|
Dagens inlägg blir ett slags "kom ihåg" för mig och, förhoppningsvis, några goda tips till dig. Bakgrund är att min rygg lätt går i lås, minst två gånger per år, gärna när temperaturen växlar (mars, november). Och när ryggen krånglar, är det lätt hänt att värken sprider sig till nacke, armar, handleder ... Det har varit en lång väg, och jag har testat många olika saker, men det här fungerar för mig. Äta varierat och regelbundet, sova, träna. Inget nytt där. Utöver det kör jag med följande knep:
 Okej, om vi börjar med ergonomin. Det här är inte ett sponsrat inlägg, men vill ändå tipsa om produkter som hjälpt mig (och som inte tagit knäcken på plånboken):
 Ska jag ännu säga några ord om "verktyg", så vill jag nämna spikmattan och vetekudden. Själv använder jag en rejäl spikmatta med långa spikar, modell hård (när jag köpte min fanns det också en mjukare variant i böjligare plast). Min modell ser ut så här (har den gamla i fyra delar, den på bilden är tudelad). Den modell du tänker på när du hör "spikmatta", är kanske den här? Den fungerar tyvärr inte för mig, biter inte på värken. Men jag vet andra som gillar den, och vill du pröva en lightvariant är det definitivt den du ska börja med. Till sist, vetekudden (eller värmedynan, som jag kallar den). Jag använder en liknande som den här. Bonustips! Superbra om man har magont eller mensvärk!  Vi går vidare ... Övningar! Här är tips på några övningar jag gillar. Tänkte att förklarande bilder gör det hela tydligare, varsågod:  Bilden hittade jag via Pinterest. Tyvärr ingen originalkälla. Min favoritövning är nog den första, den uppe till vänster, perfekt för datornacke (jag brukar stå eller sitta med huvudet i neutralläge. Därifrån drar jag huvudet rakt bakåt så att jag får dubbelhaka, och så långsamt tillbaka till neutralläge igen. 10 gånger). Att titta upp och ner, eller sida till sida är också bra. Och så den i mitten, längst ner. Händerna på bakhuvudet och för huvudet neråt, hakan mot bröstet, tills du känner att det stretchar. Jag brukar sitta så i ca en minut innan jag för upp huvudet igen. Viktigt är att du gör alla de här övningarna långsamt och kontrollerat, inga "knyck och ryck". En annan övning jag gillar, som låser upp skulderpartiet, är att rotera överkroppen. Jag sitter (ger mera kontroll än att stå) och roterar en sida åt gången, ex. 10 x mitten-vänster-mitten-vänster osv. Och så byter jag sida. Jag gör aldrig båda sidorna på en gång, alltid en sida i taget.  Bilden hämtade jag från Fitness Expert Awards, som exempel. Jag brukar dock sitta istället för att stå, för att inte lura med höften i rörelsen. Vill bara rotera överkroppen här. Obs! Jätteviktigt! Det här är övningar jag fått av olika fysioterapeuter, men jag är inte utbildad i ämnet. Har du värk, är det alltid bäst att söka vård och få en plan som kan hjälpa just dig. De övningar jag delar med mig av här är tänkta som inspiration, ett sätt att underhålla kroppen, men alla måste själva avgöra vad de kan och orkar. Man ska aldrig pressa kroppen om något gör ont, så att man ex. sliter sönder något. Bättre att fråga experterna om hjälp i det läget. Till sist, något jag precis börjat med. Skaka loss. Är nyfiken på om det kommer hjälpa. Har förstått att det ska vara bra för bl.a. muskelspänningar och stress: Hoppas du har nytta av de här tipsen, ta hand om dig! Lyssna till din kropp och (jag upprepar) sök hjälp om du upplever värk eller slitningar. P.S. Jag har tidigare också skrivit om kroppen som skrivverktyg. Fler tips hittar du här!
6 Kommentarer
Sandra Holmqvist är en poet med rötterna i den österbottniska myllan. Hon bor i Vasa och jobbar med språk och litteratur på olika sätt, dansar lindy hop, och deltar i levande rollspel när tillfället ges. Feminism, familjen och kaffe med vänner är viktiga saker. År 2020 tilldelades hon ett hedersomnämnande i Arvid Mörne-tävlingen för sina dikter.  Jag gick en skrivkurs en gång. (Jag har gått en skrivkurs många gånger vid det här laget.) Under kursen fick deltagarna skicka in texter för att få respons från kursledaren. I flera veckor gick jag med en novellidé i huvudet och hjärtat, gick i samma kvarter som min novellkaraktär, tänkte och kände som den. Skrev och skrev och skrev om. Till slut hade jag fyra sidor novelltext, den längsta skönlitterära text som jag dittills hade skrivit, och något som jag kände att verkligen hade potential. Det var med stor iver som jag skickade in novelltexten till kursledaren. Samtidigt skickade jag in två dikter som jag skrivit lite så där i hastigheten, liksom med vänster hand medan jag egentligen tänkte på annat. När jag fick tillbaka mina texter var responsen på novellen saklig, återhållsam och med många förbättringsförslag. Dikterna fick jag tillbaka med en enda kommentar: ”Det är uppenbart att det här är vad du ska ägna dig åt.” Efter det slutade jag skriva noveller. Fast egentligen: Efter det gav jag mig hän åt att skriva dikter. (Fast egentligen: Nog har jag skrivit noveller också efter det. Men mest har jag skrivit dikter.) Jag säger inte att man inte ska utveckla sig i sitt skrivande, pröva nya genrer, nya vägar. Att man inte ska skriva vissa saker. Men jag säger att man kanske ska skriva vissa saker. Att det finns sådant man har dragning till och talang för. Att man ska kunna ägna sig åt det helhjärtat och inte med våld försöka skriva något som kanske inte passar en. Inom skönlitteratur finns en klar hierarki, med Den Stora Romanen högst upp. Det är dit man siktar – eller förväntas sikta. Noveller, essäer, drama och poesi är mest något som man sysslar med på vägen dit. Inte alltid lika värdefullt i sig. (Det här har jag alltid lite roligt åt, med tanke på att poesi är den äldsta genren inom skönlitteratur, med flera tusen år på nacken. Romanen slog igenom i västvärlden först för cirka 300 år sedan.) Jag har gladeligen gett upp tanken på Den Stora Romanen. I stället har jag accepterat poesin, bjudit in den i mitt liv, tar emot den som den kommer. I korta anteckningar i mobilen och anteckningsböcker, i ord som känns och som jag kanske kan använda någon gång. I ögonblick, i stämningar. Att försöka fånga hur högt tranorna flyger en höstdag. Att navigera på de okända farvatten som en annan människa är. Att se det besvärliga i att Döden bryr sig om kaniner. Poesi är ett sätt att närma sig världen. Inte alltid ett sätt att berätta, men ett sätt att visa på det som har betydelse. Som tidigare nämnda kursledare uttryckte det: En dikt kan vara ett språkligt uttryck att försöka fånga något för- och utomspråkligt. Eller som jag uttryckte det i en dikt en gång: Poesi är civil olydnad i språket något du då inte ännu kunde säga något du nu inte längre kan säga (något som bara fortsätter) Poesi är allt som viner i blåsten allt som blåser i vinden (vimplar kjolar stridsbaner) Poesi är en stad i ständig process där ingenting stämmer men allt ändå fungerar Nytt år, nya möjligheter! Redo att starta upp eller fortsätta skrivandet? Känns det trögt, har du tappat farten, vill du få ny input? Då ska du läsa det här inlägget. Här tipsar jag om skrivhandböcker och delar med mig av en "kom igång"-skrivövning. SKRIVHANDBÖCKER Känner att jag tog i lite väl mycket när jag valde rubrik. Självklart finns det en massa fina handböcker därute som jag inte läst, eller som berör ämnen jag personligen inte är intresserad av (ex. skriva poesi, en konstart jag beundrar men inte utövar). Dessutom, smaken är olika. Om vi börjar med mina favoriter, dvs. konkreta handböcker som på ett pedagogiskt sätt förklarar skrivprocessen:
Så har vi även de mer självbiografiska, där författaren delar med sig av sitt skrivande liv:
Vill också nämna riktade skrivhandböcker. Själv skriver jag för barn och unga och kan rekommendera följande:
En guldgruva för den som vill utveckla sitt språk, eller när man korrläser:
Böcker som berör slutskedet av processen (redigering, vad händer efter att du skrivit klart ett manus, marknadsföring och så vidare):
Slutligen, på kommande:
 Några av mina skrivhandböcker och -verktyg. SKRIVÖVNING Okej, är du redo att köra en skrivövning? Vi tar en fulskrivning för att skapa flöde. Det viktigaste när det kommer till fulskrivningsövningar är att det får bli som det vill. Det behöver inte bli bra, och du kan strunta i grammatik, rättstavning och struktur. Fulskrivning är en utmärkt metod för att kickstarta ett skrivpass, och kan dessutom lägga grunden för en ny berättelse (har du tur föds någonting nytt ur övningen, kanske en karaktär eller en hel scen). Fantastiskt, eller hur? Välj en plats, en sak och en känsla. (Kan du inte välja? Slå en tärning!) Baka in platsen, saken och känslan i din övning. Skriv vad som helst, det första som kommer till dig, bara skriv. Står det still i huvudet? Ingen fara! Pröva beskriva platsen/saken/känslan för att komma igång. Skriv i minst fem minuter, men du kan gärna fortsätta om du vill. Plats: (Tips: Vilka saker förnimmer du i miljön? Vilket är ditt första synintryck? Det första ljud du hör? Dofter eller lukter? Temperatur och ytor? Smaker?)
Sak: (Tips: Fokusera på detaljer. Är det en gammal dolk med läderbundet fäste och rostigt blad, eller en modern modell, greppvänlig och antireflexbehandlad?)
Känsla: (Tips: Jobba gärna med var den sitter i kroppen, ex. klump i halsen eller myror i magen.)
Tips på skrivövningsverktyg:
 Lycka till med skrivandet! Och du, dela gärna med dig av ditt bästa skrivtips i kommentarfältet, så att andra också kan ta del av det. Det har varit ett tungt och långt år på många sätt. Först genomled vi en evighetslång och evighetssvart ickevinter, sedan gick en kär familjemedlem plötsligt bort, och så var det förstås det där med Viruset. Att aldrig veta vem som drabbas näst, vilka restriktioner som gäller, om man får gå till jobbet nästa dag, att inte få träffa släkt och vänner osv. osv. Ja, skrivandet har verkligen varit en livlina. Samtidigt är 2020 året då jag första gången fick skriva förlagsavtal. Flera avtal blev det dessutom, sex noveller i fem antologier. Lägg till att en veckotidning hörde av sig och undrade om jag ville börja skriva noveller för dem. Och att jag gick olika författarutbildningar, utbildade mig till coach, och fick möjlighet att handleda flera skrivarkurser via jobbet. 2020 var också året jag lärde mig lyssna på böcker på allvar. Pappersboken är fortfarande nummer ett, men jag uppskattar ljudboken mer och mer (e-boken är jag tyvärr fortfarande inget fan av, men man måste ju inte gilla allt). Ny favorit jag lyssnat till: The Cruel Prince av Holly Black. (Varför har jag inte hittat den förut? Jag älskar ju att läsa och skriva den här typen av berättelser!) Gammal favorit jag lyssnat till: Quidditch Through the Ages av J.K. Rowling. (Inte så mycket första halvan, som slutet när vi får följa den vuxna Harry Potter m.fl. i ett världsmästerskap som utspelar sig långt efter de ursprungliga böckerna. Stort plus för livereferatet av Ginny & Rita Skeeter). Fick också mitt första recensionsex, Betonghjärta av Emma Simu, en dystopisk fantasy romance med starka inslag av hbtqia+. Stort tack för spännande läsning! Apropå det där med att tacka. Jag är så oerhört tacksam för alla möjligheter som öppnat sig för mig, alla samarbeten, alla förläggare, lektörer, redaktörer, korrläsare m.fl., alla författarvänner ... Tänk att jag får göra den här resan tillsammans med er! Förut var skrivandet bara en dröm, nu är det verklighet. 2021 då? Vad för det med sig? Förhoppningsvis fler skrivarkurser (både sådana jag drar, och sådana jag deltar i). Kanske fler noveller, i antologier och i veckotidningar. Och så var det den där Stora Drömmen, en egen bok. Vi får se. Hårt jobb betalar sig alltid ;) Vad drömmer du om? Vad är du tacksam för? Ha ett riktigt GOTT NYTT ÅR!  Nu tar jag jul! Önskar dig en härlig julhelg, och att du får fira den på det sätt som passar dig! För egen del hoppas jag hitta ro att läsa en god bok, kolla all obligatorisk jultv, njuta av granen, mysa med hundarna och - självklart - träffa de allra närmaste (enligt ordnade former och i trygg miljö så att alla får vara friska). Vad gäller julklappar, väljer jag som vanligt att stödja flickors skolgång. I år valde jag dessutom att donera barnböcker till flyktingläger. Alla barn förtjänar skolgång, alla barn förtjänar böcker och att få odla sin fantasi. Sköt om dig, så hörs vi snart igen!
Testade bygga en bokgran, men vi har också en riktig gran med härligt 50-talspynt. Dessutom fick vi lite snö, och då gällde det att snygga till pojkarna och fotografera fort som attan, innan allting smälte bort igen.
Det finns massor av sätt du kan hjälpa andra i jul! Själv gör jag alltid inbetalningar till den lokala mathjälpen samt hundgården. Därtill brukar jag stödja Plan i sitt arbete, men det finns många andra hjälporganisationer att välja mellan, exempelvis Kyrkans utlandshjälp, Rädda barnen, Unicef, World Vision m.fl. Ge en julklapp som räknas!
Det kan hända att jag dyker in med ett sista god jul innan året är slut, men passar för säkerhets skull på att önska en riktigt härlig julhelg redan nu. Julen kan ju se väldigt olika ut beroende på familjekonstellation, ekonomi, kulturell bakgrund osv. För vissa är den viktig, för andra inte. För egen del så älskar jag den. Vi har alltid lyckats hitta någon form av frid som funkat för alla, samlat det splittrade gänget, ätit knytkalasmiddag (otroligt vad det minskar på stressen, att inte behöva fixa allt själv), glöggmys vid granen. I år blir det kanske lite annorlunda, vi får se hur vi löser det, så att inte Viruset får fäste. Jag blev annars kontaktad av Kuriren, Finlandssvenskarnas egen veckotidning, som undrade om jag var pigg på att skriva noveller för dem. Och det var jag. Kuriren är ju en institution, och jag stöder gärna svenskan i Finland (nu sticker jag ut hakan lite här, men varför är det så provocerande med flera språk? I mina ögon är det fint med mångfald, härligt att kunna tala flera språk utan att lägga någon värdering i vilket som är "bättre"). Nu råkade det bli en julnovell. Som vanligt jobbar jag med favoritteman som ensamhet, vilket jag tycker passar väl så här när det blir storhelg. Alla vill, får eller kan inte fira så att det passar ihop med glansbilden kring en "riktig jul". Sugen på att läsa novellen? Du hittar den i sin helhet här. Hoppas du gillar den. Vill du prenumerera på Kuriren (julgåva?) eller köpa ett lösnummer, så kan du göra det här.   Det var ett tag sedan jag gästbloggade i Mia Sandbergs författarblogg, men tänkte att jag skulle dela inlägget här också för den som missat det. Det har varit en tung tid för många av oss (jag pratar såklart om viruseländet). Vi har kämpat oss igenom en ovanlig vår och sommar, och nu knackar den mörka vintern på dörren. Men det finns hopp. För det första, det är krisläge. Du måste inte orka. Har du tagit dig igenom ännu en dag? Grattis! För det andra, världen snurrar på trots det galna läget. Begränsa nyhetsintaget. Satsa på sådant som gör dig glad. Vad gör mig glad? Jo, jag gillar att dansa. Mer specifikt, jag gillar att dansa swingdanser, främst Lindy Hop, Collegiate Shag och Balboa. De är alla pardanser. Som du redan kanske gissat, har det inte blivit särskilt mycket av den varan i år. Under vårvintern gick allting bra. Då svängde jag mina lurviga som aldrig förr. Träffade dansfamiljen, de som förstår hur härligt det är, vilka endorfinkickar själva dansandet ger. Sedan kom Pausen. Den långa, dystra Pausen, när alla isolerade sig och man måste hålla avstånd. Det här ledde till en rad olika problem för min del. Jag har alltid gillat att vara ensam, men det finns gränser. Det är stor skillnad på självvald och påtvingad ensamhet. Dessutom återkom mina ryggbesvär med full kraft, eftersom jag blev alltmer stillasittande. Jag grävde ner mig, tappade suget, gnistan. Men efter ett tag var det som om någonting vände. Kanske var det överlevnadsinstinkten som kickade in? Jag gick allt längre promenader med hundarna och försökte njuta av vädret och naturen. Jag satte på min favoritmusik och dansade i vardagsrummet, utan par. Jag laddade ner både en yoga- och en träningsapp och började träna 3–4 gånger i veckan på distans. (Tro nu inte att jag är en hurtbulle … Jag var tvungen. Min rygg krävde att jag rörde på mig, och läkartider fanns det inte många av. Läkarna hade fullt upp på annat håll.) Ensamheten kvarstod, men också där fanns bot. Jag engagerade mig på nätet i olika skrivargrupper och fann en underbar gemenskap. Äntligen hade jag tid att djupdyka i andras skrivkonton. Dessutom öppnade sig många dörrar tack vare all distansverksamhet som blommade upp. Jag, som bor på en mindre ort i Finland, kunde plötsligt delta i en massa olika evenemang. Bokmässor, skrivcirklar, författarcaféer … Även om jag gärna träffat alla på riktigt, så är jag tacksam över allt jag fått vara med om. Avslutningsvis vill jag återkomma till vad jag skrev i början, du måste inte orka. Men om och när du orkar, se dig omkring. Det finns fantastiska möjligheter där ute. Kan du inte syssla med din vanliga hobby? Jättetråkigt! Men finns det något annat du vill prova på, har du en ofullbordad dröm? Den kan vara stor eller liten, spelar ingen roll. Känns livet tungt? Det är okej. Ta en paus, kom ihåg att andas, fundera över vad du behöver. Oavsett vad du väljer att göra, så önskar jag dig lycka till på vägen. Det finns ljus på andra sidan mörkret.  Annica Andersson är en aspirerande författare från Växjö i Småland, där hon bor med sambo och barn. Hon är uppvuxen i Ingelstad och det är där hennes debutroman utspelar sig. När Annica var liten skrev hon mängder av små egna böcker samt gjorde pyssel- och hästtidningar. När hon var 17 år vann hon en novelltävling i tidningen Frida. Efter det låg skrivandet på is i många år, till hon började skriva på spänningsromanen Bara en fyrklöver, som kommer ut hos Ekström & Garay våren 2021. Förutom att skriva jobbar Annica som trafikassistent på en flygplats.  När jag började skriva de första orden på det som skulle bli manuset till Bara en fyrklöver visste jag ingenting om att skriva en bok. Absolut ingenting. Då hade jag ingen aning om att det skulle ta flera år innan jag skulle nå min dröm; att få hålla min alldeles egna bok i handen. Just då tänkte jag kanske inte ens så långt. Jag fick en idé och började skriva. Det brann och kliade i kroppen efter att få ur mig berättelsen som plötsligt dykt upp i huvudet. Eller rättare sagt scenen, för egentligen var det just en specifik scen som hade etsat sig fast. En bok består ju dock av så mycket mer, så efter att jag fått ur mig den där scenen var jag tvungen att börja tänka. Vilka ska huvudpersonerna vara och vad ska hända mer? Vad jag inte visste då när allt bara kändes fantastiskt, spännande och lite hemligt var att jag hade oändliga timmar framför mig med skrivande, vånda, research, ändringar, ännu mer vånda och svackor djupa som helvetesgapet. Men just då kände jag mig glad och pirrig. Som att jag gömde på en hemlig skatt. Här skulle jag nästan vilja hånskratta lite åt mig själv. Hur kunde jag vara så naiv? Jag var ju över 40 och varit med om en del i livet. Men jag hade ju som sagt var aldrig skrivit en bok. Så det gör jag inte, hånskrattar åt mig själv alltså. Istället fylls jag av tacksamhet. Tacksam för att jag var naiv och inte visste hur mycket jobb som låg framför mig. För då är jag inte säker på att jag gett mig på att skriva min bok. Då kanske drömmen hade stannat vid just en dröm. De senaste åren har jag försökt att hitta skrivtips och suga i mig all kunskap jag kan om hantverket det innebär att skriva. Jag har lyssnat på poddar och mängder av webbinarier. En fördel - antagligen den enda - jag kan komma på som pandemin har inneburit. Att så många föreläsningar, bokreleaser och författarevent har förlagts till nätet och blivit tillgängliga på ett helt nytt sätt. Jag har lärt mig massor om att skriva synopsis, bygga karaktärer, gestaltning och att jobba med dramaturgiska bågar. Det finns så mycket kunskap och en stor vilja att lära ut den bland andra författare, redaktörer och manusutvecklare och det är verkligen ovärderligt. Men återigen så är jag glad att jag inte visste allt det där då när jag började skriva. Visserligen skulle det ha kunnat hjälpa mig att spara tid och jag hade kunnat undvika en del misstag med min text. Men jag tror att det hade gjort att lusten inte infunnit sig. Att jag blivit låst av alla kunskaper när den första känslan satte in. Nu när jag ska skriva manuset till det som ska bli min andra bok är jag samtidigt glad över att jag vet så mycket mer, för förhoppningsvis behöver inte processen bli lika lång som den varit med min första. Den stora skillnaden nu är att jag vet att jag kan skriva en hel bok och jag inbillar mig att den vetskapen ska ge mig mer självförtroende. Nu gäller det att jag använder alla mina nya kunskaper utan att för den skull tappa bort den där härliga pirriga känslan, den som gör att jag längtar efter stunder med mitt manus. För utan den magiska lusten att skriva, så blir det nog ingen bok. Idag gästbloggar jag hos författaren Anna Granberg om hur man hittar teman som "bränner" och skriver texter som berör. Läs inlägget här. Tack Anna för att jag fick vara gäst hos dig! #skrivtips #skrivglädje #gästbloggare  Äntligen är den här, Karneval av Fuerte Förlag! Vilken färgsprakande karamell, lyser garanterat upp vintermörkret :) Jag deltar i antologin med Mors ordspråk, en novell om skeva relationer, förtryckta drömmar och desperata lösningar. Hojta till om du är intresserad av ett fysiskt ex!  Monica Ivesköld är effektivitets- och automatiseringskonsult och har skrivit 64 fackböcker och två barnböcker. Hon medverkar även i närmare 20 antologier. Just nu jobbar hon på en ny romanserie.  Som sjuåring började jag skriva dikter. När jag var tio år och hade fått min första skrivmaskin samt en kurs för att lära mig skriva. Jag skapade böcker och små tidningar som jag delade ut till kompisarna. Dessa illustrerade jag själv, ofta med hjälp av karbonpapper. Och på den vägen är det. Jag målar fortfarande men ställer inte längre ut, vilket jag gjorde 1986-1996. Min mission i livet är att få andra människor att växa och utvecklas. Detta har inneburit att jag pluggat i över femtio år, investerat i massor med certifikat för att sedan hjälpa andra att hitta lösningar och spara tid. Jag tror aldrig att jag slutar att gå kurser som innebär att jag investerar i mig själv för att fortsätta dela med mig. Jag har varit effektivitets- och automatiseringskonsult i 40 år. 1982 tog jag en datatekniska examen. 1990 blev jag en av de tio första certifierade distanspedagogerna i Sverige. Jag fortsatte plugga samtidigt som jag jobbade. Blev en av de som certifierade andra för datakörkortet, läste litteraturhistoria, affärsmannaskap, ledarskap, gick utbildningar inom försäljning, förhandlingsteknik mm. 2000 blev jag certifierad internationell projektledare, 2002 certifierad effektivitetskonsult, 2006 certifierad NLP Practitioner Coach och 2007 certifierad verksamhetsanalytiker. 2010 satsade jag på det sista stora certifikatet som handledare för Försvarshögskolans ledarskapsutbildning. Där och då beslutade jag mig för att jag inte skulle lägga mer pengar på certifikat, bortsett från de som jag måste uppdatera årligen. 2009 höll jag på att stryka med i en gallblåseinflammation som spred sig till bukspottskörteln, en biverkning efter cellgifter som jag fick som reumatiker. Jag valde att satsa på alternativ medicin genom att utbilda mig inom Chi Neng Qigong, hypnos och mycket annat. Sedan dess har jag inte tagit några mediciner. 2013 valde jag att omvandla flertalet av mina utbildningar till onlinekurser vilka säljs av återförsäljare. Det har blivit 28 utbildningar. Samtidigt började jag studera hantverket för skönlitteratur. Sedan dess har jag skrivit sju romaner varav den första har släppts i år – ”Porten till friheten”. För att utveckla mitt skrivande har jag gått närmare hundra (både fysiska och digitala) utbildningar, en del årslånga, andra korta. Jag skriver flera råmanus varje år. Sedan lagras de – precis som en god ost eller ett gott vin – under minst ett år. Därefter vidtar redigeringsarbetet. Att skriva råmanus tar oftast 1-2 månader. Redigeringen, däremot, tar åratal. För att underlätta för andra författare, skapade jag 2017 en liten bok som stödjer redigeringsarbetet – ”Redigera framgångsRIKT” – samt ett antal mallar som de kan ha till hjälp. Den tillsammans med boken ”Handbok i textproduktion” är ett bra stöd för författare och skribenter. Min roman – ”Porten till friheten” - bygger på sanna historier. Den är skriven som en fläta, dvs handlingen pågår i nutid med minnesglimtar från femtiotalets Malmö, och är i genren relationsroman. Huvudkaraktären i boken är Henrietta. Hon dyker upp i övriga böcker, ibland bara som en bifigur, vilket är ett önskemål från förlaget. På så sätt skapades Henrietta-serien. ”Porten till friheten” har skrivits om (från början till slut) i mer än fem omgångar. Den senaste versionen, som nu getts ut, tog mig ca fem år att färdigställa.  Just nu redigerar jag nästa roman – ”Elvira”. Även den bygger på en sann historia. Jag har under ett år intervjuat en dam som ska fylla 99 år. En omfattande research. Boken efter den – ”Mamma låt mig leva” – är en historia som delvis bygger på änglamakerskor. Den har jag burit med mig i många år. Den allra senaste romanen skriver jag nu. Den har arbetsnamnet ”Nils Kalv” och är ett led i min senaste onlinekurs ”Skriva spänning”. Ofta kommer historierna till mig under natten. Jag vaknar på morgonen och vet exakt vad jag vill skriva om. Detta gäller både romanerna och novellerna. Ibland kan jag se karaktärerna/scenerna i mina bilder som jag målar. I fem år har jag skrivit råmanus i samband med Nanowrimo (National Novel Writing Month). I år är det lite annorlunda eftersom jag valt att skriva en reseskildring om Kina. Varför, undrar du kanske. Jo jag går just nu en onlinekurs i att skriva reseskildringar. Vad är då bättre än att jag tränar på konsten samtidigt? Till dig som längtar efter att börja skriva vill jag säga att skrivandet är ett hantverk. Det är viktigt att utbilda sig och träna, träna, träna. Ju mer du skriver, desto bättre blir det. Du ska veta att det är ett omfattande jobb. När väl manuset är redigerat och klart, börjar nästa omgång – att hitta förlag och därmed nya redigeringsrundor. Det tar ca ett år att ge ut en roman på ett traditionellt förlag. Mitt bästa tips till dig är att börja träna genom att blogga. Själv skriver jag sex blogginlägg i veckan och jag finns i sociala medier varje dag, framförallt på Facebook, LinkedIn och Instagram. Flödesskriv en gång om dagen och testa ditt skrivande genom att delta i novelltävlingar och liknande. Stort lycka till! Hitta Monica! Hemsida > www.monicaiveskold.se // LinkedIn > https://se.linkedin.com/in/monicaiveskold // Facebook > https://www.facebook.com/MilordInspiration/ // Pinterest > https://se.pinterest.com/monicaiveskold/ // YouTube-kanal > https://www.youtube.com/channel/UCemn9EdhCtXONf3htNGSEmw/videos?shelf_id=0&sort=dd&view=0 // Instagram > https://www.instagram.com/milordmonica Dagarna krymper och temperaturen sjunker, och över alltsammans vilar den otäcka coronaskuggan. Är oerhört tacksam för möjligheten att få dra två skrivarkurser via jobbet. Kurserna är fullsatta och energin på topp, underbara deltagare. De lyser verkligen upp höstmörkret! Just nu kör vi allt på distans. Det har både för- och nackdelar. Förra hösten kunde vi träffas och dricka te eller kaffe, äta något gott, göra skrivövningar tillsammans. Det var riktigt mysigt. Å andra sidan gillar inte alla den här typen av fysiska träffar, skrivandet låser sig, det känns tryggare att mötas online. På det viset föredrar jag vårt nya system med peppande feedback och gruppchatt över nätet. Den som vill får vara anonym, men alla kan vara med och bidra till gruppkänslan.  Sugen på att testa en skrivarkurs? Det tycker jag absolut att du ska göra! Kanske finns det någon form av fysisk skrivcirkel där du bor, annars kan du pröva en distanskurs. Gillar du självstudier i egen takt? I så fall kan jag rekommendera mina egna kurser. Obs! Just nu kan du kostnadsfritt ladda ner följande kurser:
Avslutningsvis bjuder jag på en av de skrivövningar vi precis gjort med kursgänget. Hoppas att den kickar igång skrivlusten och att du får en riktigt härlig skrivdag! Fulskrivning för att hitta en idé (5 minuter för listan + 5–10 minuter skrivtid) En fulskrivning innebär helt enkelt att du skriver vad som helst, det som först kommer till dig. Du behöver inte tänka på berättelsens byggstenar (början, mitt och slut), inte heller på grammatik och rättstavning. Målet är helt enkelt att skriva något, vad som helst, vare sig det blir bra eller dåligt. Kravlöst skrivande. Välj fem saker du vill skriva om: två personer, en sak, en plats, en känsla. Exempel:
Efter att du listat dina saker kan du, om du vill, fulskriva om dem. Ställ frågorna varför och hur. Varför gråter tjejen med det rosa håret? Hur gick det till när farmor Serafina försvann i parken? Varför var tavlan så viktig för farmor? Och så vidare … Ett kul sätt att jobba fram en ny berättelse! Ulrika Medén är en aspirerande författare som skriver på sin debutroman. Hela livet har hon älskat det skrivna ordet eftersom det har förmågan att beröra, öppna dörrar, påverka vårt sätt att tänka och skapa känslor. Skapandet av nya världar ger henne energi och glädje, dessutom blir hon alltid förälskad i sina karaktärer. Tidigare har hon arbetat som teknisk skribent, skrivit noveller, dikter och haft en stående krönika. Ulrika bor i ett gult hus med blå knutar tillsammans med sin man och dotter. Hennes favoritsysselsättningar är att skriva, läsa, se på film och resa. Det sistnämnda är svårt i nuläget, men genom böcker och filmer kan man förflytta sig ganska långt i tanken.  Vad vore världen utan böcker och historier? Som liten älskade jag när min mamma läste för mig eller hittade på egna sagor och berättelser. Men jag var väldigt frustrerad över att inte kunna påverka hur länge den underbara stunden varade. Jag ville läsa själv! Därför memorerade jag vad min mamma läst och satt med fingret och ljudade. Som en väldigt ung kodknäckare på CIA satt jag med Nalles bok och listade ut vilka ljud som dolde sig bakom vilka tecken. Trots alla böcker jag läst genom åren glömmer jag aldrig Nalles bok som hjälpte mig knäcka koden. Den första boken jag läste själv. I mitt barndomshem uppmuntrades jag till läsning. I mina föräldrars sovrum, liksom i mitt, täcktes väggarna av stringhyllor fyllda med böcker. I hallen fanns höga trähyllor med faktaböcker, uppslagsverk och klassiker. På sommaren var det en ritual att gå till biblioteket för sommarlån. Ordet klingade härligt eftersom jag fick ha böckerna extra länge. I husvagnen fanns två luckor längst bak och i den ena fick jag ta med ett visst antal böcker. (Som jag alltid överskred.) Jag fick en fråga från en kompis en gång i tiden om varför jag gillade att läsa. Idag skulle jag svarat att olika böcker har gett mig olika saker i olika tider. I böckerna om Pippi och Anne på Grönkulla lärde jag känna starka tjejer som stack ut och var udda. De gjorde saker på annorlunda sätt och det var helt okej. Efter att ha läst om hur Pippi skurade golv längtade jag att själv få åka skridskor på skurborstar. Plötsligt såg jag många fler sätt att lösa problem. Pippi tycker om att köpa och ge presenter vilket är något vi har gemensamt. Faktum är att jag har ett särskilt skåp med ”utifall-att” presenter. Jag älskade hennes julklappsträd och drömde om att någon dag få göra som hon. Det gjorde jag som vuxen. En sommar för några år sedan bestämde jag mig. På kvällen innan min dotters födelsedagskalas satt jag i hemlighet och prasslade med inslagspapper i köket och fnissade för mig själv. Varje paket fick namnetiketter och långa färgglada snören. På morgonen smet jag ut innan de andra vaknat och färdigställde min överraskning. Kalaset började på framsidan där vi bjöd på välkomstdrinkar och pilbågeskytte. Sedan visade jag födelsedagsbarnet och gästerna till baksidan där det hängde presenter till alla i ett av våra äppelträd. Min mamma sa att det var det underbaraste träd hon någonsin sett.  Mina föräldrar tyckte att jag borde passa på att läsa alla sagoskatter när jag var 13 år. Behöver jag säga att jag inte höll med? Eftersom de inte kände till Tolkien blev de väldigt nöjda när jag läste Sagan om ringen. En serie böcker som är fyllda av fantasi, hobbitar, orcher, alver och trollkarlar. En spännande värld att fly in i som inspirerat och älskats av så många. Ibland blir man inspirerad och sugs in i en bok och får svårt att lägga undan boken. Så var det ofta under mina tonår. Jag minns särskilt en gång när jag lydigt sa god natt till mina föräldrar och släckte lampan innan de stängde min dörr. En lång stund låg jag i mörkret och väntade för jag var säker på att de kollade efter ljusstrimman som olydigt slet sig ut under dörren för att avslöja mig. Under täcket tände jag en ficklampa och läste större delen av natten. Vid frukostbordet var jag så trött att jag knappt orkade hålla upp ögonen, men min mamma skrattade bara och sa: ”När blev du klar med Borta med vinden? Hann du sova något?” Det visade sig att hon hade gjort precis samma sak som jag och läst Margaret Mitchells bok från pärm till pärm under en natt. Nyligen läste jag om Konsten att bota en fanatiker av Amos Oz tillsammans med min dotter. Den är skriven med humor och klart förnuft. Den behandlar konflikten mellan israeler och palestinier samt hur man kan bota en fanatiker. Vi behöver böcker till många olika saker under olika tider av våra liv. De kan hjälpa oss att förstå andra människor, ge nya perspektiv, utveckla vårt känsloliv och skapa empati. Jag är övertygad om att medkänsla ökar genom läsning. När man öppnar en bok och kliver in i någon annans liv får man en helt annan förståelse. En riktigt bra roman tycker jag ska beröra på djupet. Jag älskar böcker och tänker vara med och skapa fler! Det händer mycket nu. Så mycket att jag knappt hänger med (på ett positivt sätt). Är det inte cover reveal så är det dra skrivarkurser eller gästblogga eller ... bli antagen för publicering! Igen! Någon gång i våras skrev jag en massa noveller. En av dem var Julbockens arv, som blir utgiven av Miramir Förlag 2021. Jag hade fullständigt glömt bort att jag skickat in ett bidrag, när det damp ner ett positivt mejl i inboxen. Känns jättespännande! Jag trodde nog inte riktigt på texten, främst för att jag upplevde att jag var ute på djupt vatten. En skräcknovell för vuxna ... Inte kan väl jag, värsta mesproppen, skriva skräck? Men uppenbarligen finns det någon som tycker det, och jag är tacksam, så oerhört tacksam för förtroendet.  Så här såg det ut på Facebook när nyheten damp ner. Tänk att lilla jag får vara med bland så många andra duktiga skribenter. Grattis till oss!
Dagens gästbloggare är Anne-Mari "Mia" Sandberg. Hon skriver på en faktabok om dans och har vunnit Elibros novelltävling med ”Den sanna kärleken”. Anne-Mari bor med sin man på ett lantbruk. Deras gemensamma intresse är dansen och en gammal amerikanare, en Chrysler New Yorker Brougham -73, som de åker ut i när de behöver en paus från allt.  Musik och dans har alltid varit väldigt viktigt i mitt liv. Min mamma har berättat för mig att jag tog mina första danssteg till en psalm som spelades på en syföreningsauktion. Sedan dess har jag gått allehanda danskurser, bugg, foxtrot, jitterbugg, Rock ´n Roll, gammeldans och squaredance. Jag kommer i kontakt med en hel del dansband genom söndagsdanser i Boglösa bygdegård där jag fått äran att vara ordförande. Ytterligare exempel att musik är viktigt för mig är att få sjunga i kör och använda min röst som instrument. Jag har alltid haft väldigt dålig självkänsla och ett sätt att förbättra den har varit att alltid utmana mig i olika saker. Det kan vara att skriva en bok, att sjunga solo och dansen och skrivandet har gjort att jag hittat så många trevliga människor som jag kan hålla kontakt med och som får mig att må bra. Redan i skolan tyckte jag om att skriva och uppsatserna blev ofta fantasifulla med rymdtema. Efter skolan har jag inte skrivit så mycket. Det blev mest dagbok men intresset fanns ändå kvar. Min start blev en kurs som hette ”Skriv en roman på 10 veckor”. Sen anmälde jag mig till Folkuniversitetet på en distanskurs i skrivande. Det var mycket trevligt och det blev många texter i min samling. Som det kan vara ibland blev det annat som kom i vägen och jag kände att jag inte längre orkade skriva och då blev det ett uppehåll på några år. Så kom då Corona-pandemin och slog sina klor i hela världen. Helt utan förvarning var mina intressen dans och körsång helt omöjliga att utföra och jag kände mig vilsen. Vad skulle jag göra nu? Räddningen i nöden blev Litterära konsulters utmaning ”Att komma igång och skriva i påsk 2020” där vi fick skrivutmaningar hela påsken och föreläsningar. Då kom jag igång på riktigt igen och jag började titta på mina tidigare texter. Jag hittade en text som jag skrivit under tiden vid Folkuniversitetet och kände att jag ville bygga vidare på den. Sagt och gjort skrev jag på och skickade in mitt bidrag till en novelltävling. Döm om min förvåning när jag läste på Facebook att jag hade vunnit. Det var nog en av de mest euforiska upplevelser som jag har varit med om. Jag som aldrig har trott riktigt på mig själv hade vunnit en novelltävling. Det lever jag på än idag när livet känns trist och jag inte riktigt orkar skriva. Då får jag mer energi igen. Under våren anmälde jag mig till en skrivarkonferens. Det var en hel helg med många bra föreläsningar och workshops och jag fick vara med på en speedcoaching med en lektör. Då hade jag ännu inte fått veta att jag vunnit med novellen så jag tog upp den i samtalet. Jag fick skicka in några sidor text och min lektör tittade på den och skrev jättebra och peppande kommentarer. Ett mycket trevligt samtal och jag kan rekommendera alla att ta hjälp av en lektör. Det ger så mycket åt texten. Under skrivarkonferensen fick jag min bokidé som jag nu håller på att skriva på. Arbetsnamnet på mitt manus är ”Pardans och pandemier”. Jag skriver boken utifrån min passion för dansmusik och kontakten med dansband. Jag kan själv se de positiva effekterna av dans och dansmusik även under Coronapandemin och vill förmedla den känslan i boken.  För att avsluta vill jag ge ett litet tips om vad du kan behöva tänka på om du själv funderar på att skriva en bok. Här är några frågor du kan ställa dig:
|
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
Januari 2021
KATEGORIER
Alla
|
RSS-flöde