Jag älskar recensioner, både negativa och positiva sådana. En recension innebär ju att någon läst mina böcker!

Ska jag vara riktigt ärlig, är det så klart inte jättekul att läsa de negativa. Den typen av recensioner har en tendens att fastna i huvudet på ett helt annat sätt än de positiva, även om de positiva oftast är i majoritet. Det här är så klart något jag behövt och behöver jobba på. När du är en författare, så tillhör texten inte längre dig efter att du släppt den lös i världen. Då blir den läsarnas och läsarna har rätt att tycka precis vad de vill om det du skrivit!

När jag läser en recension i dag, min eller någon annans, påminner jag mig om att den är färgad av sådant som humör, smak och förväntan. Jag gläds åt all positiv feedback, tar till mig klok och konstruktiv kritik, och accepterar eventuella negativa omdömen. Ibland ler jag också en smula, som när jag stöter på recensioner motsvarande den du ser i bilden härunder. Inte ens Stonehenge har klarat sig utan dåliga betyg ...

När jag blev inbjuden för att tala på SkrivaScenen under årets bokmässa blev jag ombedd att ge mitt bästa råd till andra som skriver. Den sortens fråga ställs ofta till författare, författardrömmar är trots allt vanliga och vi är många som skriver. Jag har själv hunnit ge flera olika tips och råd i diverse intervjuer: allt från att skaffa sig boken Svenska skrivregler och hålla sig till vad som står däri (den ligger på mitt skrivbord när jag skriver detta) till hur viktigt det är att agera ut rörelser för att säkerställa att de faktiskt går att utföra. Jag står fast vid dessa tips, och trodde att det var något sådant jag skulle säga för att avsluta scensamtalet på Bokmässan.

Eftersom jag är författare kan jag inte motstå frestelsen att ta till lite förebådande här: så blev det alltså inte. När jag väl stod (nåja, satt) på scenen där i Göteborg var det något helt annat jag kände att jag behövde förmedla till åhörarna, där åtminstone några var aspirerande författare. Men låt oss backa bandet. Effektiva narrativ ska inte vara en kronologisk redogörelse för vad som hänt – betänk den totala avsaknaden av spänning i ett förskolebarns berättelse om sin dag ”och sen åt vi och sen var det vila och sen gick vi ut” – och fördröjning är ett av författarens mest användbara verktyg.

Innan jag åkte till Bokmässan befann jag mig i ett annat sammanhang som samlade skrivande personer, en festival där jag deltog även förra året. Då var en av höjdpunkterna när en av deltagarna frågade en litterär agent vad hon läst och uppskattat mest nyligen. Agenten sken upp, som bokälskare gör när de får prata om böcker, och berättade om en för mig dittills okänd bok: ”En kvinna tar in på ett hotell för att ta sitt liv. När hon checkar in visar det sig att alla andra gäster på hotellet tillhör ett bröllopssällskap, och när kvinnan ska åka upp till sitt rum ber bruden henne hålla hissen. Det gör hon inte, och när bruden sticker in armen för att hindra att hissdörrarna stängs hamnar den i kläm. Under den efterföljande hissfärden går det upp för bruden att kvinnan inte är en av hennes gäster, och att hon dessutom ämnar avsluta sitt liv, vilket bruden inte tänker acceptera.”

Efter att ha fått höra denna fantastiska premiss införskaffade och läste jag boken (The Wedding People, som numera finns utgiven på svenska som Bröllopsgästerna) genast, och det blev en av fjolårets bästa läsupplevelser för min del. Sedan dess är detta mitt bästa trick i möten med andra bokmänniskor, att fråga vad de läst och uppskattat mest nyligen. När jag ställde frågan till en av årets deltagare blev svaret dock: ”Jag läser inte.” Chocken måste ha stått att läsa i mitt ansikte, för hen fortsatte: ”Jag fokuserar på mitt skrivande, och då läser jag inte alls. Jag vill inte bli influerad.”

Tyvärr är detta varken första eller enda gången jag hört folk som skriver uttrycka den här sortens hållning, och jag har tänkt att det här är något vi lägger bort tillsammans med rädslor om att någon ska ”sno” ens idéer när vi börjar ägna oss åt skrivandet på allvar. Men när jag kom till Bokmässan och fick höra samma sorts tankegångar från några författarkollegor var det min tur att bli lika bestört som bruden i Bröllopsgästerna när hon står med sin skadade arm i hissen och får höra hur den okända kvinnan på hennes bröllopshelg tänker avsluta sitt liv under festligheterna. ”Jag läser bara [min egen genre]” påstod en, och ”Det skrivs så mycket dålig [genre] i Sverige” hävde en annan ur sig. Givetvis är inte allt som skrivs bra, och framför allt, allt som skrivs passar inte alla. Vi har preferenser, och det är inget fel med det. Själv har jag svårt att läsa om våld mot kvinnor, barn och queers i underhållningssyfte. Men jag läser ändå alla möjliga genrer, inklusive skräck, för läsandet är författarens bästa kompetensutvecklingsknep. Och för egen del tycker jag ofta att jag lär mig mest när jag läser sådant som skiljer sig från det jag själv skriver. I min engelskspråkiga skrivgrupp har jag workshoppat fantastik och testläst essäer, och mina vänner på olika håll i världen har gjort sitt bästa för att hänga med i svängarna när jag försöker förklara perspektivet hos mina karaktärer som växer upp som barn till invandrare i Sverige och hur midsommartraditionerna ser ut hos oss.

Så, vad blev mitt råd när jag satt på SkrivaScenen? Att läsa, givetvis. Och göra det vitt och brett. Jag berättade för åhörarna om en annan bok som bjöd på en fin läsupplevelse förra året, Anna Jakobsson Lunds Koboltsfären – en rymdrodeo. Verkligen inte ”min” genre, för även om jag skriver i olika genrer håller sig mina karaktärer alltid på jorden. Skrivande är kommunikation, trots allt, och att skriva utan att läsa är som att stå och skrika ut i rymden.

Hitta Ildikó!
Instagram >> instagram.com/ildikofritzwriter
Karat förlag >> karatforlag.se/forfattare/ildiko-fritz
Författarförmedlingen >> forfattarformedling.se/forfattare/ildiko-fritz

Nu i oktober deltog jag i en tematräff för kvinnor vid Korsholms vuxeninstitut. Ungefär 25 personer dök upp för att lyssna och diskutera, och jag är väldigt tacksam över min inbjudan. Under träffen berättade jag om mitt författarskap och föreläste på temat "att skriva om starka kvinnor, vikten av representation". Jag lyfte bland annat olika slags styrkor, negativa och positiva, med hjälp av citat ur mina böcker. Och hur viktigt det är för läsare att få möjlighet att känna igen sig i bokens värld.

Tack ​Korsholms vuxeninstitut som arrangerade!

Att skriva historiskt är på tok för svårt! Har du tänkt så? Det gjorde jag. Men när jag fick upp ögonen för den gamla yllefabriken i min hemstad kunde jag inte motstå att prova. Jag såg helt enkelt karaktärerna alldeles för tydligt framför mig. Jag visste från början inte vilken tid jag skulle placera dem i, eftersom fabriken mullrat på Söder i Kristianstad under många årtionden. Först när jag hittade en gammal karta över staden från 1905 bestämde jag mig. Det året var perfekt! Ju mer jag hittade att läsa om sådant som inträffat i Sverige det året, desto mer självklart blev det.

Den absolut vanligaste reaktionen jag har fått när jag nämnt att min debutroman utspelar sig 1905 är att det måste vara jättesvårt med all research. Svaret är både ja och nej.

Om jag börjar med varför svaret är nej så hänger det ihop med att jag är utbildad journalist och har arbetat som det i mer än tio år. Därmed har jag en viss vana av att göra research. Jag är också född med en inneboende nyfikenhet, som förmodligen var det som fick mig att vilja bli journalist. Lägg sedan till att jag arbetat som radiojournalist på P4 vilket har gjort mig till det jag kallar P4-skolad. Kort och gott betyder det att jag har övat upp min förmåga att lyckas bli intresserad av allt. I det här fallet behövde jag inte ens anstränga mig.

Men svaret är också ja. Det är utmanande med research men jag vill samtidigt hävda att alla typer av skönlitterärt skrivande kräver att man gör research. Man måste alltid ta reda på saker för att kunna beskriva dem på ett trovärdigt sätt. Det spelar ingen roll om romanen ska handla om att tävla i dressyr, MMA, livet på landet eller om att vara student på ett specifikt universitet. Naturligtvis har man som författare en del förkunskaper om vissa ämnen som gör det lättare att skriva om just dem, men även om det är så finns det ofta saker som måste kollas upp. Det kluriga med att skriva om en tid man inte upplevt är att det där grävandet där man står blir lite svårare, men inte omöjligt.

Jag tänkte dela med mig lite av hur jag arbetat med research när jag skrivit min debutroman:

• En bra början är att läsa vad andra skrivit om den tiden du vill förlägga din berättelse i. På biblioteket i min stad finns en lokalhistorisk avdelning som jag haft god nytta av.
• Leta i arkiv. Det låter kanske svårt men både kommuner och museer har arkiv och de som jobbar där brukar vara väldigt hjälpsamma, det är i alla fall min erfarenhet. Det finns dessutom många arkiv som är tillgängliga på nätet med exempelvis bilder. Kan du inte läsa den gamla snirkliga texten? Återigen, fråga om hjälp!
• Din lokaltidning har kanske funnits så länge att material från den tiden du är intresserad av finns antingen digitaliserat eller på mikrofilm. Där kan man hitta mycket spännande.
• Leta upp vilka museer som finns som berör det ämne eller den plats du intresserat dig för. Du kan inte ana vilka obskyra intressen andra människor har haft innan dig. Själv har jag som journalist besökt både ett cirkusmuseum och ett kannibalmuseum utan att ens behöva lämna Skåne. De hade jag i och för sig ingen särskild nytta av medan jag skrev Yllans snillrika systrar, men man vet aldrig när de kan komma till pass. En medarbetare på ett textilmuseum kom däremot med många värdefulla inspel till min bok.
• Var nyfiken och hör dig för. Kanske finns det andra som levt under den tiden du vill skriva om eller varit på den platsen som du vill förlägga din handling till. Intervjua dem! Det kan låta läskigt men människor vill gärna berätta om sådant de varit med om och saker de är experter på.
• Prova! Bara börja och testa dig fram! Men tänk också på att begränsa dig. Det är lätt att gå vilse i arkiven bland allt spännande du hittar. Det gäller ju att hinna skriva också.

​
Behöver man då vara journalist för att kunna göra research? Där är mitt svar definitivt nej. Behöver man vara nyfiken? Ja! Med nyfikenhet kommer man långt. Det gäller oavsett om du filar på en historisk roman eller en berättelse som utspelar sig i nutid.

Den sjätte oktober föreläser jag på temat starka kvinnor i Korsholms bibliotek, tillfället ordnas av Korsholms vuxeninstitut. Jag ser oerhört mycket fram emot den här träffen och hoppas att deltagarna ska få något att tänka på.

Vill du boka mig för ett författarbesök eller en föreläsning? Här hittar du mer info.
​

Att bli utgiven är magiskt, men det är också väldigt slitigt ... och ibland totalt förvirrande. Här är några saker jag önskar att jag vetat innan jag blev utgiven:

🧾 Jobbet börjar när du blir antagen. Trodde du att du var klar efter att du skickat in ditt manus, tagit dig igenom nålsögat och skrivit på ett avtal? Nehepp! Nu ska texten finslipas tillsammans med redaktör och, slutligen, korrekturläsare. Du kommer vara spytrött på ditt manus innan det är klart för tryck, men det är värt det. All redigering förvandlar texten från en kolbit till en diamant.

📣 Boken säljer inte sig själv. Dagens författare arbetar själva aktivt med att marknadsföra sina böcker (detta gäller även författare utgivna på stora, traditionella förlag). Du kan öka din boks synlighet genom sådant som annonser, (bok)mässor, författarbesök och sociala medier m.m. Bonustips! Skaffa gärna en egen hemsida.

💬 Folk kommer ha åsikter. Inte bara om boken, utan om titeln, omslaget, genren, språket – ibland till och med om dig. Det gäller att lära sig att inte ta saker personligt.

⏳ Det kommer kanske inte kännas som du trott – och det är okej. För många är författarskapet en dröm, men det är också ett arbete. Jag trodde att jag skulle känna mig "klar" när min första bok blev publicerad. I stället hade jag redan siktet inställt på något nytt. Bonustips! Kom ihåg att stanna upp och fira dina framgångar, även om du behöver arbeta med nästa projekt.
​
Hoppas att du har nytta och glädje av de här tipsen! Själv är jag tacksam för varje dag jag får skriva. Det spelar ingen roll hur stressigt och svettigt det ibland känns – jag älskar att vara författare!
​

Det går att jämföra ett ofärdigt bokprojekt med att ha en katt. Ingen annan än kattägaren är fullt så taggad på att prata om sin katt, se på bilder av katten eller höra vad den haft för sig. Om jag hade en katt skulle jag visa bilder för vissa entusiaster, acceptera att alla inte är intresserade och stå fast vid att min katt är något alldeles särskilt. På samma sätt är det med mitt nuvarande bokprojekt. Jag kan prata om det hur länge som helst, men det ligger också på mig att förstå att inte alla vill delta i en diskussion om olika typer av berättarperspektiv. Vilket måste få vara okej. I likhet med en kattägare behöver jag ha förståelse för att ingen annan är lika intresserad av min text som jag är. Vissa skrivarnördar tycker det är givande att testläsa ofärdiga texter, men dessa personer är sällsynta. Det tog ett tag för mig att inse detta.
 
När jag började skriva noveller för några år sedan ville jag visa upp min text för alla jag kände. Flera av mina vänner sade ja till att läsa, jag skickade över dokumentet och väntade spänt. Ofta möttes mejlen av tystnad, många glömde bort att läsa eller hade fullt upp med annat. De som faktiskt läste tog enligt mig på tok för lång tid på sig! Jag hann rentav få tvångstanken att min novell kanske var så pass dålig att vissa av mina vänner inte kunde förmå sig att säga något alls. För vad går ens att säga om något som är otroligt dåligt skrivet? Då det var min första novell kändes det heller inte särskilt självklart att jag ens borde skriva en till.
 
Innan jag började skriva prosa tävlade jag i poetry slam. Då kunde jag läsa upp en dikt på tre minuter för en kompis och be om feedback. "Testlyssnande" av slamdikter går fort. Under skrivandet av en bok finns ingen poetry slam-publik. Bytet från poesi till prosa betydde alltså att steget från idé till något jag kan visa upp för andra blev längre. Bekräftelsen kommer mer sällan. Det är heller inte alla som vill läsa ett första bokutkast inklusive stavfel, platta karaktärer och stora hål i handlingens logik. Det kan till och med vara svårt för andra att se textens potential, eller för den delen njuta av läsningen. Därför är testläsarnas insats så värdefull! Dessa kämpar är beredda att vada igenom min prosa och vaska fram det som är bra. Jag försöker vårda dem genom att ha en realistisk tidsram och se till att de har orken att hjälpa när de tackat ja. En mer realistisk förväntan på hur många som vill testläsa boken har gjort att jag har vett att uppskatta de som faktiskt vill det. Testläsarkämparna hjälper mig att utveckla texten och ger mig så pass mycket bekräftelse att jag orkar fortsätta.
 
Bokprojektet jag nämnde i början av inlägget är nu inne på sitt tredje år och fjärde utkast, vilket gett mig gott om utrymme att fundera på vad fan jag håller på med. Skrivandet kan kännas ensamt ibland och det är lätt för mig att tvivla på min riktning med boken. Om vi ska återgå till kattmetaforen, så är det jag och ingen annan som har ansvar för katten. Även när kattstackaren i fråga har diarré och skriker hela nätterna. Jag har behövt odla min magkänsla för vad jag själv tycker är bra och ta egna beslut om bokens framtid. Missförstå mig rätt, jag tycker om det jag skriver. Men innan min bok är bra nog att möta världen, gör jag mitt bästa för att älska den som jag skulle älska en ålderstigen katt: ovillkorligt och utan att förvänta mig att någon annan ska förstå. Ingen är fullt så intresserad av min ofärdiga bok som jag är och det är okej.
​

Hitta Anna!
Instagram >> instagram.com/andraannaspoesi
Facebook>>  facebook.com/AndraAnnasPoesi

Det finns anteckningsblock, pennor och tangentbord. Mappsystem och skrivprogram. Och så finns det … allt det andra. De där små, udda sakerna som tekniskt sett inte har något med själva skrivandet att göra – men som jag behöver för att orka och fungera.

Här är några saker jag inte klarar mig utan:

☕ Pulverkaffe
Jag vet, det låter inte direkt glamoröst. Men ska jag dricka kaffe, så fungerar pulverkaffe av någon anledning bäst för min känsliga mage. Och så inbillar jag mig att det ger mig någon typ av fokus.

🟠 Fasciabollen
Brutal men välbehövlig. Jag använder den snudd på varje kväll innan jag gör mina ryggövningar. Utan min lilla boll hade jag nog säckat ihop totalt, rent fysiskt. 

🌾 Vetedynan
Om mina axlar kunde tala, skulle de antagligen sjunga en tacksång till min vetedyna. Enkel och effektiv värmeterapi för en skröplig författarkropp.

Och såklart:

🐾 Hundarna.
De bidrar både med pepp, när jag känner att jag behöver en endorfinkick, och motion, som motvikt till det stillasittande författarlivet.

Har du saker du behöver?
​

Elisabeth Berglund är författare till fantasyserien De Tio Världarna. Hittills har tre böcker publicerats – Eldbarnet, Tidens hjärta och Stjärnekronan - och det är två böcker till planerade i serien. I år, 2025, kommer även The Fire Child som är den engelska översättningen av Eldbarnet.

Vad är en Bokmässa i Göteborg? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, och dötrist och tråkig och alldeles ... alldeles underbar!

Visst är vi många som likt Askungen stirrat ut genom fönstret och drömt om den stora Bokmässan. Alla verkar vara på plats när man läser sociala medier. Flödet fylls av scenprogram, signeringar och mingel. Åh, så roligt att få vara med där!

Det första man upptäcker är så klart att det är dyrt. Resa, boende, inträde och pratar vi dessutom egen monter så drar det snabbt i väg. Mitt råd är att samarbeta. Hitta några att dela kostnaderna med.

Min första Bokmässa var 2022. Då hade jag nyss kommit ut med min debutroman Eldbarnet. Jag var helt grön i sammanhanget och var bara där en dag, på fredagen. Tack vare att jag var medlem i Fantastikbokklubben fick jag en tid för signering mellan 13:30-14:30. Det var otroligt roligt att få stå där som författare med sin egen bok i handen och jag fick även prova på att hjälpa till i montern som Sten Rosendahl, Mattias Olsson och Linda Andersson delade på. Jag kommer alltid att minnas deras
generositet och goda råd. De lärde mig att vi författare hjälps åt, tillsammans är vi starka.

Vid Bokmässan 2023 var jag nu författare till två böcker med Tidens hjärta som kom samma höst. Det året gick jag en marknadsföringskurs för författare, och arrangören Ann Ljungberg drog ihop en monter på 2x4 meter som hon döpte till Bokfesten. Vi var ungefär 20 författare som delade på kostnaden och därmed blev det väldigt överkomligt. Ann hade dessutom samarbete med montern bredvid så i stället för en vägg emellan oss blev det en lägre bokhylla och en liten plats för högtalare. Detta vann alla på då montrarna kändes mycket större. Visst blev det lite trångt med så många personer, men det löste vi med ett schema så att vi inte var där mer än max 5 på en gång. Runt väggarna stod bokhyllor och vi hade alla varsin affisch i samma storlek så att alla syntes lika mycket. Dessutom kom högtalaren till användning. Vi talade om våra böcker och monterprogrammet fanns med på Bokmässans hemsida. Jag hade tidigare under året vunnit Selmapriset för min bok Eldbarnet. Därför satsade jag lite extra och köpte mig en tid på en av scenerna vilket var spännande. Det blev en hektisk mässa. I och med att vi var många så fanns det inte plats att sätta sig ner i montern och ta en paus, för att vila fick man leta reda på någon av de få sittplatser som finns på caféerna. Efteråt var jag helt slut, men oj vad roligt det var. Jag träffade så många trevliga och roliga personer och när författaren Stefan Eriksson sista dagen frågade om jag ville dela monter med honom och en till nästa år så tackade jag ja!

Med en tredje bok, Stjärnekronan, rykande färsk från tryckeriet blev Bokmässan 2024 en storsatsning för min del. Stefan Eriksson, Stefan Dahlström och jag delade på en monter som låg nära SF-bokhandelns monter, i det som kallades Fantastikgränd. Vi var mycket nöjda med vår placering och inredningen blev riktigt fin, ett podium med en mäktig tron och väggarna klädda med tyg i en behagligt grön ton. Vad skulle vi ha tronen till? Ja, den var förstås tjusig, men det går ju inte att bara ha den utan att använda den. Vi frågade Fantasykanalen som brukar gå runt och intervjua författare om de ville genomföra intervjuerna på vår tron och de sa ja! Fredagen blev fullbokad med intervjuer och efter varje intervju drog vi fram ett bord där författaren fick stå och signera sin bok. Det blev liv och rörelse i montern precis som vi hade önskat. Just det här året var det ett mycket speciellt tema under mässan, nämligen Tema Sápmi. Från samiskt håll var författarföreningen Tjállegoahte arrangör och där är jag medlem. Inför mässan sydde jag en riktig färgglad festkolt och min dotters lärare i samiska myntade ett nytt uttryck när han fick se oss – fantasysamer! Min dotter följde med som hjälp eftersom jag även skulle arbeta i den stora samiska montern och sälja böcker vid bokbordet. I och med temat fick jag även vara med på en av de stora scenerna under torsdagen. Föreningen Norden Sverige och Islands ambassad anordnade ett talkshowprogram som de kallade Café Norden, och eftersom Ann-Sophie Zethson Länta och jag hade översatt en medeltida isländsk saga till lulesamiska så passade det perfekt att jag var med där. Tänk att få vara en av gästerna tillsammans med deckardrottningen Yrsa Sigurðardóttir, filmregissören Erlingur Óttar Thoroddsen, vinnaren i svenska Idol 2021 Birkir Blær och Islandskännaren, översättaren och språkforskaren John Swedenmark. Det var fantastiskt!

Och nu kommer jag till det råd jag vill ge – våga fråga! Kanske kommer någon och frågar om du vill vara med någonstans, eller signera, men räkna inte med det. Har din bok ett förlag som har en monter? Be att få en tid för signering. Håll ögon och öron öppna. Det var så jag fick vara med på den stora talkshowen. Arrangören tyckte att jag och min lilla bok passade klockrent med kombinationen samiskt och isländskt.

Så ser du ett sammanhang där du och det du skriver passar in, fråga om det finns ett litet hörn för dig med. Visst får man nej många gånger, men ibland blir det fullträff.

Nu ser jag fram emot Bokmässan 2025. Den här gången är den nya boken för året The Fire Child - min debutroman Eldbarnet översatt till engelska av den prisbelönta översättaren Annie Prime.

Just det, om ni är med i Författarförbundet så går ni in gratis. Det kan vara bra att komma ihåg. Hoppas vi ses!

Det finns dagar då skrivandet känns som att försöka tälja bokstäver ur fruset trä. När det händer kan det hjälpa att söka tröst i peppande skrivcitat. Här är några av mina favoriter:

🖋️ ”You can’t edit a blank page.” – Nora Roberts
Det här citatet påminner mig om att en råtext inte behöver vara vacker. Den behöver bara finnas. Och det räcker med ett ord ... sedan ett till ... och ett till. Plötsligt skriver du!

🖋️ ”Skriv först, döm sedan.” – okänd
Ett mantra jag upprepar när självkritiken försöker lägga krokben för mig. Första utkast får vara röriga. Det är i redigeringen själva finputsningen sker.

🖋️ ”We do not write in order to be understood; we write in order to understand.” – C. S. Lewis
Jag fullkomligt älskar det här citatet! Det påminner mig om att skrivandet är en resa, ett sätt att utforska världen.
​
Har du egna citat du återvänder till när tvivlet knackar på?

En dag när jag arbetade som smådjursveterinär använde en kund uttrycket ”hon den där lilla med den runda frisyren”. Det blev starten på idén till att skriva böcker för barn som handlar om veterinärbesök.

Först var det bara ett roligt samtalsämne och jag testade att skissa upp små bilder med vad som skulle kunna hända i boken. Sedan kom vardagen ikapp och skissen stoppades ner i en byrålåda. I många år. Men trots att skissen var undanstoppad så fortsatte idén ändå att gro någonstans i bakhuvudet. Och den växte lite större varje gång en familj med barn kom in där jag inte fick möjlighet att prata direkt med barnen om vad som hände vid veterinärbesöket. Och ännu lite större varje gång det kom in någon där barnen i familjen inte ens var med.

Med åren byggdes min önskan om att bättre kunna förmedla till barn vad som händer vid ett veterinärbesök sig stark. Jag ville kunna förklara vad som händer, vad som kan hända – och varför det är så. Den oro, nervositet och rädsla som kan uppstå när ett älskat husdjur måste träffa veterinären ville jag kunna bemöta på ett helt annat sätt än vad jag kunnat göra på kliniken.

Efter att idén växt till sig under flera år satte jag mig en dag och började skriva igen. Jag valde tillfällen som är vanliga för barn att möta och skrev ett par manus. Först handlade det om veterinärbesök med friska djur, för vaccination t.ex. Men efter hand blev jag modigare i mitt skrivande och började lägga in även sjukdomstillstånd i mina manus. Ett av dessa manus handlade om kaninen Skuttan som har ont i magen. Det är tyvärr väldigt vanligt att kaniner får ont i magen, och det kan också vara väldigt allvarligt.

Nu är det ju oftast inte så enkelt att man kan skriva ett manus och direkt få det antaget av ett förlag så att det faktiskt blir en bok. Och så enkelt var det inte för mig heller. Jag bearbetade och redigerade mina manus i flera omgångar, med hjälp av testläsare med olika inriktningar och kompetenser och en lektör, innan manuset om Skuttan blev antaget av Idus förlag. Jag dansade runt av glädje hemma i köket när jag fick det beskedet, så fantastisk känsla!

Att få manuset antaget var lite som ett första steg på nästa etapp av resan mot att sprida mer kunskap om veterinärbesök till barn. Etappen mot en verklig utgiven bok. Med hjälp av en redaktör vässades manuset ordentligt. Sedan handlade det om att hitta rätt illustratör. Jag ville att illustrationerna skulle vara varma och känslosamma, och framför allt att de också skulle kunna visa skillnad på när Skuttan mådde dåligt och när hon mådde bra. Och jag är otroligt nöjd med illustratören Amandas bilder, de ger verkligen den känslan som jag vill förmedla med boken!

För att också sprida kunskap om att sköta om sina husdjur på bästa sätt så har jag lagt in en liten faktaruta i slutet av boken. För om fler lär sig att sköta om sina husdjur bättre så mår djuren bättre, och både barn och vuxna besparas mycket oro och sorg. Att främja välmående och minska lidande är min absolut största drivkraft i livet och en liten faktaruta är ett litet steg mot det.
​
När så boken äntligen fanns i fysiskt format så började nästa etapp på riktigt. Den som handlar om att nå ut till de där barnen som är intresserade av att lära sig mer om husdjur eller veterinärer. Till de där barnen som har eller kommer att få egna husdjur och skulle må bra av att få läsa om vad som kan hända – kanske innan det händer dem själva. För det är ju först när boken blir läst (eller lyssnad på) som den kan hjälpa djurintresserade barn med både kunskap och känslohantering.

Hitta Ninni!
Hemsida >> changeable.se
Instagram >> ninnilofqvist
​

I dag tänkte jag dela en liten sneak peek ur min kommande rysare Mörkerskogen, som riktar sig till barn 9–12 år (men också yngre som gillar läskigt kan läsa den). Det här var den första illustrationen jag fick se, trots att den dyker upp först i kapitel fyra. Här ser du Alina och John, bokens huvudkaraktärer. Varför de sitter i ett träd och vem de spionerar på ... ja,  det får du veta när du läser boken!
​

Hej! Du som läser detta, är du en skrivande person som behöver lite skrivpepp? I så fall vill jag ge dig en lätt men rolig skrivövning.

Lek med motsatser

Googla fram en inspirationsbild som väcker en stark känsla hos dig och flödesskriv cirka fem till tio minuter kring bilden. Utmaningen är att du ska skriva motsatsen till de känslor bilden väcker hos dig. Säg att du valt en rysningsframkallande bild på ett läskigt monster. Då kan du exempelvis öva dig i att väcka sympatier för monstret. Kanske är det ett missförstått monster som alla skyr på grund av dess utseende? Ja, du förstår hur jag menar. 

Lycka till och glöm inte att ha roligt medan du skriver!

Kikar in för att önska dig en trevlig midsommarhelg och meddela att jag tar min sedvanliga sommarpaus från och med nu. Återkommer med andra ord i augusti (förutsatt att det inte dyker upp något intressant jag måste dela med en gång).

Hoppas att din sommar blir full av läs- och skrivtid, och glada minnen!
​

För ett tag sedan fick en barngrupp testa på att skriva egna böcker. De var helt fantastiskt duktiga! Vi jobbade med inspirationslappar (karaktär, plats, hinder) och fantasin flödade.

Har du någonsin läst om en groda i ett godisland eller om en creeper som glömmer sina nycklar?
​​