Det finns antagligen lika många vägar att bli författare som det finns författare. Varje resa är personlig och ingen annan lik.
​
Min författarresa är definitivt en trasslig härva som började med Tummen tittar på påsk, en episk fan fic-berättelse jag skapade när jag var ca fem år gammal.

Fantasi har det med andra ord aldrig varit någon brist på. Jag skrev och skrev och skrev. Någon gång i början av gymnasiet föddes en tegelstensfantasy ur ett rollspel jag byggde upp tillsammans med min bästa kompis. Det här manuset skickade jag in till olika förlag och fick en del positiva refuseringar, trots att jag bara var 19 år. Jag hittar tyvärr inte de här refuseringarna längre. De kom per brev på den tiden, men jag minns att ett stort svenskt förlag skrev att de gillade storyn även om mina karaktärer kändes för platta.

Jag har faktiskt skickat in två manus till, ännu ett vuxenfantasymanus samt en barnbok för mellanåldern. Även de fick positiva refuser, till exempel:
​

​
Egentligen skickade jag in bilderboksmanuset mest på skoj, även om jag självklart trodde på storyn (Gåblin har trots allt bott hemma hos mig sedan ca 2006). Dels var det lite läskigt att skriva för en helt ny målgrupp och jag visste inte riktigt om jag vågade ta det på allvar, även om jag kände att jag hade ett viktigt tema. Dels väntade jag ännu på de sista svaren för tidigare nämnda mellanåldersmanus, det som fick en handfull positiva refuseringar, och kände mig lite "mittemellan" vad jag ville göra. Skulle jag vänta klart eller börja skriva på ett nytt, längre projekt? Det blev till sist så att jag knåpade ihop Gåblin och de vilda dammråttorna samt ännu en mellanåldernbok, om spöken den här gången, och jag var precis i färd med att redigera dem när ett av mina drömförlag öppnade upp för nya manus i mars 2021. Och jag tappade allt.

Jag kastade mig över chansen, skrev en mastodontpitch och skickade in alltsammans. 40 minuter senare svarade de att de gillade pitchen och bad mig återkomma med ett fullständigt manus för bedömning. Jag fick lov att lägga tillbaka spökmanuset i skrivbordslådan och pausa bilderboksprocessen några månader. Nu var det bara att köra. Precis som när jag var liten. Jag skrev och skrev och skrev tills jag hade ett råmanus att skicka in i skiftet maj–juni. Och så började den jobbiga biten, att vänta. Till midsommar hade jag mitt svar. De ville satsa! Men först arbetade jag om manuset hela tre gånger innan redaktören ens fick röra vid det och nu under hösten fortsätter redigeringen. Den första delen i urban fantasy-serien om Skuggriket utkommer hos Seraf förlag i maj 2023.
​

Som författare har du bara en chans att få synas med ditt debutantporträtt hos Svensk Bokhandel och äntligen är det min tur. Porträttet hittar du i Höstens böcker 2022 (eller läs onlineversionen här). Det här låter kanske som en liten grej, men det känns fantastiskt stort. På något vis markerar det mitt författarskap, att det är på riktigt, att jag ska debutera med min allra första, egna bok!

Tack till Christina Öhman som fotade porträttet åt mig. Hon medverkar i samma katalog med sin debutroman Under svart himmel.

 Söker du efter lite fantastisk sommarläsning som dessutom råkar vara gratis ? Då kan jag rekommendera att kika in hos Fantastikbokklubben, eftersom de kommer att ladda upp somriga noveller i sin blogg och först ut är min Hemligviken (tidigare publicerad i Sommarmystik av Nohiding förlag, här i lätt redigerad form).

I Hemligviken träffar vi Elias som är 17 år och ensammast i världen. Det vill säga, tills han träffar den mystiska tjejen som badar i strömvattnet vid den hemliga viken. Tjejen med de syrenfärgade ögonen. Vem är hon egentligen? Och vilket pris hade du varit beredd att betala för att inte längre behöva vara ensam?

Direktlänk till Fantastikbokklubbens blogg hittar du här.
​

Jag har funderat ett tag på det här, hur privat får man bli?

Du förstår, jag har ett författarjag (vilket många andra författare också har, det finns rentav de som skriver under pseudonym) och ett privat jag.

Jag älskar mitt författarjag, det är jag, det är ärligt, det är rakt på sak. Jag börjar inte ljuga hejvilt genast jag "tar på" mitt författarjag. Tvärtom. Men det är mitt professionella jag, den bild jag visar utåt, den som hör ihop med själens innersta: skrivandet.

Mitt privata jag är betydligt tråkigare än mitt färgglada författarjag. Visst, båda är jag, jag är båda. Men författarjaget är kreativt, skriver böcker, bloggar, hänger med de fantastiska läsarna osv. Mitt privata jag myser i soffan med två underbara hundar. Mitt privata jag har också en familj och vänner som vill förbli privata.

Ibland smälter jagen samman. Till exempel när jag delar bilder på Instagram (authorsabinem). Det är ju mitt liv du får en glimt av, författarjaget som dricker örtte ur privata jagets koppar, författarjaget som står vid privata jagets skrivbord och redigerar texter. Visst, jag har två "personligheter", men jag är båda personligheterna. Det du ser är det du får.

Hur tänker du när du läst det här inlägget? Känns det okej att höra att en författare har flera "personligheter"? Kanske har du också flera olika jag (ett hemma, ett i skolan/på jobbet, ett på nätet osv.)?

Bilder från mina olika liv:
​

Ett stort tack till Svenska kulturfonden som bland 2814 ansökningar valde att tro på mitt författarskap. Tack vare er och Svenska Österbottens kulturfond hoppas jag kunna skriva på heltid under hösten! Nu blir det fullt fokus på bilderboksrelease, att redigera klart Skuggriket bok 1, skriva råmanus till Skuggriket bok 2 och strukturera upp Skuggriket bok 3. (Är det nu jag erkänner att jag redan smygskrivit några scener både till tvåan och trean, bara för att det är så svårt att låta bli?) Och så ska jag komma ihåg att fira lite också, så klart!
​

Med det här inlägget vill jag passa på och tacka för året som gått (året när jag skrev på TVÅ bokkontrakt och vann FYRA novelltävlingar plus en tidningsnovell, det är värt att fira!), att ni är så många som hittat hit, läst och kommenterat bloggen, följt mig på Instagram och Facebook (@authorsabinem om nån vill börja följa ^^), peppat och lyft och varit allmänt underbara.

Ett särskilt tack till mina härliga testläsare (ni är guld värda), förlag (förläggare, redaktörer, illustratörer m.fl.), gästbloggare (som lagt ner sin tid och delat kloka råd), de fonder som valt att stötta mitt författarskap och, självklart, alla läsare. Ni är fantastiska!

Nu tar jag julledigt, dvs. loggar ut ett tag (kommer dock att göra ett kort inhopp nästa vecka, för då har jag en rolig nyhet att berätta). Hoppas på att få läsa, skriva samt njuta av god mat tillsammans med familj och vänner. Som vanligt går julklappspengarna främst till välgörande ändamål. Vill du också stötta något skriv- och läsrelaterat, så kan du ex. ge ett skolpaket, länkar här till Unicef Sverige och Unicef Finland. Alla barn har rätt att gå i skolan, lära sig att läsa, skriva och uttrycka sig själva!

Hoppas att du får en riktigt fin avslutning på det gångna året och så ses vi i det nya!

Häromdagen hittade jag ett sällsynt trevligt mejl i inkorgen. Ett stort tack till Svenska Österbottens kulturfond som beviljat understöd för "Skönlitterärt arbete."! Tack vare ert generösa stöd har jag nu möjlighet att arbeta som författare under 2022, dvs. jobba vidare på kommande böcker tillsammans med mina förlag. Tack! Tack! Tack!
​

Nu har jag igen fått chansen att delta med en novell i finlandssvenska Kuriren, så kul att pröva på veckotidningsformatet, det är lite andra ramar som gäller då. Den här gången blev det en berättelse om falska fiskar på nätet, så kallade kattfiskar (eng: catfish).

Novellen kan du läsa i sin helhet här, gratis, hoppas du ska tycka om den!
​

Fråga:
Har du någon gång blivit refuserad?

Svar:
Ja, så klart! Jag har blivit refuserad flera gånger, tre olika manus*. Nu minns jag inte exakt till hur många förlag jag hörde av mig, men några av dem svarade. Kommentarer i urval:

• "Intressant berättelse, spännande världsbygge, karaktärerna behöver bli mer olika varandra." (manus 1, vuxna)
• "Ambitiös helhet, levande och vackert språk, önskar att karaktärerna stack ut lite mer." (manus 2, vuxna)
• "Helheten behöver slipas, men här finns detaljer som sticker ut och som vi uppskattar, t.ex. vad gäller världsbygge och figurer." (manus 2, vuxna)
• "Kompetent berättad och händelserik äventyrsroman, men berättelsen behöver något litet extra." (manus 3, barn)
• "Fin berättelse men i dagsläget har vi inte kapacitet att ge ut den." (manus 3, barn)

​
Det är jobbigt att bli refuserad! Jag fick mina första refuseringsbrev när jag var runt 20. De dödade all skrivglädje, vilket gjorde att jag tog en paus på ca 10 år innan jag började skriva på nytt. Obs! Detta var inte förlagens fel! De tackade nej till mina texter av en anledning. (Och, hurra, refuseringarna tar inte slut där. Även som publicerad författare behöver jag förbereda mig på fler "nej tack". Konkurrensen är hård och ett manus kan vara bra, men inte tillräckligt bra, eller helt enkelt inte passa in där och då. Så, hur gör man för att orka simma motströms? Läs vidare för tips.)

​Nu kommer vi till mina misstag: 

1) Jag tog kritiken personligt och slutade skriva.
Lösning: Jag är inte min text. Jag är jag och jag är okej. Min text är min text och den kan förbättras.

2) Jag lyssnade inte till de värdefulla råd jag fick.
Lösning: Jag borde ha jobbat vidare på mina manus, alternativt applicerat kritiken på kommande texter, i stället för att bara ge upp! Hallå, jag fick ju faktiskt något att gå på, tack vare förlagens lektörsutlåtanden. De uppmärksammade mig på att jag behövde hitta en egen ton, en egen berättelse, och fördjupa mina karaktärer (på den tiden kände jag varken till det där med dramaturgi eller karaktärens utveckling, skrev 100 % på känsla).

3) Jag gjorde inget för att förbättra mitt skrivande. (Definitionen av dumhet lär väl vara att göra samma sak gång efter annan, och förvänta sig ett nytt resultat. Jepp. Skyldig.)
Lösning: Jag deltog i skrivkurser där jag fördjupade mig i olika författarverktyg. Dessutom lärde jag mig att ta och ge feedback, och att våga lägga mina texter i någon annans händer. Jag lärde mig också att jag behöver skapa karaktärsblad och en rätt så detaljerad berättelsestruktur (den här metoden fungerar inte för alla, poängen är snarare att jag insåg vad som fungerade för mig). Och så vidare. Och så vidare. Dessutom började jag läsa igen! Vill du förbättra ditt skrivande, läs! (Det där med ljudböcker gjorde verkligen skillnad för mig. Visst, det krävdes några försök och pappersboken är fortfarande nummer ett, men ljudbokslyssnandet under "dötid" som städning och hundpromenader har def. gjort sitt för läsningen.)

Bonustips! En grej jag är otroligt tacksam för, och som ledde till mina första publiceringar, är de många novelltävlingar som finns därute. Novellformatet är utmärkt när du vill utforska olika stilar, miljöer och karaktärer. Här hittar du aktuella tävlingar (extern länk), du förlorar inget på att skicka in en text. Och lycka till!

Bonustips 2! Du hittar några smakprov och gratiskurser under min skrivkurssida, ifall det här inlägget gjort dig sugen på att testa kursformatet. Alla kurser sker 100 % online (distans), självstudier i egen takt. (Och nej, jag säger inte att alla måste gå en skrivkurs. Jag hade visserligen enorm nytta av det men jag är inte du. Är du däremot rädd att förlora din egen stil om du prövar, var inte det. Skrivkurser får ibland kritiken att de tvingar in alla i samma mall, men det har jag aldrig upplevt. Tvärtom. Mina erfarenheter är att jag fått möjlighet att utforska mitt eget skrivsätt.)

Bonustips 3! Det krävs bara ett "ja". Manus 5 fick napp direkt, men manus 4 (min kommande bilderbok) fick också flera refuseringar tills jag till slut hade några intresserade förlag ... och det där avgörande jaet. Så, våga vara envis. Ge. Inte. Upp.

Ja, det här var några funderingar kring de misstag jag gjort på vägen. Kanske har de gett dig en tankeställare, kanske inte? Det som passar mig, passar inte nödvändigtvis dig, men det är bra att se sig själv i spegeln ibland. Finns det något som hindrar dig från att nå dina mål?

Frågor? Kommentera inlägget, eller mejla mig via kontaktsidan.
Nyfiken på mer? Följ mig på Instagram och/eller Facebook >> @authorsabinem (där postar jag uppdateringar om kommande boksläpp, skrivinspiration, vardagsliv etc.).

* Hej hopp! Efter att jag skrivit utkastet till det här inlägget, dök det upp lite positiva nyheter gällande det tredje manuset, det som blev refuserat så sent som 2020 ... men nu kanske det händer grejer ändå. Åtminstone är det inte bara negativt. ;)
​

Tänk att hitta vägen till en annan värld ... i sin egen bokhylla! Och då menar jag inte att du måste öppna en bok för att fly in bland dess sidor (jo, det kan du självklart också göra, finns det något bättre än att drömma sig bort i en bra berättelse?). Vad jag menar är det här:
​

​
En hemlig gömma bland dina böcker, som du kan fixa alldeles själv bara du är lite händig! Och den kan se ut precis hur som helst, ex. som i bilden ovan där man valt ett Harry Potter-tema. 

Själv valde jag att bygga en Narnia book nook, eftersom de böckerna alltid tillhört mina favoriter och jag har många versioner av serien i hyllan. Så här blev den att se ut:

Evelyn Julia Dahlberg pendlar mellan Sverige och Spanien där hon lever med sina tre katter och en fluffig leonberger. Hon är porträttmålare under temat ”Female writers,” stadig medlem i skrivforumet Paperbacks & co och deltar ofta i olika skrivkurser för att vässa skrivverktygen. För närvarande utbildar hon sig till guide i läkande skrivande enligt TCTSY metoden. Läser just nu: How to do nothing: Resisting the attention Economy, av Jenny Odell.   
​

​”Ååååh, jag är bara så nyfiken! Är den inte klar snart så jag får läsa?” utropade en bekant till mig cirka tre veckor in i arbetet med boken med stort b. Det är nu drygt fyra år sedan. Vid den tiden blev jag stressad av sådana kommentarer, jobbade nämligen då dagligen mot deadlines i olika uppdrag som frilansjournalist och översättare. Tyckte på allvar att jag borde leverera eller försvinna ner under en sten, typ. Today - not so much. Faktum är att just den här bloggtexten är den första jag skriver med leveransdatum på länge.

”In a Stephen King vs George RR Martin kind of life” ber vi till mammonstempel, säger att vi är snabba och minsann kan föda fram minst en bok per år, till vilket pris som helst. Men vad händer då med kvalitén? Och själva livet? Till saken hör att en bok ska vara ute länge på marknaden. Har du tur överlever den kanske till och med dig själv, vem vet liksom?

Numer befinner jag mig alltså i en helt annan situation där jag kan skriva och skapa som jag vill, på heltid. Min dröm har gått i uppfyllelse kan man nog lugnt säga. Att äntligen få slippa stressen och pressen från överhängande eventuella kraschlandningar i form av deadlines är verkligen en ynnest. I våras jobbade jag med en redaktör och fick känna på motsatsförhållandet. Nu var det jag som hade förväntningarna och piskade på. Under den processen insåg jag att jag inte ännu nått fram till vägs ände. Så det fortsätter, detta ständigt meandrande, utforskande berättandet, i boken med stort b. 

Och som en nära släkting till mig sa: ”Va, ska du också skriva en bok nu?” Eller varför inte den här: ”Alla som inte skrivit en bok vet hur lätt det är, innan de själva försökt!” Kan nog lugnt påstå att jag blivit luttrad med tiden och hittat fram till ett inre tålamod, både med mig själv och med andra. För jag fattar ju. Vi är så vana i den här världen att allt ska gå wrrrooom-fort. Men nu gäller det i stället att ha is i magen och njuta av färden. Vilken lyx. Det jag befinner mig i är en process. Skrivprocessen. 

Tio, fem, tre eller ett år. Tänker att en bok är minst lika värdig alldeles oavsett hur lång tid den tar att skriva och bör inget annat än att få mogna fram i sin egen takt… För det är ingen tävling mot klockan. Det är inte alls meningen att det ska vara en linjär process. I stället är det ett slags konsthantverk, ett stilla work in progress. En tyst revolution. Eller varför inte ett cirkulärt, organiskt arbete? Sådant som bör få vara ifred, växa, utvecklas och leva sitt eget liv. Det sista är det i alla fall många författare som bekräftar att de gör, de där orden som kommer ut på papper. Lever sitt eget liv, alltså. Så visst är det något alldeles speciellt att bara behöva fokusera på ett ord i taget. I den uppmärksamhetsekonomi i vilken vi lever, där saker ska kavlas ut oavsett kvalité, tycker i alla fall jag att det är himmelriket att i stället få utöva långsamhetens lov.

Det enda jag verkligen vet är att mitt manus är uppe i 400 (plus) sidor, som just i detta nu ska in och bearbetas och få växa lite till i programmet Scrivener. Till slut får det landa mjukt. Kanske det blir en bok, kanske inte. Det spelar faktiskt inte så stor roll längre. Men det visste jag ju egentligen redan att ”det är vägen som är mödan värd.” Parallellt med att jag skriver utbildar jag mig till guide i läkande skrivande. Ser i certifieringsprocessen att jag nu får god nytta av erfarenheten jag själv har, när jag nu snart under fyra år skrivit självbiografiskt. Tid har alltså inte kastats bort, vilken helande upplevelse!

Önskar så att jag vetat att ge svar på tal till min nyfikne granne, den där gången. Idag vet jag av erfarenhet vad jag skulle svarat: ”Du får hålla dig till tåls. Det är färdigt när det är moget, kanske om si-så-där tio år?”  
 
Så här liknar jag redigeringsprocessen i bild. Det går runt, runt och känns mest som att jag kommer tillbaka till en och samma plats, men sanningen är att jag är på väg och tids nog når jag målet. MiM hotel, Sitges.

Work in Progress, WIP med arbetstiteln: ”Vi måste tala om din syster”.

För ett tag sedan outade jag ett spännande bokprojekt via min Instagram! (Det här är faktiskt en tredje bok, och har inget att göra med min fantasy romance som jag firade häromveckan eller bilderboken som är på gång.)

​Det är nämligen så att Victoria Hellberg (bokinstagrammare, lektör och skrivhjälp) jobbar på en inspirerande handbok med avsikt att lyfta den svenska fantastiken, extra fokus på kvinnliga författare? Olika genres kommer att illustreras av exempeltexter (noveller) samt skrivövningar ... och jag är en av de författare som fått möjlighet att bidra med en novell, får jobba med min absoluta favoritsubgenre dessutom. Superglad och peppad! Vill du läsa mer om projektet kan du göra det här. 
​

Jag har provat många olika jobb. Alltifrån städare på behandlingshem till lärare - numer kan jag dessutom titulera mig författare. För visst kan man det? Om man får betalt för det man skriver? Och om man dessutom har en bok (nummer två) som just nu väntar på att bli tryckt? Dessutom skriver jag på en lärarhandledning som snart ska vara klar.

Min väg in i författarskapet är alltså genom ett av mina andra yrken - jag skriver läromedel i ett ämne jag undervisar i. Det kom som ett infall när jag var på botten. Min pappa hade fått sitt dödsbesked och jag skulle dessutom alldeles strax bli ensamstående förälder till mitt barn. Livet höll på att gå under och jag tänkte att det inte längre spelade någon roll om någon refuserade mig eller inte - jag kunde lika gärna prova. Jag behövde skriva för att ta mig igenom den här delen av livet. Sagt och gjort. Jag organiserade några gamla lektionsplaneringar jag hade hemma, googlade läromedelsföretag, skrev ett följebrev och skickade in mitt första utkast. Ett kapitel - och en plan för resten av boken. Allt på mindre än en vecka. Jag skyndade mig att skicka in för att jag var rädd att jag plötsligt skulle komma på att jag inte vågade. Jag var beredd på att vänta och vänta. Jag tänkte att det jag hade skrivit var bra men kanske skulle det ändå vara bättre att ge ut det själv? Istället fick jag svar från ”mitt” förlag inom två timmar. På en söndagskväll. Under höstlovet. Det var inte klart där och då även om jag förstod att det här nog var ett tecken på att min text nog ändå var bra. Sen fick jag en jättefin refusering av ett förlag som sa att det här just nu inte passade in i deras utgivning men att de hoppades att jag skickade in till andra förlag eftersom det var så bra. Ett av de vackraste mejlen jag någonsin fått! Jag kommer ihåg att jag i princip dansade mellan bussen och sjukhuset och nästan skrattade när jag berättade det här för min pappa i sjukhussängen. Det var något... speciellt med att hela livet fick plats i det där samtalet. Snart skulle både döden och drömmarna slå in. Lika dansande glad var jag efter första mötet med mitt förlag. Vi är flera stycken som skriver olika nivåer och det var oerhört stort att jag fick sitta i samma rum som de andra och diskutera upplägget. Att de ville höra min åsikt. Allt det här berättade jag för pappa i det där lilla sjukhusrummet. Och idag är jag tacksam för att mitt och pappas sista samtal handlade om just det. Att vi fick dela att min dröm hade blivit sann. 

Tack för att du läste det här! Om du gillade den här texten får du gärna hänga med mig på Instagram. Där skriver jag mest om svenska språket men även om annat.

Hitta Lisa! Instagram > @_lisastahl 

Kan nästan inte tro det, äntligen är det min tur att debutera! Men ... vilken bok hinner först?

Jag har nämligen skrivit på ett avtal här i dagarna, men ett till är på väg!

Det var kring midsommar som Seraf förlag meddelade att de gärna satsar på min fantasyberättelse, kryddad med mörker och romantik. Och nu, efter att ha bollat med tre olika förlag, har jag också gått vidare med min bilderbok för åldrarna 3–6. (Det stod iofs rätt klart för mig ända från början vilket förlag jag ville jobba med, och så blir det också.) Galet! Mer om allt detta i ett senare skede vartefter detaljerna klarnar. (Vill du hänga med på resan, kolla in mina författarkonton på Instagram och/eller Facebook. Där postar jag nyheter löpande.)

Tack!

• ​Farmor, som lyssnade till alla sagor.
• Anna, som fortsatte lyssnandet.
• Familjen, som stöttat mig i processen, gett mig tid och utrymme att skriva, skänkt skrivarkurser till födelsedag och jul, stått ut med allt skrivprat.
• Förlageldsjälarna, som väljer att satsa på mitt författarskap.
• Jorun, för goda verktyg, kloka tankar och gott kursledarskap.
• Kurskompisar och Instavänner, för ovärderlig input. Att ni peppat och testläst och hjälpt mig på fötter när jag tvivlat. Ni vet vilka ni är!
• ​Alla som känner att de vill läsa det jag skrivit!

P.S.

Ja, det känns dunderlyxigt att ha blivit erbjuden de här avtalen, särskilt när jag läst rapporter om att vissa svenska förlag får in ca 3 000 spontanmanus/år och ger ut en handfull, och att manusskörden ökat med 30 % det senaste året. Jag är den första att erkänna att det varit motigt ibland (typ när du gråter glädjetårar över en positiv refusering, när allt annat än standardsvar är guld), men det är bara att kämpa på. Till slut lossnar det.

Har du en dröm, ett mål? Ge aldrig upp! Och du, lycka till!

Äntligen midsommar, hoppas att du får en riktigt skön helg!

Själv har jag fjärilar i magen. Dags att outa en spännande nyhet ... eller ja, den kan bli spännande!

I början av mars öppnade Drömförlaget upp för nya manus i min genre efter ett längre manusstopp, och jag tappade huvudet totalt. 

Bakgrund: någon gång våren 2020 gjorde jag en skrivövning under en skrivarkurs. Den kändes inte bra. Jag skrev om den, ändrade till första person presens, ökade närvaro och känsla ... och fick en enorm respons av kurskamrater och lärare ("bästa du har skrivit").

Övningen växte till ett flerboksprojekt, jag skapade en övergripande arbetsplan och skrev till och med 15 000 ord innan projektet landade i byrålådan. Inte för att det var dåligt. Tvärtom. Jag kände att det behövde tid att växa till sig. Ända tills Drömförlaget poppade upp i mitt flöde. 

Jag skapade en jättepitch med detaljerat synopsis, allt jag skrivit på projektet, vem jag är, vad jag kan bidra med, själ och hjärta, och mejlade förlaget. 40 minuter senare hade jag ett svar. Ungefär: "Grym pitch! Skicka in manuset så fort det är klart." Inga löften (alla ska ju få bli lästa på lika villkor), men jag visste att jag var tvungen att lägga alla andra projekt till sidan och köra stenhårt på det här. Och det gjorde jag. I stort sett varje dag, oavsett det innebar att jag fick sitta vaken till mitt i natten efter jobb och hushållssysslor, skrev jag. Och i skiftet maj-juni skickade jag in en komplett story. Pirrigt. Så sjukt pirrigt. Ännu pirrigare blev det när ett till förlag meddelade sitt intresse och ville läsa!

Så vad händer nu? Tja. Jag hoppas kunna dela med mig av en glad nyhet väldigt snart!

Och utöver det? Jag tror det blir en novell eller två, och så drömmer jag om att hinna läsa en massa under semestern.