Anna Söderqvist debuterar i år med Hägrar, en mörk YA-fantasy med dystopiska inslag, på Cookies n Dragons förlag. Hon bor i Schweiz sedan tio år tillbaka.

Alla som skriver har hört talas om show don’t tell. Uttrycket brukar attribueras till Anton Chekhov, som påstås ha sagt: ”Berätta inte att månen skiner, visa ljuset som glittrar på krossat glas”. På svenska talar man om gestaltning, men jag tycker att det engelska uttrycket mycket tydligare visar (hehe!) vad som avses.

Få skrivråd är så omhuldade. Särskilt i engelskspråkiga skrivgrupper verkar det finnas en i det närmaste panisk rädsla för att berätta minsta lilla. Författare som skriver ”han blev rädd” anklagas för att vara lata och uppmanas i stället att visa hur hjärtat bultar och iskalla kårar kryper längs ryggen.

På svenska forum brukar de som frågar efter exempel på show don’t tell få höra att det är ett minst lika stort tecken på lättja att använda den sortens slitna uttryck. Samtidigt brukar även alltför innovativa, men sökta, gestaltningar röstas ner.

Jag har märkt att forumdiskussionerna kring show don’t tell sällan ger andra exempel än just kroppsliga reaktioner eller möjligen vädret. Vilket på sätt och vis är naturligt – det är ett enkelt sätt att förklara uttrycket – men jag tycker att det är synd att samtalet nästan alltid stannar där. Show är ju så mycket mer än bultande hjärtan och iskalla kårar.

Utdraget nedan är ett genuint exempel från en utgiven bok, men jag har förhoppningsvis ändrat alla detaljer till oigenkännlighet:

Maria lät bli att svara när telefonen ringde. Hon visste att det var hennes mamma som ville fråga om råd kring sin bjudning, precis som hon alltid brukade göra, eftersom Maria jobbade som kallskänka. Men Maria var för stressad för att svara. Hon hade redan blivit utskälld av sin stränge chef Marcus tre gånger den här veckan.

Det här är tell, tell och inget annat än tell, och jag blev uttråkad redan vid andra meningen. Uttråkad – och lite irriterad. Inte bara för att författaren har gjort det enkelt för sig (ja, faktiskt), utan framför allt för att författaren med all önskvärd tydlighet visar att hen inte litar på mig och min förmåga att dra egna slutsatser. Tänk om hen i stället hade skrivit så här:

Mobilen vibrerade mot stålbänken. Maria sneglade på skärmen och suckade. Mamma, igen. Hon vände telefonen upp och ner, drog till sig plåten och fortsatte spritsa majonäsrosor. Mammas frågor om dukning och dessertvin fick vänta. Räkmackorna måste ut innan svinet Marcus dök upp. Inga fler utskällningar, tack.

Snabbt ihopskrivet, och självklart inte ett litterärt mästerverk. För det är en av grejerna med gestaltning – det tar lite tid. Men skillnaden är att text två inte förklarar, utan lämnar åt läsaren att dra egna slutsatser. Genom att visa att Maria lägger telefonen upp och ner fattar läsaren att hon inte svarar. Orden ”stålbänk”, ”plåt” och ”måste ut” leder förmodligen tankarna till ett restaurangkök – läsaren förstår utan att det berättas rakt ut. Och så vidare.

Sammanfattande förklaringar har absolut sin plats och allt behöver förstås inte visas – show AND tell är egentligen det bästa rådet. Men i boken var Marias relation till sin mamma ett huvudtema och där tycker jag att författaren borde ha stannat upp och visat scenen istället. Alltför mycket tell riskerar att dumförklara läsaren.

Och det är värre än att då och då skriva rakt ut att någon ”är ledsen”.

Hitta Anna!
Hemsida: https://annasoderqvist.carrd.co
Instagram: www.instagram.com/anna_soderqvist_skriver

Äntligen har 2026 dragit i gång på allvar och här sitter jag och planerar mitt år. Det ser ... knökfullt ut. Utöver att jag har egna skrivprojekt på gång, har jag dessutom flera lektörs- och redaktörsläsningar inbokade (ända fram till juni). Därutöver ska jag gå en kurs i språkriktighet vid Linnéuniversitetet. Plus att jag har mina löpande administrativa uppgifter hos Fantimera och Skrivguiderna. Och ett brödjobb. 

Vad resulterar allt detta då i? Jo, jag har landat i att jag får dra ner på mina blogginlägg. Tidigare har det blivit ett i veckan, men nu kommer jag snarare att sikta på 1–2/månad + gästinlägg. Bloggen kommer med andra ord i högsta grad att leva vidare, det är ju här jag delar med mig av allt som sker i mitt författarliv. Jag vill helt enkelt bara dra ner på pressen, inte känna att jag måste prestera ett nytt inlägg varje vecka. Vi får se hur jag lyckas. Plötsligt kan jag inte hålla mig och bloggar mer än tänkt ...

Tack för att du läser detta! Jag hoppas att du fått en fantastisk start på året och jag hoppas att vi ses snart igen, här i bloggen.
​

Malin Ulltin jobbar som produktägare och bor i en förort till Stockholm tillsammans med man och två barn. Inspiration till skrivandet hittar hon under löprundor i skogen och omgiven av människor på ett café i stan. Hennes debutroman En kravlös relation släpptes i juni 2025.

En fredag i januari för nästan exakt ett år sedan fick jag det där mejlet som jag drömt om, längtat efter och hoppats på ända sedan jag började skriva på riktigt för ungefär tio år sedan. Ett litet nystartat förlag, som jag kontaktat några veckor tidigare, skrev att mitt manus hade väckt deras intresse och ville veta om jag var i kontakt med någon annan innan de fördjupade sig ytterligare i det. Min kropp pirrade av glädje samtidigt som jag knappt kunde tro att det var sant och inte heller vågade bli för glad eftersom mycket kunde hända innan det eventuellt slutade med ett påskrivet avtal. För att inte verka för angelägen lät jag det gå några timmar och skrev sedan ett lagom positivt svar tillbaka utan att låta min undertryckta lycka få utlopp. I tankarna planerade en del av mig för release-festen medan en annan intalade mig att det här inte skulle gå i lås. Jag förbjöd mig själv att tänka tanken att jag skulle få min bok utgiven samtidigt som jag sökte efter omslag jag gillade på topplistorna och lät ta fram AI-versioner av egna idéer.

Några dagar senare kom ytterligare ett positivt besked. De var fortsatt intresserade och ville träffa mig för ett videosamtal. Direkt efter vårt möte, två dagar senare, satte jag mig i bilen för att åka upp till fjällen. Jag bubblade om allt vi pratat om för min man, men vågade inte fira av rädsla för att jinxa något. De enda jag berättat för var mannen och mina två barn.

Dagen efter vårt möte, precis innan jag skulle ge mig ut i skidbacken, kom ett erbjudande om förlagsavtal. Inte heller då vågade jag fira, men kom på mig själv med att fånigt le under hjälmen, så fort jag tänkte tanken Jag ska ge ut min bok. På kvällen berättade jag för mina föräldrar när vi satt samlade till middag i den trätimrade stugan och jag höjde försiktigt glaset till en skål.

När så avtalet var påskrivet var jag redo att släppa ut den där jublande känslan som jag tryckt undan sedan det första mejlet. Nu var jag beredd att skruva av korken på min uppspelthet och se hur den sköts upp i taket av kraften. Men i stället blev det bara ett litet pfft. Jag menar absolut inte att jag inte var glad för det var jag såklart, men det där initiala lyckoruset som jag tidigare inte riktigt vågat ta ut hade mattats av.

Så vad tar jag med mig av det här? Att jag ska våga ta ut segern, om inte i förskott, så åtminstone i rätt tid. Nog är det väl bättre att fira en gång för mycket och möjligen få leva med en besvikelse än att inte fira alls.

Sedan dess har min ambition varit att ta chansen att fira varje delmål och att unna mig själv att stanna upp och se tillbaka på det jag åstadkommit innan jag rusar vidare mot nästa mål. För visst är det lätt att ständigt höja ribban, så snart man klarat den höjd man föresatt sig.

Under de månader som följde på bokkontraktet har det funnits åtskilliga tillfällen till att fira – sista redigeringsrundan, första inlagan av boken, ett färdigt omslag, att få hålla det första exet i min hand … Men den stund då jag kom allra närmast den där euforiska känslan jag förväntat mig att känna när min dröm om att få en bok utgiven äntligen blivit sann var releasefesten - en magisk stund av glädje, stolthet, tacksamhet och kärlek!

Min förhoppning är att under 2026 skapa fler tillfällen för att fira mitt fortsatta författarskap. Just nu jobbar jag mot målet att göra klart manuset på uppföljaren till min debut och när det är uppnått ska jag fira storstilat.

​Hitta Malin!
Instagram: www.instagram.com/malin.ulltin
Webb: www.naltaforlag.se/forfattare/malin-ulltin

Det är märkligt hur snabbt tiden går. För några dagar sedan var det januari, sedan sommarsemester ... och nu är vi plötsligt här: december, jul och nyår.

2025 har varit ett år av:

• nya bokavtal och böcker (några novellavtal, ett bokavtal och tre boksläpp – om man räknar med kommande släppet av Guldormens gåta),
• nya manus (två avslutade böcker och flera påbörjade idéer),
• nya möten (tack till alla som kommit på föreläsningar, marknader, mässor och releasefester),
• nya möjligheter (flera samarbeten och 27 uppdrag som lektör, redaktör och korrekturläsare),
• nya lärdomar (bl.a. antagen till en högskolekurs i språkriktighet).

Jag har skrivit både i med- och motvind, haft stunder av flyt och dagar när jag ifrågasatt allt. Som vanligt då, med andra ord. Nu ser jag fram emot ett 2026 där jag får fortsätta att växa och utvecklas som författare. Och jag hoppas du vill följa med på resan.

​Jag önskar dig en god fortsättning, så ses vi ett nytt år!

Det blev en fin dag på Kvinnornas julmarknad, som nästa år firar 100 år – grattis i förskott! Tack till alla som dök upp (bland annat min Skrivguiderna-kollega Sandra), köpte böcker och/eller berättade hur omtyckt en gammal bok var därhemma. Älskar att få ta del av era anekdoter! Tack också till finaste Lena Lindgård, som jag delade bord med. Vi har redan planerat att vara "bordskompisar" även under nästa års marknad. ❤️

Med det här inlägget passar jag också på att önska en fin julhelg. Oavsett om du firar eller ej, hoppas jag att du får tid att göra sådant du mår bra av. Vi ses på andra sidan långhelgen!

Här har vi då omslaget till Guldormens gåta, Portvärlden bok 2. Visst är det väl fint? Boken har release ännu i december och riktar sig till barn 9–12 år.
​
En spännande uppföljare som får läsaren att stiga in i en värld full av magi, nordiska monster och myter. En bok där sidorna vänder sig själva! 
​– @kulmedbok
​​

Jag har läst och lyssnat på många feelgoodböcker, skrivna av både kvinnor och män. Det sägs ibland att feelgood främst är en genre av och för kvinnor. Min bok "Kraschkurs" har undertiteln ”En autistisk feelgood”. Jag har alltså försökt hitta min nisch inom genren som man.

​Jag har funderat på vilka kända manliga feelgoodförfattare som finns och hur de eventuellt skiljer sig från de kvinnliga. Chat GPT nämner Nick Hornby, David Nicholls, Greame Simsion, Jonas Jonasson och Mikael Berglund. Jag har läst eller lyssnat på böcker av samtliga förutom Nicholls. Huvudpersonerna i de här böckerna är oftast män. Enligt Chat GPT finns det ofta en äventyrskoppling och humor hos de manliga författarna inom genren, och de fokuserar ofta mindre på mysiga, trygga miljöer och romantik jämfört med de kvinnliga.

Jag har lyssnat på Mikael Bergstrands fem böcker om Göran och Yogi, som inleddes med "Delhis vackraste händer". Göran är en något uttråkad medelålders man som beslutar sig för att besöka Indien. Där lär han känna Yogi, en ständig optimist och möjlighetsletare. Tillsammans ger de sig ut på diverse äventyr, till exempel en tigerjakt. När Yogi besöker Sverige ger han oförglömliga, skrattväckande perspektiv på den svenska kulturen. Manlig vänskap står i fokus, men även romantik.

Min favoritfeelgoodbok är "Projekt Rosie" av Greame Simsion. Jag skrattar med huvudpersonen Don och berörs av hans kamp för att fungera socialt. Han är troligtvis autistisk. Jag gillar att en annorlunda person får spela huvudrollen och att hans många styrkor lyfts fram. Min "Kraschkurs" skildrar en autistisk man som är mer begränsad av sina personlighetsdrag och känner sig som en katt i en värld av hundar. Ett annat exempel på annorlunda karaktärer och personliga eller kulturella krockar är Fredrik Backmans "En man som heter Ove", som ibland kallas en feelgoodroman. Kanske är det här greppet något vanligare bland manliga författare inom genren?

Jonas Jonassons "Hundraåringen" har beskrivits som en skröna – en underhållande, fantasifull och rolig berättelse. Huvudpersonen hamnar mitt i några historiska begivenheters centrum. Här är äventyrsprägeln tydlig.

Nick Hornbys "Om en pojke" upplever jag som rolig, trots att den innehåller svåra teman. Wikipedia beskriver Hornbys böcker som ”Lad lit”, en manlig motsvarighet till ”Chick lit”. Lad lit handlar ofta om vuxna killar som försöker undvika ansvar och förpliktelser, men som kastas in i situationer där de behöver förhålla sig till sådana frågor. Exempelvis förpliktande parrelationer eller att ta hand om barn. Min debutroman "Relatörerna" innehåller också en sådan tematik.

En annan populär svensk bok är Mikael Jisanders "Benny älskar baklava". Jag ser drag av Lad lit i den. Det är en rolig, ändå bitvis dramatisk, berättelse om en tystlåten man vars inrutade liv utmanas när en syrisk kvinna flyttar in i grannhuset. Både invandrartemat och frågor om liv och död påminner delvis om ”En man som heter Ove”. Båda böckerna står i feelgoodhyllan i mitt lokala bibliotek. Jag tycker mig se ett mönster med att manliga författares böcker kan betraktas som feelgood även om de innehåller mer dramatik än en del av de som är skrivna av kvinnor.

Jag frågade Chat GPT om P. G. Wodehouse räknas som feelgood. Han skrev humoristiska böcker under 1900-talet. De utspelar sig ofta i lantliga miljöer. Trots komiska komplikationer löser sig det mesta i slutändan. Chat GPT beskriver Wodehouse som en av föregångarna för dagens feelgoodgenre. Själv har jag hämtat viss inspiration från hans situationskomik, så jag kan intyga att han influerat minst en man inom genren.

De skillnader Chat GPT och jag lyckats hitta måste nog betraktas som generella tendenser och det finns många undantag. Flera manliga feelgoodböcker jag läst innehåller till exempel en del romantik, och några av de kvinnliga författarna tar upp tuffa teman innan det blir ett lyckligt eller hoppfullt slut.

Jag har märkt att jag uppskattar feelgoodböcker skrivna av mitt eget kön minst lika mycket som de som är författade av kvinnor. Baserat på kommenterar på Storytel ser det ut att vara liknande för många andra läsare; att båda de två traditionella könen främst söker igenkännande och huvudpersoner man kan identifiera sig med i feelgoodböcker. Ändå har många kvinnor skrivit kommentarer om både "Kraschkurs" och böcker av de mer kända männen som nämns ovan. Av kommentarerna att döma verkar antalet män som läser och lyssnar på kvinnliga feelgoodförfattare vara mer begränsat. Oavsett får man väl se det som berikande att olika typer av människor, bland annat av olika kön, skriver hoppfulla berättelser och bidrar till ett bredare utbud för olika smaker och behov.

​
Hitta Hans-Christian!
Instagram >> https://www.instagram.com/hanschristianhoie
Facebook >> https://www.facebook.com/hans.c.hoie
Författarcentrum Öst >> https://forfattarformedling.se/forfattare/hans-christian-hoie
Hemsida >> https://hanschristianhoie.se

Vissa teman väljer man medan andra väljer en. För mig har ensamhet alltid tillhört den sistnämnda kategorin.

Ensamhet är inte bara en känsla – det är ett tillstånd.

Vi har den självvalda ensamheten. Den där man stänger av telefonen, går ut i skogen och låter sig omfamnas av tystnaden en stund. Den där man tankar energi. Den där kreativiteten vaknar och växer.

Vi har också den ofrivilliga ensamheten. Den där man längtar efter sällskap och efter att bli sedd. Den som kan drabba en både när man de facto är ensam, men också när man är omgiven av nära och kära.

I Finland kallas ensamhet ibland för en folksjukdom. Det är därför jag skriver om den. För att den genomsyrar vårt samhälle och vår vardag. För att alla kan relatera till den. 

Litteraturen kan hjälpa till att lyfta sådant som känns svårt att tala högt om – och så länge det här temat känns relevant för mig, kommer jag att fortsätta skriva om det.

Har du ett tema du gärna läser eller skriver om?
​

Lupina Ojala är författare, förläggare och grafisk formgivare. Sedan 2013 driver hon Catoblepas förlag som enbart publicerar fantastik. Hon har skrivit fantasyböckerna om Yddrios samt det myskusliga mysteriet Purpurvinter.
​

Fantasy har varit en viktig del i mitt liv ända sedan jag som barn upptäckte bokserierna om Narnia och Prydain på det lilla lokala biblioteket där jag bodde. Då visste jag inte att det kallades fantasy men jag letade reda på fler liknande böcker och med åren upptäckte jag mängder av bra författare. Redan tidigt väcktes drömmen om att en dag skriva sådana spännande böcker om främmande världar som läsaren kunde försvinna in i för en stund. Även om jag skrev små berättelser dröjde det länge innan jag tog tag i min dröm.

I början av 2010-talet började det dyka upp små svenska fantastikförlag som till exempel Undrentide, Mörkersdottir, Affront, Swedish Zombie och Seraf (som först hette Antares). Jag skickade in noveller till flera förlag samtidigt som jag inspirerades till att starta ett eget. Alla noveller jag skickat in blev till min stora förvåning antagna. Det medförde att jag blev publicerad på andra förlag under samma tidsperiod som jag startade mitt eget.

Senhösten 2013 registrerade jag mitt bokförlag. Namnet Catoblepas förlag valdes av min son. Jag ville ha ett namn på en ovanlig mytologisk varelse och det var ett kul förslag tyckte jag. En Catoblepas är ett djur som ska finnas i Etiopien enligt Plinius som var en romersk författare. Han sammanställde en gigantisk encyklopedi i 37 volymer vid namn Naturalis historia. Enligt den är en Catoblepas ett buffelliknande djur vars blick dödar den som möter dess blick. Det är ingen som sett någon Catoblepas i modern tid och det är högst osäkert hur det egentligen ligger till med dess existens. Eftersom Plinius sammanställde alla texter själv hade han inte tid att källgranska så noga och det kan man ju förstå. Det är ett hårt jobb att skriva världens första uppslagsverk.

Redan från start bestämde jag att förlaget ska vara en biverksamhet till min firma för jag vill bara ge ut sådant som jag själv vill läsa utan pressen att kunna ta ut en lön. Men självklart var det ett mål att kunna gå med vinst och ägna åtminstone 20 % av min arbetstid åt förlaget. Eftersom jag redan var egenföretagare och jobbade med text och grafisk form hade jag de tekniska kunskaperna som behövdes.

Naturligtvis gjorde jag ändå massor med misstag de första åren. Det fanns mycket att lära som marknadsföring och hur man får ut böckerna i bokhandeln. Hur kontrakten bör utformas så det blir tydligt. Jag tänkte fel om hur mycket det egentligen kostar att ge ut en bok för det är många avgifter som ska räknas ihop. Förlaget gjorde ingen vinst så allt förlagsarbete fick jag lägga på fritiden och då försvann min egen skrivtid. Och det var ju inte tanken med förlaget.

Många gånger har jag tänkt lägga ner helt, särskilt under den långvariga period när jag hade mycket hälsoproblem och låg energi, men har nu landat i en nivå på förlaget som fungerar. Det roligaste med att vara en del av svensk fantasy är alla härliga människor som jag lärt känna och alla manus som jag fått läsa. Det har varit många spännande samarbeten och möten genom åren och jag ser fram emot fler.

Jag tycker det är viktigt att det finns smalare utgivning för de som vill läsa något annat än det som hamnar på topplistorna. Jag älskar fantasy och vi har ett vackert språk som inte uppskattas tillräckligt. Därför ville jag sprida svenska författares verk. Det var svårt i början för de flesta fantasyläsare föredrog att läsa på engelska. Nu har attityden till svensk fantasy ändrats och det är jag övertygad om beror på alla eldsjälar som lagt ner mycket arbete på att sprida bra och välskriven fantastik.

Hitta Lupina!
Författarsida >> https://lupinaojala.se
Förlagets hemsida >> https://catoblepas.se

Ibland fastnar jag när jag skriver och då behöver jag en skrivövning som känns lekfull, men som ändå tvingar mig att tänka i  nya banor.

✍️ Skrivövning: Objekt, känsla, plats

5–15 minuter, eller skriv så länge du vill.

Steg 1: Välj tre saker
– Ett föremål
– En känsla
– En plats

Du kan hitta på själv eller be någon annan bestämma åt dig. Här är ett exempel:

• Föremål: nyckel
• Känsla: ilska
• Plats: ishallen

Steg 2: Skriv en kort scen (max 300 ord)
Alla tre element ska finnas med, men undvik att använda de exakta ord du valt (exempelvis nyckel, ilska, ishallen). Läsaren ska förstå din berättelse, även om du använder dig av andra formuleringar.

​Steg 3: Läs och förvånas
Den här typen av övningar brukar ge oväntade resultat. När jag skrev min övning utgående från orden tekanna, förundran och bibliotek, så dök en helt ny karaktär upp ... en som kanske vill bli en romanfigur en dag.

Hoppas att du gillade övningen och testa den gärna!
​

Även fast jag alltid kallats språkpolis, alltid dragits till texter och alltid varit den enda i klassen med full pott på grammatikproven, var inte språkstudier ett självklart val för mig. För vad exakt skulle jag bli?

Jag valde ett brett spår för att stänga så få dörrar som möjligt; det blev en universitetsutbildning i svenska språket. Under den utbildningen lärde jag mig massor, men förutom nya kunskaper fick jag också något minst lika värdefullt – en insikt.

Jag insåg att jag ville jobba med att redigera andras texter. Inte skriva mina egna, inte lära ut svenska, inte språkforska. Jag ville redigera. Fokusera på det skrivtekniska, leta stavfel, stryka under och rätta till. Jag ville bli korrekturläsare. Det var som att jag hittat hem.

Som en skänk från ovan upptäckte jag Academy Onlines yrkesutbildning ”Certifierad korrekturläsare”, och jag behövde inte fundera länge innan jag hoppade på. Men när jag under studierna googlade på korrekturjobb började jag förstå att få i dag anställs som korrekturläsare. Jobb finns, men sällan via en fastanställning. Då kom tvivlet. Hur skulle jag i så fall kunna arbeta som korrare?

Efter lite research förstod jag att det enklaste sättet att jobba med korrekturläsning nu för tiden är att frilansa. Det fick inte direkt tvivlet att försvinna, snarare växa sig starkare. För jag hade ju aldrig frilansat förut. Jag hade aldrig ens sett mig själv som någonting annat än anställd. Ett frilansliv lät alldeles för otryggt för en trygghetsnarkoman som mig. Men jag insåg också att om jag ville tjäna pengar på det jag älskar behövde jag utmana mig själv. Så jag bestämde mig för att testa.

Det första steget blev att söka information om hur man kommer i gång som frilansare. Då lärde jag mig bland annat att det finns så kallade egenanställningsföretag som man kan ta hjälp av för att fakturera sina kunder. Det betyder alltså att man inte ens måste starta eget bolag. Allt visade sig vara enklare än jag förväntat mig, och nu började tvivlet äntligen försvinna. Jag skulle faktiskt kunna lyckas med det här. Det enda jag behövde göra var att skapa en webbplats (vilket också är lättare än man tror), och sen återstod bara att mejla runt till företag som jag trodde behövde min tjänst. Sagt och gjort, och vips så var jag en eftertraktad korrekturläsare!

Sedan dess har kurvan fortsatt uppåt. Efterhand lärde jag mig att det finns massa fler sätt att visa upp sina tjänster till potentiella kunder, till exempel via frilansplattformar. Fiverr är ett exempel. På fiverr.com är du sökbar och kan bli kontaktad av företag eller privatpersoner som letar efter just korrekturläsare. På den plattformen når man också lätt ut till kunder utanför Sverige. Tänk till exempel hur många icke-svenskspråkiga som behöver hjälp att kontrollera ifall webbplatsen de översatt till svenska är korrekt. Möjligheterna för oss är nästan oändliga.

I dag älskar jag min vardag – att få jobba hemifrån, eller varifrån som helst, med det jag gillar mest av allt. Att få styra över min egen tid, ta sovmorgon om jag behöver och kunna arbeta liggandes i soffan är en lyx. Men det är inte en ouppnåelig lyx. Det kan bli din vardag också. Är du noggrann och ogillar särskrivningar har du perfekta förutsättningar att bli en uppskattad korrekturläsare. Tänk att kunna livnära dig på alla stavfel du hittar. Vill du verkligen tacka nej till det?

Hitta Pernilla!
Hemsida >> contentcorrect.se
Instagram >> instagram.com/blikorrekturlasare
Linkedin >> linkedin.com

Jag älskar recensioner, både negativa och positiva sådana. En recension innebär ju att någon läst mina böcker!

Ska jag vara riktigt ärlig, är det så klart inte jättekul att läsa de negativa. Den typen av recensioner har en tendens att fastna i huvudet på ett helt annat sätt än de positiva, även om de positiva oftast är i majoritet. Det här är så klart något jag behövt och behöver jobba på. När du är en författare, så tillhör texten inte längre dig efter att du släppt den lös i världen. Då blir den läsarnas och läsarna har rätt att tycka precis vad de vill om det du skrivit!

När jag läser en recension i dag, min eller någon annans, påminner jag mig om att den är färgad av sådant som humör, smak och förväntan. Jag gläds åt all positiv feedback, tar till mig klok och konstruktiv kritik, och accepterar eventuella negativa omdömen. Ibland ler jag också en smula, som när jag stöter på recensioner motsvarande den du ser i bilden härunder. Inte ens Stonehenge har klarat sig utan dåliga betyg ...

När jag blev inbjuden för att tala på SkrivaScenen under årets bokmässa blev jag ombedd att ge mitt bästa råd till andra som skriver. Den sortens fråga ställs ofta till författare, författardrömmar är trots allt vanliga och vi är många som skriver. Jag har själv hunnit ge flera olika tips och råd i diverse intervjuer: allt från att skaffa sig boken Svenska skrivregler och hålla sig till vad som står däri (den ligger på mitt skrivbord när jag skriver detta) till hur viktigt det är att agera ut rörelser för att säkerställa att de faktiskt går att utföra. Jag står fast vid dessa tips, och trodde att det var något sådant jag skulle säga för att avsluta scensamtalet på Bokmässan.

Eftersom jag är författare kan jag inte motstå frestelsen att ta till lite förebådande här: så blev det alltså inte. När jag väl stod (nåja, satt) på scenen där i Göteborg var det något helt annat jag kände att jag behövde förmedla till åhörarna, där åtminstone några var aspirerande författare. Men låt oss backa bandet. Effektiva narrativ ska inte vara en kronologisk redogörelse för vad som hänt – betänk den totala avsaknaden av spänning i ett förskolebarns berättelse om sin dag ”och sen åt vi och sen var det vila och sen gick vi ut” – och fördröjning är ett av författarens mest användbara verktyg.

Innan jag åkte till Bokmässan befann jag mig i ett annat sammanhang som samlade skrivande personer, en festival där jag deltog även förra året. Då var en av höjdpunkterna när en av deltagarna frågade en litterär agent vad hon läst och uppskattat mest nyligen. Agenten sken upp, som bokälskare gör när de får prata om böcker, och berättade om en för mig dittills okänd bok: ”En kvinna tar in på ett hotell för att ta sitt liv. När hon checkar in visar det sig att alla andra gäster på hotellet tillhör ett bröllopssällskap, och när kvinnan ska åka upp till sitt rum ber bruden henne hålla hissen. Det gör hon inte, och när bruden sticker in armen för att hindra att hissdörrarna stängs hamnar den i kläm. Under den efterföljande hissfärden går det upp för bruden att kvinnan inte är en av hennes gäster, och att hon dessutom ämnar avsluta sitt liv, vilket bruden inte tänker acceptera.”

Efter att ha fått höra denna fantastiska premiss införskaffade och läste jag boken (The Wedding People, som numera finns utgiven på svenska som Bröllopsgästerna) genast, och det blev en av fjolårets bästa läsupplevelser för min del. Sedan dess är detta mitt bästa trick i möten med andra bokmänniskor, att fråga vad de läst och uppskattat mest nyligen. När jag ställde frågan till en av årets deltagare blev svaret dock: ”Jag läser inte.” Chocken måste ha stått att läsa i mitt ansikte, för hen fortsatte: ”Jag fokuserar på mitt skrivande, och då läser jag inte alls. Jag vill inte bli influerad.”

Tyvärr är detta varken första eller enda gången jag hört folk som skriver uttrycka den här sortens hållning, och jag har tänkt att det här är något vi lägger bort tillsammans med rädslor om att någon ska ”sno” ens idéer när vi börjar ägna oss åt skrivandet på allvar. Men när jag kom till Bokmässan och fick höra samma sorts tankegångar från några författarkollegor var det min tur att bli lika bestört som bruden i Bröllopsgästerna när hon står med sin skadade arm i hissen och får höra hur den okända kvinnan på hennes bröllopshelg tänker avsluta sitt liv under festligheterna. ”Jag läser bara [min egen genre]” påstod en, och ”Det skrivs så mycket dålig [genre] i Sverige” hävde en annan ur sig. Givetvis är inte allt som skrivs bra, och framför allt, allt som skrivs passar inte alla. Vi har preferenser, och det är inget fel med det. Själv har jag svårt att läsa om våld mot kvinnor, barn och queers i underhållningssyfte. Men jag läser ändå alla möjliga genrer, inklusive skräck, för läsandet är författarens bästa kompetensutvecklingsknep. Och för egen del tycker jag ofta att jag lär mig mest när jag läser sådant som skiljer sig från det jag själv skriver. I min engelskspråkiga skrivgrupp har jag workshoppat fantastik och testläst essäer, och mina vänner på olika håll i världen har gjort sitt bästa för att hänga med i svängarna när jag försöker förklara perspektivet hos mina karaktärer som växer upp som barn till invandrare i Sverige och hur midsommartraditionerna ser ut hos oss.

Så, vad blev mitt råd när jag satt på SkrivaScenen? Att läsa, givetvis. Och göra det vitt och brett. Jag berättade för åhörarna om en annan bok som bjöd på en fin läsupplevelse förra året, Anna Jakobsson Lunds Koboltsfären – en rymdrodeo. Verkligen inte ”min” genre, för även om jag skriver i olika genrer håller sig mina karaktärer alltid på jorden. Skrivande är kommunikation, trots allt, och att skriva utan att läsa är som att stå och skrika ut i rymden.

Hitta Ildikó!
Instagram >> instagram.com/ildikofritzwriter
Karat förlag >> karatforlag.se/forfattare/ildiko-fritz
Författarförmedlingen >> forfattarformedling.se/forfattare/ildiko-fritz

Nu i oktober deltog jag i en tematräff för kvinnor vid Korsholms vuxeninstitut. Ungefär 25 personer dök upp för att lyssna och diskutera, och jag är väldigt tacksam över min inbjudan. Under träffen berättade jag om mitt författarskap och föreläste på temat "att skriva om starka kvinnor, vikten av representation". Jag lyfte bland annat olika slags styrkor, negativa och positiva, med hjälp av citat ur mina böcker. Och hur viktigt det är för läsare att få möjlighet att känna igen sig i bokens värld.

Tack ​Korsholms vuxeninstitut som arrangerade!

Att skriva historiskt är på tok för svårt! Har du tänkt så? Det gjorde jag. Men när jag fick upp ögonen för den gamla yllefabriken i min hemstad kunde jag inte motstå att prova. Jag såg helt enkelt karaktärerna alldeles för tydligt framför mig. Jag visste från början inte vilken tid jag skulle placera dem i, eftersom fabriken mullrat på Söder i Kristianstad under många årtionden. Först när jag hittade en gammal karta över staden från 1905 bestämde jag mig. Det året var perfekt! Ju mer jag hittade att läsa om sådant som inträffat i Sverige det året, desto mer självklart blev det.

Den absolut vanligaste reaktionen jag har fått när jag nämnt att min debutroman utspelar sig 1905 är att det måste vara jättesvårt med all research. Svaret är både ja och nej.

Om jag börjar med varför svaret är nej så hänger det ihop med att jag är utbildad journalist och har arbetat som det i mer än tio år. Därmed har jag en viss vana av att göra research. Jag är också född med en inneboende nyfikenhet, som förmodligen var det som fick mig att vilja bli journalist. Lägg sedan till att jag arbetat som radiojournalist på P4 vilket har gjort mig till det jag kallar P4-skolad. Kort och gott betyder det att jag har övat upp min förmåga att lyckas bli intresserad av allt. I det här fallet behövde jag inte ens anstränga mig.

Men svaret är också ja. Det är utmanande med research men jag vill samtidigt hävda att alla typer av skönlitterärt skrivande kräver att man gör research. Man måste alltid ta reda på saker för att kunna beskriva dem på ett trovärdigt sätt. Det spelar ingen roll om romanen ska handla om att tävla i dressyr, MMA, livet på landet eller om att vara student på ett specifikt universitet. Naturligtvis har man som författare en del förkunskaper om vissa ämnen som gör det lättare att skriva om just dem, men även om det är så finns det ofta saker som måste kollas upp. Det kluriga med att skriva om en tid man inte upplevt är att det där grävandet där man står blir lite svårare, men inte omöjligt.

Jag tänkte dela med mig lite av hur jag arbetat med research när jag skrivit min debutroman:

• En bra början är att läsa vad andra skrivit om den tiden du vill förlägga din berättelse i. På biblioteket i min stad finns en lokalhistorisk avdelning som jag haft god nytta av.
• Leta i arkiv. Det låter kanske svårt men både kommuner och museer har arkiv och de som jobbar där brukar vara väldigt hjälpsamma, det är i alla fall min erfarenhet. Det finns dessutom många arkiv som är tillgängliga på nätet med exempelvis bilder. Kan du inte läsa den gamla snirkliga texten? Återigen, fråga om hjälp!
• Din lokaltidning har kanske funnits så länge att material från den tiden du är intresserad av finns antingen digitaliserat eller på mikrofilm. Där kan man hitta mycket spännande.
• Leta upp vilka museer som finns som berör det ämne eller den plats du intresserat dig för. Du kan inte ana vilka obskyra intressen andra människor har haft innan dig. Själv har jag som journalist besökt både ett cirkusmuseum och ett kannibalmuseum utan att ens behöva lämna Skåne. De hade jag i och för sig ingen särskild nytta av medan jag skrev Yllans snillrika systrar, men man vet aldrig när de kan komma till pass. En medarbetare på ett textilmuseum kom däremot med många värdefulla inspel till min bok.
• Var nyfiken och hör dig för. Kanske finns det andra som levt under den tiden du vill skriva om eller varit på den platsen som du vill förlägga din handling till. Intervjua dem! Det kan låta läskigt men människor vill gärna berätta om sådant de varit med om och saker de är experter på.
• Prova! Bara börja och testa dig fram! Men tänk också på att begränsa dig. Det är lätt att gå vilse i arkiven bland allt spännande du hittar. Det gäller ju att hinna skriva också.

​
Behöver man då vara journalist för att kunna göra research? Där är mitt svar definitivt nej. Behöver man vara nyfiken? Ja! Med nyfikenhet kommer man långt. Det gäller oavsett om du filar på en historisk roman eller en berättelse som utspelar sig i nutid.