Glad vändag, som vi så inkluderande säger här i Finland!
Vill tipsa om att gå in på Skrivguidernas Instagram @skrivguiderna nu med en gång, så har du chans att vinna en gratis textanalys. Kanske blir det jag som får analysera din text? Catarina Thomas är musiker, låtskrivare och feelgoodförfattare med en bakgrund som översättare. Hon skrev sin första låt som trettonåring men tog ett långt uppehåll från musiken innan hon återfann skaparglädjen – både i låtskrivandet och genom att utforska feelgoodgenren. Nu arbetar hon på att ge ut sin första feelgoodbok och låter sina två kreativa världar mötas på ett sätt som känns helt rätt. Min resa som kreatör har varit allt annat än rak. Jag började som översättare och fördjupade mig i andra människors ord och världar. Det gav mig en djup förståelse för språkets kraft, men efter några år kände jag en längtan att skapa något eget. Jag ville inte bara tolka andras ord, utan också berätta mina egna historier. Jag försökte skriva fiktion och lockades av möjligheten att skapa egna världar. Men trots många idéer blev berättelserna aldrig riktigt färdiga. Fiktionen krävde struktur och uthållighet, och jag insåg att det jag saknade där hittade jag i musiken. Jag skrev min första låt när jag var tretton och upptäckte något speciellt i att kombinera ord och melodier. Musiken blev min direkta kanal till känslor, och låtskrivandet tog mer och mer plats i mitt liv. Under tonåren älskade jag friheten i att snabbt fånga en tanke eller känsla i en låt. Även om jag inte kunde släppa taget om skrivandet, väntade orden på rätt form att uttrycka sig i. En sommar började jag skriva en feelgoodberättelse, mer på skoj än som ett seriöst projekt. Till min förvåning fann jag en glädje i genren som jag inte hade väntat mig. Att skriva feelgood blev en lek med orden, där jag kunde skapa inspirerande karaktärer och situationer. Den lättsamma tonen gav mig en frihet att utforska berättelser utan att känna samma press som tidigare. Att skriva en bok, särskilt inom feelgoodgenren, har varit en annan resa än musiken. Musiken fångar ofta ett ögonblick, medan bokskrivandet kräver mer eftertanke och planering. Men båda har lärt mig mycket om mig själv och mitt kreativa arbete. Genom boken har jag fått utforska nya sidor av mig själv och skapa karaktärer och världar som känns verkliga. Nu, med min första bok på väg att släppas, känner jag att jag har hittat en balans mellan musik och litteratur. Boken och musiken är två olika uttryckssätt som ger mig möjlighet att nå ut till andra och inspirera. Jag har hållit livet på vänt länge, men har insett att det aldrig är för sent att följa sina drömmar. Så skjut inte upp till morgondagen vad kvällen kan åstadkomma. Mitt liv börjar nu. Det är lätt att tro att det alltid finns tid senare, men sanningen är att vi aldrig kommer känna oss helt redo. I osäkerhetens stunder gör vi ofta våra största framsteg. Att våga börja, trots att allt inte är perfekt, har varit avgörande för mig. Varje låt och varje sida jag har skrivit är ett steg framåt, och de har format den jag är idag. Det handlar om att ta vara på ögonblicken, att inte vänta på det perfekta tillfället. Livet är för kort för att låta rädslan för misslyckande hålla oss tillbaka. Mitt liv börjar nu, och jag ser fram emot att växa, lära och skapa. Det är inte bara en resa mot ett mål, utan en resa att älska i sig själv. Jag hoppas att min berättelse kan inspirera andra att våga följa sina drömmar och börja leva dem – här och nu. Du har väl inte missat att du kan ladda ner en gratis novellguide via min kurssida? Guiden rekommenderas av förlag och den har precis uppdaterats med några nya skrivövningar (i samband med att jag uppdaterade alla kursers layout).
Guiden innehåller även en länk till en sida som tipsar om aktuella novelltävlingar. Kanske blir det du som vinner en av dem? Elisabeth Klippel-Berglöf heter jag och jag är nybliven pensionär. Jag bor i Glanshammar, cirka 1,5 mil utanför Örebro, tillsammans med min man och vår schäfertik Doris, som är fyra år gammal. I tjugo år drev jag en frisörsalong tillsammans med min pappa och min bror, och de senaste tjugo åren har jag arbetat som lärare, senast inom sfi. 2023 debuterade jag som 62-åring på WAPI (Word Audio Publishing) med min cosy crime-roman med humor, Tjuvapack och systraskap. I november 2024 släpptes del två, Spa, tarot och mystiska försvinnanden. Skriva blev min väg tillbaka från att ha varit utmattad. Allt började en sommardag 2018, när den berömda bägaren rann över. Jag blev illa behandlad av en kollega på mitt dåvarande jobb. Hen betedde sig inte bara hotfullt utan hävde även ur sig diverse otrevligheter om mig, både som person och kollega. Det slutade med att jag blev sjukskriven under en längre tid. Min chef var ett stort stöd och lotsade mig till företagshälsan, där jag fick träffa en fantastisk psykolog. Under ett av våra många samtal ställde psykologen en avgörande fråga: – Vad brinner du för? Vad är det som du allra helst gör? Jag började rabbla upp allt jag trodde hen förväntade sig: umgås med familjen, promenera, fixa i trädgården … Då log hen. – Nej, vad är det inom dig som du helst gör? Svaret kom snabbt: läsa och skriva. – Bra, sa hen. Skriv något till nästa gång vi ses. Det var så min författarresa började. Efter att ha bollat idéer med min dotter startade jag min bokblogg, bettan_bokprataren, och kopplade den till ett Instagramkonto. Några månader senare gav psykologen mig en ny utmaning: att skriva något längre än recensioner. I november antog jag därför en webbaserad utmaning, NaNoWriMo, där målet är att skriva 50 000 ord på en månad. Det var med nöd och näppe jag slutförde utmaningen. Klockan 23.50 den 30 november skrev jag de sista orden. Jag hade gått i mål – det fanns en början, en mitt och ett slut. Det blev grunden till mitt råmanus. Efter den intensiva månaden drabbades jag av en sorts skrivkramp. Men jag hade brutit en negativ spiral, och livsgnistan började långsamt återvända. Jag tog då ett beslut som jag aldrig ångrat: manuset fick vila i tre månader. I januari började jag arbetsträna, och i mars var jag tillbaka på jobbet på 50 %. Men när pandemin slog till tvingades jag jobba hemifrån. Plötsligt hade jag tid och möjlighet att ta tag i mitt manus igen. Redigeringsarbetet blev en stor del av min vardag. Jag vet inte hur många gånger jag läste igenom texten, ändrade, tog bort och la till under de kommande åren. Hösten 2021, när skolan öppnade igen, var mitt mående på rätt väg och jag kände mig taggad att återgå till jobbet. Men bara några månader senare blev jag sjukskriven på 50 % igen. I mars 2022 bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Jag skickade mitt manus till en lektör. Fjorton dagar senare kom det tillbaka, och jag fick en mental chock. Jag som trodde att jag kunde skriva! Nu började det riktigt tuffa arbetet: att göra om och göra rätt. I juni var det dags att skicka in manuset till förlag. Jag letade upp alla förlag som gav ut böcker i min genre och skickade till över tjugo stycken. Redan efter några dagar fick jag svar från ett hybridförlag. Lyckan var total – tills jag insåg att de ville ha nästan 80 000 kronor för att ge ut min bok. De kommande månaderna var fyllda av avslag. "Tack, men nej tack" blev ett välbekant svar. Jag var nära att ge upp. Men ibland händer det oväntade. På Instagram såg jag att WAPI, som tidigare bara hade gett ut ljudböcker, nu även sökte manus för pappersböcker. Jag skickade in mitt manus och åkte på semester till Grekland. Mitt under semestern kom ett mejl: "Vi är intresserade! Hör av dig för ett Skype-samtal." På den vägen är det, och nu finns båda mina böcker i alla format. På streamingtjänster för ljudböcker går det att lyssna på dem. I dagsläget arbetar jag på två manus: dels den tredje delen om mina seniorspanare, dels en feelgood med inslag av romance. Så här i efterhand funderar jag ofta på om jag hade börjat skriva om jag inte hade mött den fantastiska psykologen. Kanske hade jag kommit tillbaka till jobbet, men utan en bok. Jag kom aldrig tillbaka till att arbeta 100 %, men jag klarade av 75 %. Det ser jag som en vinst. Idag är jag pensionär och fortfarande aktiv på min bokblogg, Bokprataren, där jag skriver recensioner. På Instagram har jag just nu 7 000 följare, och jag delar korta reflektioner om böcker jag har läst. Jag uppskattar verkligen den gemenskap och värme som finns bland bokentusiaster. Jag har även ett författarkonto där jag främst delar saker som händer i mitt författarliv. Genom att dela min upplevelse vill jag berätta om min resa, den har inte alltid varit lätt och fylld med solsken, men jag kom ur min utmattning och hittade en ny väg att gå. Så kom ihåg. DET ÄR ALDRIG FÖR SENT OCH GE INTE UPP. När man minst anar det så händer det. Hitta Elisabeth! Hemsida >> elisabethklippelberglof.se Blogg >> Bokprataren Instagram >> @bettan_bokprataren Yes! Äntligen har jag tagit itu med att uppdatera mina skrivkurser så att de får en förhoppningsvis både snyggare och mer överskådlig design!
Vill du ladda ner en skrivkurs kan du göra det via min kurssida. De flesta kurserna borde vid det här laget ha fått den uppdaterade designen, men även om du råkar ladda ner en gammal version så är innehållet precis lika matigt oavsett utseende. 🤎 Dags att sammanfatta året som gått och sätta upp nya mål!
2024 innebar:
Dessutom har jag hunnit få mina första tidningsrecensioner samt första biblioteksersättningen, smygkika på min första engelska översättning och snacka lite med en agentur! Däremot blev det tyvärr inte fler än ett boksläpp i år. Dels på grund av livet (en nära anhörigs tidigare bortgång som gjorde det svårt att fokusera på en tajt deadline), dels för att det uppstod oförutsedda fnurror i förlagets utgivningsschema. Men du, får jag sikta på minst två boksläpp under 2025 som kompensation? 2025 innebär:
Det sagt så vill jag också passa på att önska dig som läser detta ett riktigt gott nytt år! Som bilden härunder så käckt säger, varje ny dag innebär en nystart. Nu kör vi! En härlig jul till dig som firar och skön långhelg till dig som inte gillar julen!
Jag sänker som vanligt tempot här på bloggen inför det nya året, men återkommer eventuellt med en liten sammanfattning av 2024. En sak är jag i varje fall säker på och det är att jag är otroligt tacksam, 2024 innebar såväl utmaningar som nya äventyr vad gäller mitt författarskap. Jag har utvecklats både som skribent och lektör, fått möta läsare och skriva på nya bokavtal. Som sagt, jag är tacksam. Hoppas att du också haft många glädjestunder under året som gått och att du ännu hinner njuta av sådant som ger dig energi och glädje. Och behöver du lite extra skrivpepp under julhelgen är det bara att ladda ner några av mina eller Skrivguidernas (där jag arbetar som lektör) gratisguider. Se det som en tidig juklapp. Allt gott! Sabine Nu är det klart, min bilderbok om samtycke "Nelly säger nej!" utkommer nu även på engelska. Titeln blir naturligtvis "Nelly Says No!". Det här känns så klart spännande och en aning överväldigande. Min första bok som tar sig ut i vida världen! Mer info kommer vartefter saker klarnar ...
Vaknade upp till en otroligt härlig överraskning: "Nelly säger nej!" är vald till årets bästa barnbok! Tack Vasabladet för att ni uppmärksammar min bilderbok om samtycke och gränssättning!
Hela artikeln kan du läsa här. Tack alla som kom och lyssnade till fantasypanelsamtalet 16.11 vid Tempus i Jakobstad! Ett mycket trevligt och välorganiserat event. Vi hade hela två timmar på oss och kunde grotta ner oss rejält i fantastikens dimensioner. Själv var jag en strömming bland valarna (superförfattarna) Karin Erlandsson och Maria Turtschaninoff. Kändes jättefint att få dela scen med dem och lyssna till deras kloka tankar. Som moderator fungerar Ted Forsström, som naturligtvis gjorde ett snyggt jobb. Missade du samtalet? Ingen fara! Du kan fortfarande ta del av själva utställningen, Imaginarium, som du skymtar härunder. Passar för såväl fantasy- och sci-fi-entusiasten som den nyfikna. Rekommenderas varmt! Snygga reklampostern! (Lånad bild.) Med Nettie, en av arrangörerna. Författarpanelen: Karin, Sabine och Maria. Panelsamtal pågår. (Jag står på grund av trasig rygg.) (Lånad bild.) Författarpanelen + moderatorn Ted. (Lånad bild.)
Kort om mig: Mathias Ejdetjärn, är snart 40 år gammal, lever med fästmö och fyra barn och arbetar som programmerare på storbank. Min hobby har varit YouTube/TikTok/livestreaming under många år och jag har nyligen startat egen firma som ljudboksinläsare. Att lära sig nya saker har alltid varit en kantsten i mitt liv. Om det är något nytt spel, en ny sport eller vad det nu kan vara så är jag alltid den som satsar 110%. Jag är den som googlar “Vem är den äldsta Padelspelaren i VM?” direkt efter mitt första padelpass. Bara för att direkt kunna se ungefär var taket är. Sen är det plattan i mattan och jag blir oftast ganska bra väldigt fort. Jag minns en gång när min syster sa “du ser ut som en sån som skulle kunna äga ett bowlingklot” och mycket riktigt, inte lång tid senare vann vi Korpenserien i Eskilstuna första gången jag tävlade i bowling. Givetvis med mina egna klot. Sen började jag spela i lag och slutade någonstans mellan B-A-lag. Och det brukar vara en trend. Fram tills nu. Vanligtvis går det snabbt upp till 90 på skalan 1-100. Men de sista 10, som kräver mest tid och kämparglöd, fisslar det oftast ut. Något annat fångar mitt intresse och så är det full fart där istället. Många gånger har jag fått med mig vänner och bekanta i diverse upptåg, som sedan blivit kvar när jag drar vidare. Vilket har varit det mindre roliga i det här. Listan kan göras lång på saker genom åren. Från korttrick, StarCraft och andra diverse spel, padel, bowling, YouTube/content creation, Rubiks kub, programmering, skapa hemsidor, språk, springa, discgolf och mycket mer. Oftast är det impulsivt vart energierna tar mig. Jag minns en livestream jag hade där en skrev i chatten att “du borde läsa in sagor eller nåt”. Många hade under årens lopp sagt att dom gillar att lyssna på min röst för den är rogivande och visst hade jag lekt med tanken men aldrig kommit till skott. Men det chattmeddelandet satte nästa sak i rörelse. Jag började tänka på hur det skulle kunna gå till och kom fram till att en podd där jag läser några kapitel borde kunna vara något. Jag har läst mycket fantasy när jag var ung och min content creator-ådra flaggade för att man ska vara nischad, så fantasy fick det bli. Jag började söka efter svenska fantasyverk och hittade massor med författare som jag försökte kontakta. Det var lite svårt i början att få någon som nappade då jag inte hade ett första avsnitt än, men det var 2 stycken som tyckte det lät som en kul grej och hade det inte varit författarna Mattias Lönnebo och Björn Swendsén så vet jag inte hur det hade sett ut idag. Genom podden En Fantasy-Stund har jag kommit i kontakt med många fantastiska personer som gett mig möjligheten att läsa från deras verk. Därifrån var det många som ville att jag skulle läsa in deras böcker. Och på den vägen är det. Idag finns det tre romaner och en handfull noveller på olika ljudboksplattformar och en drös i pipelinen på väg ut, och kontrakt på romaner att läsa in. För första gången drar inte energierna mig åt något annat håll, tvärtom. Otroligt vad ett chattmeddelande kan åstadkomma om man väljer att följa energin. Här kommer också den officiella flyern för evenemanget som går av stapeln 28.11, med start kl. 17.30, vid Folkhälsans hus i Smedsby. Arrangörerna bjuder på fika och det är gratis inträde!
Höstens författarbesök:
L Ö R D A G 16.11 kl. 18 Galleri Tempus i Jakobstad Panelsamtal om fantasy tillsammans med författarna Karin Erlandsson och Maria Turtschaninoff. --- T O R S D A G 28.11 kl. 17.30 Folkhälsanhuset i Smedsby Folkhälsan i Korsholm ordnar en författarkväll. Det blir högläsning, boksnack, signering och försäljning. --- F R E D A G 6.12 & S Ö N D A G 15.12 Kvinnornas julmässa och Ritz julbasar i Vasa Bokförsäljning enligt arrangörernas öppettider. (6.12 har du också möjlighet att träffa feelgoodförfattaren Lena Lindgård eftersom vi delar bord.) --- Ses vi? Jag vill jättegärna träffa dig! (Kom och säg hej även om du inte tänkt skaffa några böcker, inget köptvång.) Therése Sandberg är född i Norrbotten men bor idag i Småland med sin man och son och arbetar på bibliotek med fokus på integration och mångspråk. Hon debuterade förra året med ”Katarinafallet”- en roman med övernaturliga inslag som utspelar sig i Norrbotten och handlar om saknad och moderskap. Nu reflekterar hon över sitt eget skrivande i egenskap av att vara mamma. Ett år har gått sedan jag debuterade med min roman och jag har sakta börjat reflektera över mitt debutantår. Förutom att jag fått viktiga erfarenheter från bokbranschen, förlag och inte minst haft många fina samtal med läsare, var det mycket som inträffade samtidigt som min bok släpptes. Vi flyttade till en ny stad och jag fick ett nytt jättespännande jobb. Samtidigt var jag nybliven mamma med en liten bebis därhemma och skrivandet fick plötsligt stå tillbaka. Ett nytt liv tog sin början där skrivandet som alltid varit och är mitt andningshål sakta krympte vilket gjorde mig astmatisk. Medicinen blev att gå in i författarrollen och året har därför handlat om att kombinera de två nya rollerna som författare och mamma. Karolina Ramqvist skriver i sin essä ”Det är natten” om hur hon skiljer på författarrollen och modersrollen genom att ha en författarkavaj som hon bara tar på sig vid författarframträdanden. Så oerhört behändigt tänkte jag. Ungefär som en superhjälte som gör sig redo att stå i strålkastarljuset. Fast i detta fall, en författare som är redo att möta sin publik. Sagt och gjort. Jag valde ut några kavajer ur min garderob som enbart skulle bäras i författarsammanhang och hängde dem i ordning. När pressbilderna skulle tas var det bara att kränga på sig en av kavajerna och efter det fortsatte jag bära min superhjältekostym vid mina författaråtaganden och var mycket stolt över att jag hittat ett sätt att urskilja författaren från morgonrocksmamman. Men så hände någonting. En av kavajerna började plötsligt dyka upp på mitt jobb, och när vi gick ut för att äta hela familjen fann jag till min förvåning mig själv sittandes i min kavaj med min tvååriga son i knät och med fickorna fulla av triceratops. Gränserna började suddas ut vilket inte var ett resultat av att jag desperat ville påminna mig själv att jag också är författare, utan för att kavajerna var de enda klädesplagg som inte låg i tvättkorgen. Kan man verkligen vara en produktiv författare genom småbarnsåren har jag frågat mig själv många gånger under året. Enligt mitt Instagramflöde kan man det. Jag pådyvlas massor av bilder på glada pappor och mammor som skriver när barnen sover eller leker. Bilderna skaver i mig för jag kan inte känna igen mig och genast får jag dåligt samvete för att jag inte hinner skriva så mycket som jag vill. För när jag leker med min son vill jag vara närvarande, och när han sover är jag oftast för trött för att få ur mig någonting eftersom jag ska jobba dagen efter. I en önskevärld hade jag klagat på min man, men han ger mig all skrivtid jag vill ha och om han kunde skulle han vara hemmapappa på heltid. Så varifrån kommer skrivstressen ifrån? Har det kanske någonting att göra med det manliga respektive kvinnliga författarskapet? Många av mina författarkollegor på sociala medier som lägger ut skrivrelaterade bilder under småbarnsåren är faktiskt pappor. Virginia Woolf sa redan 1931 att ”de som blev betydande romanförfattare i England under 1800-talet var kvinnor som inte hade barn.” Men idag är det väl annorlunda, man ska inte behöva välja tänker jag. Kanske har det ändå inte så mycket med kön att göra utan mer med klass? Att få barn innebär ändrade prioriteringar och fokus skiftas till att alltid se till att det finns mat på bordet för familjen. Det är naturligt att skrivandet får stå tillbaka. Mer priviligierade författare kanske har råd att frigöra skrivtid i större utsträckning medan många andra får slita för att hinna med barn, hem och jobb? När Stephen King, som alltid varit produktiv i sitt författarskap, skrev sin debutroman ”Carrie” bodde han i en liten trailer med fru och barn. När han i en intervju fick frågan hur han hade tid till skrivandet samtidigt som han jobbade på det lokala tvätteriet och tog hand om sina tre små barn, svarade han: ”jag satte dem framför tv:n när jag skrev, den lille fick sitta i sin lekhage och titta”. Jag tänker att det nog finns många pappor där ute som är som jag, som inte heller får tid till skrivandet under småbarnsåren. För att inte tala om alla ensamstående mammor. Men de syns inte för de lägger inte ut bild eller text och beklagar sig över detta i sociala medier. Att sakna något innebär också att man insett hur livsviktigt det är för en. Min son har mitt hjärta och själ men skrivandet är min luft. Samtidigt som jag tänker detta går jag förbi en vägg i vår stad med barnvagnen framför mig där en gatukonstnär sprayat med stora svarta bokstäver: Mammor är superhjältar för att de måste. Kanske, tänker jag, är kavajerna ändå överflödiga. Snart är det dags för fantasypanelsamtal i Jakobstad, närmare bestämt 17.11 kl. 18–20. Plats: Galleri Tempus. I panelen sitter undertecknad tillsammans med Karin Erlandsson och Maria Turtschaninoff. Som moderator fungerar Ted Forsström.
Panelsamtalet är en del av en utställning som handlar om fantasy och sci fi i Österbotten. |
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
Februari 2025
KATEGORIER
Alla
|