om kapitelböcker har en lärarhandledning när skolor tittar på inköp av klassuppsättningar av nya kapitelböcker. I en sådan lärarhandledning, som ofta kan köpas separat, finns en blandning av kortare och längre uppgifter knutna till varje kapitel i boken, som kan utgöra lektionsunderlag för klassrumsundervisning. Det kan vara ordlistor över svåra ord, läsförståelsefrågor, pysselidéer, olika skrivuppgifter inspirerade av boken, diskussionsfrågor, eller andra saker som kopplar till läroplanen och till värdegrundsarbetet i skolan, med mera.

Men detta bygger såklart på att man kan hitta ett samarbete med en pedagog som kan hjälpa till att skriva ihop denna lärarhandledning så att den blir relevant för läroplanen, och att förlaget också vill satsa på att ge ut den.

Hitta Annika!
Instagram >> www.instagram.com/annikagirod_forfattare
​

​Någonstans djupt inom mig har jag alltid vetat att jag vill skriva en bok någon dag, men att erkänna det för mig själv eller ens uttala den drömmen högt tog många år. Jag levde exakt så som vi alla förväntas leva. Utbildade mig, fick ett bra och välbetalt jobb och började klättra i karriären. Följde trender, shoppade, åkte på utlandssemestrar, hade ett fint och stort hem och hade allt man förväntas vilja ha. Problemet var att jag var så oerhört olycklig i det vi kallar ekorrhjulet. Efter att ha spenderat flera år med att bara försöka överleva stod jag inte ut längre. Min man jag och sålde allt vi ägde, sa upp oss från våra fasta jobb och flyttade in i en egenbyggd campervan sökandes efter att mer meningsfullt och hållbart liv. Redan från början visste jag att det fanns en viktig berättelse där som jag ville dela med mig av, att visa att det finns andra sätt att leva sitt liv på. Att ifrågasätta konsumtionssamhället vi lever i och de starka normer som styr våra liv mycket mer än vi tror. En blandning mellan en fackbok och en memoar kan man säga, med en lite gnutta essä i. Jag bestämde mig för att skriva en bok om det och satte mig helt enkelt ner en dag och började skriva. Jag skrev varje dag i flera timmar tills jag en dag tre månader senare var klar. Texten flödade ur mig utan ansträngning. Under den tiden hade jag dessutom skrivit på ett förlagsavtal med Gry förlag som såg potentialen i mig och min berättelse innan den ens var färdig. Något som jag snabbt insåg var mycket ovanligt. Boken ”Drömmen om ett annat liv” släpps hösten 2024 hos Gry förlag.

Det fick drömmen om att skriva att på riktigt vakna till liv. Drömmen om att även skriva något skönlitterärt. Något helt annorlunda än boken jag precis skrivit. Ivrigt började jag sluka böcker om skrivande. Lyssnade på poddar och läste bloggar om skrivande. Lånade varenda tillgängligt nummer av tidningen Skriva på biblioteket. Läste om vikten av ett långt och detaljerat synopsis innan själva skrivande påbörjas. Lyssnade på författare som berättade att de inte blev antagna av förlag förrän de började arbeta med riktigt bra synopsis. Att känna sina karaktärer och veta allt om dem. Att rita upp berättelsens dramaturgiska kurva och även kurvor för karaktärerna. Jag läste om hur svårt det är att bli antagen, det där nålsögat som är så extremt litet, nästintill omöjligt. Att man tidigt redan från början ska vara beredd på att få refuseringar, ofta fler hundra. Att bara de allra bästa av de bästa som också råkar ha en väldig tur blir antagna. Att skrivandet är svårt, frustrerande och kämpigt. Allt det här var det jag matades med innan jag ens börjat skriva. Skrivdrömmen kändes avlägsen, som att jag var dömd att misslyckas på förhand och jag gav upp innan jag ens försökt.

Men en natt drömde jag om en scen, ett möte mellan två karaktärer. Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar men den här scenen dröjde sig kvar och på morgonen satte jag mig genast framför datorn och skrev ner den. En övergripande idé till en berättelse där jag kunde urskilja karaktärer, miljöer och vissa delar av handlingen men inte en hel detaljerad berättelse med alla delar på plats. Jag kände ett pirr växa fram och en enorm glädje. Äntligen hade jag fått en idé till en roman och äntligen kunde jag börja skriva. När jag sedan skulle försöka skriva ett synopsis som jag läst att man bör, låste det sig. Det var helt blankt. Så jag la hela idén åt sidan utan att fortsätta, eftersom jag inte hade allt uttänkt och inget synopsis och då kan man inte skriva en bok. Men tanken på mina karaktärer och den där potentiella berättelsen som jag ändå kunde urskilja lämnade mig inte. Jag ville verkligen skriva även om jag inte hade en aning om vad som skulle hända. Viljan att skriva blev för stor och en dag bestämde jag mig för att bara sitta framför datorn och se vad hände.

Jag läste igenom de första kapitlen som jag skrivit flera månader tidigare och därefter hände något magiskt. Fingrarna började flyga fram över tangenterna av sig själva och manuset började växa fram. Ord för ord, sida för sida. Jag bestämde mig för att skriva lite varje dag utan att bedöma om det jag skrev var bra eller dåligt. Bara skriva på för att det var roligt. Tillåta mig själv att skriva trots att jag inte hade något synopsis eller visste vad som skulle hända. Helt plötsligt hade det gått en vecka och jag hade skrivit 8000 ord. En bikaraktär hade helt plötsligt vuxit fram tillsammans med miljöer och dialoger och nya idéer om vad som skulle hända framöver. För mig hade kreativiteten kickat igång först när jag satte mig ner och skrev, när jag tillät mig själv att utforska genom att skriva. Först när jag tog bort reglerna, vad och hur man bör skriva och förträngde tanken på hur svårt det är att bli antagen och enbart skrev för att det var roligt, kunde jag skriva. Nu är jag i fullgång med att skriva mitt allra första skönlitterära manus. Om det någonsin blir en utgiven bok som du får läsa vet jag inte, även om det självklart är den allra största drömmen. Men detta skriver jag för att jag älskar att skriva och för att lära mig hur man gör. Lära mig hur jag gör. Är det inte därför vi skriver? För att vi älskar att skriva? För att vi helt enkelt inte kan låta bli.

Maria Hernius är född 1993 och bor i Göteborg där hon arbetar som grundskollärare och författare. Hon har gett ut böckerna, Mörkt paradis och Mörkt paradis: Förvildad. Mörkt paradis vann Årets
debut hos Fantasykammaren 2020 och en andra upplaga gavs ut under 2023 av Storify Publishing. Förvildad släpptes i september 2023 på Bokmässan i Göteborg. Det är en dystopisk YA trilogi och den sista avslutande delen skrivs i detta nu.

Skulle du fråga mig om jag föredrar att läsa en bok eller att titta på film, skulle jag ärligt svara det sistnämnda. Men jag svarar också oftast att jag föredrar boken framför filmatiseringen. En bok har ett djup i världsbygget, karaktärerna, intrigen och miljöbeskrivningarna som en film många gånger saknar. Samtidigt riskerar vissa böcker att tappa mitt intresse om de är för detaljerade eller utdragna. Därför älskar jag att kombinera de två medierna i mitt skrivande och personligen har det varit ett vinnande koncept för mig i målet att skriva en bok.

I det här blogginlägget tänkte jag i tre steg förklara hur jag skriver bokmanus med filmen som vägledning. Fördelen för mig att använda ett ”filmperspektiv” när jag skriver är att berättelsens intrig, huvudpersonernas karaktärsdrag och miljöbeskrivningarna blir lättare att visualisera. Det ger mig verktyget för att skriva en övertygande, attraktiv berättelse.

Första steget utgår från den dramaturgiska kurvan. Kortfattat kan den förklaras som att en berättelse är indelad i tre akter med inledning, mitt och slut. Händelseutvecklingen följer sedan akterna genom olika stadier som i slutändan når sin kulmen. Filmer följer oftast den här dramaturgin väldigt tydligt och avskalat. Okej, nu när jag förklarat det lite flummigt, här kommer första steget:

Jag börjar med skelettet och sätter ut de scener jag har klart för mig på kurvan. På så vis vet jag till exempel vad som behöver hända med huvudkaraktären i akt 1 för att äventyret ska starta. Eller vad som händer vid ”allting går åt helvete” punkten strax innan akt 3. Jag vet också hur boken ska sluta och eftersom jag skriver kronologiskt ger det mig ett tydligt mål att skriva mot. Genom att placera ut händelserna ser jag vad som saknas och vad som behövs läggas till för att få ett flyt innan jag börjar skriva det första utkastet.

Det andra steget är det svåraste, eller… låt mig omformulera mig. Det mest ointressanta för mig i skrivprocessen är att skapa karaktärer. Så hur gör jag för att bli motiverad? Jo, enligt mig behöver karaktärerna inte var särskilt ”runda”, tvärtom uppskattar jag rätt platta, tydliga karaktärsdrag. I film lär jag inte känna karaktärer lika bra som i en bok, ändå hejar jag på filmkaraktärer på liknande sätt som i böcker. Det enda jag kräver är att de har en tydlig roll att spela och ett tydligt karaktärsdrag.

För att göra karaktärerna mer trovärdiga placerar jag ut även dem på den dramaturgiska kurvan. Alltså att de utvecklas efter vad de går igenom under berättelsens gång. Därför sätter jag mål för hur mina karaktärer ska sluta sin personliga historia. Det är ett bra sätt för att göra dem mer verkliga, både för mig och läsaren. Ska den blyga bli modig, den onde god eller den gode ond? Ärligt talat skapar ju karaktärerna berättelsen och mina favoritscener i böcker och film är oftast när karaktärer interagerar med varandra, så länge de är tydliga. Annars blir de bara ett ansikte i mängden som jag lätt glömmer bort.

Vi har nått sista steget, min favorit, scener och miljöbeskrivning. Jag tänker på kapitlen som filmscener. Hur ser platsen ut där kapitlet utspelas? Vilka personer behöver vara med? Hur blir scenen så tilltalande som möjligt? Författaren Victoria Aveyard beskrev att hon i en scen mellan två karaktärer upplevde att den blev långtråkig.  Därför satte hon en av dem i ett badkar. På så vis ändrades dynamiken i scenen och den blev betydligt mer intressant. Okej, alla kan inte vara nakna i varje scen, men om man strävar efter en speciell scensättning i varje kapitel, blir det mer minnesvärt. Det mottot försöker jag hålla fast vid.

Min mening med ovan blogginlägg är att, utifrån min egen erfarenhet, erbjuda råd som jag själv velat läsa i starten på min författarresa. När jag började skriva insåg jag att om jag medvetet förenade film- och bokmediet blev det enklare att färdigställa ett första utkast. Många av oss ser på film och tv varje dag, därför kommer dramaturgin oftast naturligt. Den bor liksom inombords. Självklart finns det tusen sätt för att skriva ett manus, det gäller att hitta sin egen väg. Men att använda filmen som vägledning för att skriva böcker är givande och inte minst roligt!

Hitta Maria!
Hemsida >> www.mariahernius.com
Instagram >> www.instagram.com/mariahernius
TikTok >> mariahernius 
Facebook >> mariaherniusauthor

Jag heter Emma och är barnbibliotekarie. Jag gillar att skriva för barn, och särskilt mellanåldern. Min första bok kom i augusti 2023 och heter Kär på riktigt?. Den handlar om 12-åriga Nellie som är kroniskt sjuk, ett stort Beyoncé-fan och känner att kompisarna är på väg att växa ifrån henne.

​För några år sedan satt jag på bussen på väg hem från jobbet. I öronen hade jag en ljudbok eller en podd, jag minns inte. Jag minns bara att jag tänkte - är det dags att säga upp Spotify premium? Ska jag fortsätta betala varje månad, när jag knappt lyssnar på musik längre? Min tråkiga spellista består fortfarande av samma gamla låtar jag lade till för flera år sedan, som jag tröttnat på allihop. Jag behöver inte funktioner som att slippa reklam eller att lyssna offline, jag som bara lyssnar på poddar och ljudböcker. Vilken onödig utgift, egentligen.

Ungefär vid samma tid tog jag nya tag i mitt skrivande. Bestämde mig för att om jag ska bli författare måste jag faktiskt skriva färdigt ett manus, som känns så färdigt att jag vågar skicka det till förlag. Från tre oklara romanprojekt gick jag till att fokusera på ett av dem, ha som mål att skriva färdigt det. Skrivandet satte sig över alla andra fritidsintressen och jag skickade in ett manus. Blev antagen. Fortsatte att skriva på fler projekt i väntan på utgivningen. Skrev och skrev och skrev. Flera gånger i veckan. I perioder varje dag. Från att ha varit en tanke långt borta, om att någon gång ska jag ta tag i min skrivardröm och faktiskt skriva något, så är skrivandet ständigt närvarande.

I öronen gör musiken mig sällskap. Det började nog med att jag bara ville ha något att lyssna på, för att fokusera. Sen upptäckte jag hur inspirerande det var. Nu har jag en Spotify-lista för varje romanprojekt. Inspirationen kommer från musiken och musiken stänger ute omvärlden, skapar en bubbla där jag kan gå igenom mina idéer om och om igen. Måla upp scener, bygga dialoger, komma förbi hinder i berättelsen.

Även när jag inte skriver lyssnar jag på musik, som får mig att tänka på mitt nuvarande skrivprojekt. På så sätt fortsätter jag inspireras, tänka på manuset. Oftast på väg till och från jobbet, vare sig jag promenerar, åker buss eller cyklar. Stannar upp, antecknar något i mobilen. En replik, en idé till en scen. En lösning på ett problem i handlingen. Mobilen är full med idéer, redo att ta tag i när jag väl får tid att sätta mig vid datorn. Med hjälp av musiken skriver jag i huvudet varje dag.

Det finns många som använder musik medan de skriver, och vad som funkar för en funkar kanske inte för en annan. Filmmusik är vanligt, något instrumentalt som inte stör. För mig gör det inget om musiken har text. Det är snarare något jag föredrar. När jag sätter ihop en spellista för skrivinspiration är det svårt att säga vad som platsar där. En textrad som känns rätt, en titel, en stämning i musiken, en refräng, en låt som jag tror huvudpersonen skulle lyssna på … Vad som helst kan göra att en låt kvalificerar på skriv-listan.
​
Idag känns det helt galet att jag en gång tänkte att jag inte behövde mitt konto på Spotify längre. Att jag inte skulle lyssna på musik. Att jag inte förstod vilken källa till inspiration musiken kunde vara. Nu är det snarare så att ljudböckerna och poddarna får mindre tid i mina öron. När jag lyssnar på ljudböcker svävar tankarna iväg ibland, jag börjar tänka på mina egna berättelser. Det är också inspirerande, men också störande när man bara försöker fokusera på en bok. Då måste jag ibland byta över till Spotify, så jag kan sväva iväg utan att tappa bort mig. Skriva i huvudet.

Min debutbok heter Kär på riktigt? och huvudpersonen Nellie är besatt av Beyoncé. Jag kände att jag ville att hon skulle ha något som hon var väldigt intresserad av eller ett stort fan av. Vad skulle det kunna vara … Jo, musik såklart! Kanske är det ingen slump att Nellie hämtar styrka i musiken, för det gör ju jag också. Min bästa skrivkompis!

Alla som skriver dikter är poeter, men alla dikter är inte bra poesi. Vem som helst kan alltså skriva, även om slutresultatet inte är så mycket att hurra för. Vi har alla möjligheten, och rättigheten, att skriva dålig lyrik. För mig är det en inspirerande tanke. Kanske det närmaste jag som västerbottning kommer hurtiga tillrop. Jag har nämligen behövt hitta skrivmotivation som rimmar med min långa släktlinje av människor som jobbat med jordbruk och inte skrattat så värst mycket, förutom på jul. Min motivation behöver finnas i samklang med rådande jante-lagstifning och min tendens att skämmas för det mesta jag tar mig för. Att helt ge mig hän åt tanken på att allt jag skriver i alla fall till en början är skit har varit frigörande. Även om jag skulle drabbas av plötslig självinsikt över vad jag håller på med, har jag redan förberett mig mentalt och därmed avväpnat min inre snobb. Det är ingen idé att ha respekt för ett tomt word-dokument om jag ändå bara ska fylla det med dravel. Inget behöver visas för någon annan om jag inte vill. Det är inget alarm som börjar tjuta om jag skriver på ett pubertalt sätt om känslor eller om jag är tråkig och medioker. Det är fritt fram.

Min ingång till litteratur var poetry-slam, vilket är tävlingsformen för spoken word. Det finns inga ramar för poesin annat än att dikten behöver vara under 3 minuter och skriven av poeten själv. Sedan kan det vara bra om publiken förstår innehållet och sedan gillar det. Synen på skrivande är punkig på sättet att ingen har särskilt mycket bakgrundskunskap, alla bara skriver. Till slut har en övat så pass mycket att poesin blir bättre. På det sättet är jag kompislärd. För mig har processen varit; att jag först lärt mig skriva och sedan lärt mig teorin bakom varför vissa saker blir snygga eller känns bra. Det finns till exempel ett klassiskt litterärt stilgrepp som heter “trikolon” eller tretal. Något som i princip bara är att antingen upprepa en fras tre gånger eller att ge tre exempel. Det gör jag hela tiden i mina texter, men hade ingen aning om att det var en etablerad grej.

Innan jag hittade poesin och började skrivandet som hobby hade jag i omgångar försökt att komma igång. Jag trodde de som kunde skriva var en specifik kategori personer. De hade bra handstil, gott uppmärksamhetsspann och en förkärlek till att sitta stilla länge nog för att producera större mängder text. I den kategorin ingick inte jag. På tiden jag gick i skola var en fortfarande tvungen att skriva för hand och läraren använde arga röda pennor för att peka ut alla stavfel. Det var väl på sin plats att skolan försökte göra något åt min hemska stavning, men det satte locket på skrivlusten. Jag började skriva regelbundet när jag var 23. Det som är bra med att vara vuxen är att ingen betygsätter ens hobby. Förvånansvärt många av mina dikter är skrivna på promenader, busshållplatser och under toalettbesök. Mina dokument är fyllda med stavfel och jag rättar inte alltid till grammatik eller formuleringar. För mig är det i första hand ett manus. Dikten är det som händer live mellan mig och publiken.

Vän av ordning kan läsa den här texten och påpeka att det är lätt för mig att prata om att skriva förutsättningslöst då jag efter en tids övande vann SM i poetry-slam. Det är sant. Kanske att någon person som är ödmjuk på riktigt har något mer välformulerat att säga om ämnet. Men jag tycker fortfarande det är viktigt att prata om. Till mitt försvar kan jag säga att jag skrivit ett utkast till en dålig bok. Det har tagit tid och jag har sett timtals av youtube-videos för att ta till mig grundläggande verktyg. Till slut växte en första version av en kortroman fram. Den är inte bra. Men jag är otroligt nöjd över att den finns. Nu kan jag äntligen rynka på näsan åt vad jag åstadkommit och börja den långa processen av att redigera det till något jag faktiskt tycker om. Ett inspirerande citat som kanske ekar mindre tomt när det kommer från min mun är: Alla kan skriva en dålig bok! Under tiden kommer en garanterat lära sig något om skrivande. Förhoppningsvis blir nästa bok bättre. Även solen har sina fläckar och vi perfektionister måste också få öva. Om inget annat hjälper går det alltid blunda under tiden en skriver.
​

Hitta ​Andra Anna!
Facebook: https://www.facebook.com/AndraAnnasPoesi 
Instagram: https://www.instagram.com/andraannaspoesi
​

Hitta Frida!
Instagram >> https://www.instagram.com/frida.gamero

Har ni haft en text i er som börjat leva sitt eget liv? En sådan man måste kapitulera inför och bara låta det som ska ske ske. Det hände mig.

Efter att ha läst Käraste Herman, Maja Hagermans fantastiska biografi om rasbiologen professor Herman Lundborg, visste jag att det var mitt öde att berätta hans hemliga älskarinnas historia. Faster Maja (hon var nämligen mammas faster) lurade i bakgrunden, gav mig små vinkar om vad hon ville ha sagt. En hand mot ryggslutet som förde mig framåt.

Jag tog sikte på Majas fotspår och följde dem. Historien ledde mig från den ena släktingen till den andra, flera för mig okända, men alla bidrog med pusselbitar till bilden av Majas liv i Uppsala 1926. Den stora frågan var hur i herrans namn hon kunnat falla för en man som Herman Lundborg. En nazist som klassificerade vår släkt som en lägre stående människotyp än den nordiska rasen.

Eftersom jag bor i New York så blev det några resor med efterforskning i fokus. Jag spenderade några dagar i Uppsala. Stod framför Drottninggatan 3 där de bodde i ett gårdshus, men jag kände ingenting. Med tunna bomullshandskar bläddrade jag i albumen innehållandes Lundborgs foton inne på Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket. Såg mina släktingar, framför huset med bistra miner, som tur var med sina kläder och värdighet i behåll. Fasansfullt ändå.

Jag gick i Majas fotspår och försökte föreställa mig hur det såg ut för närmare hundra år sedan. Men det var något som fattades. Övre Soppero. Byn vi härstammar från som jag tidigare aldrig hade besökt. Jag behövde se huset som min morfars föräldrar, Maja och några av hennes bröder stod uppradade framför. Där skulle jag få de rätta vibbarna. Jag tog tåget till Kiruna.

Inne på Lindex i Kiruna började min mobil surra. En släkting som var intresserad av mitt projekt pratade i munnen på sig själv, så upphetsad var han. Han hade fått höra att ägaren till släktgården oförhappandes var på besök i byn. Det passade utmärkt eftersom jag hyrt bil för att köra till Övre Soppero ändå, på vinst eller förlust. Optimistiskt hade jag tänkt att nog skulle jag kunna hitta huset. För hur svårt kunde det vara?

Jag fick husägarens namn och telefonnummer, naturligtvis ännu en släkting jag inte visste fanns. I ett långt textmeddelande presenterade jag mig och förklarade varför jag hemskt gärna skulle vilja komma och åtminstone se släktgården där allt hade börjat för Maja. Min tanke var att mötet med platsen och huset skulle ge berättelsen en ordentlig skjuts framåt med hjälp av historiens vingslag. Tänk att få sitta i köket där Maja träffade Lundborg för första gången. Jag kunde se framför mig hur hon stod med brinnande kinder då Lundborgs blick landade på henne. En författares dröm helt enkelt. Nå, husägaren och tillika min tremänning svarade kvickt på mitt meddelande. Efter några utväxlade sms var det bestämt att jag skulle komma dit klockan elva följande dag.

Det kändes rent av högtidligt när jag satte mig bakom ratten. Äntligen skulle jag få se byn. Allt, vad som helst, kunde hända nu när jag var på väg tillbaka till mina rötter. Jag hade en känsla av att Majas historia på något vis skulle uppenbara sig för mig.

Oj vilken antiklimax det blev. Jag hade sett Skol-Isaks (morfarsfar) timrade hus med inglasad farstutrapp och med älven brusandes i bakgrunden på fotografierna. Det jag möttes av när jag klev ur bilen var ett rött litet hus som inte alls liknade det på korten. Jag hade haft en orimlig idé om att insidan skulle vara bevarad från 1920-talet och att jag skulle känna Majas närvaro. Men naturligtvis var det moderniserat, senast någon gång på 60-70 talet. Vibbarna uteblev. Det var bara ett hus. Inget annat.
​
Jag kände mig märkligt tom. Det var dock efter det besöket jag förstod att Majas historia fanns i mig. Det var som om Maja sa: ”Är du nöjd nu? Sluta ränna runt, lyssna på mig i stället.”

Jag lyssnade och förstod att det var bara att hugga i, gräva djupt och skriva, skriva, skriva. Slutresultatet blev En enkel till Uppsala: Majas resa.

Mina manus har alltid detaljerade miljöbeskrivningar och jag har insett att det är lika stor återhämtning att skriva dem som att blunda där jag går och står. De har blivit en del av mitt författar-DNA. Ändå har jag alltid påstått att meditation inte är något för mig. Rastlösheten och de tusen tankarna pockar på uppmärksamhet i samma stund som jag blundar och drar in det där andetaget. Jag har dock sönderlästa exemplar av “Högre än alla himlar”, “Sagan om ringens brödraskap" och “I det förflutna” som hävdar motsatsen. De är tre olika historier som alla kan fånga mitt intresse, mina dagdrömmar och de stunder då allt behöver stressas ner. Så kanske behöver jag inte sitta i skräddarställning och andas in genom näsan för att slappna av.

Det är något med de böcker som man läser om igen, eller är det bara jag som gör så? Varje gång jag läser, eller lyssnar, på Louise Boije af Gennäs skildring av nyårsafton 1999 i “Högre än alla himlar” är det som att jag hälsar kända platser och personer välkomna tillbaka. Jag välkomnas också in i gruppen, de går vid min sida, i alla fall för en tid.
“Jaså, där var ni. Vad jag har saknat er.”
Jag skulle dock aldrig skriva in mig själv i berättelsen och påverka handlingen, likt fan fiction. De får fortleva i mitt inre för de skulle aldrig göra sig rättvisa om jag försökte skriva ner det jag ser inombords. Men det är ändå så att jag instinktivt ser mig om efter någon av Louises karaktärer om jag är i Stockholm. Man vet ju aldrig, kanske materialiseras de framför mina ögon.

Meditationen i sig, eller snarare återhämtningen, blir aldrig inplanerad. Man kan inte bestämma i förväg när samlingen doftminnen, smaker och vyer från förr rusar fram. Är det platser från Tolkien, Kate Morton eller af Gennäs som projiceras? Nej, även om de finns på ytan så är mitt eget Midgård uppbyggt på annat vis och ligger djupare ner. Hjärnan zoomar in på Jansabryggans spets i Söndrum och förnimmer mjukt saltvatten och slippriga alger runt smalbenen. Den vet exakt hur varmt det kan vara en vindstilla sommardag bakom en stenmur, på en gräsmatta utanför Torekov. Ibland söker den sig till det lilla hus i skogen med braskamin, källarlucka i köksgolvet och den gamla tjock-tv där jag och min bästis en tidig morgon försökte få in hästhoppningen från Sydney-OS, bara för att förkasta idén efter tjugo minuters flimrig boxning (allt var inte bättre innan play-tjänsterna dök upp).

Jag kan nästan låta det vara osagt att just Söndrum och Torekov såklart ofta representeras i mina berättelser. Därifrån kan jag framkalla hur tallarna låter då vinden ligger på från havet eller hur sängkläderna doftade på madrassen i gästrummet “Brittas kammare”. Idag behöver jag inte gå längre än till badplatsen fem minuter hemifrån. För hur fantasieggande låter det inte med något som kallas Galgön och är som vackrast då morgondis fladdrar upp från vattenytan bland björkpollen och Skräddarnas dans och ligger över den kittel Pickelsjön liknar med mörka träd runtom.

Jag har alltid tänkt för mig själv att min förhoppning då jag skriver berättelser är att de ska bli precis så sönderlästa som mina pocketböcker är. Att det ska bli historier som plockas fram, både för nöje men också för sällskap. När man behöver hälsa en gammal vän välkommen tillbaka. Mina egna karaktärer i “Vingklippta” - Sofie, Josephine, Anton och Lukas - lever redan vidare inom mig trots att deras historier är slut. För allt som gör att de är speciella har broderats fram inom mig och då ligger deras livstrådar kvar, redo att spinnas vidare. Självklart finns det också starka personlighetsdrag som jag har hämtat från bekanta och gamla vänner och då vill man utveckla karaktärernas efterlevnad så bra det bara går - även om det bara blir i mitt eget huvud. Min önskan är att de även får fäste hos någon annan och blir de där gamla bekanta som plockas fram ur en ryggsäck på väg till eller från jobb och skola. Jag hoppas att jag har givit dem tillräckligt med kött och blod för att läsarna ska kunna föda deras själar med attityd, minnen och drömmar.

Hitta Marie!
Instagram > www.instagram.com/meng_writer
TikTok > @meng_writer

Tältduken över dansbanan fladdrar lojt i vinden och solen avger ett varmt sken genom det vita taket, efter två dagar av ihärdigt regnande. Deltagarna i min workshop i ”Writefulness”, får möjlighet att landa i nuet och skriver om vem de är, just i detta nu. Titeln för skrivövningen är ”Här är jag nu”. Vi är drygt 30 kvinnor, som alla kör campervans eller husbilar, som samlats för en retreat och skaparhelg. Alla skriver ihärdigt, sittandes på yogamattor eller campingstolar som vi tagit med oss från våra bilar. Den tysta gemenskapen och stillheten är påtaglig.

Writefulness, vad är det? Jag är frestad att säga att det var jag som hittade på ordet. Men det är naturligtvis inte sant. Jag kom på ordet i början av den här sommaren, men när jag sedan googlade, var jag självklart inte först. Writefulness är ett sammansatt ord av orden ”write” (skriv) och ”mindfulness” (medveten närvaro). Det vill säga att använda penna och papper för att vara närvarande i nuet och att utforska sig själv. Det är detta jag vill hjälpa andra människor att göra: att sitta i stillhet, skriva om vem de innerst inne är och vem de vill vara. Att acceptera sig själv och utveckla en självkännedom genom skrivandet. Att låta stressen rinna iväg från kroppen, ner i skrivboken.

Jag har varit lärare i svenska och svenska som andraspråk i många år, för vuxna deltagare på en folkhögskola i Malmö. Enligt kursplanen, ska deltagarna lära sig att skriva argumenterande texter och rapporter samt kunna analysera och diskutera. Som lärare satt jag och rättade mina deltagares texter i det oändliga. Men för mig var formen på texten egentligen ointressant. Jag var betydligt mer intresserad av vad avsändaren ville berätta.

Många av mina deltagare hade flytt från mellanöstern och när de fick möjlighet att skriva om sig själva, skrev de om flykten över Medelhavet. Om förtvivlan över att skiljas från sina barn. Om döda kroppar i havet. Om rädslan för att bli upptäckta och tillbakaförda. Om att de ofta blev lämnade ensamma på båten, utan någon som kunde köra den. När jag läste dessa berättelser, ville jag inte längre rätta grammatik och stavning. Det blev plötsligt så futtigt i sammanhanget.

En längtan föddes hos mig, att låta både mig själv och andra få skriva om sig själva, utan några yttre ramar. Människan har ett behov av att få berätta sin historia och vi bär varandras berättelser mjukt i våra famnar.

Så jag utbildade mig till skrivterapeut och skapade en skrivverksamhet, där människor får möjlighet att utforska sig själva och att få självkännedom genom skrivande. Jag tror starkt på att skrivande kan vara läkande, utforskande och tydliggörande vad man vill i sitt liv. Jag har själv upplevt hur jag har kunnat bearbeta svårigheter genom att skriva och jag är klart medveten om mina framtidsdrömmar, tack vare att jag har satt dem på pränt.

Jag brukar jämföra mitt skrivande med professor Dumbledores minnessåll i böckerna om Harry Potter. Han har en stor skål, där han med hjälp av sin trollstav kan föra ner sina minnen och tankar. Harry Potter får sedan stoppa ner huvudet i minnessållet och kan se professor Dumbledores minnen. För mig fungerar det på samma sätt, när jag skriver. Pennan är min trollstav, som för ner mina innersta tankar i min skrivbok, mitt minnessåll. Jag kan välja att öppna min skrivbok då och då och stoppa ner huvudet i mina tidigare tankar, eller så lämnar jag dem bara där. Jag kan gå tillbaka och reflektera över den jag är, eller så behövde jag bara avlasta min hjärna en stund. Jag känner hur tankarna saktar ner när jag skriver och stressen försvinner. Detta vill jag hjälpa andra att göra också.

Den dryga timmen i tältet, på min workshop i writefulness, är snart över. Deltagarna har fått lyssna, både på vad som händer runt omkring dem, men också inåt mot sig själva. ”Jag har aldrig skrivit så djupt om mig själv i hela mitt liv”, säger en kvinna med ett stort leende över hela ansiktet. Jag går ut i solskenet och njuter av sommarens sista solstrålar, med en skön känsla av att här är jag nu. Precis där jag ska vara.

​​Dina berättelser behövs därute, tro mig. När man valsar runt på Instagram är det så lätt att tro det motsatta. Den ena efter den andra har massor av likes och får massor av kommentarer och du tänker att vad är det för mening med att ens försöka? Vem vill ens läsa mina berättelser? Vi vill det. Vi vill läsa just dina berättelser. För tänk efter. Vad var ursprungstanken med din bokidé en gång i tiden? Vad var det du tänkte när du började din resa mot ett färdigt manus? Ursprungstanken var kanske: jag vill läsa något om det här bland feelgoodberättelserna, men det finns inte. Det finns kanske inte nu, men du kan göra något åt det. Och du kan vara väldigt säker på att just din berättelse behövs där ute. Du har bara inte mött läsarna än.

Om du är vid första utkastet av bokidén så har du lång väg att gå. Men tappa inte sugen för det. Vilket är väldigt lätt hänt i dagens prestationssamhälle. Det är bara att inse: i skrivandet gäller en annan tideräkning, så strunta i allt vad tid och prestation heter och skriv, bara skriv. Eller nej, skriv inte. Jag vill hellre att du fulskriver. För skriva är för många förenat med perfektionism och där vill vi inte hamna, för det slutar oftast med motorstopp. Kreativiteten dör ut för att man stampar på de stackars fröna man försöker få att gro.

I de där motorstoppen, när kreativiteteten är som bortblåst och man undrar HUR ska jag kunna skriva något av det här? Sen gör man misstaget att scrolla på Instagram. Bästa stället att fullständigt tappa sugen, för det är så lätt att stirra sig blind på alla andra på Instagram som tycks vara väldigt produktiva och oerhört populära dessutom. Man tittar på sin egen till synes futtiga bokidé och tycker inte det är någon mening att ens försöka. Men du. Jag vill att du försöker ändå. Gå in för att fulskriva. Och gör dig beredd på att under resans gång kommer tvivel och prestationsångest dyka upp. Det hör till. Du kommer tvivla. Det gör alla. Du kommer vilja kasta ut datorn genom fönstret. Det händer alla. Du kommer vilja ge upp och strunta i idén X antal gånger. Du kommer hata att den ens dök upp i ditt inre. Det hör till. Tänk då detta: Dina berättelser behövs därute. Oavsett vad dina olyckskorpar i huvudet säger. Dina berättelser behövs, för att just du har skrivit dem.

Ett bra sätt att mota bort tvivlen är att skaffa skrivkompisar. Jag hade inte kommit så långt som till ett manus som behöver redigeras färdigt utan stöd och pepp från mina skrivkompisar. Att kunna bolla skrivandets våndor är guld värt. Man slipper känna sig så himla konstig. För de som inte skriver, de förstår inte riktigt glädjen med att sitta. Och sitta. Och sitta med sin berättelse.

Nästa gång du tittar på någon författares Instagramkonto och drabbas av djävulsk avundsjuka, kom ihåg detta: du har inte en aning om hens förflutna. Hen har garanterat suttit med samma tankar som du om den där bokidén som inte vill ge hen någon ro. Skillnaden mellan dig och hen är inte så oöverstigligt stor som du vill tro. Skillnaden är att hen bestämde sig för att göra verklighet av sin bokidé och resultatet du ser, det resultatet är efter många timmars hårt arbete. Hur många timmar är olika för var och en. Och det spelar faktiskt mindre roll. Det som spelar roll är att du kan göra likadant.

Just din berättelse behövs i världen!
​