En trevlig sak som hände under Österbottens bokmässa var så klart alla branschmänniskor jag fick träffa, bland annat blev jag intervjuad av Nicko (journalist och poet m.m.) för Arbetarbladet. Intervjun kan du läsa i sin helhet om du klickar här.
​

Barn och ungdomars läsande är ofta på tapeten både i media, i politiska uttalanden, i föräldragrupper och förstås bland oss skolfolk. Jag brinner för att barn och unga ska älska att läsa! Det verkar dock vara svårare att få till det nu än det var när jag var barn.

Idag pratar vi om skärmar och annat som tar tid från barnen; tid som kanske annars hade lagts på att läsa en kul bok eller att läsa en serietidning medan man sitter på toaletten (japp, så gjorde jag när jag var barn). Jag minns min tonåriga storebror som tyckte det var aptråkigt att följa med familjen ut i skogen och plocka svamp en gång; han tog med sig en Biggles-pocket och gömde sig bakom ett träd medan vi andra slavade på (ja det var 70-tal: Biggles och svampplockning var tidstypiska inslag). Att skärmar, träning eller annat tar tid från barnen stämmer säkert för många idag. Jag tror dessvärre att det också finns annat som gör att inte alla unga läser så mycket idag: bristen på LITTERACITET (från engelskans Literacy).

Litteracitet innebär att kunna läsa, men har även en bredare betydelse. Det handlar t.ex. om att förstå symboler, skyltar och bilder i omgivningen. Det handlar också om själva omgivningen; böcker, bokhyllor, vuxna som läser osv. Och det är nu vi kommer till det viktiga och intressanta.

Om du är ett barn som växer upp i ett hem utan böcker, utan spännande bokhyllor att gå och titta i, utan vuxna som läser tidningar, böcker, tittar i uppslagsböcker, läser sportmagasin, utan papper och pennor etc., så kommer du inte få med dig läsningen lika naturligt som kompisen, som växer upp i en familj där allt det där finns.

Föräldrar som läser godnattsagor, sjunger rim och ramsor med sina små barn är de absolut viktigaste personerna för att skapa en bra grund i barnets liv för läsandet. Föräldrar som alltid orkar svara på barns varför-frågor på riktigt, går och slår upp svaret i ett lexikon, är guld värda! Om vi visar våra barn hur naturligt det är att det finns text i vardagen, att vi pratar om saker vi har läst, att vi involverar barnen i samtalen så kommer fler barn få chansen att bli goda läsare.

När man spelar sällskapsspel finns många möjligheter att hjälpa sina barn till läsning. Ungdomarna i mitt hem har exempelvis alla varit med och spelat olika frågesportsspel. I yngre år fastnade de på berömda personers konstiga namn, utländska begrepp som används, uppfinningar, historiska händelser och allt vad det nu kan vara. Då frågade de hur man skulle uttala de knepiga orden och namnen, vi vuxna förklarade och vet du vad? Nästa gång vi spelade så kunde de läsa de svåra orden. Så enkelt kan det vara. Genom att spela ett roligt spel kan barn läsa saker utan att de ens tänker på att det är lästräning de får.

Givetvis kan alla hitta på andra bra sätt i vardagen där läsningen kan komma in utan att det känns som ett tvång.

Har du skolbarn? Högläs tillsammans med dem, läs varannan rad, skriv historier tillsammans, skriv små uppdrag till varandra som man måste ha läst och förstått för att kunna utföra dem. Har du lite äldre barn? Gör samma saker på engelska. Under mellanstadiet skrev jag ledtrådar på engelska till var barnen kunde hitta sina påskägg. Då var det inte bara en ledtråd, nej flera stycken. De hittade ett nytt meddelade när de hade förstått det föregående och sådant peppar en verkligen till att vilja förstå.

Förutom att ha spännande böcker i hyllorna hemma så är det påhitt i vardagen som gör att barn får en chans att bli bättre läsare, än om du inte gör något alls. Skolan har sitt uppdrag, absolut, men vi som är föräldrar är otroligt viktiga genom att vara goda exempel. Mina egna böcker kom delvis till utifrån en vilja att försöka skriva lockande barnböcker, så att fler barn läser.

Och du: gå till biblioteket ofta när du har små barn så är chansen större att de går dit av egen maskin när de har blivit äldre.
​

Hitta Lena!
Hemsida >> Lyckhälls universum
Instagram >> Lenalyckhall_skriver_och_laser
Instagram (hantverk) >> Lyckhallshantverk
Facebook >> Lyckhallshantverk

Förra helgen var det Österbottens bokmässa igen samt bokrelease för Ormprästinnan, uppföljaren till Nattkrigaren. Här kommer därför några bilder från mässan. Stort tack till alla som kom och sa hej, köpte böcker samt utbytte tankar! Blev dessutom firad av nära och kära med sushi, skumpa och rosor. En toppenhelg med andra ord!
​

Nu på lördag 26.4 blir det officiell release för Ormprästinnan under Österbottens bokmässa vid Academill i Vasa. Kom gärna förbi och säg hej! Annars kan du också boka ett eget ex via den här länken, bokrelaterade goodies ingår!
​

Kikar in för att önska dig en glad påsk och ge dig en rolig pyntutmaning! Är du en sådan som brukar måla ägg? Varför inte pynta äggen med ett favoritcitat ur en bok, eller en diktrad, eller ett peppande skrivcitat (uppmuntrande citat kan du exempelvis låna från min skrivdagbok, som kan laddas ner alldeles gratis via min kurssida)?
​

Att skriva på ett annat språk är inte bara en översättning, där man tar ett ord och letar rätt på motsvarigheten i ett lexikon för det andra språket. Det handlar om så mycket mer. Språket är en spegel av kulturen och hur man tänker och lever, så det krävs att man förstår människorna på ett djupare plan, att man vet hur de tänker, vad de har för vanor och hur de ser på saker och ting. Då först kan man skriva så att det blir relevant, intressant och berör.

Jag är en svensk som flyttade till Tyskland för över 20 år sedan. När jag som 26-åring satte mig på planet för att göra mitt ex-jobb i Hamburg var det allt annat än min plan att bli kvar så länge. Snarare var tanken två-tre år. För att lära mig språket ordentligt och lära känna tyskarna på riktigt i arbets- och vardagslivet. Och visst ser en utlandsvistelse snyggt ut i CV:t? Men sedan ändrades planen allt eftersom.

Jag träffade min man, köpte och renoverade ett radhus och fick barn. I och med barnen väcktes mitt intresse för flerspråkig uppfostran. Jag inte bara läste massor om hur man bäst gör för att lära barnen svenska, jag engagerade mig och skrev i e-magasinet SMUL (svenska som modersmål utomlands) och jag fick uppleva hur mina egna barn lärde sig två språk samtidigt. Jag upplevde vilken påverkan omgivningen har. Både exponeringen av majoritetsspråket jämfört med den lilla tid som jag hade med minoritetsspråket svenskan med barnen, men även omgivningens inställning till flerspråkighet. När jag sedan startade en svensk skolförening kom jag även i kontakt med många andra flerspråkiga familjer.

Där någonstans föddes idén till min tvåspråkiga barnbok. Genom mitt skrivande kunde jag visa hur det är att växa upp med det svenska språket och den svenska kulturen i Tyskland. Den visar både det vanliga kaoset i vardagen, vilket nog alla barnfamiljer upplever vare sig de är svenskar, tyskar eller kommer någon helt annanstans ifrån, och samtidigt hur det merspråkiga och merkulturella familjelivet är annorlunda ibland. Det är intressant både för de svenska barn som växer upp med liknande situation här i Tyskland och då kan känna igen sig. Även för de barn som har en enspråkig/kulturell uppväxt, kan det vara spännande att få en glimt av det merspråkiga familjelivet.

Den första boken om ”Maja & Tom” skrev jag först på svenska, som fortfarande och nog alltid kommer förbli mitt starkaste språk. Inom faktateman, framför allt jobbrelaterat, är många gånger min tyska och engelska starkare än svenskan, men när det kommer till nyanser i beskrivningar, känslor och uttryck är svenskan det språk där jag kan skriva mer uttrycksfullt och precist. Det visade sig också när jag skulle översätta boken. Trots att jag är flytande på tyska, var det ibland rätt knepigt att fånga just den där känslan jag beskrivit på svenska.

Med den andra boken (som förhoppningsvis kommer ut i maj 2025) gjorde jag därför tvärtom. Jag skrev den först på tyska och översatte sedan till svenska. Och det kändes konstigt. Absolut! Trots att jag sedan januari i år är tysk medborgare kommer jag alltid förbli svensk i hjärta och själ. Det kändes nästan lite som ett förräderi att skriva en barnbok om en svensk tradition på tyska. Dock var det mycket lättare att översätta från tyska till svenska än det hade varit med första boken, när jag översatte från svenska till tyska. Så jag kommer nog fortsätta att först skriva på tyska, i alla fall när det ska bli tvåspråkiga böcker.
​

Hitta Linda!
Hemsida >> swedish-storyteller.com
Instagram >> swedish_storyteller
Facebook >> SwedishStoryteller

Hurra! Jag och min medförfattare Caroline har blivit erbjudna ett traditionellt avtal för vår rysare Mörkerskogen, som riktar sig till barn 9–12 år och har temat synnedsättningar. Det känns faktiskt lite extra kul den här gången eftersom vi samtidigt firar att Caroline får debutera som barnboksförfattare!

Om boken:

• Mörkerskogen är en kapitelbok för barn 9–12 år (men yngre som gillar läskiga berättelser kan säkert också tycka om den).
• Läsaren får träffa den mörkrädda men i övrigt modiga Alina och den smarta men försiktiga John, de sista kvarvarande bybarnen. (Vad har hänt med de andra barnen? Vem eller vad ligger bakom deras försvinnande?)
• Bokens underliggande tema berör synskador och att leva med en synnedsättning. 
• Jag har skrivit texten tillsammans med min medförfattare Caroline. Temat var väldigt viktigt för oss eftersom Caroline har en synnedsättning sedan födseln och min mamma fick en synskada i vuxen ålder.
• Boken är fiktiv, men kommer innehålla fakta om hur du bemöter personer med olika synnedsättningar – och den kommer också få väldigt fina illustrationer!

Vad tycker du? Låter det som en intressant bok?

Fira gärna med oss! Ungefär så här glada är vi:

Stort tack till Korsholms bibliotek samt Korsnäs bibliotek för att ni bjöd in mig att hålla ett par sagostunder nu i mars! Det var jättemysigt, plus att högläsning ju är superviktigt för barns utveckling!

Här kommer några bilder från tillfällena.
​

Sagostund för de allra yngsta. Vi läste "Nelly säger nej!" och tittade på den tillhörande symbolkartan, och så lekte vi lite grann.

Jag fick chansen att träffa Korsnäs kyrkoby skola åk 0–2 och 3–4. Åk 0–2 lyssnade till "Gåblin och de vilda dammråttorna" plus en fortfarande hemlig kapitelbok. De fick även bokmärken och ville leka med Gåblindockan. Åk 3–4 lyssnade till den hemliga boken och sedan ritade vi vårt eget bokomslag.
​

Det kanske inte syns på mig, men jag tycker så mycket om scifi och fantasy (GoT, Star Trek, Wheel of Time, Arcane!!!)! Framförallt serier och filmer, även böcker. Förra sommaren botade jag min lässvacka med Siri Pettersens två första delar i trilogin om Vardari, innan dess läste jag Korpringarna. Kikar jag i min hylla ser jag dock en salig blandning genrer och stilar, från skräck till relationsromaner och romance. Gemensamt för dem är nerv i texten, mångfacetterade/komplicerade karaktärer och ett språk med schwung. Gärna också kärlek.

När det gäller eget skriv syns min dragning mot det okända desto tydligare: jag kan inte skriva fullt realistiska böcker. De första tre (Kaninhjärta, Fågelbarn, Rävsång) är paranormala och utspelar sig i och kring Göteborg, med ungdomar som på ett eller annat sätt kan kommunicera med döda. Min fjärde bok (Vita Tigern) handlar om Göteborg år 2296, när vi reser med luftskepp och lever rent praktiskt som på 40-talet, och sviten lättlästa böcker därefter är renodlad skräck.

Den här typen av berättelser är inte förbehållna alternativa unga med en fäbless för sf- och fantasykongresser (som för övrigt är fantastiska tillställningar!). Nej, den här typen av berättelser går hem även hos sådana som jag, en svensson-kvinna och småbarnsmor på 41 år. Och med tanke på hur bra det går i Sverige för tv-serier/filmer som Game of Thrones, The Handmaid’s Tale och Dune undrar jag, liksom författaren Tobias Söderlund: ”Är det så att alla de som sträckkollar på Stranger Things aldrig skulle ta till sig en liknande historia i bokform?”

Som författare av ung litteratur har jag redan känt av det här motståndet, eller ”glastaket”, för att citera mig själv: ”gång på gång noterar jag och andra författare av barnlitteratur/ung litteratur att våra böcker inte bemöts på samma respektfulla, insatta sätt som vuxenböcker. Detsamma gäller för våra läsare och för oss författare (…) inte minst när Bokmässan är i stan (Göteborg). Då hamnar vi som skriver för barn och unga oftast på perifera scener, allt som oftast inför fel publik, där vi får svara på frågor som ”vad är en ungdomsbok?” (en fråga bok-Sverige självt borde ha svaret på vid det här laget, med tanke på att skönlitteratur för ungdomar började framträda som egen bokgenre från mitten av 1800-talet)”. Att jag dessutom skriver skräck och fantasy ger dubbel effekt. Jag har verkligen valt det svåraste av det svåra!

Men vad handlar det här motståndet om? En generell och felaktig syn på litteraturen, författarna, läsarna? Eller saknar förlagen kunskap, intresse? Som Karin Tidbeck citeras i en artikel i Tidningen Skriva: ”(…) läsarna finns. Om Boye, Martinson och Jersild går hem i litteratur-Sverige så är problemet inte genren utan förläggarnas okunskap och attityder kring vad som är god litteratur”.

I skrivande stund väntar jag besked från förlag på mitt första romantasy-manus, romance och fantasy i ett. Och jag känner hur redo jag är för strid, både för ung litteratur och för mina älskade genrer. Ska vi rädda oss ur läskrisen krävs det att vi bland annat vågar ge läsarna det de så tydligt vill ha, att vi gör oss insatta, drar upp nya stigar, paketerar böckerna och kommunicerar kring dem på ett lättfattligt, kontextuellt sätt. Att vi ser god litteratur i vilken skepnad den än må komma. Att vi lär oss prata om den, så att vi kan göra den intressant även för nya läsare. Att vi gör vårt jobb, helt enkelt.

Men jag vet hur lång tid det tar att vända en så stor skuta som bok-Sverige, även om vi är tämligen små i jämförelse med andra bokmarknader. Så jag har en plan b: att ”göra en Karin Tidbeck”, som till slut ”översatte allt till engelska”. Vilket ledde till att ”samma böcker som försvunnit ut i intet på svenska fick priser och nomineringar i den engelskspråkiga världen”. Vilket verkligen är som hen säger: ”(förläggarna) hjälper till att utarma litteraturen”.

Hitta Christin!
​Hemsida >> christinljungqvist.se
Månadsbrev >> klicka här

Dags att visa upp omslaget till Ormprästinnan, den andra delen i serien om Skuggriket. Visst är det väl ändå rätt snyggt? (Det borde matcha fint med ettan i bokhyllan och ni är många som berättat hur mycket ni tyckte om Nattkrigarens omslag – ord som gör mig varm i hjärtat! Och inte bara ord ... En läsare skickade till och med en bild som visade hur hen använt Nattkrigarens omslag som frisyrinspiration hos frisören. Resultatet? Jättesnyggt! Finns här kanske någon som vill haka på trenden och färga håret lika rött som Lylias?)

​Jag har alltid älskat berättelser, både att berätta dem och ta del av dem. På gymnasiet tog intresset en omvälvande vändning. Sagan om ringen” drabbade oss och vi förde ändlösa samtal om allt förunderligt vi läst.
​
– Tänk att få kliva in i sagan, att sitta som en fluga på väggen under Elronds rådslag.
– Ja, eller på Stegrande Ponnyn i Bri. Känna dofterna och höra sångerna.

Det kunde ha stannat vid ett hänfört samtal, men det gjorde det inte. Tanken malde, sagan pockade och även om vi inte visste det då, var vi ödesbestämda att förverkliga vår längtan.

Hösten 1984 nådde ett brev tio unga drömmare. En handskriven manande kallelse att komma till
dvärgakonungen Dvalins rådslag på den Gyllene Hjortens värdshus. Svar sändes till Konung Dvalin, Poste restante, Gävle 4. Några månaders feberaktiga förberedelser vidtog.

Den tionde maj, Frejas dag anlände tio äventyrare med följen till det ensligt belägna värdshuset i Björkskogens mitt. Framför elden i spisen hängde vadmalskappor på tork, längs borden trängdes äventyrare med glöd i piporna och mjöd i krusen. Det vaksamma mumlet från erfarna äventyrare avbröts av rop på värdshusvärden och beställningar av kryddad korv, rostade revben eller spicken sill.

Det kunde ha blivit en engångsföreteelse, ett sista farväl till lekandet innan vuxenlivets krav tog över. Men det blev startskottet för ett nytt kulturfenomen, lajv, och grunden för berättelsen om Erborigien. En berättelse som löpt genom otaliga äventyr och som fyrtio år senare fortsätter fängsla.

När vi haft några sådana äventyr hade vi lärt oss att det svåra inte var de laddade scenerna, striderna, mötena eller räddningspådragen. Det svåra var när ingenting hände, när förmiddagen övergick i eftermiddag utan att monstren ännu vaknat till liv. Det var då man till slut inte hade något att prata om. Vi insåg att alla häpnadsväckande ögonblick av upplevd förundran, behövde knytas ihop till en helhet och placeras i ett sammanhang, en egen levande sagovärld.

Runt Gyllene Hjortens värdshus växte världen fram. Städer fick namn, historia och fylldes av omtalade personligheter. Riken och folk fick sina särdrag och myter. Varje nytt äventyr och varje ny äventyrare, förde världen framåt.

Det var dags att möta dess krönikör.

Under gymnasisttiden, hade vi en lärare som hette Lars, men som i sagans förtrollande skogar blev den lärde Laurentius. För mig var han vad läraren John Keating var för eleverna i ”Döda poeters sällskap.” Det föll sig fullständigt naturligt att hans rollkaraktär blev Erborigiens främsta Krönikör.

Tillsammans med en god vän och medskapare skrev jag den första versionen av Laurentius Krönika redan 1988. Vi tänkte oss en introduktionsskrift till dem som ville delta i våra äventyr, ett häfte på så där 60 sidor. Det blev 340 och vi lärde oss binda in böcker på kuppen.

Åren gick och livet förändrades för de flesta av oss som varit med från början. Även om vi fortsatte våra äventyr, blev det längre mellan tillfällena. Jobb, familj och andra intressen. Mitt episka omtag av historien blev liggande 600 sidor in, medan jag ägnade mig åt annat.

Jag skev hela tiden, men utöver ett musikalmanus, blev det mest yrkesrelaterat. Mycket undervisningsmaterial, visionsdokument och handböcker. Ett roligt sidospår var Skoboken, en praktisk handledning till den som vill sy sina vikinga- eller medeltida skor.

Till slut grep Erborigien in i mitt liv. Jag hamnade i ett flygplanssäte bredvid en man som visade sig älska fantasy. Efter någon timme fiskade jag fram datorn och letade upp de dammiga gamla filerna. En ny vänskap tog fart och filerna öppnades allt oftare.

Så kom Covid och mitt arbetsresande tog tvärslut över en natt. Erborigien, som tydligen valt mig till sin uttolkare, började påminna mig om allt det fantastiska och pekade menande på den tomma almanackan. Och jag skrev.

Det är speciellt att skriva om en värld jag känner så väl. jag vet vad som skall hända, vilka som är
inblandade och i vilken ordning det händer. Det borde vara lätt, men det är svårt också. När en fantasi når en viss kritisk massa, får den eget liv. Som författare häpnar jag när karaktärerna tar mig med och visar hur saker egentligen gick till, eller vad de hade för sig när världens ljus riktades åt annat håll. Jag måste välja vad av allt enastående jag skall ta med.

Sedan är det ju så att jag har mött och fortsätter möta karaktärerna i verkligheten. Det gör skrivandet
enkelt efter som jag ser och hör dem när jag skriver, men det innebär också att jag måste stå till svars för mina porträtt och skildringar. Ibland tar jag med dem på resor som deras ägare aldrig föreställt sig. Hittills har det gått bra.

Men, undrar vän av ordning, tröttnar jag inte? Vill jag inte skriva något annat? Jo, för all del. Jag älskar ju att berätta. Men det ena behöver inte utesluta det andra. I år planerar jag att komma ut med två olika böcker. Den ena är en fristående fortsättning på Laurentius Krönika, den andra en feelgoodberättelse där jag skriver tillsammans med en annan.

Jag lär mig otroligt mycket genom skrivandet och de professionella aktörer jag har förmånen att arbeta med. Så oavsett vad jag skriver, gör det livet rikare. De närmaste åren kommer jag att fortsätta utforska olika genrer, men Erborigien har valt mig till sin uttolkare och det är en ynnest jag kommer att göra mitt bästa för att svara upp mot.
​

Hitta Stefan!
Instagram >> @laurentius_kronika
Facebook >> Laurentius Krönika
Hemsida >> www.trekannor.se

Nu i mars kan du komma och lyssna när jag högläser ur mina bilderböcker. Själva sagostunderna ordnas av och vid Korsholms bibliotek.

13.3 kl. 9.30 läser jag ut "Nelly säger nej!" (0–3 år).
26.3 kl. 18 läser jag ur "Gåblin och de vilda dammråttorna" (3–6 år).

Välkommen!

24.3 kl. 9.30 hittar du mig också vid Korsnäs bibliotek, när Korsnäs kyrkoby skola åk 1–4 kommer för en privat sagostund.

Åsa Hallengård är en författare som givit ut flera böcker inom genren feelgood. Hennes romaner har både djup och humor. De flesta utspelar sig mestadels i Skåne där hon även bor och verkar som lärare. Den senaste romanen, Silverslottet är hennes första historiska roman där musiken genomsyrar berättelsen om klass, rötter och sökandet efter ett hem. De förlag hon är utgiven av är LB förlag, SagaEgmont samt Historiska media.
​

Äntligen kom hela familjen iväg på den där resan till solen! Eller, så kände jag inte innan vi åkte eftersom superstressen hade haft mig i sitt järngrepp hela hösten. Fast det stämmer inte riktigt. I själva verket har snaran succesivt dragits åt kring min hals ända sedan januari förra året då jag inom loppet av en vecka skrev på två avtal trots att jag jobbar åttio procent på mitt ordinarie arbete som lärare. Ingen annan att lasta för detta har jag än mig själv.

Men det är något med den här skrivdrogen som får mig att hela tiden tänja på gränserna. Med hoppet om att en dag kunna leva ett friare liv tänker jag varje gång: ”Med nästa bok, då smäller det!”

Nu har jag emellertid gått långt över det som är okej och därmed gjort våld på mig själv. Det första som jag offrade var sömnen och bland vännerna har jag sållat hårt. Det som fick mig att känna sorg var när jag slutade spela saxofon i våras.

När jag väl landade i Malaga sov jag som en stock, njöt av solen, läste massor och gjorde nästan inget nyttigt mer än att sy ihop några saker inför den stundande bokreleasen. Innan vi packade väskorna för att åka hem lovade jag mig att inte fortsätta göra våld mot mig själv. Jag vill inte tillbaka till stressen det innebär att försöka jonglera mellan lärarjobbet och författandet. Jag vill kunna spela med min orkester trots att jag släpper två böcker i januari och mars. Kontrasterna mellan musicerandet, lärarjobbet och författarskapet behövs för att jag ska kunna vara kreativ, men det behövs en balans som endast kan uppnås när jag tar klivet och tjänar mer pengar på författarskapet – men för att det ska ske behöver jag synas mer och nå ut bredare. Till sådant behövs också tid. Jag är färdig med att befinna mig mitt emellan. Jag har fått nog av att vara för liten men för stor för att vara tillräckligt liten som författare. Ibland kan jag sakna tiden som outgiven. Den var så kravlös och endast full av lust och drömmar. Nu är det delvis annorlunda, mer allvar liksom. Det största kravet på mig själv för närvarande är att det är dags att komma vidare nu.

På måndag kallar åter jobbet och jag längtar efter mina elever. Och i huvudet snurrar det av tankar kring två halvfärdiga manus som väntar på att jag ska ta tag i dem. En annan rolig sak som sker nästa vecka är boksläppet på torsdag då jag släpper min sjunde bok, Silverslottet. Det är den bästa bok jag hittills skrivit och jag oroar mig redan för hur jag ska hinna med att förbereda och njuta av releasen eftersom jag jobbar hela dagen fram tills festligheterna drar igång.

Nu sitter jag här och skriver mitt i natten eftersom jag inte kan sova. Så fort jag öppnade dörren till mitt hem igår sköljde stressen över mig och mitt löfte jag avlade i Malaga tycks ha stannat kvar där. Men trots det är något annorlunda för jag vet att med den här boken, då smäller det!

Glad vändag, som vi så inkluderande säger här i Finland!

Vill tipsa om att gå in på Skrivguidernas Instagram @skrivguiderna nu med en gång, så har du chans att vinna en gratis textanalys. Kanske blir det jag som får analysera din text?

Min resa som kreatör har varit allt annat än rak. Jag började som översättare och fördjupade mig i andra människors ord och världar. Det gav mig en djup förståelse för språkets kraft, men efter några år kände jag en längtan att skapa något eget. Jag ville inte bara tolka andras ord, utan också berätta mina egna historier.
​
Jag försökte skriva fiktion och lockades av möjligheten att skapa egna världar. Men trots många idéer blev berättelserna aldrig riktigt färdiga. Fiktionen krävde struktur och uthållighet, och jag insåg att det jag saknade där hittade jag i musiken.

Jag skrev min första låt när jag var tretton och upptäckte något speciellt i att kombinera ord och melodier. Musiken blev min direkta kanal till känslor, och låtskrivandet tog mer och mer plats i mitt liv. Under tonåren älskade jag friheten i att snabbt fånga en tanke eller känsla i en låt. Även om jag inte kunde släppa taget om skrivandet, väntade orden på rätt form att uttrycka sig i.

En sommar började jag skriva en feelgoodberättelse, mer på skoj än som ett seriöst projekt. Till min förvåning fann jag en glädje i genren som jag inte hade väntat mig. Att skriva feelgood blev en lek med orden, där jag kunde skapa inspirerande karaktärer och situationer. Den lättsamma tonen gav mig en frihet att utforska berättelser utan att känna samma press som tidigare.

Att skriva en bok, särskilt inom feelgoodgenren, har varit en annan resa än musiken. Musiken fångar ofta ett ögonblick, medan bokskrivandet kräver mer eftertanke och planering. Men båda har lärt mig mycket om mig själv och mitt kreativa arbete. Genom boken har jag fått utforska nya sidor av mig själv och skapa karaktärer och världar som känns verkliga.

Nu, med min första bok på väg att släppas, känner jag att jag har hittat en balans mellan musik och litteratur. Boken och musiken är två olika uttryckssätt som ger mig möjlighet att nå ut till andra och inspirera. Jag har hållit livet på vänt länge, men har insett att det aldrig är för sent att följa sina drömmar.

Så skjut inte upp till morgondagen vad kvällen kan åstadkomma. Mitt liv börjar nu. Det är lätt att tro att det alltid finns tid senare, men sanningen är att vi aldrig kommer känna oss helt redo. I osäkerhetens stunder gör vi ofta våra största framsteg.

Att våga börja, trots att allt inte är perfekt, har varit avgörande för mig. Varje låt och varje sida jag har skrivit är ett steg framåt, och de har format den jag är idag. Det handlar om att ta vara på ögonblicken, att inte vänta på det perfekta tillfället. Livet är för kort för att låta rädslan för misslyckande hålla oss tillbaka.

Mitt liv börjar nu, och jag ser fram emot att växa, lära och skapa. Det är inte bara en resa mot ett mål, utan en resa att älska i sig själv. Jag hoppas att min berättelse kan inspirera andra att våga följa sina drömmar och börja leva dem – här och nu.