​Annica Andersson är en författare från Växjö i Småland, där hon bor med sambo och barn.
Hon är uppvuxen i Ingelstad och det är där hennes debutroman utspelar sig. När Annica var
liten skrev hon mängder av små egna böcker samt gjorde pyssel- och hästtidningar. När hon
var 17 år vann hon en novelltävling i tidningen Frida. Efter det låg skrivandet på is i många
år, till hon började skriva på spänningsromanen Bara en fyrklöver, utgiven av Ekström &
Garay april 2021. Förutom att skriva jobbar Annica som trafikassistent på en flygplats.
​

Det var dagen före Bokmässan 2019. Jag hade köpt en halskedja med en berlock i form av
en fyrklöver och hängde smycket runt halsen strax innan tåget rullade mot Göteborg. Jag
hade bara ett par veckor tidigare skickat mitt manus till förlag och tyckte att halsbandet var
en rolig symbol. Den markerade början. Början på en lång väntan. Skulle något förlag svara
att de ville ge ut min bok Bara en fyrklöver? Jag tänkte ha halsbandet på mig varje dag till
dess att jag nått mitt mål, att mitt manus skulle bli en bok.

Sedan dess har mycket hänt. Jag fick till slut ett förlagsavtal och manuset har blivit en fysisk
bok. Jag tänkte här berätta lite om hur det har varit efter att jag fick hålla min bok i handen
för allra första gången.

Det var en magisk känsla. Det där ögonblicket jag sett framför mig så många gånger under
tunga skrivpass när självkänslan vacklat. Ögonblicket när jag fick hålla i min bok för allra
första gången. Men precis som det kan vara med sådana ögonblick som är så efterlängtade
och laddade så är det svårt att sätta ord på hur det verkligen känns. Magiskt är nog trots allt
det ord som bäst fångar stunden då jag hade öppnat kartongen och fick se min egen bok för
första gången. Att hålla min egen bok i handen var mitt mål och så känner jag fortfarande.
Allt som har hänt och händer efter det är bonus.

Min release var planerad till i början av april och böckerna kom från tryckeriet i mitten av
februari. Nu i efterhand kan jag ångra lite att jag inte hade releasen närmare leverans av
böckerna. Det blev på något sätt som att boken inte var lika ny för mig när releasedagen väl
var inne. Fördelen var att jag kunde skicka ut boken till bokrecensenter och att de hann att
recensera boken på releasedagen.

Veckorna som följde var bara en enda väntan på att min bok skulle släppas. Fjärilarna i
magen ökade för varje dag. Hur skulle boken tas emot? Tänk om jag skulle få riktigt dåliga
recensioner innan boken ens var släppt? Mentalt försökte jag förbereda mig på just det så
gott man nu kan förbereda sig på något sådant.

Dagen med stort R kom med en fantastisk recension på instagram direkt på morgonen. Det
var ju förstås underbart och det gjorde att jag kunde känna mig mer avslappnad inför
kvällens release. Jag hade en livesändning på instagram med två inbjudna gäster;
författaren Ninni Schulman som jag gått på skrivkurs för samt min redaktör på Ekström &
Garay, Johan Werner Åkesson. Det skålades i bubbel och jag fick blombud och många
gratulationer under dagen. Det var en väldigt lycklig debutant som sa god natt den kvällen.
Skulle du vilja se min release i efterhand så ligger den på instagram.

Dagarna efter boksläppet fick jag mängder av mail, sms och meddelanden via sociala
medier. Det var många fina recensioner, hejarop och gratulationer. Jag svävade på moln och
jag insåg då att det här vill jag gärna vara med om igen.

Nu har det gått drygt två månader sedan min bokrelease och jag får fortfarande fina
meddelanden om min fyrklöver, men förstås inte lika frekvent som i början. Det är inte helt
lätt som okänd debutant att nå ut i bruset bland alla fantastiska boktitlar som släpps. Men
när jag får några fina ord om min bok eller ser att ett bibliotek långt iväg har tagit in min bok
blir jag alldeles varm i hjärtat. För några veckor sedan var jag med på ett event där jag fick
möjlighet att prata om mitt skrivande och signera böcker. Det var så himla kul och jag
hoppas att fler sådana tillfällen kommer.

Halsbandet då? Ja, hur har det gått med det? Vet du, jag bär det fortfarande på mig varje
dag trots att min bok nu finns ute. Det har blivit en rolig grej. “Åh, du har ju ett
fyrklöver-halsband precis som i din bok!” Så nu hittar jag inte den rätta symboliken till att ta
av mig det. Ska jag vänta till det är dags för nästa manus att skickas till förlag? Kanske helt
enkelt då byta det till ett nytt halsband med ny symbolik? Fram till dess jobbar jag vidare
med manuset som ska bli uppföljaren till Bara en fyrklöver.

Jag hoppas så att det ska bli möjligt att genomföra större bokevent, författarträffar och
bokmässor framöver. I så fall hoppas jag att vi ses i vimlet. Nu vill jag till sist önska dig som
läser det här en riktigt härlig sommar med många fina lässtunder.

Anna flyttade från Stockholms innerstad till den skånska kusten, och satsade på livsdrömmen att skriva böcker.​ Efter att ha läst hundratals deckare ville hon skriva en deckare med både humor och mörka undertoner. Gärna med egensinniga karaktärer som inte följer en utstakad väg. Det blev startskottet för Sandinge-serien om den avhoppade polisen Lina Lantz. Stranden är den första delen i serien, med utgivning juni 2021. Den utspelas delvis på åttiotalet och delvis i nutid. Del 2 kommer 2022/2023.

Så satt jag äntligen där med ett bokkontrakt på skärmen, signerat och klart. Hjärtat slog snabbt och det bubblade inombords. Min deckare Stranden skulle publiceras i alla format. Efter tjugo års drömmande och längtan skulle författardrömmen bli verklighet!

Det var i den vevan som jag läste någon författares cyniska inlägg om allt jobb som följer efter att kontraktet skrivs, och jag trodde nog ärligt talat att personen överdrev. Mitt manus var genomarbetat och förlaget hade sagt att manuset var ovanligt “färdigt” när det kom in. Jag blev nästan irriterad över inlägget. Varför ville skribenten avskräcka aspirerande författare i deras hoppfulla längtan?

Men det visade sig att personen - som jag har glömt vem det var - hade rätt.

Det första steget efter signering var att träffa min förläggare (naturligtvis efter att jag skrivit flera sms till kompisar i stilen “jag har en FÖRLÄGGARE”). Vi möttes på ett hotellrestaurang i Malmö och det första som slog mig var att han redan kände mina karaktärer och kunde prata om deras utveckling och personligheter, precis som jag. Fantastiskt! Vi hade ett så bra samtal att det ledde till flerbokskontrakt, något jag inte ens visste att det fanns, i synnerhet inte för debutanter. På vårt möte fick jag även de första förslagen på justeringar, exempelvis att låta en karaktär dyka upp ett par gånger till i manuset. 

Redigering följde i lugn takt. 

Sen kom en mer ordentlig genomläsning några veckor senare och fler redigeringsförslag. Jag möblerade om kapitel och början av manuset, utifrån feedback jag fått från flera håll. Efter ett par månaders redigering gav förläggaren sitt okej och skickade mig vidare till redaktören. Jag hade då även börjat ha kontakt med förlaget om bokomslag, baksidetext, marknadsföring och lansering.

Nu var det väl klart, tänkte jag, nu går det in på mer språkliga korrigeringar med redaktören?
Under ett par månaders nervös väntan på “sista rundan” insåg jag att tiden för min redigering minskade i takt med att redaktörens försening växte. Dessutom visade det sig vara långt ifrån den sista rundan, som jag hade trott. När responsen väl kom skulle en karaktär bort, början skulle skrivas om igen, nya kapitel skulle skrivas och flera trådar skulle föras in genomgående i manuset, vilket är extra krävande i ett deckarmanus där alla ledtrådar måste stämma. Utöver redaktörens följebrev och hundratals kommentarer i marginalerna hade jag haft tät kontakt med en polis och fått en grundlig genomgång av manuset från hennes perspektiv. De kommentarerna skulle också föras in.

Jag hade då knappt fyra veckor på mig och med utmattning bakom mig så var det långt ifrån ett optimalt upplägg. Det blev ett maraton de veckorna, med mitt andra jobb och sedan skrivande varje dag mellan 08 till 23, vardagar och helger. Min man såg allt tröttare ut och mina sexåringar frågade försynt varför jag ville bli författare, ville jag kanske slippa träffa mina barn?
Mormor kallades in, jag kämpade på och det gick vägen, med några dagars försening och diverse stressymptom som larmade högljutt.

De tre-fyra rundorna därefter med språkliga rättningar och korr kändes som en barnlek, jämförelsevis. Men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så många röda markeringar i en text som redan var genomarbetad.

Den sista dosen av redigeringsångest kom veckan innan trycklämning då jag upptäckte nya fel nästan varje dag, exempelvis att baksidetexten avslöjade för mycket av plotten!

Runt en månad innan släppet gick boken äntligen iväg till tryckeriet och det var en lättnad utan dess like. “Jag vill knappt se bokeländet!” skrev jag till redaktören, med samma känsla som när jag dagen efter nyårsafton lovade mig själv att aldrig mer dricka champagne.

Som tur var ville jag både se boken och dricka champagne igen, för det blev nästa fas i bokprocessen.

Min bok släpps den tredje juni och när jag skriver det här inlägget är min mailbox rena rama godispåsen. Nästan varje dag regnar det in spännande erbjudanden om intervjuer, debutantporträtt, events och möten. 

Ibland får jag stanna upp och påminna mig om att jag drömde om just detta. Att skriva klart mitt manus, att bli utgiven, att ha en releasefest, att signera min första bok. Påminna mig själv om alla de hinder jag mött och övervunnit. Påminna mig om att fira och njuta.  

Så varför gör man det, om det är så krävande? Tvekar jag att göra om det igen med nästa del i bokserien?
​
Nej, faktiskt inte. För mig är det själva skrivandet och att känna flow som avgör att jag vill fortsätta författa. Att svepas iväg av sina karaktärer och se scener utspelas i huvudet, som sedan blir en historia. Redigeringsprocessen tänker jag - i självvald naivitet - att den ska bli enklare med tiden. Och om några läsare dessutom kommer att älska och beröras av min bok så var det värt de tusentals timmar som jag lagt ner. 

Hitta Anna!
Hemsida > www.annabreitholtzmonsen.se
Instagram > instagram.com/annabreitholtzmonsen
Facebook > facebook.com/authorannabreitholtzmonsen

Jag har alltid skrivit mycket, brev, dagböcker, födelsedagsdikter, och det har genom åren blivit många påbörjade sagor och berättelser, lösa blad och häften här och där. 

År 2004 började jag på allvar skriva ner berättelserna om Lilla Musen i ett kollegieblock, med målet att en dag ha en tryckt bok i handen. Men år 2008 fick jag en hjärnblödning, efter att ha brakat rätt in i väggen. För att återhämta mig, aktivera och rehabilitera mig efter hjärnblödningen började jag renskriva mitt påbörjade manus om Lilla Musen.

Efter många års funderande startade jag Hellas Förlag, för att ge ut mina egna böcker. 
Hösten 2015 var den första boken, ”Lilla Musen flyttar in”, färdigt illustrerad, redigerad, och klar för tryckeriet. Därefter har det blivit tre böcker till.

Vägen har med andra ord inte varit spikrak. Jag har jobbat med många olika saker, inom skolan, sjukvården och som egen företagare. I vuxen ålder flyttade jag från Tumba i Sverige till min fars hemby, Pjelax i Finland. Här fick jag tre barn, drev i 15 år en fiskodling. Närheten till naturen är viktig för mig, liksom glädjen i att känna människorna runtomkring mig.

Idén till Lilla Musen kom från de godnattsagor jag hittade på varje kväll för mina barn. Den hjärnblödning jag fick vände livet upp och ner, men gav samtidigt grogrund för att på allvar renskriva, redigera, och trycka boken. Jag behövde hitta en mening med att jag drabbats och inte kunde vara så aktiv och social som jag tidigare varit. Den meningen var att skriva böcker.

Barnen peppade mig och ville att jag skulle skicka in mitt manus om Lilla Musen. Att skriva över det till datorn var så otroligt tungt och krävande. Jag klarade endast av korta stunder varje dag. Min hjärna blev trött bara av att vara på datorn, och att på det fantisera ihop berättelser var som att styrketräna med hjärnan. 

Jag trodde att jag snart skulle vara friskförklarad och det var piskan jag behövde för att envist fortsätta att skriva över materialet. Att skriva om och förbättra manuset började jag tycka om, det kändes tryggt och råmanuset fanns där i grunden, men skulle jag klara av att skriva en till bok? Eftersom jag efter hjärnblödningen blev enormt stresskänslig kände jag pressen att börja på nästa bok, ifall första boken skulle bli antagen av ett förlag. 

Skrivandet ger mig en mening med livet. Jag har nu ett arbete att utföra de dagar jag orkar, det är jag enormt tacksam över. Jag har också gått flera skrivkurser på distans, det upplägget passar mig bäst eftersom jag då kan arbeta i min egen takt. 

Jag lider fortfarande av hjärntrötthet och måste hushålla med mina krafter, som varierar från dag till dag. Det är svårt att skriva böcker, det är svårt att skriva dem klart. Att vara både författare och egenutgivare ställer stora krav på mångsidighet och en vilja att sätta sig in i allt för att kunna ta beslut. Det svåraste beslutet för mig är att bestämma när texten är redo för tryckning. I barndeckaren ”Stölderna på hotell Brudhäll” har jag anlitat lektör två gånger och  redaktör en gång. Nu återstår för mig att finslipa manuset så att det kan tryckas i höst.

Att stå och bjuda ut sina egna böcker och säga att många tycker om dem, det är inte det lättaste. Därför gör jag inte det. Jag brukar istället föreslå att de ska titta i böckerna och berättar gärna lite om handlingen. Lilla Musen-böckerna är illustrerade av Sanna Ek och de är fängslande bra.

Tack för att du tog dig tid att läsa detta.

Hitta Helena!
Hemsida > www.hellasforlag.wixsite.com/hellasforlag
Instagram > instagram.com/hellasforlag
Facebook > Lilla Musens äventyr (här kan du även läsa första kapitlet ur varje bok)

​Att göra litteratur av hemska händelser och tunga erfarenheter ur sitt eget liv kan vara terapeutiskt, befriande, och bidra till att läsare med liknande upplevelser känner sig sedda och stöttade. Men hur självutlämnande ska man vara?

I slutändan är detta förstås någonting som varje författare själv måste bestämma sig för. Ibland kan man till exempel avstå från att skriva om vissa saker av hänsyn till andra berörda. Det behöver inte (även om det kan) handla om någon ängslig ”självcensur” – det kan också handla om just hänsyn. Man bryr sig om en annan berörd person, respekterar hens rätt att själv få bestämma över sitt privatliv, och avstår därför från att hänga ut känsliga bitar ur hens liv mot hens vilja.

Det kan också finnas skäl att hålla tillbaka även när det bara gäller en själv. Jag var till exempel betydligt mindre öppen med min galenskap innan jag fick fast jobb.

Filosofi är ett av många akademiska ämnen där arbetsmarknaden är extremt tuff. När jag hade doktorerat så hoppade jag mellan olika tidsbegränsade anställningar, på olika universitet i olika städer, i sex år innan jag fick fast jobb, och det anses vara ganska kort tid. Jag oroade mig för att falla ur arbetsmarknaden om jag var alltför öppen. Det är tyvärr inte ovanligt att människor med psykosproblematik eller andra mentalsjukdomar faller ner i fattigdom utan vare sig jobb eller någon form av bidrag. Oförstående människor har ibland sagt till mig att diskriminering inte är någonting att oroa sig för, eftersom det är förbjudet. Jo, men det kan likväl vara svårt att komma åt. Psykologisk forskning visar dessutom att folk är benägna att helt omedvetet diskriminera vid exempelvis anställningar, trots att de själva uppfattar sig som objektiva, och tror att de opartiskt utgår från de sökandes kompetens och inget annat. Sedan behöver man förstås inte vara just en galen filosof för att befinna sig i en otrygg eller utsatt situation; det kan finnas många anledningar till att man gör det. Författare kan alltså ha väldigt konkreta skäl för att hålla inne med alltför känsliga uppgifter om sig själva.

Nu har jag en trygg tillvaro, men fortfarande så ligger det inte riktigt för mig att vara extremt öppen. Detta påstående förvånar säkert en del vänner och bekanta, för jag har onekligen mindre filter än många andra människor. Ändå finns det rejäla gränser för vad jag lämnar ut om mig själv till andra än mina närmaste. Här kommer vi in på personlighetsdrag och individuella preferenser – en del författare är väldigt förtegna om sitt privatliv, medan andra gärna vräker ur sig allting, och åter andra ligger mitt emellan. Detta innebär förstås att man kan känna sig sliten mellan å ena sidan sitt känslomässiga motstånd mot att vara alltför utlämnande, å andra sidan en önskan om att skriva av sig och få ur sig allting. När jag skriver filosofiartiklar om min galenskap kan jag i någon mån gömma mig bakom den torra, analyserande filosofiprosan, men det fungerar inte i romanformat. Där blev istället fantastiken en lösning.

Jag har alltid läst mycket science fiction, fantasy och övernaturlig skräck. När jag bläddrade i mitt gamla anteckningsblock från mentalsjukhuset fick jag idén att skriva en historia utifrån premissen att alla upplevelser varit verkliga. Jag har varit rädd för demoner – men tänk om demoner existerade? Jag har hört min hjärna klicka och surra och känt små kugghjul snurra i huvudet – men tänk om någon faktiskt hade fått sin organiska hjärna ersatt av en mekanisk? När jag väl kommit igång med världsbygget så fick det snabbt sin egen dynamik och spann iväg. Jag är inte så förtjust i maskerad-konceptet (även fast jag gillar en del historier där det används) – det vill säga idén att majoriteten av mänskligheten inte känner till det övernaturliga, trots att det i högsta grad är verkligt. Av den anledningen ville jag inte att demonernas existens skulle vara hemlig, utan ett allmänt accepterat faktum i världen där böckerna utspelar sig. Men det, i sin tur, får konsekvenser för världsbygget – den ena implikationen leder till den andra. Till slut hade jag skapat en hel alternativ verklighet där jag kunde kombinera ett terapeutiskt skrivande baserat på egna erfarenheter med ett lagom stort avstånd till mitt faktiska liv.

När jag skriver detta blogginlägg har jag fortfarande inte publicerat någonting på den skönlitterära fronten. Flera vänner har dock läst mitt första och andra bokmanus i den planerade serien. En av dessa har egna erfarenheter av psykos, och känner igen sig en hel del – men hon drar paralleller mellan händelser i böckerna och upplevelser hon har haft som bitvis skiljer sig radikalt från mina egna. Det är ytterligare en fördel med att skriva om sitt liv och sina erfarenheter sedda genom en fantastisk lins – det ger större tolkningsmöjligheter för läsarna, och fler kan se sig själva i berättelsen än vad som skulle vara fallet med en traditionell självbiografi.
​

​Jag har en hemsida som handlar om både filosofin och fantastiken, liksom ett Instagram- konto där jag bland annat lägger upp teckningar på karaktärer och scener ur böckerna jag skriver. Detta är en sådan bild.

“Vad skriver du på då? Jaså, fantasy…”

Den meningen har jag, och säkert andra som skriver fantasy, fått höra både en och två gånger. Det verkar som att allt som inte är nästa stora litterära mästerverk inte är värt att skriva i vissa människors ögon. Att det inte är riktig litteratur, att det är löjligt och lite fult. Men måste man skriva för att bli nästa Augustprisvinnare? Kan man inte bara få skriva för att underhålla?

Jo, självklart.

Faktum är att det är just det jag drömmer om. Skriva böcker som underhåller. Som får folk att skratta, som griper fatt i dem och inte släpper taget förrän sista sidan är läst. Böcker där man bara måste läsa ett kapitel till. Med karaktärer att bry sig om och en berättelse som ger läsaren en liten flykt från verkligheten. Spänning och kärlek och allt sådant jag själv älskar att läsa om.

I den bubblan jag rör mig i, framför allt på nätet, finns det massor av stöttande och härliga människor som inte alls har den här inställningen. Jag läser hela tiden om inspirerande författare som skriver i alla möjliga genrer, där man hyllar istället för att se ner på. Så i mitt naiva sinne trodde jag att detta tankesätt var på väg att dö ut. Men ändå, när jag berättar om mitt manus i verkligheten, så möts jag ibland av en rynkad näsa och ett “jaså, fantasy…”. 

Det kan vara så enkelt att känna sig nedslagen, att ge upp. Jag har själv tänkt tanken att det kanske är någonting annat jag “borde” skriva. Men nej! Jag tror att för att lyckas som författare, vad det än må innebära för dig, så måste du skriva det du älskar. Det kommer märkas i texten när den väl når läsarna, det är jag övertygad om.

Säkerligen är detta fenomen inte bara någonting vi som skriver fantasy får höra. Författare i alla andra fantastiska genrer har säkert också fått frågan om man inte ska skriva någonting lite mer seriöst. Eller kanske en snörpning på munnen när man berättar om sina böcker. Om det så är feelgood, skräck eller bilderböcker. Och den här inställningen är så himla tråkig! För vad vore vi utan underhållning? Kan vi inte lära oss minst lika mycket om oss själva och om världen omkring oss med genrelitteratur som någonting annat?

Så skriv på. Skriv om det som får ditt hjärta att slå extra hårt. För jag lovar att även om det finns de som vill trycka ner det, så finns det så många fler som faktiskt vill läsa det du har att säga. Som vill bli underhållna av din värld, dina karaktärer och dina ord. Jag kan i alla fall inte tänka mig ett bättre betyg än en läsare som stannar uppe halva natten med just min bok. Den drömbilden håller jag inom mig när jag fortsätter jobba på mitt manus. Framtiden får utvisa om den en dag blir sann.

Jag hoppas den blir det för dig.
​

Att skriva har alltid funnits som ett medfött behov hos mig. Spännande idéer och karaktärer har dykt upp när jag minst anat det och velat få sin historia nedskriven, men jag saknade kunskapen att ta mig hela vägen. Det bor så många ”börjor” i min dator, som aldrig blivit avslutade. Så många fantastiska idéer som blivit nedtecknade i all hast under inspirationens rus, men som sedan bara… runnit ut i ingenting. Det var svårt att förstå vad som var fel. Höll inte idéen? Var det platta karaktärer? Hade jag inte förmågan att skriva mer än fyra-fem kapitel? Börjorna lades på hög och samlade virtuellt damm. Jag kanske skulle lägga ned den där idéen om att skriva en bok? Det var nog ingenting som jag kunde klara av, trots allt. 

Ja, så deppigt tänkte jag då, men för drygt två år sedan hände något. Jag fann en guide till hur man skriver ett synopsis, som jag förstod. Som var rakt på sak, tydlig och konkret. 

Så många skrivhandböcker jag hade plöjt innan dess, så många tips jag försökt att tillgodogöra mig, men som varit för svävande och vaga. Jag inser nu att jag behövde det där raka och konkreta. Att få veta exakt hur jag skulle gå tillväga när jag planerade min bok. För utan planering visste jag inte vart historien skulle ta vägen och då var det svårt att veta vad som behövdes, vilka händelser som var viktiga och vilka karaktärer som skulle få ta plats. 
 
Jag satte mig ned, följde den här strukturmodellen och skrev sedan ett övergripande synopsis på en hel bok på cirka två timmar. Efter det ägnade jag ett tag åt att finslipa och utveckla idéen, innan jag började skriva. 

Under drygt två års tid, av och till, har jag arbetat på mitt råmanus som bygger på detta synopsis. Häromveckan blev jag klar och sitter nu här med en historia på drygt 160 000 ord, och idéer till två uppföljare. Ett scenario som jag förr trodde skulle vara omöjligt. 

Men nu har jag bevisat för mig själv att jag är kapabel att skriva en historia, från början till slut. Vilken känsla! 

Nu kommer förstås tvivlen på resten av processen. Kommer jag klara av att redigera texten på ett vettigt sätt? Kommer någon över huvudtaget vilja läsa texten? Tänk om inget förlag vill ge ut den? 

Då tänker jag tillbaka på mina tvivel för bara ett par år sedan, och inser att man klarar av så mycket mer än man tror. Och tänker att det ska nog gå vägen det här, trots allt. Om inte med den här historien, så kanske med nästa.

Eller som Naraya, en av mina huvudkaraktärer, skulle ha sagt:

”Är det något livet har lärt mig så är det att inte bli förvånad när osannolika saker sker.”
​

​Hitta Illiana!
Hemsida > https://illianas.se
Instagram > https://www.instagram.com/illianas.se

​Ett av de tuffaste besluten jag någonsin fattat var att skriva in dessa vänner i en bok och dela dem med alla, men kanske kan de ge någon styrkan och modet de gett mig. Kanske kan de lindra någons ensamhet, ge någon trygghet eller bara vara den där vännen man behöver för att ta sig igenom den ibland trista vardagen. Jag anser mig vara lyckligt lottad som får ha dessa vänner i mitt liv, hur fiktiva de än må te sig för andra. De finns alltid där och lyser upp min vardag.
 
Detta är dock inget jag brukar dela med min omgivning, då de allra flesta inte skulle förstå utan rynka på näsan och tycka att jag är mer än aningen knäpp. För mig är de här vännerna ofta mer närvarande än de vänner jag har i det verkliga livet, hur märkligt det än låter. De har alltid tid för mig och står alltid på min sida, oavsett vad. För känslan av att alltid ha någon vid ens sida, som aldrig kommer att lämna en vad man än gör, är det ok att anses vara knäpp. Jag har fiktiva vänner som betyder oerhört mycket för mig. Jag har fiktiva vänner som alltid finns där och som jag aldrig kommer att glömma. Jag har fiktiva vänner, som är verkliga för mig.

​“The things you are passionate about are not random, they are your calling.”
― Fabienne Fredrickson

För tio år sedan var jag nog den sista som själv trodde att jag skulle skriva en bok. Det krävdes tre husbyggen, en helvetes massa kurser och att jag blev tvångsmeddragen till ett medium innan jag kunde sätta mig ner.

Som barn upplevde jag ofta att jag befann mig mellan två världar, den jordliga och den fantasivärld som jag för tillfället begravde näsan i. Redan då drogs jag till dramatiska sagor som Narnia, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter och Den oändliga historien. Flera av mina starkaste barndomsminnen rör böcker. Det skiljer ett år mellan mig och min storasyster, men vi är uppväxta som tvillingar. Vi sov i varandras sängar tills vi var alldeles för gamla. Kunde ligga i timmar och bläddra bland alla magiska bilder som fanns illustrerade i böckerna. Filosofera om de stora frågorna kring kärlek och död som återfinns i Astrid Lindgrens och många fantasyböckers världar.

Trots det drömde jag aldrig om att bli författare. Jag tyckte det lät obotligt tråkigt. Vem sitter frivilligt och trycker på tangenter en hel dag? Ändå var det böckerna jag drogs till som barn som skulle influera den historiska romanserie jag skriver idag. Som tonåring både drömde, läste och skissade jag på olika noveller, men ofta hade jag för dåligt tålamod att sitta still tillräckligt länge för att slutföra något och efter ett tag slutade jag helt. Det sägs att man kommer till en viss punkt i livet, till ett vägval, där allt förändras. För mig var det en dag för sju år sedan.

Vid denna tidpunkt hade jag egentligen redan allt det många drömmer om. Egenbyggd villa, världens bästa man, bra jobb och en dotter på väg. Ändå var jag inte lycklig. Jag kände mig rastlös, som om min själ sökte, törstade efter något jag inte kunde förklara. Något som gjorde att jag gång på gång kastade mig in i nya projekt utan att hitta svar.

Tillbaka till den där dagen som skulle förändra allt. Min betydligt mer spirituella syster hade med tvång tvingat med mig till ett medium. Det är alltid svårt att förklara ett sådant möte efteråt. Men det var där allting började. I en trång lägenhet, kring ett slitet köksbord. Där tog hon min hand och sa de fem ord som kommer följa mig resten av mitt liv. Det fullkomligt brast för mig. Jag, den motsträviga skeptikern, satt där och hulkade som ett barn i hennes kök.

Det mötet väckte någonting. Samma natt började mina karaktärer komma till mig i drömmarna. De milt sagt, stalkade mig, tills jag inte hade något annat val än att skriva ner historien som berättades för mig. Jag var nog en ganska motvillig författare så de fick jobba hårt för att övertyga mig.

Jag började skriva på Dotter av Jord i början på 2018, men då hade historien funnits hos mig i flera år. Ganska snart insåg jag att berättelsen och världen växte och jag tvingades inse att detta projekt oundvikligen skulle komma att bli mycket större än den enda bok jag först tänkt.

Plötsligt förstod jag varför jag dragits till vissa böcker som barn. Varför jag älskade Mattis och Ronjas relation i Ronja Rövardotter. Varför jag var så besatt av Sailor Moon, Bröderna Lejonhjärta och andra böcker om återfödelse. Saker du brinner för är inte slumpmässiga. De är kopplade till din väg. Även ifall mina böcker riktar sig till en annan publik, innehåller de samma element som fängslade mig redan som barn. Kärlek. Vänskap. Magi. Naturväsen. Krig. Död.

När vi följer vår livsväg öppnas möjligheter. Människor och idéer kommer in i våra liv och driver oss framåt. För första gången sedan barnsben känner jag inte den där rastlösheten längre. Det är som om allt sökande har lett mig dit jag är idag.

Kanske skrivs våra liv i stjärnorna långt innan vi föds? Att vi redan som barn förbereds inför syftet till varför vi faktiskt är här. Den 25:e Mars debuterar jag med romanen Dotter av Jord, första delen i Jordfödd, en historisk romanserie med influenser av magisk realism och keltisk mytologi. I skrivande stund finns synopsis för sex kommande böcker och boken håller även på att översättas till den engelska marknaden.

Var uppmärksam på saker som din själ dras till. Du är född till att göra ett avtryck här, oavsett hur du gör det. Som en av mina karaktärer viskade till mig och som också avslutar inledningen i Dotter av Jord:

Jag kommer inte berätta historien som den var, utan som jag minns den och har fått berättat för mig, dessa mysterier som inte bör berättas för någon oinvigd.

Jag antar att det ligger i mitt öde att skriva ner den.
​

​Hitta Ann-Catrin!
Hemsida > https://www.anncatrinmattsson.se
Instagram > https://www.instagram.com/anncatrinmattsson_author
Facebook > https://www.facebook.com/anncatrinmattssonauthor
​

Hitta Helena!
Hemsida > www.helenaaskrivcoach.com
Instagram > instagram.com/helenaaskrivcoach 
Facebook > facebook.com/helenaaskrivcoach

Petronella Simonsbacka, född 1971 i Kiruna, är en svensk journalist och författare. Hon skriver och läser in ljudböcker, samt har deltagit i ett flertal antologier utgivna på olika förlag. Debutromanen Nytt liv sökes är en kärleksroman som utspelar sig på Lofoten och i Marocko, därefter har det blivit flera böcker inom olika genres. Just nu är Petronella aktuell med sin deckardebut Morden på Kungsberget. Petronella är även redaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Kulturopportunisten, som ger ut handbundna böcker i liten upplaga.
​

En gång för länge, länge sedan skapade Piratförlaget en ny satsning som döptes till Kapitel 1, där aspirerande författare kunde lägga upp första kapitlet, eller mer, av den bok som var under produktion. Det var full fart där i starten och vi som deltog både gav och fick textkritik i riklig mängd. Jag minns bland annat att jag imponerades av det som senare kom att bli boken ”Jag är Wanted” av David Larsson, pseudonym för författaren Daniel Luthman.

Min egen berättelse där fick också mycket respons. Den handlade om mordet på en ung småbarnsmamma, en konvertit till islam. Den storyn filade jag även på när jag gick Helena Siganders Deckarskolan och den hängde med mig, av och till, under många år. För det är ju så med böcker, att i grunden finns en historia man vill berätta, men att få ur sig den hel och hållen tar tid och är inte alltid så enkelt.

Min berättelse hamnade i skrivbordslådan, bland andra påbörjade alster, tills jag fick ett vistelsestipendium i Åmål 2019. Under en månad fick jag sitta och skriva i Litteraturhuset. Jag kom dit med ambitionen att skriva en uppföljare till min debutbok ”Nytt liv sökes”, men någonting fick mig att plocka upp mitt påbörjade gamla deckarmanus, förlägga hela handlingen till Åmål och fortsätta skriva på den i ett rasande tempo. Plötsligt passade allt in. Det var där, i Åmål, som det hände. Den pusselbit som jag inte ens visste fattades hade blivit funnen.

Otålighet är ett högst mänskligt tillstånd som många lider av, de flesta förmodligen. Vi vill bli färdiga fort. Vi vill se resultat. Annars infinner sig besvikelsen och frustrationen, men skrivande tar tid. Det tar också emot ibland och många författare rekommenderar att när det tar stopp så ska man piska sig själv vidare, med rumpan på stolen, istället för att försöka känna efter, analysera vad som känns fel eller kanske låta manuset vila. 

Jag tror personligen att det är bra och nödvändigt att låta manus få vila. Det blir bättre så, när det väl kommer igång igen. Författare har ofta svårt att bedöma sitt eget ofärdiga material, eftersom människor som skriver lever med sina berättelser. De har en perfekt story i sitt huvud, men misslyckas ofta med att få den lika utmärkt på pränt som i den egna fantasin. Det är ju ett nästan omöjligt uppdrag. 

Om någon hade sagt till mig att jag skulle skriva på detta manus av och till under i tio år så hade jag förmodligen blivit deprimerad. Det hade känts fruktansvärt. Så här i efterhand kan jag tycka att det var nödvändigt. Jag försökte forcera skrivandet och det blev inte alls bra. Vilandet däremot fungerade och när den sista pusselbiten, Åmål, hittades så kunde jag slutföra ett mycket, mycket bättre manus. Nu hänger det ihop. Nu fungerar det. Anser jag i alla fall, men vi får väl se vad läsare och recensenter kommer att tycka. Min deckardebut sker den 20 januari, då ”Morden på Kungsberget” släpps som ljudbok. Pappersversionen av boken släpps nästa sommar i samband med Bokdagar i Dalsland.

Det jag vill ha sagt med denna krönika är riktat till dig som skriver:

1. Var lite förlåtande mot dig själv.
2. Elda inte upp dina gamla manus.

Du vet aldrig när berättelsen lever upp igen och kallar på dig.
​

Hitta Petronella! Hemsida > petronellasforfattarliv.wordpress.com // Instagram > @petronellasimonsbacka

Jag gick en skrivkurs en gång. (Jag har gått en skrivkurs många gånger vid det här laget.) Under kursen fick deltagarna skicka in texter för att få respons från kursledaren. I flera veckor gick jag med en novellidé i huvudet och hjärtat, gick i samma kvarter som min novellkaraktär, tänkte och kände som den. Skrev och skrev och skrev om. Till slut hade jag fyra sidor novelltext, den längsta skönlitterära text som jag dittills hade skrivit, och något som jag kände att verkligen hade potential. Det var med stor iver som jag skickade in novelltexten till kursledaren. Samtidigt skickade jag in två dikter som jag skrivit lite så där i hastigheten, liksom med vänster hand medan jag egentligen tänkte på annat. När jag fick tillbaka mina texter var responsen på novellen saklig, återhållsam och med många förbättringsförslag. Dikterna fick jag tillbaka med en enda kommentar: ”Det är uppenbart att det här är vad du ska ägna dig åt.”

Efter det slutade jag skriva noveller.

Fast egentligen: Efter det gav jag mig hän åt att skriva dikter.

(Fast egentligen: Nog har jag skrivit noveller också efter det. Men mest har jag skrivit dikter.)

Jag säger inte att man inte ska utveckla sig i sitt skrivande, pröva nya genrer, nya vägar. Att man inte ska skriva vissa saker. Men jag säger att man kanske ska skriva vissa saker. Att det finns sådant man har dragning till och talang för. Att man ska kunna ägna sig åt det helhjärtat och inte med våld försöka skriva något som kanske inte passar en. 

Inom skönlitteratur finns en klar hierarki, med Den Stora Romanen högst upp. Det är dit man siktar – eller förväntas sikta. Noveller, essäer, drama och poesi är mest något som man sysslar med på vägen dit. Inte alltid lika värdefullt i sig.

(Det här har jag alltid lite roligt åt, med tanke på att poesi är den äldsta genren inom skönlitteratur, med flera tusen år på nacken. Romanen slog igenom i västvärlden först för cirka 300 år sedan.)

Jag har gladeligen gett upp tanken på Den Stora Romanen. I stället har jag accepterat poesin, bjudit in den i mitt liv, tar emot den som den kommer. I korta anteckningar i mobilen och anteckningsböcker, i ord som känns och som jag kanske kan använda någon gång. I ögonblick, i stämningar. Att försöka fånga hur högt tranorna flyger en höstdag. Att navigera på de okända farvatten som en annan människa är. Att se det besvärliga i att Döden bryr sig om kaniner.

Poesi är ett sätt att närma sig världen. Inte alltid ett sätt att berätta, men ett sätt att visa på det som har betydelse. Som tidigare nämnda kursledare uttryckte det: En dikt kan vara ett språkligt uttryck att försöka fånga något för- och utomspråkligt.

Eller som jag uttryckte det i en dikt en gång:

Poesi är
civil olydnad
i språket

något du då
inte ännu
kunde säga

något du nu
inte längre
kan säga

(något som
bara fortsätter)

Poesi är
allt som viner i blåsten
allt som blåser i vinden
(vimplar kjolar stridsbaner)
​
Poesi är
en stad
i ständig process

där ingenting stämmer
men allt
ändå
fungerar

Det var ett tag sedan jag gästbloggade i Mia Sandbergs författarblogg, men tänkte att jag skulle dela inlägget här också för den som missat det.
​

Det har varit en tung tid för många av oss (jag pratar såklart om viruseländet). Vi har kämpat oss igenom en ovanlig vår och sommar, och nu knackar den mörka vintern på dörren. Men det finns hopp.

För det första, det är krisläge. Du måste inte orka. Har du tagit dig igenom ännu en dag? Grattis!

För det andra, världen snurrar på trots det galna läget. Begränsa nyhetsintaget. Satsa på sådant som gör dig glad. 

Vad gör mig glad? Jo, jag gillar att dansa. Mer specifikt, jag gillar att dansa swingdanser, främst Lindy Hop, Collegiate Shag och Balboa. De är alla pardanser. Som du redan kanske gissat, har det inte blivit särskilt mycket av den varan i år. Under vårvintern gick allting bra. Då svängde jag mina lurviga som aldrig förr. Träffade dansfamiljen, de som förstår hur härligt det är, vilka endorfinkickar själva dansandet ger. Sedan kom Pausen. Den långa, dystra Pausen, när alla isolerade sig och man måste hålla avstånd. 

Det här ledde till en rad olika problem för min del. Jag har alltid gillat att vara ensam, men det finns gränser. Det är stor skillnad på självvald och påtvingad ensamhet. Dessutom återkom mina ryggbesvär med full kraft, eftersom jag blev alltmer stillasittande. 

Jag grävde ner mig, tappade suget, gnistan. Men efter ett tag var det som om någonting vände. Kanske var det överlevnadsinstinkten som kickade in? Jag gick allt längre promenader med hundarna och försökte njuta av vädret och naturen. Jag satte på min favoritmusik och dansade i vardagsrummet, utan par. Jag laddade ner både en yoga- och en träningsapp och började träna 3–4 gånger i veckan på distans. (Tro nu inte att jag är en hurtbulle … Jag var tvungen. Min rygg krävde att jag rörde på mig, och läkartider fanns det inte många av. Läkarna hade fullt upp på annat håll.)

Ensamheten kvarstod, men också där fanns bot. Jag engagerade mig på nätet i olika skrivargrupper och fann en underbar gemenskap. Äntligen hade jag tid att djupdyka i andras skrivkonton. Dessutom öppnade sig många dörrar tack vare all distansverksamhet som blommade upp. Jag, som bor på en mindre ort i Finland, kunde plötsligt delta i en massa olika evenemang. Bokmässor, skrivcirklar, författarcaféer … Även om jag gärna träffat alla på riktigt, så är jag tacksam över allt jag fått vara med om.
​
Avslutningsvis vill jag återkomma till vad jag skrev i början, du måste inte orka. Men om och när du orkar, se dig omkring. Det finns fantastiska möjligheter där ute. Kan du inte syssla med din vanliga hobby? Jättetråkigt! Men finns det något annat du vill prova på, har du en ofullbordad dröm? Den kan vara stor eller liten, spelar ingen roll. Känns livet tungt? Det är okej. Ta en paus, kom ihåg att andas, fundera över vad du behöver. Oavsett vad du väljer att göra, så önskar jag dig lycka till på vägen. Det finns ljus på andra sidan mörkret.
​

När jag började skriva de första orden på det som skulle bli manuset till Bara en fyrklöver visste jag ingenting om att skriva en bok. Absolut ingenting. Då hade jag ingen aning om att det skulle ta flera år innan jag skulle nå min dröm; att få hålla min alldeles egna bok i handen. Just då tänkte jag kanske inte ens så långt. Jag fick en idé och började skriva. Det brann och kliade i kroppen efter att få ur mig berättelsen som plötsligt dykt upp i huvudet. Eller rättare sagt scenen, för egentligen var det just en specifik scen som hade etsat sig fast.  

En bok består ju dock av så mycket mer, så efter att jag fått ur mig den där scenen var jag tvungen att börja tänka. Vilka ska huvudpersonerna vara och vad ska hända  mer? Vad jag inte visste då när allt bara kändes fantastiskt, spännande och lite hemligt var att jag hade oändliga timmar framför mig med skrivande, vånda, research, ändringar, ännu mer vånda och svackor djupa som helvetesgapet. Men just då kände jag mig glad och pirrig. Som att jag gömde på en hemlig skatt.  

Här skulle jag nästan vilja hånskratta lite åt mig själv. Hur kunde jag vara så naiv?  Jag var ju över 40 och varit med om en del i livet. Men jag hade ju som sagt var  aldrig skrivit en bok. Så det gör jag inte, hånskrattar åt mig själv alltså. Istället fylls  jag av tacksamhet. Tacksam för att jag var naiv och inte visste hur mycket jobb som  låg framför mig. För då är jag inte säker på att jag gett mig på att skriva min bok. Då  kanske drömmen hade stannat vid just en dröm.  

De senaste åren har jag försökt att hitta skrivtips och suga i mig all kunskap jag kan om hantverket det innebär att skriva. Jag har lyssnat på poddar och mängder av webbinarier. En fördel - antagligen den enda - jag kan komma på som pandemin har inneburit. Att så många föreläsningar, bokreleaser och författarevent har förlagts till nätet och blivit tillgängliga på ett helt nytt sätt. Jag har lärt mig massor om att skriva synopsis, bygga karaktärer, gestaltning och att jobba med dramaturgiska bågar. Det finns så mycket kunskap och en stor vilja att lära ut den bland andra författare, redaktörer och manusutvecklare och det är verkligen ovärderligt.

Men återigen så är jag glad att jag inte visste allt det där då när jag började skriva. Visserligen skulle det ha kunnat hjälpa mig att spara tid och jag hade kunnat undvika en del misstag med  min text. Men jag tror att det hade gjort att lusten inte infunnit sig. Att jag blivit låst av alla kunskaper när den första känslan satte in. Nu när jag ska skriva manuset till det som ska bli min andra bok är jag samtidigt glad över att jag vet så mycket mer, för förhoppningsvis behöver inte processen bli lika lång som den varit med min första. 

Den stora skillnaden nu är att jag vet att jag kan skriva en hel bok och jag inbillar mig  att den vetskapen ska ge mig mer självförtroende. Nu gäller det att jag använder alla mina nya kunskaper utan att för den skull tappa bort den där härliga pirriga känslan, den som gör att jag längtar efter stunder med mitt manus. För utan den magiska lusten att skriva, så blir det nog ingen bok.
​

Idag gästbloggar jag hos författaren Anna Granberg om hur man hittar teman som "bränner" och skriver texter som berör. Läs inlägget här.

Tack Anna för att jag fick vara gäst hos dig!

#skrivtips #skrivglädje #gästbloggare 
​