Andra Anna är en scenpoet som bor i Umeå. 2019 vann hon SM i poetryslam och hon har uppträtt på olika scener runt om i landet, bland annat dramaten. Hon skriver personliga dikter om politiska ämnen och tar trams på riktigt stort allvar. Alla som skriver dikter är poeter, men alla dikter är inte bra poesi. Vem som helst kan alltså skriva, även om slutresultatet inte är så mycket att hurra för. Vi har alla möjligheten, och rättigheten, att skriva dålig lyrik. För mig är det en inspirerande tanke. Kanske det närmaste jag som västerbottning kommer hurtiga tillrop. Jag har nämligen behövt hitta skrivmotivation som rimmar med min långa släktlinje av människor som jobbat med jordbruk och inte skrattat så värst mycket, förutom på jul. Min motivation behöver finnas i samklang med rådande jante-lagstifning och min tendens att skämmas för det mesta jag tar mig för. Att helt ge mig hän åt tanken på att allt jag skriver i alla fall till en början är skit har varit frigörande. Även om jag skulle drabbas av plötslig självinsikt över vad jag håller på med, har jag redan förberett mig mentalt och därmed avväpnat min inre snobb. Det är ingen idé att ha respekt för ett tomt word-dokument om jag ändå bara ska fylla det med dravel. Inget behöver visas för någon annan om jag inte vill. Det är inget alarm som börjar tjuta om jag skriver på ett pubertalt sätt om känslor eller om jag är tråkig och medioker. Det är fritt fram. Min ingång till litteratur var poetry-slam, vilket är tävlingsformen för spoken word. Det finns inga ramar för poesin annat än att dikten behöver vara under 3 minuter och skriven av poeten själv. Sedan kan det vara bra om publiken förstår innehållet och sedan gillar det. Synen på skrivande är punkig på sättet att ingen har särskilt mycket bakgrundskunskap, alla bara skriver. Till slut har en övat så pass mycket att poesin blir bättre. På det sättet är jag kompislärd. För mig har processen varit; att jag först lärt mig skriva och sedan lärt mig teorin bakom varför vissa saker blir snygga eller känns bra. Det finns till exempel ett klassiskt litterärt stilgrepp som heter “trikolon” eller tretal. Något som i princip bara är att antingen upprepa en fras tre gånger eller att ge tre exempel. Det gör jag hela tiden i mina texter, men hade ingen aning om att det var en etablerad grej. Innan jag hittade poesin och började skrivandet som hobby hade jag i omgångar försökt att komma igång. Jag trodde de som kunde skriva var en specifik kategori personer. De hade bra handstil, gott uppmärksamhetsspann och en förkärlek till att sitta stilla länge nog för att producera större mängder text. I den kategorin ingick inte jag. På tiden jag gick i skola var en fortfarande tvungen att skriva för hand och läraren använde arga röda pennor för att peka ut alla stavfel. Det var väl på sin plats att skolan försökte göra något åt min hemska stavning, men det satte locket på skrivlusten. Jag började skriva regelbundet när jag var 23. Det som är bra med att vara vuxen är att ingen betygsätter ens hobby. Förvånansvärt många av mina dikter är skrivna på promenader, busshållplatser och under toalettbesök. Mina dokument är fyllda med stavfel och jag rättar inte alltid till grammatik eller formuleringar. För mig är det i första hand ett manus. Dikten är det som händer live mellan mig och publiken. Vän av ordning kan läsa den här texten och påpeka att det är lätt för mig att prata om att skriva förutsättningslöst då jag efter en tids övande vann SM i poetry-slam. Det är sant. Kanske att någon person som är ödmjuk på riktigt har något mer välformulerat att säga om ämnet. Men jag tycker fortfarande det är viktigt att prata om. Till mitt försvar kan jag säga att jag skrivit ett utkast till en dålig bok. Det har tagit tid och jag har sett timtals av youtube-videos för att ta till mig grundläggande verktyg. Till slut växte en första version av en kortroman fram. Den är inte bra. Men jag är otroligt nöjd över att den finns. Nu kan jag äntligen rynka på näsan åt vad jag åstadkommit och börja den långa processen av att redigera det till något jag faktiskt tycker om. Ett inspirerande citat som kanske ekar mindre tomt när det kommer från min mun är: Alla kan skriva en dålig bok! Under tiden kommer en garanterat lära sig något om skrivande. Förhoppningsvis blir nästa bok bättre. Även solen har sina fläckar och vi perfektionister måste också få öva. Om inget annat hjälper går det alltid blunda under tiden en skriver. Hitta Andra Anna! Facebook: https://www.facebook.com/AndraAnnasPoesi Instagram: https://www.instagram.com/andraannaspoesi
0 Kommentarer
Det känns underbart kul att det går framåt med min bilderbok om samtycke för de allra yngsta läsarna. Emelie Wiklund har tagit fram ursnygga illustrationer och steg för steg närmar vi oss en utgivning hos Kikkuli förlag, mer om släppdatum så småningom.
Här får du en glimt av min Nelly som inte tvekar att säga NEJ! Frida kommer ursprungligen från Gävle men har bott många år i Stockholm och Uppsala innan hon hamnade ute på landet i Heby utanför Sala. Hon är gift, bor i gammalt hus med vildvuxen trädgård och har katter och en irländsk varghund vid namn Inja. Jobbar som personlig assistent men har alltid älskat att skapa främmande världar och mörka berättelser. Novellsamlingen Revir är hennes litterära debut och hon skriver nu på flera andra skräckmanus. För några veckor sedan kom min debutbok ut på marknaden; novellsamlingen Revir som innehåller 17 korta skräcknoveller. Ett otal gånger sedan jag skrev på utgivningsavtalet med Seraf förlag och började prata öppet om den kommande boken har jag gått igenom ett nästan identiskt samtal med bekanta, kollegor och främlingar. De utropar “Åh va roligt! Vad är det för slags bok?” och när jag förklarar att det är skräck gör de en liten osäker paus innan de säger “Oj, spännande men det kanske jag inte vågar läsa!” och sen efter ännu en liten paus kommer frågan. “Hur kommer det sig att du skriver skräck?” Skräck är helt enkelt en genre man behöver rättfärdiga. Aldrig har jag fått den frågan när det gäller fantasy eller historiska romaner! Jag tror frågan är rotad i en vag oro, inte alls illa menad, för att jag bär på trauma eller ett hemligt, osynligt mörker - något trasigt som skulle behöva bli botat. Men mörker finns hos alla. Vad menar jag med det? Vi har alla rädslor, sorg, ilska, avundsjuka, saker vi oresonligt hatar och saker vi inte kan sluta med fast de är dåliga för oss. Det här är delar av oss som inte är produktiva eller positiva, de är inte en del av de liv vi försöker leva, men de är ändå viktiga delar av oss. Och är det något man ganska fort lär sig i terapi så är det att de här delarna av oss blir vi inte av med. Om vi trycker ner dem, förnekar att de finns eller försöker gömma dem kommer de bara att komma upp när vi minst vill det och då tar de sig uttryck vi inte kan kontrollera. De mörka sidorna kan då utvecklas till rent destruktiva känslor och tankemönster som förgiftar oss … Det enda vi kan göra är att börja se och förstå dessa sidor hos oss själva, och därifrån lära oss hantera dem. Hur vi hanterar mörkret är olika, men ska vi kunna leva ett gott liv måste vi på något sätt relatera till mörkret och inte bara försöka bli av med det. Litteratur ger oss människor av det vi saknar och behöver. Vi behöver känna längtan och hopp - därför finns feelgoood. Vi behöver förstå själen - därför finns poesi. Vi behöver förstå kärleken och lusten - därför finns romance. Böcker kommer inte lösa dina problem, men de kan tala till dem och fördjupa dig utan att du ens märker det. Inga böcker, hur blodiga och äckliga de än är, kommer ge dig ett mörker som inte fanns där innan. De kan bara tala till mörkret. Jag säger inte att alla borde läsa skräcklitteratur … eller lite kanske jag säger det. Kanske behöver du inte jobba på dina mörka sidor! Vem vet, du kanske är i harmonisk balans med alla sidor av dig själv! Men för alla oss andra kan det vara bra att fundera på varför vi inte vill bli rädda eller varför vi vill det. Vad hos mig får mig att fortsätta läsa om monster men seriemördare tråkar ut mig? Varför dras jag in när blodet flyter ut över köksgolvet men inte när det flyter över ett främmande slagfält? Jag kanske inte hittar enkla svar bara för att jag läser en eller annan genre, men jag håller kommunikationen öppen. Förneka inte de sidorna av dig själv du inte förstår - lyssna på vad de säger. Jag är absolut ingen psykolog, men som en människa till en annan; det kommer nog en dag då du behöver hantera ditt mörker och då kan det vara bra att veta varför du är rädd för att bli rädd … Om du känner att du kanske vill testa att utmana dina rädslor lite finns det rysare och skräck på alla nivåer, så det är bara att leta dig fram till dina gränser! Ett tips är att börja med skräck för ungdomar/unga vuxna, den kan fortfarande vara kuslig även för vuxna men innehåller inte den extrema kräkframkallande skräcken som blir för mycket för de flesta. Eller varför inte testa en novellsamling! ;) I Revir finns det olika perspektiv och olika nivåer av skräck så man kan lätt hoppa till nästa om en blir för mycket. Äntligen är det dags att visa upp ljudboksomslaget till Bergtagen som ingår i ljudboksserien Förtrollande romanser! Visst är det underbart vackert?
Om Bergtagen: Året är 1935 och Ingrid arbetar som tjänsteflicka hos Segerstierns, en av Vasas rikaste familjer. Men Ingrid vill så mycket mer. Hon drömmer om frihet, om att resa – kanske ända till Amerika. En kall novemberkväll händer något ödesdigert och Ingrids liv vänds upp och ner. Vilket pris skulle du vara beredd att betala för din frihet? Bergtagen är en långnovell som berör temat historisk (Vasa under mellankrigstiden, en tid när det bubblade i såväl Finland som resten av Europa) paranormal (ett övernaturligt element, i det här fallet baserat på en lokal legend) romance (spirande, förbjuden kärlek). Långnovellen utkommer som ljudbok i december 2023, men du kan även läsa den i antologin Vintergnista (Seraf förlag). Ellika Shilling, ursprungligen från Kiruna, bor i Patterson utanför New York där hon arbetar som akupunktör. Gift med två halvvägs utflugna barn tar hon också hand om familjens sex hundar och fyra alpackor som bor bakom garaget. Alpackorna alltså. Att skriva har alltid legat henne varmt om hjärtat och i det här blogginlägget berättar hon om hur hennes debutroman föddes och en dröm gick i uppfyllelse. Har ni haft en text i er som börjat leva sitt eget liv? En sådan man måste kapitulera inför och bara låta det som ska ske ske. Det hände mig. Efter att ha läst Käraste Herman, Maja Hagermans fantastiska biografi om rasbiologen professor Herman Lundborg, visste jag att det var mitt öde att berätta hans hemliga älskarinnas historia. Faster Maja (hon var nämligen mammas faster) lurade i bakgrunden, gav mig små vinkar om vad hon ville ha sagt. En hand mot ryggslutet som förde mig framåt. Jag tog sikte på Majas fotspår och följde dem. Historien ledde mig från den ena släktingen till den andra, flera för mig okända, men alla bidrog med pusselbitar till bilden av Majas liv i Uppsala 1926. Den stora frågan var hur i herrans namn hon kunnat falla för en man som Herman Lundborg. En nazist som klassificerade vår släkt som en lägre stående människotyp än den nordiska rasen. Eftersom jag bor i New York så blev det några resor med efterforskning i fokus. Jag spenderade några dagar i Uppsala. Stod framför Drottninggatan 3 där de bodde i ett gårdshus, men jag kände ingenting. Med tunna bomullshandskar bläddrade jag i albumen innehållandes Lundborgs foton inne på Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket. Såg mina släktingar, framför huset med bistra miner, som tur var med sina kläder och värdighet i behåll. Fasansfullt ändå. Jag gick i Majas fotspår och försökte föreställa mig hur det såg ut för närmare hundra år sedan. Men det var något som fattades. Övre Soppero. Byn vi härstammar från som jag tidigare aldrig hade besökt. Jag behövde se huset som min morfars föräldrar, Maja och några av hennes bröder stod uppradade framför. Där skulle jag få de rätta vibbarna. Jag tog tåget till Kiruna. Inne på Lindex i Kiruna började min mobil surra. En släkting som var intresserad av mitt projekt pratade i munnen på sig själv, så upphetsad var han. Han hade fått höra att ägaren till släktgården oförhappandes var på besök i byn. Det passade utmärkt eftersom jag hyrt bil för att köra till Övre Soppero ändå, på vinst eller förlust. Optimistiskt hade jag tänkt att nog skulle jag kunna hitta huset. För hur svårt kunde det vara? Jag fick husägarens namn och telefonnummer, naturligtvis ännu en släkting jag inte visste fanns. I ett långt textmeddelande presenterade jag mig och förklarade varför jag hemskt gärna skulle vilja komma och åtminstone se släktgården där allt hade börjat för Maja. Min tanke var att mötet med platsen och huset skulle ge berättelsen en ordentlig skjuts framåt med hjälp av historiens vingslag. Tänk att få sitta i köket där Maja träffade Lundborg för första gången. Jag kunde se framför mig hur hon stod med brinnande kinder då Lundborgs blick landade på henne. En författares dröm helt enkelt. Nå, husägaren och tillika min tremänning svarade kvickt på mitt meddelande. Efter några utväxlade sms var det bestämt att jag skulle komma dit klockan elva följande dag. Det kändes rent av högtidligt när jag satte mig bakom ratten. Äntligen skulle jag få se byn. Allt, vad som helst, kunde hända nu när jag var på väg tillbaka till mina rötter. Jag hade en känsla av att Majas historia på något vis skulle uppenbara sig för mig. Oj vilken antiklimax det blev. Jag hade sett Skol-Isaks (morfarsfar) timrade hus med inglasad farstutrapp och med älven brusandes i bakgrunden på fotografierna. Det jag möttes av när jag klev ur bilen var ett rött litet hus som inte alls liknade det på korten. Jag hade haft en orimlig idé om att insidan skulle vara bevarad från 1920-talet och att jag skulle känna Majas närvaro. Men naturligtvis var det moderniserat, senast någon gång på 60-70 talet. Vibbarna uteblev. Det var bara ett hus. Inget annat. Jag kände mig märkligt tom. Det var dock efter det besöket jag förstod att Majas historia fanns i mig. Det var som om Maja sa: ”Är du nöjd nu? Sluta ränna runt, lyssna på mig i stället.” Jag lyssnade och förstod att det var bara att hugga i, gräva djupt och skriva, skriva, skriva. Slutresultatet blev En enkel till Uppsala: Majas resa. Det blev en till novellvinst, lite så där apropå, för att det är kul att skriva noveller. Särskilt noveller som handlar om julen. Den här gången blev det en magisk mordgåta. Klarar du av att lösa den?
Gloria var död. Giftmördad, om man fick tro doktor Nikolaus. Och det bara några dagar innan julafton. Den lilla staden Vintergröna, en samling rikt dekorerade hus djupt inuti den snöklädda urskogen, var naturligtvis i uppror. Rykten färdades likt flingor i en vinterstorm, rappt och otyglat mellan gårdarna. ”Alldeles röd i nyllet”, sa bagarsonen. ”Nej, svart”, menade vedhuggaren. ”Nu får det vara nog”, inflikade en tredje, skräddarens hustru, och täckte för sin tjutande unges öron. ”Ni skrämmer barnen.” Hon sa så för att det var sant, men också för att hon själv knappt tålde höra mera. De andras ord borrade sig likt istappar in i bröstet och sjönk till magen där de bildade en kall klump. Gloria, ledare för Melodiernas väktare, var död. Vad skulle det nu bli av julen? Bilden är från när förlaget, Nohiding förlag, presenterade novellvinnarna. Marie Englund är född 1989 i Göingebygd och nu bosatt med man, dotter och två katter i hus i Vittsjö med “större trädgård än jag har tid med”. Med flera kurser i skrivande, utbildning i journalistik och ett skrivintresse som tog fart på högstadiet har jag 20 år som aspirerande författare i bagaget. Med ett manus i byrån, ett under utveckling och ett som är inne i redigeringens slutfas så debuterar jag med egenutgivna “Vingklippta” i april 2024. Mina manus har alltid detaljerade miljöbeskrivningar och jag har insett att det är lika stor återhämtning att skriva dem som att blunda där jag går och står. De har blivit en del av mitt författar-DNA. Ändå har jag alltid påstått att meditation inte är något för mig. Rastlösheten och de tusen tankarna pockar på uppmärksamhet i samma stund som jag blundar och drar in det där andetaget. Jag har dock sönderlästa exemplar av “Högre än alla himlar”, “Sagan om ringens brödraskap" och “I det förflutna” som hävdar motsatsen. De är tre olika historier som alla kan fånga mitt intresse, mina dagdrömmar och de stunder då allt behöver stressas ner. Så kanske behöver jag inte sitta i skräddarställning och andas in genom näsan för att slappna av. Det är något med de böcker som man läser om igen, eller är det bara jag som gör så? Varje gång jag läser, eller lyssnar, på Louise Boije af Gennäs skildring av nyårsafton 1999 i “Högre än alla himlar” är det som att jag hälsar kända platser och personer välkomna tillbaka. Jag välkomnas också in i gruppen, de går vid min sida, i alla fall för en tid. “Jaså, där var ni. Vad jag har saknat er.” Jag skulle dock aldrig skriva in mig själv i berättelsen och påverka handlingen, likt fan fiction. De får fortleva i mitt inre för de skulle aldrig göra sig rättvisa om jag försökte skriva ner det jag ser inombords. Men det är ändå så att jag instinktivt ser mig om efter någon av Louises karaktärer om jag är i Stockholm. Man vet ju aldrig, kanske materialiseras de framför mina ögon. Meditationen i sig, eller snarare återhämtningen, blir aldrig inplanerad. Man kan inte bestämma i förväg när samlingen doftminnen, smaker och vyer från förr rusar fram. Är det platser från Tolkien, Kate Morton eller af Gennäs som projiceras? Nej, även om de finns på ytan så är mitt eget Midgård uppbyggt på annat vis och ligger djupare ner. Hjärnan zoomar in på Jansabryggans spets i Söndrum och förnimmer mjukt saltvatten och slippriga alger runt smalbenen. Den vet exakt hur varmt det kan vara en vindstilla sommardag bakom en stenmur, på en gräsmatta utanför Torekov. Ibland söker den sig till det lilla hus i skogen med braskamin, källarlucka i köksgolvet och den gamla tjock-tv där jag och min bästis en tidig morgon försökte få in hästhoppningen från Sydney-OS, bara för att förkasta idén efter tjugo minuters flimrig boxning (allt var inte bättre innan play-tjänsterna dök upp). Jag kan nästan låta det vara osagt att just Söndrum och Torekov såklart ofta representeras i mina berättelser. Därifrån kan jag framkalla hur tallarna låter då vinden ligger på från havet eller hur sängkläderna doftade på madrassen i gästrummet “Brittas kammare”. Idag behöver jag inte gå längre än till badplatsen fem minuter hemifrån. För hur fantasieggande låter det inte med något som kallas Galgön och är som vackrast då morgondis fladdrar upp från vattenytan bland björkpollen och Skräddarnas dans och ligger över den kittel Pickelsjön liknar med mörka träd runtom. Jag har alltid tänkt för mig själv att min förhoppning då jag skriver berättelser är att de ska bli precis så sönderlästa som mina pocketböcker är. Att det ska bli historier som plockas fram, både för nöje men också för sällskap. När man behöver hälsa en gammal vän välkommen tillbaka. Mina egna karaktärer i “Vingklippta” - Sofie, Josephine, Anton och Lukas - lever redan vidare inom mig trots att deras historier är slut. För allt som gör att de är speciella har broderats fram inom mig och då ligger deras livstrådar kvar, redo att spinnas vidare. Självklart finns det också starka personlighetsdrag som jag har hämtat från bekanta och gamla vänner och då vill man utveckla karaktärernas efterlevnad så bra det bara går - även om det bara blir i mitt eget huvud. Min önskan är att de även får fäste hos någon annan och blir de där gamla bekanta som plockas fram ur en ryggsäck på väg till eller från jobb och skola. Jag hoppas att jag har givit dem tillräckligt med kött och blod för att läsarna ska kunna föda deras själar med attityd, minnen och drömmar. Så var den gjord, min allra första resa till Bokmässan i Göteborg! En jättehärlig helg blev det, där jag bland annat (tillsammans med Lovisa Wistrand) pratade om starka kvinnor inom fantasy, signerade böcker hos två olika förlag under två olika dagar samt hittade både Nattkrigaren och Skogshäxans skatter hos Science Fiction Bokhandeln i Göteborg (ett nördparadis jag kunnat bosätta mig i). Utöver detta åt jag en rysligt massa sushi i bästa sällskapet och hade glädjen att avsluta hela mässhelgen med att utbyta några ord med österbottens deckardrottning Nilla Kjellsdotter då vi valt samma flyg hem. Underbart att få träffa så många nya och gamla kollegor, förlag och läsare. Några läsarbrev fick jag också och de värmer lite extra gott i hjärtat! Vi börjar väl med coolaste mötet, Mamma Mu och Kråkan! Fortfarande en häftig känsla att se sin bok i hyllan! Jag och Lovisa snackar starka kvinnor inom fantasy inne hos Seraf förlag. Det här skedde alltså under lördagen, jättefint att få dela rampljuset med fantasydrottningen Lovisa. Kul att så många kom och lyssnade också! Vi snackar på ... Efteråt blev det boksignering. Jag orsakade trafikstockning eftersom jag pratade för länge med alla som hälsade på ... ^^ Inne hos mitt andra förlag, här med författarkollegorna Elin Edberg t.v. och Linda Andersson t.h. Lyckan när ens böcker finns hos Science Fiction Bokhandeln! En sista boksignering strax innan söndagens hemresa, inne hos Nohiding förlag. En underbar läsarhälsning! Och ännu en underbar hälsning från en som också läst Skogshäxans skatter. Ja, det var det! Vill du se fler bilder kan du hälsa på hos @authorsabinem inne på Instagram, där delar jag också lite mingelbilder och dylikt. Kommentera gärna ifall du också var på Bokmässan! Eller om du vill besöka den. Ses vi på Bokmässan i Göteborg nu i helgen? Själv är jag på plats lördag och söndag, och du får jättegärna säga hej! Under lördagen kommer jag att snacka om starka kvinnor i fantasy tillsammans med fantasydrottningen Lovisa Wistrand. Välkommen att hälsa på mig och oss i Seraf förlags monter B08:50 lördag kl. 14 svensk tid. Söndag kl. 14 hittar du mig i Nohiding förlags monter A01:48 (Fantastikgränd) där jag signerar böcker och pratar med den som har lust att byta några ord. Foto © Vilhelmina Öhman, Vasabladet
Rosi Hageberg är diplomerad skrivterapeut och arrangerar workshops, retreater och enskild mailterapi. Hon jobbar dessutom som verksamhetsutvecklare på Medborgarskolan och har varit lärare i svenska och svenska som andraspråk i många år. Hon är nyfiken på människors livshistorier och läser ofta hellre biografier än skönlitteratur. Hon skriver just nu på en självbiografi om sitt liv som tidigare djupt troende kristen och hur hon kom ut som ateist vid 42 års ålder. Tältduken över dansbanan fladdrar lojt i vinden och solen avger ett varmt sken genom det vita taket, efter två dagar av ihärdigt regnande. Deltagarna i min workshop i ”Writefulness”, får möjlighet att landa i nuet och skriver om vem de är, just i detta nu. Titeln för skrivövningen är ”Här är jag nu”. Vi är drygt 30 kvinnor, som alla kör campervans eller husbilar, som samlats för en retreat och skaparhelg. Alla skriver ihärdigt, sittandes på yogamattor eller campingstolar som vi tagit med oss från våra bilar. Den tysta gemenskapen och stillheten är påtaglig. Writefulness, vad är det? Jag är frestad att säga att det var jag som hittade på ordet. Men det är naturligtvis inte sant. Jag kom på ordet i början av den här sommaren, men när jag sedan googlade, var jag självklart inte först. Writefulness är ett sammansatt ord av orden ”write” (skriv) och ”mindfulness” (medveten närvaro). Det vill säga att använda penna och papper för att vara närvarande i nuet och att utforska sig själv. Det är detta jag vill hjälpa andra människor att göra: att sitta i stillhet, skriva om vem de innerst inne är och vem de vill vara. Att acceptera sig själv och utveckla en självkännedom genom skrivandet. Att låta stressen rinna iväg från kroppen, ner i skrivboken. Jag har varit lärare i svenska och svenska som andraspråk i många år, för vuxna deltagare på en folkhögskola i Malmö. Enligt kursplanen, ska deltagarna lära sig att skriva argumenterande texter och rapporter samt kunna analysera och diskutera. Som lärare satt jag och rättade mina deltagares texter i det oändliga. Men för mig var formen på texten egentligen ointressant. Jag var betydligt mer intresserad av vad avsändaren ville berätta. Många av mina deltagare hade flytt från mellanöstern och när de fick möjlighet att skriva om sig själva, skrev de om flykten över Medelhavet. Om förtvivlan över att skiljas från sina barn. Om döda kroppar i havet. Om rädslan för att bli upptäckta och tillbakaförda. Om att de ofta blev lämnade ensamma på båten, utan någon som kunde köra den. När jag läste dessa berättelser, ville jag inte längre rätta grammatik och stavning. Det blev plötsligt så futtigt i sammanhanget. En längtan föddes hos mig, att låta både mig själv och andra få skriva om sig själva, utan några yttre ramar. Människan har ett behov av att få berätta sin historia och vi bär varandras berättelser mjukt i våra famnar. Så jag utbildade mig till skrivterapeut och skapade en skrivverksamhet, där människor får möjlighet att utforska sig själva och att få självkännedom genom skrivande. Jag tror starkt på att skrivande kan vara läkande, utforskande och tydliggörande vad man vill i sitt liv. Jag har själv upplevt hur jag har kunnat bearbeta svårigheter genom att skriva och jag är klart medveten om mina framtidsdrömmar, tack vare att jag har satt dem på pränt. Jag brukar jämföra mitt skrivande med professor Dumbledores minnessåll i böckerna om Harry Potter. Han har en stor skål, där han med hjälp av sin trollstav kan föra ner sina minnen och tankar. Harry Potter får sedan stoppa ner huvudet i minnessållet och kan se professor Dumbledores minnen. För mig fungerar det på samma sätt, när jag skriver. Pennan är min trollstav, som för ner mina innersta tankar i min skrivbok, mitt minnessåll. Jag kan välja att öppna min skrivbok då och då och stoppa ner huvudet i mina tidigare tankar, eller så lämnar jag dem bara där. Jag kan gå tillbaka och reflektera över den jag är, eller så behövde jag bara avlasta min hjärna en stund. Jag känner hur tankarna saktar ner när jag skriver och stressen försvinner. Detta vill jag hjälpa andra att göra också. Den dryga timmen i tältet, på min workshop i writefulness, är snart över. Deltagarna har fått lyssna, både på vad som händer runt omkring dem, men också inåt mot sig själva. ”Jag har aldrig skrivit så djupt om mig själv i hela mitt liv”, säger en kvinna med ett stort leende över hela ansiktet. Jag går ut i solskenet och njuter av sommarens sista solstrålar, med en skön känsla av att här är jag nu. Precis där jag ska vara. Dagens skrivtips lånar jag av Skrivguiderna (följer du vår Instagram, har du med andra ord antagligen redan läst detta. Men jag vill ändå dela med mig av tipset till alla som inte hittat dit ... än). Till saken! Karaktärgestalta med hjälp av dialog, kan det vara något? Brukar du använda dig av detta när du skriver? (Om du svarade nej på förra frågan, tror du att du kommer att använda dig av knepet efter att du läst det här inlägget? Kommentera gärna.) Hur tänker jag egentligen när jag menar att det går att gestalta en karaktär genom dialog? Jo, du kan avslöja massor om hur en person är eller hur hen uppfattas via det hen säger eller det andra säger om/till henom. Ett praktexempel kommer från "Häxan och lejonet" av C.S. Lewis, men inte ur boken. Nej, det är tv-serien från 1988 som levererar följande dialog där vi omedelbart förstår mer om karaktärerna tack vare hur de gestaltas via dialogen: Professorn har bett barnen att presentera sig själva. Peter: Peter, sir. Susan: S-susan, sir. Lucy: I'm Lucy! Edmund: - Professor: You have a name too, I trust? Edmund: Edmund. Peter: Sir! Edmund: ... sir. Tack vare den här korta ordväxlingen förstår vi att Peter är ledaren, han svarar självsäkert och korrekt. Susan svarar också korrekt, vilket är i samklang med hennes karaktär, men också med en viss osäkerhet, även det i samklang. Lucy, som är det oförstörda naturbarnet, svarar glatt och glömmer bort att säga "sir" (observera att ingen rättar henne, hon kommer undan med det – kanske för att hon är yngst). Till sist har vi tjuriga Edmund som inte vill vara på landet, som retas med Lucy och dessutom kommer att fatta en del taskiga beslut. Han svarar inte alls och behöver bli tillsagd innan han presenterar sig, och storebror Peter måste dessutom säga åt honom att lägga till ett "sir" (vilket bidrar till att gestalta konflikten mellan bröderna). Jag hoppas att det här exemplet kan fungera som inspiration i din egen skrivprocess. Vill du titta och lyssna, kan jag länka originalvideon härunder. Du hittar dialogen om du klickar fram till 4:35. Kommer du själv på liknande ordväxlingar där vi får veta mer om karaktärerna? Christina är Linköpingsbo sedan 2008, student dagtid och författare övrig tid. Just nu jobbar hon på ett barnboksmanus och hon är även aktuell med flera noveller. Dina berättelser behövs därute, tro mig. När man valsar runt på Instagram är det så lätt att tro det motsatta. Den ena efter den andra har massor av likes och får massor av kommentarer och du tänker att vad är det för mening med att ens försöka? Vem vill ens läsa mina berättelser? Vi vill det. Vi vill läsa just dina berättelser. För tänk efter. Vad var ursprungstanken med din bokidé en gång i tiden? Vad var det du tänkte när du började din resa mot ett färdigt manus? Ursprungstanken var kanske: jag vill läsa något om det här bland feelgoodberättelserna, men det finns inte. Det finns kanske inte nu, men du kan göra något åt det. Och du kan vara väldigt säker på att just din berättelse behövs där ute. Du har bara inte mött läsarna än. Om du är vid första utkastet av bokidén så har du lång väg att gå. Men tappa inte sugen för det. Vilket är väldigt lätt hänt i dagens prestationssamhälle. Det är bara att inse: i skrivandet gäller en annan tideräkning, så strunta i allt vad tid och prestation heter och skriv, bara skriv. Eller nej, skriv inte. Jag vill hellre att du fulskriver. För skriva är för många förenat med perfektionism och där vill vi inte hamna, för det slutar oftast med motorstopp. Kreativiteten dör ut för att man stampar på de stackars fröna man försöker få att gro. I de där motorstoppen, när kreativiteteten är som bortblåst och man undrar HUR ska jag kunna skriva något av det här? Sen gör man misstaget att scrolla på Instagram. Bästa stället att fullständigt tappa sugen, för det är så lätt att stirra sig blind på alla andra på Instagram som tycks vara väldigt produktiva och oerhört populära dessutom. Man tittar på sin egen till synes futtiga bokidé och tycker inte det är någon mening att ens försöka. Men du. Jag vill att du försöker ändå. Gå in för att fulskriva. Och gör dig beredd på att under resans gång kommer tvivel och prestationsångest dyka upp. Det hör till. Du kommer tvivla. Det gör alla. Du kommer vilja kasta ut datorn genom fönstret. Det händer alla. Du kommer vilja ge upp och strunta i idén X antal gånger. Du kommer hata att den ens dök upp i ditt inre. Det hör till. Tänk då detta: Dina berättelser behövs därute. Oavsett vad dina olyckskorpar i huvudet säger. Dina berättelser behövs, för att just du har skrivit dem. Ett bra sätt att mota bort tvivlen är att skaffa skrivkompisar. Jag hade inte kommit så långt som till ett manus som behöver redigeras färdigt utan stöd och pepp från mina skrivkompisar. Att kunna bolla skrivandets våndor är guld värt. Man slipper känna sig så himla konstig. För de som inte skriver, de förstår inte riktigt glädjen med att sitta. Och sitta. Och sitta med sin berättelse. Nästa gång du tittar på någon författares Instagramkonto och drabbas av djävulsk avundsjuka, kom ihåg detta: du har inte en aning om hens förflutna. Hen har garanterat suttit med samma tankar som du om den där bokidén som inte vill ge hen någon ro. Skillnaden mellan dig och hen är inte så oöverstigligt stor som du vill tro. Skillnaden är att hen bestämde sig för att göra verklighet av sin bokidé och resultatet du ser, det resultatet är efter många timmars hårt arbete. Hur många timmar är olika för var och en. Och det spelar faktiskt mindre roll. Det som spelar roll är att du kan göra likadant. Just din berättelse behövs i världen! Har det blivit dags att ta itu med författardrömmen? Vill du lära dig mer om själva skrivkonsten? Om ja, anmäl dig gärna till höstens grundkurs i kreativt skrivande som startar nu i oktober. Du får ett gediget kursmaterial inklusive skrivövningar och det finns chans att hitta nya skrivkompisar via de träffar som ordnas hos Vasa Alma. Välkommen med!
Länk till anmälan. EDIT: Kursen är nu fullbokad, men det går att anmäla sig till väntelistan. Fanny Tengros har alltid haft pennan som främsta medel för att förstå sig själv och sin omvärld. Idag driver hon Gry Förlag som ger ut starka berättelser med koppling till natur, hälsa och hållbarhet, samt Gry Stories där hon frilansar som lektör och skrivpedagog. Hösten 2021 påbörjade jag ett projekt som gick ut på att jag under 1 års tid skulle tälta regelbundet med mina två små barn. Jag hade aldrig tältat förut, mer än i trädgården som barn (och då smög jag ändå in på natten). Det kanske inte är en så märkvärdig grej, men också det har sin poäng. Jag ville lyfta behovet av naturkontakt. Att det trots sin enkelhet inte alls är så enkelt. Inte nu när mer än hälften av jordens befolkning bor i städer. Jag fick höra att barndomens naturkontakt är direkt avgörande för den naturrelation hon får som vuxen. Och med tanke på vår tids utmaningar i hur vi behandlar jorden ... vad skapar det för förutsättningar för kommande generationer? Jag blev mörkrädd av den ekvationen. Så jag packade vagnen knökfull och begav mig ut. Jag provade att närma mig naturen och reflekterade över vår relation till den. Och så skrev jag en bok om det. En memoar. En vanlig missuppfattning är att en memoar är en biografi, och jag känner mig nedvärderad av den definitionen. Jag vet att det är så mycket mer och just därför älskar jag genren. Kanske också för att jag skrivit dagbok och flödesskrivning under hela mitt liv. Tänk att då ta en sektion från mitt levande på denna jord och skapa bok utav det – det får mig att spraka för fullt: Hur lämnar jag de bästa spåren efter mig? Författarens makt och möjligheter! ”Gå in huset”, gråter min dotter och kastar sig runt. Jag tänker intensivt att det inte går, vi är mitt ute i skogen, somna om, samtidigt som jag vaggar ullpåsen. Mina barn skriker i kapp med varandra och jag undrar, om någon mot förmodan skulle befinna sig på skogspromenad i närheten, skulle tänka om de hörde oss. Barnskrik i skogen. När jag har skrivit på min memoar är jag så inställd på skriva-fiktion-tänket att jag knappt tänker att jag skriver om mitt liv. Det jag tänker är att jag ska berätta en historia, och att jag ska göra det så bra jag bara kan med en läsare ständigt närvarande på axeln. Det är precis vad ett enkelt uttryck om memoarer säger: True stories, well told. Men när jag sedan har skrivit kan jag backa från texten, och även jag läsa mitt liv från andra ögon. Det skapas så mycket, inifrån och ut. Jag förstår än mer människans tidlösa och obegränsade intresse för att skriva och berätta. Att skriva biografi däremot är som att stylta upp händelser på ett smaklöst sätt. Först hände det här, sedan detta, och detta ... Nu drar jag stora penseldrag, andemeningen är att jag vill framföra hur mycket skicklighet det krävs för att berätta om sitt liv på ett tillräckligt intressant sätt. Till skillnad från biografi är det inte händelserna i sig som står i fokus, utan de personliga erfarenheterna som de ger. Precis som med all skönlitterärt skrivande (och jag ska inte undervärdera facklitterärt skrivande heller!), det är verkligen inte enkelt. Det kräver att författaren kan zooma ut. Kill your darlings är nog aldrig så närvarande som vid memoarskrivande. Samtidigt finns dimensionen att skriva på känsla, för att få fram sin ton och stil. Som sagt är det mycket att tänka på. Jag kan vara överanalyserande och perfektionist, men det är ett eget ämne. Något som särskiljer memoar är att händelsen utspelar sig under en begränsad tid från sitt liv och att berättelsen utgörs av ett tydligt tema. Visst kan en memoar sträcka sig över ett helt liv också (även om konflikten som den utgörs av blir den röda tråden), bara det att formen och berättandet är anpassningsbar för att skapa så mycket spänning som möjligt för läsaren. Händelser kan kastas om, uteslutas eller anpassas – allt för att väcka läsarens intresse och hålla sig inom den utlovade tematiken. Så det som inte är relevant eller för historien framåt, det kan läsaren skonas ifrån. Memoar är med andra ord precis som fiktion, bara att det är självupplevt. Så med livserfarenheten är det sedan upp till författaren att använda hantverkets alla knep för att forma den på bästa sätt. Tystnaden, dimman och ljuset över skogssjön den här morgonen spirar likt diffusa flammor och uppfyller mig med så mycket liv. Synen gör mig både upprymd och samlad. Hänförd tar jag in omgivningen där jag står ensam ute på en udde vid en skogssjö, halv sju på morgonen. Om jag närmade mig naturen? Om skrivandet av min memoar tillfredsställde något inom mig? Det får du läsa i boken! Hitta Fanny! Hemsida > www.gryforlag.se www.grystories.se Instagram > www.instagram.com/gryforlag www.instagram.com/grystories För ett år sedan (eller ett år och en vecka, om man vill vara noggrann och det vill man ju) hade jag releasefest för Gåblin och de vilda dammråttorna. Min debutbok. Min första alldeles egna bokbebis. Efter det har det blivit två böcker till, Skogshäxans skatter och Nattkrigaren, och fler är på väg. Mycket kan hända på ett år ... (Går du och drömmer om att bli en författare, låt dig gärna inspireras av detta. Fortsätt att skriva. Fortsätt att drömma. Ge inte upp!)
|
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
November 2023
KATEGORIER
Alla
|