Definition av hjärn-bläckfisk: en person som har åtta hjärnor som hen kan använda samtidigt. Upphovsman: jag själv, när jag ville beskriva vad jag själv önskar att jag kunde vara. För tänk om man hade åtta hjärnor? Tänk vad många bokprojekt man hade kunnat hålla på med på en och samma gång.

Men nu har ju jag precis som alla andra på jorden bara en hjärna att använda. Och just den hjärnan arbetade fram en synopsis till min debutroman “Att göra innan döden”. Att boken skulle bli utgiven drygt tre år senare finns inte ens på kartan då, för när jag började skriva mina första rader är romanen endast ett hobbyprojekt. Visst fanns en dröm om författarskapet. Men självförtroendet hängde inte med mig, så jag skrev endast för att jag var tvungen att få ur mig alla idéer. Mina enda hjärna var fylld av de amerikanska ungdomsböckerna som jag hade snöat in mig på.

​Jag kan inte riktigt avgöra exakt den stund som perioden började, den då jag i princip bara ägnade mig åt ungdomslitteratur med någon koppling till staterna. Verk fyllda med dekadenta fester, high school-balen man själv ville gå på, extra allt helt enkelt. Böcker som rymmer en hel värld så nära vardagen och ändå inte. Medan jag skrev för fullt på min roman dök nya ämnen upp som fångade hela mitt intresse; olika tidsperioder, genrer, teman. Min önskan att ha åtta hjärnor var som störst.

För tänk vad mycket arbete man hade kunnat få gjort. Hjärna 1 hade kunnat fokusera helt på “Att göra innan döden”, medan resten av hjärnorna tog sig an mina vad jag kallar “perioder”. Den tiden då jag ägnar mig helt åt ett ämne eller en genre, när det upptar all min tid. När jag fick upp kärleken för dystopier hade hjärna nummer 2 kunnat ägna sig åt det gamla projektet som legat på is ett tag. Med “Stranger Things” kom en fascination för 80-talets neonfärgade estetik och nya projekt, perfekt för hjärna 3. Jag började titta på “Historieätarna” för att få inspiration vilket ledde till att jag hittade hem i 60-talets era av modern konst och Beatles, där hade hjärna 4 kunnat ta vid. Och då hade jag haft fyra hjärnor över som kunde ägna sig helt åt
gymnasiestudierna och andra projekt.

Tyvärr finns bara en hjärna som var tvungen att balansera allting. Om mina perioder
är positiva eller negativa för min kreativa process kan inte jag avgöra, det är ju så jag fungerar som individ. Jag har ju lyckats skriva en bok på tre år med bara en hjärna. Men jag önskar också att jag bara kunde trycka undan alla nya idéer och bara fokusera på ett projekt i taget. Särskilt eftersom dessa idéer sällan leder till någonting mer än en snabb synopsis.

Samtidigt så förhindrar perioderna inte mitt skrivande, i alla fall inte särskilt mycket. Jag fortsatte att skriva på “Att göra innan döden”, även när andra idéer dök. Tänk vad kul det hade varit att skriva en serie urban fantasy-böcker. Eller ett verk med nordisk mytologi som inspiration. Idéerna kom, skrevs ner, glömdes bort. Det var så lockande att börja med något annat projekt, men jag intalade mig själv att om jag ville få klart mitt projekt var jag tvungen att hålla fokus. Jobbigt ja, men helt klart värt det. På något sätt lyckades jag hålla fokuset och finna energin att skriva klart “Att göra innan döden”. Eller klart och klart, först skulle manuset redigeras och provläsas och redigeras igen.

Tillslut blev boken äntligen klar, och jag kom till beslutet som jag aldrig tagit förut; om jag skulle skicka in manuset till ett förlag eller inte. Det är ju min dröm sen barnsben, att få titulera mig författare. Men en författare är ju en lyckad person, någon att se upp till, en roll jag inte kunde se mig själv i. En sida av mig själv sa att jag måste chansa, en annan sa att det inte ens fanns någon idé med att försöka. Rädslan brottades med hoppet. Hoppet vann den här gången, något jag är väldigt glad över. För den 18 juni i år kunde jag stolt berätta på Instagram att min debutroman kommit ut. Det gick, trots att jag tvivlade på mig själv. Trots att jag bara har en hjärna som fick belastas av alla idéer.
​

Hade någon sagt till mig för fem år sedan att jag skulle bli författare, hade jag skrattat åt dem.

Varför?

För inte kan jag skriva en bok! Jag som alltid haft svårt för grammatiken. Folk som tidigare skrattat åt min stavning, skulle förmodligen skrattat tillsammans med mig vid detta påstående.

Men här sitter jag nu i skrivande stund och kan faktiskt kalla mig för författare. För till våren 2022 kommer jag att ha en bok i min bokhylla, som det står Paulina Ny på. Jag har nog inte riktigt förstått det än. Kanske gör jag det först när jag får hålla min bok i handen?

Men hur blev min hemliga dröm min verklighet? För det var just vad det varit, en hemlig dröm. En dröm jag gömt långt inom mig av rädsla för att bli skrattad åt. Men en dag för cirka två år sedan läste jag en fråga, Om du kan bli vad du vill, utan att tänka på pengar eller geografisk plats, vad vill du då bli?

Mitt svar kom snabbt, Författare! Men tankarna kom lika snabbt, jag kan inte. Jag kan inte bli författare. Då läste jag ett citat som förändrade allt.

                Du kan aldrig säga att du inte kan något, om du inte gett det en ärlig chans.
                                                                             -okänd

Hade jag försökt? Hade jag gett det en ärlig chans? Nej, det hade jag inte. Så där och då beslutade jag mig för att faktiskt ge det en ärlig chans. Jag skulle skriva en roman och det skulle få ta så lång tid det än tog, men jag skulle ha en bok i min bokhylla där det stod Paulina Ny.

Så var det bara att kasta sig ut och skriva en roman?

​Ja, i mitt fall var det så. Men det var inget som skrev sig själv över en natt. Jag började med att sätta upp delmål.

För jag hade absolut ingen aning vad jag höll på med (vilket jag fortfarande många gånger tänker). Jag hade ingen aning om hur man skrev en bok, så första uppgiften blev till att börja studera böckerna jag hade hemma. Hur såg de ut, hur många sidor hade de och hur många sidor skulle ett kapitel ha? Som ni kan se var frågorna många. Jag insåg fort att om jag verkligen skulle kunna ge detta en ärlig chans, behövde jag hjälp från någon som kunde dessa bitar som jag inte kunde. Jag kontaktade en skrivcoach, som hjälpte mig med de första 40 sidorna genom att ge mig feedback.

Genom hennes feedback på de första 40 sidorna i min roman, kunde jag sedan fortsätta själv, så jag körde jag på.

Efter att fått ner hela min roman på dokumentet, skickade jag ut det för testläsning. Vilket har
varit guld värt för mig i min skrivresa. Utan mina fantastiska testläsare hade jag inte suttit här idag med fjärilar i magen över att min bok, Du kan inte fly ödet, som är första delen i en trilogi snart kommer finnas ute i världen och inte bara inuti i mitt huvud.

​Så mitt tips till er alla som drömmer om något, vad det än är, ställ dig frågan, ”har jag gett det en ärlig chans?”. Om inte, gör det, vad är det värsta som kan hända? Att det inte går som du tänkt dig? Då vet du i alla fall att du gett det en ärlig chans och behöver inte längre fundera på det, utan jobba vidare på ett annat spår och hoppas att det är den rätta vägen för dig.

Hitta Paulina!
Instagram > nyhpaulina
Facebook > Paulina Nyh
​

Anna Granberg är författare och skriver fantastik och romance, allra helst i kombination. Hennes debutroman Solens dotter, en fantasy romance om en kvinna med hemliga förmågor och en halvgud med uppdrag att döda henne, släpptes tidigare i år på Seraf förlag. Uppföljaren Månens son kommer ut hösten 2022. Anna har också medverkat med noveller i sju antologier. Hon har en examen i journalistik och har jobbat många år med kommunikation i en kommun och på en statlig myndighet men är nu egenföretagare och satsar helhjärtat på skrivandet.

Jag har hört flera erfarna författare säga att den andra boken är svårast att skriva. Om det ligger något i det kan jag kanske pusta ut nu, för jag skickade nyligen in manuset till min andra bok till förlaget. Men för mig var det inte så.

Jag tror att det beror på att jag skrev råmanuset till uppföljaren redan innan min debutroman Solens dotter hade blivit antagen. Därför slapp jag hämmas av förväntningar och press.

Jag tror nämligen att förväntningarna – ens egna och läsarnas – på den andra boken kan hämma en när man skriver. Som författare vill man inte göra läsarna besvikna. Det är nog fler författare än jag som helst vill att den andra boken ska bli ännu bättre än den första, överträffa sig själv! Då är det ju inte så konstigt om man känner press som hämmar ens kreativitet och får en att tvivla på sig själv och sin förmåga att nå upp till förväntningarna.

För mig kom som tur är de där jobbiga tankarna inte förrän alldeles nyligen, när jag redigerade manuset till uppföljaren Månens son en sista gång innan jag skickade in det till förlaget. Vi hade redan skrivit avtal utan att förlaget läst manuset, även om det fanns där i min dator, men jag ville ge det en putsning till. Jag är nämligen något av en perfektionist och tycker alltid att jag borde kunna göra saker bättre. Då kom självtvivlet och tankarna: Kommer förlaget gilla boken? Kommer läsarna gilla boken? Är det här vad läsarna förväntar sig, eller förväntar de sig kanske en annan historia, mer lik den första?

Solens dotter har fått många fina recensioner och betyg i sociala medier från läsare. Det gör mig oerhört glad och stolt! Men eftersom jag naturligtvis vill att de som gillat min första bok även ska gilla nästa bok i serien blir det också en sorts press. Därför är jag glad att jag skrev den andra boken innan den första publicerades, så att dessa tankar inte störde mig under själva skrivandet.

För mig var första boken helt klart svårare att skriva. Den tog mig mer än ett decennium från idé till förlagsinskick. Det tog tid både att få historien på pränt och att lära mig hantverket tillräckligt väl för att få manuset så som jag ville ha det. Den första boken var en läroprocess. Vid den andra visste jag hur jag skulle göra. En annan sak som gjorde det lättare andra gången var att bokens värld och magisystem redan var uppfunnet. När man skriver fantasy är ju världsbygget en väsentlig del.

Den andra boken gick av bara farten. På bara sex månader skrev jag ett första utkast. Jag skrev på ren lust och älskade både karaktärerna och historien, som jag tycker är både spännande och berörande. Bokens främsta tema är mobbning, en fråga som på grund av egna upplevelser är viktig för mig. Men den handlar också om kärlek, vänskap, hämnd och förräderi. Men framförallt är Månens son ett fantasy-äventyr där vad som helst kan hända …

Faktiskt skrev jag uppföljaren lite som prokrastinering medan jag sköt upp redigeringen av min första bok, eftersom redigering är något jag finner ganska segt och tidsödande. Det finns ju alltid något man kan förbättra! (Sa jag att jag är perfektionist?) Redigeringen kan därför synas ändlös.

Kanske tycker någon att det är dumt att skriva andra boken innan man ens vet om den första kommer att bli utgiven? Det tycker inte jag. Jag skrev ju min första bok utan att veta om den skulle bli publicerad. Att skriva den andra under samma förutsättningar är för mig inget konstigt. För mig är skrivandet något roligt som får mig att må bra. Det är något jag vill göra oavsett om jag vet om det jag skriver blir utgivet eller ej, eller om den tid jag lägger ner någonsin kommer att betala sig i pengar.

Visst finns nervositeten och självtvivlen kvar. Men jag har skrivit en historia som jag ville berätta och som jag njöt av att skriva. Nu kan jag bara hoppas att det finns fler som jag där ute, som också kommer att älska mina karaktärer och finna storyn spännande. Mer än så kan jag faktiskt inte göra.
​

Maria Brundin debuterade 2020 skönlitterärt med Lyda, en relationsroman utanför normen, där Aurora är huvudpersonen. Hennes känslor och tankar får stor plats i denna serie som belyser en värld som många är nyfikna på, men få känner till. Maria vill slå hål på myter och fördomar om
BDSM samt bidra till ett samhälle som är mer öppet, accepterande och inkluderande. Hon jobbar med all skönlitteratur som lektör, men är specialist på lustgenren och på att utveckla författares sexscener. Författare, redaktör och koordinator i Ordlust verksamhet. Kandidatexamen MKV. Flera kurser inom kreativt skrivande. Har sedan 2001 arbetat med bokstäver som bas.
​

Du arbetar med ditt manus och inser att du behöver skriva en sexscen. Vad känner du? Jag har
förstått att det här är något väldigt många fasar för, och inte ens vill ta tag i. Det förekommer att läsaren möter ett ”lampan släcktes i sovrummet” som en slags hint om att ”nu blir det åka av”, sedan hoppar författaren till nästa scen. Att slänga in sex – bara för att – är lika illa som vilken annan scen som helst som kastas in i handlingen utan att den fyller en funktion. Att helt och hållet hoppa över en människas sexualitet är inte heller optimalt. Den är en sådan stor del av våra liv och här finns alltså en hel del att utforska och använda i gestaltningen för att föra både berättelse och karaktär framåt – i utveckling.

Att skriva lust kräver fingertoppskänsla. Ämnet skapar ofta debatt. Alla tycker och tänker någonting och kan relatera på ett eller annat sätt. Det är intressant att sex i sig väcker så många känslor, men det gör också att den som vill ägna sig åt att skriva litteratur inom genren har ett gäng utmaningar framför sig.

Personligen brinner jag för att berättelsen ska få ta plats utan att det för den sakens skull innebär en kompromiss med språket eller lusten i sig. Alla komponenter behövs för en kittlande story. Att snickra ihop helheten så att den innehåller samtliga delar på ett optimalt sätt är dock alltid en avvägning och en snygg balansakt.

När jag läser litteratur inom området märker jag ofta att det blir mer av ett enda långt (eller kort) porrklipp utan förankring i vare sig karaktärens inre tankar och känslor – där finns en hel värld att beskriva – eller en djupdykning i samspel och kemi. Känslan är mer OS i akrobatiska övningar där författaren ägnar sig åt att beskriva positioner, antal gånger någon kommer eller hur stor kuk en manlig karaktär har.

Har du ett poetiskt språk? Bra! Ett utmärkt sätt att balansera upp en sexscen är med ett språk som avviker från det som sker. Råheten i akten, det porriga, kan med fördel gestaltas exakt just så, men med ett broderande språk som omsluter. Tänk en vacker och omsorgsfullt inslagen gåva!

Genren har tyvärr stämplats som att den saknar kvalitet och jag tror att förklaringen kring det finns i föreställningen om att just lust kan/bör gestaltas pang på. Ett ligg och något att masturbera till. Jag kan acceptera att så är fallet ibland, att läsaren söker en stunds skön avkoppling efter en stressig dag. Jag är också övertygad om att en välskriven berättelse innehållande lust/sex kommer att kittla sinnena långt mer, eftersom allt startar i våra hjärnor ...

Att slarva över det djupa för att man har synsättet att sex är ”ytligt” är ett annat misstag. Det som leder fram till sexet är minst lika viktigt, om inte viktigare, än själva akten i sig. Här rör sig många under alldeles för kort tid. Författaren missar därmed en viktig nyckel: Oavsett om mötet är flyktigt för en natt eller långsiktigt så måste tillit etableras. Stegen dit kan vara kortare eller längre, men ofta saknas trovärdighet. Noterar också att man hoppar över hur det känns i vissa situationer, exempelvis när någon dubbelpenetreras och akten bara blir till en visuell och monoton beskrivning av det som sker medan reflektioner, känslor och tankar i en så intensiv scen saknas eller glöms bort.

Ett hett tips till den som vill mejsla fram en skön atmosfär är att dröja kvar vid det där som nästan sker. Att bygga upp långsamt och att låta alla sinnen vara med. Låt inte enbart karaktärerna flörta med varandra utan inkludera läsaren också. Var retsam och lekfull. Klipp scenen tidigare, när alla håller andan och vill ha mer.

Vad ska du göra när handlingen kräver en sexscen? Det finns naturligtvis bara ett svar på den frågan. Skriv den! Du kan alltid ta hjälp utifrån för att putsa till den senare, men kommer du fram till att den behövs för framåtrörelsen då ska den vara där!
​

Hitta Maria!
Instagram > _queenofwords
Hemsida > ordlust.se

​Jag lärde mig läsa och skriva tidigt och böcker har alltid varit en stor del av mitt liv. Som liten skrev jag sagor och i tonåren blev det noveller och en roman. Från och till har skrivandet alltid varit en del av mig. Något som jag djupt inom mig vet definierar mig men som jag många gånger har förnekat och halvt om halvt tappat bort. Författare kan man ju inte bli. Det är för ”andra”.

För en himla massa år sedan såg jag en novelltävling i en reklamtidning för Folkuniversitetet där vinnaren skulle få tusen kronor till att gå en kurs hos dem. Jag tänkte att det vore kul att skriva något och vara med men att det nog inte skulle bli något av det där.

När det var dags för mig och maken måla huset så stod jag ändå där och tänkte på en novell till den där tävlingen när jag målade bräda efter bräda gul. Sakta men säkert växte en historia fram om en dam som reste med tåget för att bo på ett hem för patienter som är sjuka i Alzheimers. Och tro det eller ej, jag vann. Pengarna använde jag till att gå en distanskurs i att skriva och det väckte upp det där inom mig igen. Definitionen. Jag minns att kursen inte gav mig särskilt mycket, jag tror till och med att jag och en av kursarna var anledningen till att läraren sade upp sig då vi ville lära oss så mycket mer än hon kunde lära ut. I alla fall så valde jag sedan att söka kurser på högskolenivå istället och lärde mig om Berättarteknik och litterär gestaltning av Jessica Schiefauer på Blekinge tekniska högskola.

Tiden gick och sen ramlade det in ett barn och jag läste några litteraturkurser på kvällarna under min föräldraledighet. Det var skönt att kunna studera på kvällarna och tänka på andra saker än kolik, blöjbyten och barnprogram. Sedan vändes livet helt upp och ner när min mamma fick cancer och gick bort alldeles för tidigt. Då gick jag sönder på ett sätt jag inte kunde laga och jag ägnade nog stora delar av min föräldraledighet, för mitt andra barn, till att läka till en ny Malin. Det började gå bra inombords tills det var dags att börja jobba igen. Då gick det inte. I hjärnan fanns det bara text. Noveller, sagor, romaner, udda karaktärer och inte en tillstymmelse av intresse för att enbart lönearbeta och vara nöjd. Så jag gjorde det! Jag hoppade av ekorrhjulet och valde en annan väg.

På vårterminen 2018 kom jag in på skrivarkursen på Österlens folkhögskola och fick (äntligen) ägna mig åt att skriva text. Låta karaktärerna komma fram och lära mig om hantverket. Jag spenderade tre terminer på Österlen innan jag gick vidare till att studera på Skrivpedagoglinjen på Skurups folkhögskola. Året på Skurup gav mig en inblick bakom kulisserna, kan jag väl erkänna. Det kändes intressant och peppande att kunna lära andra, det som jag älskar så mycket, men i grunden är ju målet – som alltid – att bli en publicerad författare. Att kunna visa mig själv att jag klarar av det här.

Så jag skriver på och skriver vidare och har nu lyckats få med noveller i veckotidningar som Allas, Året runt och Kvällsstunden. Jag har utöver det även skrivit ganska många noveller under pseudonym och lärt mig en del av det. Det fick mig att läsa avtal, arbeta med redaktör och att starta upp och fakturera med egen firma.

Jag har också varit med i två antologier. En reflekterande text i antologin När mammor dör – kvinnor om att mista sin mor som kom ut på Ordberoende förlag i september 2020 och en novell i Darkness publishings antologi Mordiska väsen som kom ut i maj 2021. Jag ser det här som en resa. Målet är den där enda posten som jag har på min bucket list. Att bli publicerad. Det är dit jag ska och jag anser att jag har kommit en bra bit på vägen och lärt mig massor.

Sen några veckor tillbaka så har jag ett erbjudande på lut. Jag har avtalet i min hand, jag kan se målet och det är nu jag höjer blicken och tänker – vad gör man när alla ens drömmar har slagit in?

Hitta Malin!
Facebook > @tuvessonmalin
Instagram > @tuvessonmalin

Evelyn Julia Dahlberg pendlar mellan Sverige och Spanien där hon lever med sina tre katter och en fluffig leonberger. Hon är porträttmålare under temat ”Female writers,” stadig medlem i skrivforumet Paperbacks & co och deltar ofta i olika skrivkurser för att vässa skrivverktygen. För närvarande utbildar hon sig till guide i läkande skrivande enligt TCTSY metoden. Läser just nu: How to do nothing: Resisting the attention Economy, av Jenny Odell.   
​

​”Ååååh, jag är bara så nyfiken! Är den inte klar snart så jag får läsa?” utropade en bekant till mig cirka tre veckor in i arbetet med boken med stort b. Det är nu drygt fyra år sedan. Vid den tiden blev jag stressad av sådana kommentarer, jobbade nämligen då dagligen mot deadlines i olika uppdrag som frilansjournalist och översättare. Tyckte på allvar att jag borde leverera eller försvinna ner under en sten, typ. Today - not so much. Faktum är att just den här bloggtexten är den första jag skriver med leveransdatum på länge.

”In a Stephen King vs George RR Martin kind of life” ber vi till mammonstempel, säger att vi är snabba och minsann kan föda fram minst en bok per år, till vilket pris som helst. Men vad händer då med kvalitén? Och själva livet? Till saken hör att en bok ska vara ute länge på marknaden. Har du tur överlever den kanske till och med dig själv, vem vet liksom?

Numer befinner jag mig alltså i en helt annan situation där jag kan skriva och skapa som jag vill, på heltid. Min dröm har gått i uppfyllelse kan man nog lugnt säga. Att äntligen få slippa stressen och pressen från överhängande eventuella kraschlandningar i form av deadlines är verkligen en ynnest. I våras jobbade jag med en redaktör och fick känna på motsatsförhållandet. Nu var det jag som hade förväntningarna och piskade på. Under den processen insåg jag att jag inte ännu nått fram till vägs ände. Så det fortsätter, detta ständigt meandrande, utforskande berättandet, i boken med stort b. 

Och som en nära släkting till mig sa: ”Va, ska du också skriva en bok nu?” Eller varför inte den här: ”Alla som inte skrivit en bok vet hur lätt det är, innan de själva försökt!” Kan nog lugnt påstå att jag blivit luttrad med tiden och hittat fram till ett inre tålamod, både med mig själv och med andra. För jag fattar ju. Vi är så vana i den här världen att allt ska gå wrrrooom-fort. Men nu gäller det i stället att ha is i magen och njuta av färden. Vilken lyx. Det jag befinner mig i är en process. Skrivprocessen. 

Tio, fem, tre eller ett år. Tänker att en bok är minst lika värdig alldeles oavsett hur lång tid den tar att skriva och bör inget annat än att få mogna fram i sin egen takt… För det är ingen tävling mot klockan. Det är inte alls meningen att det ska vara en linjär process. I stället är det ett slags konsthantverk, ett stilla work in progress. En tyst revolution. Eller varför inte ett cirkulärt, organiskt arbete? Sådant som bör få vara ifred, växa, utvecklas och leva sitt eget liv. Det sista är det i alla fall många författare som bekräftar att de gör, de där orden som kommer ut på papper. Lever sitt eget liv, alltså. Så visst är det något alldeles speciellt att bara behöva fokusera på ett ord i taget. I den uppmärksamhetsekonomi i vilken vi lever, där saker ska kavlas ut oavsett kvalité, tycker i alla fall jag att det är himmelriket att i stället få utöva långsamhetens lov.

Det enda jag verkligen vet är att mitt manus är uppe i 400 (plus) sidor, som just i detta nu ska in och bearbetas och få växa lite till i programmet Scrivener. Till slut får det landa mjukt. Kanske det blir en bok, kanske inte. Det spelar faktiskt inte så stor roll längre. Men det visste jag ju egentligen redan att ”det är vägen som är mödan värd.” Parallellt med att jag skriver utbildar jag mig till guide i läkande skrivande. Ser i certifieringsprocessen att jag nu får god nytta av erfarenheten jag själv har, när jag nu snart under fyra år skrivit självbiografiskt. Tid har alltså inte kastats bort, vilken helande upplevelse!

Önskar så att jag vetat att ge svar på tal till min nyfikne granne, den där gången. Idag vet jag av erfarenhet vad jag skulle svarat: ”Du får hålla dig till tåls. Det är färdigt när det är moget, kanske om si-så-där tio år?”  
 
Så här liknar jag redigeringsprocessen i bild. Det går runt, runt och känns mest som att jag kommer tillbaka till en och samma plats, men sanningen är att jag är på väg och tids nog når jag målet. MiM hotel, Sitges.

Work in Progress, WIP med arbetstiteln: ”Vi måste tala om din syster”.

Jag har provat många olika jobb. Alltifrån städare på behandlingshem till lärare - numer kan jag dessutom titulera mig författare. För visst kan man det? Om man får betalt för det man skriver? Och om man dessutom har en bok (nummer två) som just nu väntar på att bli tryckt? Dessutom skriver jag på en lärarhandledning som snart ska vara klar.

Min väg in i författarskapet är alltså genom ett av mina andra yrken - jag skriver läromedel i ett ämne jag undervisar i. Det kom som ett infall när jag var på botten. Min pappa hade fått sitt dödsbesked och jag skulle dessutom alldeles strax bli ensamstående förälder till mitt barn. Livet höll på att gå under och jag tänkte att det inte längre spelade någon roll om någon refuserade mig eller inte - jag kunde lika gärna prova. Jag behövde skriva för att ta mig igenom den här delen av livet. Sagt och gjort. Jag organiserade några gamla lektionsplaneringar jag hade hemma, googlade läromedelsföretag, skrev ett följebrev och skickade in mitt första utkast. Ett kapitel - och en plan för resten av boken. Allt på mindre än en vecka. Jag skyndade mig att skicka in för att jag var rädd att jag plötsligt skulle komma på att jag inte vågade. Jag var beredd på att vänta och vänta. Jag tänkte att det jag hade skrivit var bra men kanske skulle det ändå vara bättre att ge ut det själv? Istället fick jag svar från ”mitt” förlag inom två timmar. På en söndagskväll. Under höstlovet. Det var inte klart där och då även om jag förstod att det här nog var ett tecken på att min text nog ändå var bra. Sen fick jag en jättefin refusering av ett förlag som sa att det här just nu inte passade in i deras utgivning men att de hoppades att jag skickade in till andra förlag eftersom det var så bra. Ett av de vackraste mejlen jag någonsin fått! Jag kommer ihåg att jag i princip dansade mellan bussen och sjukhuset och nästan skrattade när jag berättade det här för min pappa i sjukhussängen. Det var något... speciellt med att hela livet fick plats i det där samtalet. Snart skulle både döden och drömmarna slå in. Lika dansande glad var jag efter första mötet med mitt förlag. Vi är flera stycken som skriver olika nivåer och det var oerhört stort att jag fick sitta i samma rum som de andra och diskutera upplägget. Att de ville höra min åsikt. Allt det här berättade jag för pappa i det där lilla sjukhusrummet. Och idag är jag tacksam för att mitt och pappas sista samtal handlade om just det. Att vi fick dela att min dröm hade blivit sann. 

Tack för att du läste det här! Om du gillade den här texten får du gärna hänga med mig på Instagram. Där skriver jag mest om svenska språket men även om annat.

Hitta Lisa! Instagram > @_lisastahl 

​Annica Andersson är en författare från Växjö i Småland, där hon bor med sambo och barn.
Hon är uppvuxen i Ingelstad och det är där hennes debutroman utspelar sig. När Annica var
liten skrev hon mängder av små egna böcker samt gjorde pyssel- och hästtidningar. När hon
var 17 år vann hon en novelltävling i tidningen Frida. Efter det låg skrivandet på is i många
år, till hon började skriva på spänningsromanen Bara en fyrklöver, utgiven av Ekström &
Garay april 2021. Förutom att skriva jobbar Annica som trafikassistent på en flygplats.
​

Det var dagen före Bokmässan 2019. Jag hade köpt en halskedja med en berlock i form av
en fyrklöver och hängde smycket runt halsen strax innan tåget rullade mot Göteborg. Jag
hade bara ett par veckor tidigare skickat mitt manus till förlag och tyckte att halsbandet var
en rolig symbol. Den markerade början. Början på en lång väntan. Skulle något förlag svara
att de ville ge ut min bok Bara en fyrklöver? Jag tänkte ha halsbandet på mig varje dag till
dess att jag nått mitt mål, att mitt manus skulle bli en bok.

Sedan dess har mycket hänt. Jag fick till slut ett förlagsavtal och manuset har blivit en fysisk
bok. Jag tänkte här berätta lite om hur det har varit efter att jag fick hålla min bok i handen
för allra första gången.

Det var en magisk känsla. Det där ögonblicket jag sett framför mig så många gånger under
tunga skrivpass när självkänslan vacklat. Ögonblicket när jag fick hålla i min bok för allra
första gången. Men precis som det kan vara med sådana ögonblick som är så efterlängtade
och laddade så är det svårt att sätta ord på hur det verkligen känns. Magiskt är nog trots allt
det ord som bäst fångar stunden då jag hade öppnat kartongen och fick se min egen bok för
första gången. Att hålla min egen bok i handen var mitt mål och så känner jag fortfarande.
Allt som har hänt och händer efter det är bonus.

Min release var planerad till i början av april och böckerna kom från tryckeriet i mitten av
februari. Nu i efterhand kan jag ångra lite att jag inte hade releasen närmare leverans av
böckerna. Det blev på något sätt som att boken inte var lika ny för mig när releasedagen väl
var inne. Fördelen var att jag kunde skicka ut boken till bokrecensenter och att de hann att
recensera boken på releasedagen.

Veckorna som följde var bara en enda väntan på att min bok skulle släppas. Fjärilarna i
magen ökade för varje dag. Hur skulle boken tas emot? Tänk om jag skulle få riktigt dåliga
recensioner innan boken ens var släppt? Mentalt försökte jag förbereda mig på just det så
gott man nu kan förbereda sig på något sådant.

Dagen med stort R kom med en fantastisk recension på instagram direkt på morgonen. Det
var ju förstås underbart och det gjorde att jag kunde känna mig mer avslappnad inför
kvällens release. Jag hade en livesändning på instagram med två inbjudna gäster;
författaren Ninni Schulman som jag gått på skrivkurs för samt min redaktör på Ekström &
Garay, Johan Werner Åkesson. Det skålades i bubbel och jag fick blombud och många
gratulationer under dagen. Det var en väldigt lycklig debutant som sa god natt den kvällen.
Skulle du vilja se min release i efterhand så ligger den på instagram.

Dagarna efter boksläppet fick jag mängder av mail, sms och meddelanden via sociala
medier. Det var många fina recensioner, hejarop och gratulationer. Jag svävade på moln och
jag insåg då att det här vill jag gärna vara med om igen.

Nu har det gått drygt två månader sedan min bokrelease och jag får fortfarande fina
meddelanden om min fyrklöver, men förstås inte lika frekvent som i början. Det är inte helt
lätt som okänd debutant att nå ut i bruset bland alla fantastiska boktitlar som släpps. Men
när jag får några fina ord om min bok eller ser att ett bibliotek långt iväg har tagit in min bok
blir jag alldeles varm i hjärtat. För några veckor sedan var jag med på ett event där jag fick
möjlighet att prata om mitt skrivande och signera böcker. Det var så himla kul och jag
hoppas att fler sådana tillfällen kommer.

Halsbandet då? Ja, hur har det gått med det? Vet du, jag bär det fortfarande på mig varje
dag trots att min bok nu finns ute. Det har blivit en rolig grej. “Åh, du har ju ett
fyrklöver-halsband precis som i din bok!” Så nu hittar jag inte den rätta symboliken till att ta
av mig det. Ska jag vänta till det är dags för nästa manus att skickas till förlag? Kanske helt
enkelt då byta det till ett nytt halsband med ny symbolik? Fram till dess jobbar jag vidare
med manuset som ska bli uppföljaren till Bara en fyrklöver.

Jag hoppas så att det ska bli möjligt att genomföra större bokevent, författarträffar och
bokmässor framöver. I så fall hoppas jag att vi ses i vimlet. Nu vill jag till sist önska dig som
läser det här en riktigt härlig sommar med många fina lässtunder.

Anna flyttade från Stockholms innerstad till den skånska kusten, och satsade på livsdrömmen att skriva böcker.​ Efter att ha läst hundratals deckare ville hon skriva en deckare med både humor och mörka undertoner. Gärna med egensinniga karaktärer som inte följer en utstakad väg. Det blev startskottet för Sandinge-serien om den avhoppade polisen Lina Lantz. Stranden är den första delen i serien, med utgivning juni 2021. Den utspelas delvis på åttiotalet och delvis i nutid. Del 2 kommer 2022/2023.

Så satt jag äntligen där med ett bokkontrakt på skärmen, signerat och klart. Hjärtat slog snabbt och det bubblade inombords. Min deckare Stranden skulle publiceras i alla format. Efter tjugo års drömmande och längtan skulle författardrömmen bli verklighet!

Det var i den vevan som jag läste någon författares cyniska inlägg om allt jobb som följer efter att kontraktet skrivs, och jag trodde nog ärligt talat att personen överdrev. Mitt manus var genomarbetat och förlaget hade sagt att manuset var ovanligt “färdigt” när det kom in. Jag blev nästan irriterad över inlägget. Varför ville skribenten avskräcka aspirerande författare i deras hoppfulla längtan?

Men det visade sig att personen - som jag har glömt vem det var - hade rätt.

Det första steget efter signering var att träffa min förläggare (naturligtvis efter att jag skrivit flera sms till kompisar i stilen “jag har en FÖRLÄGGARE”). Vi möttes på ett hotellrestaurang i Malmö och det första som slog mig var att han redan kände mina karaktärer och kunde prata om deras utveckling och personligheter, precis som jag. Fantastiskt! Vi hade ett så bra samtal att det ledde till flerbokskontrakt, något jag inte ens visste att det fanns, i synnerhet inte för debutanter. På vårt möte fick jag även de första förslagen på justeringar, exempelvis att låta en karaktär dyka upp ett par gånger till i manuset. 

Redigering följde i lugn takt. 

Sen kom en mer ordentlig genomläsning några veckor senare och fler redigeringsförslag. Jag möblerade om kapitel och början av manuset, utifrån feedback jag fått från flera håll. Efter ett par månaders redigering gav förläggaren sitt okej och skickade mig vidare till redaktören. Jag hade då även börjat ha kontakt med förlaget om bokomslag, baksidetext, marknadsföring och lansering.

Nu var det väl klart, tänkte jag, nu går det in på mer språkliga korrigeringar med redaktören?
Under ett par månaders nervös väntan på “sista rundan” insåg jag att tiden för min redigering minskade i takt med att redaktörens försening växte. Dessutom visade det sig vara långt ifrån den sista rundan, som jag hade trott. När responsen väl kom skulle en karaktär bort, början skulle skrivas om igen, nya kapitel skulle skrivas och flera trådar skulle föras in genomgående i manuset, vilket är extra krävande i ett deckarmanus där alla ledtrådar måste stämma. Utöver redaktörens följebrev och hundratals kommentarer i marginalerna hade jag haft tät kontakt med en polis och fått en grundlig genomgång av manuset från hennes perspektiv. De kommentarerna skulle också föras in.

Jag hade då knappt fyra veckor på mig och med utmattning bakom mig så var det långt ifrån ett optimalt upplägg. Det blev ett maraton de veckorna, med mitt andra jobb och sedan skrivande varje dag mellan 08 till 23, vardagar och helger. Min man såg allt tröttare ut och mina sexåringar frågade försynt varför jag ville bli författare, ville jag kanske slippa träffa mina barn?
Mormor kallades in, jag kämpade på och det gick vägen, med några dagars försening och diverse stressymptom som larmade högljutt.

De tre-fyra rundorna därefter med språkliga rättningar och korr kändes som en barnlek, jämförelsevis. Men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så många röda markeringar i en text som redan var genomarbetad.

Den sista dosen av redigeringsångest kom veckan innan trycklämning då jag upptäckte nya fel nästan varje dag, exempelvis att baksidetexten avslöjade för mycket av plotten!

Runt en månad innan släppet gick boken äntligen iväg till tryckeriet och det var en lättnad utan dess like. “Jag vill knappt se bokeländet!” skrev jag till redaktören, med samma känsla som när jag dagen efter nyårsafton lovade mig själv att aldrig mer dricka champagne.

Som tur var ville jag både se boken och dricka champagne igen, för det blev nästa fas i bokprocessen.

Min bok släpps den tredje juni och när jag skriver det här inlägget är min mailbox rena rama godispåsen. Nästan varje dag regnar det in spännande erbjudanden om intervjuer, debutantporträtt, events och möten. 

Ibland får jag stanna upp och påminna mig om att jag drömde om just detta. Att skriva klart mitt manus, att bli utgiven, att ha en releasefest, att signera min första bok. Påminna mig själv om alla de hinder jag mött och övervunnit. Påminna mig om att fira och njuta.  

Så varför gör man det, om det är så krävande? Tvekar jag att göra om det igen med nästa del i bokserien?
​
Nej, faktiskt inte. För mig är det själva skrivandet och att känna flow som avgör att jag vill fortsätta författa. Att svepas iväg av sina karaktärer och se scener utspelas i huvudet, som sedan blir en historia. Redigeringsprocessen tänker jag - i självvald naivitet - att den ska bli enklare med tiden. Och om några läsare dessutom kommer att älska och beröras av min bok så var det värt de tusentals timmar som jag lagt ner. 

Hitta Anna!
Hemsida > www.annabreitholtzmonsen.se
Instagram > instagram.com/annabreitholtzmonsen
Facebook > facebook.com/authorannabreitholtzmonsen

Jag har alltid skrivit mycket, brev, dagböcker, födelsedagsdikter, och det har genom åren blivit många påbörjade sagor och berättelser, lösa blad och häften här och där. 

År 2004 började jag på allvar skriva ner berättelserna om Lilla Musen i ett kollegieblock, med målet att en dag ha en tryckt bok i handen. Men år 2008 fick jag en hjärnblödning, efter att ha brakat rätt in i väggen. För att återhämta mig, aktivera och rehabilitera mig efter hjärnblödningen började jag renskriva mitt påbörjade manus om Lilla Musen.

Efter många års funderande startade jag Hellas Förlag, för att ge ut mina egna böcker. 
Hösten 2015 var den första boken, ”Lilla Musen flyttar in”, färdigt illustrerad, redigerad, och klar för tryckeriet. Därefter har det blivit tre böcker till.

Vägen har med andra ord inte varit spikrak. Jag har jobbat med många olika saker, inom skolan, sjukvården och som egen företagare. I vuxen ålder flyttade jag från Tumba i Sverige till min fars hemby, Pjelax i Finland. Här fick jag tre barn, drev i 15 år en fiskodling. Närheten till naturen är viktig för mig, liksom glädjen i att känna människorna runtomkring mig.

Idén till Lilla Musen kom från de godnattsagor jag hittade på varje kväll för mina barn. Den hjärnblödning jag fick vände livet upp och ner, men gav samtidigt grogrund för att på allvar renskriva, redigera, och trycka boken. Jag behövde hitta en mening med att jag drabbats och inte kunde vara så aktiv och social som jag tidigare varit. Den meningen var att skriva böcker.

Barnen peppade mig och ville att jag skulle skicka in mitt manus om Lilla Musen. Att skriva över det till datorn var så otroligt tungt och krävande. Jag klarade endast av korta stunder varje dag. Min hjärna blev trött bara av att vara på datorn, och att på det fantisera ihop berättelser var som att styrketräna med hjärnan. 

Jag trodde att jag snart skulle vara friskförklarad och det var piskan jag behövde för att envist fortsätta att skriva över materialet. Att skriva om och förbättra manuset började jag tycka om, det kändes tryggt och råmanuset fanns där i grunden, men skulle jag klara av att skriva en till bok? Eftersom jag efter hjärnblödningen blev enormt stresskänslig kände jag pressen att börja på nästa bok, ifall första boken skulle bli antagen av ett förlag. 

Skrivandet ger mig en mening med livet. Jag har nu ett arbete att utföra de dagar jag orkar, det är jag enormt tacksam över. Jag har också gått flera skrivkurser på distans, det upplägget passar mig bäst eftersom jag då kan arbeta i min egen takt. 

Jag lider fortfarande av hjärntrötthet och måste hushålla med mina krafter, som varierar från dag till dag. Det är svårt att skriva böcker, det är svårt att skriva dem klart. Att vara både författare och egenutgivare ställer stora krav på mångsidighet och en vilja att sätta sig in i allt för att kunna ta beslut. Det svåraste beslutet för mig är att bestämma när texten är redo för tryckning. I barndeckaren ”Stölderna på hotell Brudhäll” har jag anlitat lektör två gånger och  redaktör en gång. Nu återstår för mig att finslipa manuset så att det kan tryckas i höst.

Att stå och bjuda ut sina egna böcker och säga att många tycker om dem, det är inte det lättaste. Därför gör jag inte det. Jag brukar istället föreslå att de ska titta i böckerna och berättar gärna lite om handlingen. Lilla Musen-böckerna är illustrerade av Sanna Ek och de är fängslande bra.

Tack för att du tog dig tid att läsa detta.

Hitta Helena!
Hemsida > www.hellasforlag.wixsite.com/hellasforlag
Instagram > instagram.com/hellasforlag
Facebook > Lilla Musens äventyr (här kan du även läsa första kapitlet ur varje bok)

​Att göra litteratur av hemska händelser och tunga erfarenheter ur sitt eget liv kan vara terapeutiskt, befriande, och bidra till att läsare med liknande upplevelser känner sig sedda och stöttade. Men hur självutlämnande ska man vara?

I slutändan är detta förstås någonting som varje författare själv måste bestämma sig för. Ibland kan man till exempel avstå från att skriva om vissa saker av hänsyn till andra berörda. Det behöver inte (även om det kan) handla om någon ängslig ”självcensur” – det kan också handla om just hänsyn. Man bryr sig om en annan berörd person, respekterar hens rätt att själv få bestämma över sitt privatliv, och avstår därför från att hänga ut känsliga bitar ur hens liv mot hens vilja.

Det kan också finnas skäl att hålla tillbaka även när det bara gäller en själv. Jag var till exempel betydligt mindre öppen med min galenskap innan jag fick fast jobb.

Filosofi är ett av många akademiska ämnen där arbetsmarknaden är extremt tuff. När jag hade doktorerat så hoppade jag mellan olika tidsbegränsade anställningar, på olika universitet i olika städer, i sex år innan jag fick fast jobb, och det anses vara ganska kort tid. Jag oroade mig för att falla ur arbetsmarknaden om jag var alltför öppen. Det är tyvärr inte ovanligt att människor med psykosproblematik eller andra mentalsjukdomar faller ner i fattigdom utan vare sig jobb eller någon form av bidrag. Oförstående människor har ibland sagt till mig att diskriminering inte är någonting att oroa sig för, eftersom det är förbjudet. Jo, men det kan likväl vara svårt att komma åt. Psykologisk forskning visar dessutom att folk är benägna att helt omedvetet diskriminera vid exempelvis anställningar, trots att de själva uppfattar sig som objektiva, och tror att de opartiskt utgår från de sökandes kompetens och inget annat. Sedan behöver man förstås inte vara just en galen filosof för att befinna sig i en otrygg eller utsatt situation; det kan finnas många anledningar till att man gör det. Författare kan alltså ha väldigt konkreta skäl för att hålla inne med alltför känsliga uppgifter om sig själva.

Nu har jag en trygg tillvaro, men fortfarande så ligger det inte riktigt för mig att vara extremt öppen. Detta påstående förvånar säkert en del vänner och bekanta, för jag har onekligen mindre filter än många andra människor. Ändå finns det rejäla gränser för vad jag lämnar ut om mig själv till andra än mina närmaste. Här kommer vi in på personlighetsdrag och individuella preferenser – en del författare är väldigt förtegna om sitt privatliv, medan andra gärna vräker ur sig allting, och åter andra ligger mitt emellan. Detta innebär förstås att man kan känna sig sliten mellan å ena sidan sitt känslomässiga motstånd mot att vara alltför utlämnande, å andra sidan en önskan om att skriva av sig och få ur sig allting. När jag skriver filosofiartiklar om min galenskap kan jag i någon mån gömma mig bakom den torra, analyserande filosofiprosan, men det fungerar inte i romanformat. Där blev istället fantastiken en lösning.

Jag har alltid läst mycket science fiction, fantasy och övernaturlig skräck. När jag bläddrade i mitt gamla anteckningsblock från mentalsjukhuset fick jag idén att skriva en historia utifrån premissen att alla upplevelser varit verkliga. Jag har varit rädd för demoner – men tänk om demoner existerade? Jag har hört min hjärna klicka och surra och känt små kugghjul snurra i huvudet – men tänk om någon faktiskt hade fått sin organiska hjärna ersatt av en mekanisk? När jag väl kommit igång med världsbygget så fick det snabbt sin egen dynamik och spann iväg. Jag är inte så förtjust i maskerad-konceptet (även fast jag gillar en del historier där det används) – det vill säga idén att majoriteten av mänskligheten inte känner till det övernaturliga, trots att det i högsta grad är verkligt. Av den anledningen ville jag inte att demonernas existens skulle vara hemlig, utan ett allmänt accepterat faktum i världen där böckerna utspelar sig. Men det, i sin tur, får konsekvenser för världsbygget – den ena implikationen leder till den andra. Till slut hade jag skapat en hel alternativ verklighet där jag kunde kombinera ett terapeutiskt skrivande baserat på egna erfarenheter med ett lagom stort avstånd till mitt faktiska liv.

När jag skriver detta blogginlägg har jag fortfarande inte publicerat någonting på den skönlitterära fronten. Flera vänner har dock läst mitt första och andra bokmanus i den planerade serien. En av dessa har egna erfarenheter av psykos, och känner igen sig en hel del – men hon drar paralleller mellan händelser i böckerna och upplevelser hon har haft som bitvis skiljer sig radikalt från mina egna. Det är ytterligare en fördel med att skriva om sitt liv och sina erfarenheter sedda genom en fantastisk lins – det ger större tolkningsmöjligheter för läsarna, och fler kan se sig själva i berättelsen än vad som skulle vara fallet med en traditionell självbiografi.
​

​Jag har en hemsida som handlar om både filosofin och fantastiken, liksom ett Instagram- konto där jag bland annat lägger upp teckningar på karaktärer och scener ur böckerna jag skriver. Detta är en sådan bild.

“Vad skriver du på då? Jaså, fantasy…”

Den meningen har jag, och säkert andra som skriver fantasy, fått höra både en och två gånger. Det verkar som att allt som inte är nästa stora litterära mästerverk inte är värt att skriva i vissa människors ögon. Att det inte är riktig litteratur, att det är löjligt och lite fult. Men måste man skriva för att bli nästa Augustprisvinnare? Kan man inte bara få skriva för att underhålla?

Jo, självklart.

Faktum är att det är just det jag drömmer om. Skriva böcker som underhåller. Som får folk att skratta, som griper fatt i dem och inte släpper taget förrän sista sidan är läst. Böcker där man bara måste läsa ett kapitel till. Med karaktärer att bry sig om och en berättelse som ger läsaren en liten flykt från verkligheten. Spänning och kärlek och allt sådant jag själv älskar att läsa om.

I den bubblan jag rör mig i, framför allt på nätet, finns det massor av stöttande och härliga människor som inte alls har den här inställningen. Jag läser hela tiden om inspirerande författare som skriver i alla möjliga genrer, där man hyllar istället för att se ner på. Så i mitt naiva sinne trodde jag att detta tankesätt var på väg att dö ut. Men ändå, när jag berättar om mitt manus i verkligheten, så möts jag ibland av en rynkad näsa och ett “jaså, fantasy…”. 

Det kan vara så enkelt att känna sig nedslagen, att ge upp. Jag har själv tänkt tanken att det kanske är någonting annat jag “borde” skriva. Men nej! Jag tror att för att lyckas som författare, vad det än må innebära för dig, så måste du skriva det du älskar. Det kommer märkas i texten när den väl når läsarna, det är jag övertygad om.

Säkerligen är detta fenomen inte bara någonting vi som skriver fantasy får höra. Författare i alla andra fantastiska genrer har säkert också fått frågan om man inte ska skriva någonting lite mer seriöst. Eller kanske en snörpning på munnen när man berättar om sina böcker. Om det så är feelgood, skräck eller bilderböcker. Och den här inställningen är så himla tråkig! För vad vore vi utan underhållning? Kan vi inte lära oss minst lika mycket om oss själva och om världen omkring oss med genrelitteratur som någonting annat?

Så skriv på. Skriv om det som får ditt hjärta att slå extra hårt. För jag lovar att även om det finns de som vill trycka ner det, så finns det så många fler som faktiskt vill läsa det du har att säga. Som vill bli underhållna av din värld, dina karaktärer och dina ord. Jag kan i alla fall inte tänka mig ett bättre betyg än en läsare som stannar uppe halva natten med just min bok. Den drömbilden håller jag inom mig när jag fortsätter jobba på mitt manus. Framtiden får utvisa om den en dag blir sann.

Jag hoppas den blir det för dig.
​