Det blev ett till författaravtal, för två noveller den här gången! Det var de sista lediga texterna jag hade på lager och avtalet innebär därmed att alla noveller jag någonsin skrivit kommer bli publicerade. Känns rätt galet ändå!

• I Blymannen får läsaren bekanta sig med Valentinos vidunderliga värld, en kringresande freakshow. Men hur är det egentligen? Är utställningsföremålen verkligen arbetare, eller är de slavar? (Novellen innehåller även drag av romantasy.)

 

• Skugglandet är en novell som utspelar sig någonstans mellan verklighet och fantasi. Vad är (mar)dröm och vad är sanning? Och vilka är Tuoni och Tytti? Varför kan de inte bara lämna den bittra och griniga Saga ifred? Svaren på dessa frågor får du om du läser novellen!

Novellerna hittar du så småningom i antologin Gränslandet, som ges ut av Nohiding förlag. Hoppas att du ska vilja läsa dem! Själv är jag grymt nyfiken på de andras texter.

Att vara författare är så mycket mera än att bara skriva böcker. Först ska man kläcka en bra idé och fantisera ihop en handling med huvudpersoner och antagonister. Sedan ska man sätta sig ner och skriva. Och att skriva är både roligt och utmanande men det är när boken är tryckt som det svåraste börjar. För att nå genom bruset behövs både tålamod och kanske lite tur. Man behöver marknadsföra sig och boken, åka runt och visa upp den samt försöka få den såld.

Marknadsföring är en stor del av författarlivet och innebär stora utmaningar för mig som hatar teknik. För att få hjälp och nya idéer har jag under två år gått en marknadsföringskurs för författare. Det har varit mycket krävande men också givande och tack vare kursen finns jag nu på både Facebook, Instagram, Youtube, TikTok och Linkedin. Jag har även utökat mitt kontaktnät samt fått många nya vänner och bekantskaper. Tack vare kursen fick jag möjlighet att dela monter på bokmässan i Göteborg och det var en upplevelse. Rekommenderas för alla som är intresserade av böcker att besöka den mässan.

Att åka runt på signeringar, marknader och andra evenemang tar mycket tid och energi och kostar otroligt mycket. Det är deltagaravgifter, resor, logi och monterhyror. Under åren har jag deltagit på bokmässor både i Helsingfors, Vasa, Mariehamn och Göteborg. Bokmässor är dyra att delta i så att dela monter med flera andra är oftast en bra lösningen, både ekonomiskt och personligen. Man får nya vänner, sköter montern turvis samtidigt som man kan ta del av allt utbud. Att sälja böcker på en bokmässa är svårt, man visar upp böckerna, delar ut kort och pratar med de som är intresserade. Detsamma gäller vid alla olika tillställningar, det gäller att vara envis och att ha tålamod. Det har blivit allt svårare att sälja böcker, det är färre som köper presenter på förhand utan först när de behöver dem.

Sedan mitt förra blogginlägg 23.5.2021 har jag gett ut två barndeckare som utspelar sig på den åländska ön Kökar. De handlar om Närpesbarnen Ella och Wille som reser till Kökar med sin
moster Sofia. Sofia reser undercover för att skriva unika resereportage om mat och boende. Hon utmanar barnen att vara utan sina mobiler under vistelsen och istället lösa mysteriet med de mystiska stölderna på hotell Brudhäll. Barndeckarna gav mig nya läsare med många skolbesök på Åland och i
Österbotten.

Att träffa läsarna och försöka inspirera dem att läsa är roligt och ett av mina viktigaste uppdrag som barnboksförfattare. Men att skriva för barn är bland det svåraste som finns. Barn är noggranna, de läser ordagrant och begrundar, funderar och kommer med både relevanta frågor och kritik. I en barnbok behöver alla ord betyda något, samtidigt ska handlingen vara både spännande och rolig, eller något annat, beroende på vad man vill förmedla. Jag försöker skriva utan extra transportsträckor så det händer något hela tiden.

Mitt mål är att böckerna ska sprida läsglädje och locka fler barn att läsa samt att få vuxna att läsa högt för sina barn. Trots att barnen hittills har tyckt om mina böcker känner jag vid varje ny bok en stor press. Jag har gett ut fyra kapitelböcker om Lilla Musens äventyr, två barndeckare och skriver nu en bilderbok om Lilla Musen för 3–6 åringar. En bilderbok kan väl inte vara så svårt, tänkte jag. Jag känner redan karaktären och har handlingen klar. Det är bara att skriva ner 1 000 ord så är allt klappat och klart. Vet inte hur många gånger jag har ändrat, putsat, redigerat och nästan gett upp och ännu är manuset inte klart. Men bilderboken ska tryckas i höst så det är bara att kämpa på.

Hitta Helena!
Hemsida >> https://hellasforlag.wixsite.com/hellasforlag
Instagram >> hellasforlag
Facebook >> Hellas Forlag
TikTok >> @helena.jeppe
YouTube >> @helenajeppe5031

Nu i maj fick jag chansen att besöka Korsholms bibliotek på nytt, den här gången i sällskap av Gåblin. Det blev ett jättemysigt tillfälle där jag läste Gåblin och de vilda dammråttorna i flera omgångar, pratade om hur viktigt det är att hjälpa andra – och så räknade barnen att Gåblin hade hela 26 bullar i magen! Som grädde på moset fick jag också en varm kram på slutet.

Tack alla som kom och lyssnade och tack till biblioteket som ordnade så fint!

Anna Hallander skriver fantasy och gav ut sin debutroman Genom skuggan i september 2024. Hon skriver helst åt det vemodiga, mörka hållet, men det behöver innehålla hopp och ljus också. Favoritplatsen hemma i lägenheten är vid bokhyllan. Den rymmer en stor samling svenskspråkig fantastik och såklart massa andra böcker också.
​

Tiomiljonersfrågan som många kämpande fantastikförfattare ställer sig är; hur får jag folk att köpa mina böcker? För handen på hjärtat, visst vill vi alla sälja böcker? Visst vill vi bli lästa? Ofta tas förlagens engagemang upp. Hur de stora förlagen skyr svenskspråkigt fantasy för att det inte säljer. Förlag bedriver inte välgörande arbete. Säljer inte en viss typ av böcker blir de skeptiska till att ge ut det. Så är det. Såvida det inte är mega-super-bästsäljare som bara behöver översättas och sedan glida vidare på hypen.

Fantasy är populärt. Många läser det. Jag tror även att de värsta attityderna av att fantasy är skit har försvunnit. Så varför är det generellt svårt att sälja in fantastik på svenska?

Jag skyller faktiskt till viss del på läsarna.

Jag var på sci-fi world tidigare i våras med min bok och veckan efter på Akademibokhandeln i Umeå för författarprat. På båda ställena avfärdades boken av en del personer med orden: ”Jag läser bara på engelska.” Detta har jag stött på många gånger förut. Det pratas om det i skrivgrupper, läsgrupper, människor emellan. Det är mer begripligt om de sagt: Jag läser bara deckare; jag älskar romance; jag föredrar poesi; jag läser bara nobelpristagare. Men att avfärda en hel genre på grund av språket?

Det spelar ingen roll hur välskriven boken är, hur skickligt författaren kan använda sitt språk för att skriva en bra bok, utan viktigt är vilket SPRÅK läsaren möts av. Engelska eller svenska? För vi har väl alla hört att fantasy läses bäst på engelska. Allt annat blir pinsamt, stolpigt och barnsligt. Svenska är ordfattigt, går inte att få till rätt känsla med. Det påstås att nyanserna försvinner när en bok översätts. Innebär det att en bok skriven på svenska inte ens har några nyanser?

Okej ... Till en början. Argumentet att svenska skulle vara ordfattigare än engelska. Jag har inte räknat ord, jag har inte kollat upp exakt hur det ligger till, men säger ändå att det är skitsnack. För även om engelskan skulle ha så enormt mycket fler ord än svenskan finns inte en chans att majoriteten läsare har så stort ordförråd att det spelar roll för läsupplevelsen. Och det pinsamma i det svenska språket? På allvar? Jag tycker det är elitistiskt och föraktfullt mot svenska som språk och alla vi som skriver på svenska att döma ut det som dåligt utan att knappt ens ha läst något svenskspråkigt.

På nittiotalet översattes en hel del fantasy, det gavs även ut en del svenskspråkigt. Jag har hört sägas att en del översättningar inte var bra. De böcker jag själv läste på den tiden var jag mer än nöjd med. Men sedan slutade det översättas, folk började läsa på engelska för att kunna läsa fantasy. Kanske blev vi alla lite för vana vid att läsa på engelska? Engelska blev synonymt med fantasy. Så här ska det vara! Är det inte dags att lära om nu? Testa att läsa på sitt modersmål?

Jag har en teori om varför många läsare tycker fantasy låter bättre på engelska (som kanske förolämpar en del, men det skiter jag i): Folk är inte alls så bra på engelska som de inbillar sig. De missar konstigheterna i engelska texter som märks i svenska.

En annan teori (som säkert trampar andra på tårna, men det skiter jag också i): utgivningen av svenskspråkigt sprudlar, men mycket hade mått bra av tuffare redaktörsarbete, mer kritiska ögon på texten. En grundligare genomgång av manuset innan det blev bok. För de som läst engelskspråkiga böcker som genomgått den här sållningen (för det finns enorma mängder pinsam, usel skit till fantasy skriven på engelska, men det når inte oss) blir första mötet med svenskspråkigt dåligt om de råkar ut för undermåliga böcker. Såklart läsarna i så fall avfärdar svenskspråkigt som skit och återgår till de väl beprövade engelska böckerna.

Så till läsarna vill jag säga: Hoppa ner från din snobbiga språkpidestal och utforska det utbud av svenskspråkigt som faktiskt finns.

Och till alla som skriver: Skriv bra böcker! Våga se kritiskt på dina texter, våga ta emot textkritik. Släpp sargen och inse att bara beröm inte gör texterna bättre. (Ja, jag vet hela snacket om konstruktiv kritik. Visst absolut konstruktiv kritik, men det är inte synonymt med att smeka medhårs hela tiden.) Så vi kan visa läsare och förlag att svenskspråkig fantastik visst håller hög kvalitet.

Hitta Anna!
Hemsida >> www.annahallander.se
Instagram >> www.instagram.com/annahallander_fantasy

En trevlig sak som hände under Österbottens bokmässa var så klart alla branschmänniskor jag fick träffa, bland annat blev jag intervjuad av Nicko (journalist och poet m.m.) för Arbetarbladet. Intervjun kan du läsa i sin helhet om du klickar här.
​

Barn och ungdomars läsande är ofta på tapeten både i media, i politiska uttalanden, i föräldragrupper och förstås bland oss skolfolk. Jag brinner för att barn och unga ska älska att läsa! Det verkar dock vara svårare att få till det nu än det var när jag var barn.

Idag pratar vi om skärmar och annat som tar tid från barnen; tid som kanske annars hade lagts på att läsa en kul bok eller att läsa en serietidning medan man sitter på toaletten (japp, så gjorde jag när jag var barn). Jag minns min tonåriga storebror som tyckte det var aptråkigt att följa med familjen ut i skogen och plocka svamp en gång; han tog med sig en Biggles-pocket och gömde sig bakom ett träd medan vi andra slavade på (ja det var 70-tal: Biggles och svampplockning var tidstypiska inslag). Att skärmar, träning eller annat tar tid från barnen stämmer säkert för många idag. Jag tror dessvärre att det också finns annat som gör att inte alla unga läser så mycket idag: bristen på LITTERACITET (från engelskans Literacy).

Litteracitet innebär att kunna läsa, men har även en bredare betydelse. Det handlar t.ex. om att förstå symboler, skyltar och bilder i omgivningen. Det handlar också om själva omgivningen; böcker, bokhyllor, vuxna som läser osv. Och det är nu vi kommer till det viktiga och intressanta.

Om du är ett barn som växer upp i ett hem utan böcker, utan spännande bokhyllor att gå och titta i, utan vuxna som läser tidningar, böcker, tittar i uppslagsböcker, läser sportmagasin, utan papper och pennor etc., så kommer du inte få med dig läsningen lika naturligt som kompisen, som växer upp i en familj där allt det där finns.

Föräldrar som läser godnattsagor, sjunger rim och ramsor med sina små barn är de absolut viktigaste personerna för att skapa en bra grund i barnets liv för läsandet. Föräldrar som alltid orkar svara på barns varför-frågor på riktigt, går och slår upp svaret i ett lexikon, är guld värda! Om vi visar våra barn hur naturligt det är att det finns text i vardagen, att vi pratar om saker vi har läst, att vi involverar barnen i samtalen så kommer fler barn få chansen att bli goda läsare.

När man spelar sällskapsspel finns många möjligheter att hjälpa sina barn till läsning. Ungdomarna i mitt hem har exempelvis alla varit med och spelat olika frågesportsspel. I yngre år fastnade de på berömda personers konstiga namn, utländska begrepp som används, uppfinningar, historiska händelser och allt vad det nu kan vara. Då frågade de hur man skulle uttala de knepiga orden och namnen, vi vuxna förklarade och vet du vad? Nästa gång vi spelade så kunde de läsa de svåra orden. Så enkelt kan det vara. Genom att spela ett roligt spel kan barn läsa saker utan att de ens tänker på att det är lästräning de får.

Givetvis kan alla hitta på andra bra sätt i vardagen där läsningen kan komma in utan att det känns som ett tvång.

Har du skolbarn? Högläs tillsammans med dem, läs varannan rad, skriv historier tillsammans, skriv små uppdrag till varandra som man måste ha läst och förstått för att kunna utföra dem. Har du lite äldre barn? Gör samma saker på engelska. Under mellanstadiet skrev jag ledtrådar på engelska till var barnen kunde hitta sina påskägg. Då var det inte bara en ledtråd, nej flera stycken. De hittade ett nytt meddelade när de hade förstått det föregående och sådant peppar en verkligen till att vilja förstå.

Förutom att ha spännande böcker i hyllorna hemma så är det påhitt i vardagen som gör att barn får en chans att bli bättre läsare, än om du inte gör något alls. Skolan har sitt uppdrag, absolut, men vi som är föräldrar är otroligt viktiga genom att vara goda exempel. Mina egna böcker kom delvis till utifrån en vilja att försöka skriva lockande barnböcker, så att fler barn läser.

Och du: gå till biblioteket ofta när du har små barn så är chansen större att de går dit av egen maskin när de har blivit äldre.
​

Hitta Lena!
Hemsida >> Lyckhälls universum
Instagram >> Lenalyckhall_skriver_och_laser
Instagram (hantverk) >> Lyckhallshantverk
Facebook >> Lyckhallshantverk

Förra helgen var det Österbottens bokmässa igen samt bokrelease för Ormprästinnan, uppföljaren till Nattkrigaren. Här kommer därför några bilder från mässan. Stort tack till alla som kom och sa hej, köpte böcker samt utbytte tankar! Blev dessutom firad av nära och kära med sushi, skumpa och rosor. En toppenhelg med andra ord!
​

Nu på lördag 26.4 blir det officiell release för Ormprästinnan under Österbottens bokmässa vid Academill i Vasa. Kom gärna förbi och säg hej! Annars kan du också boka ett eget ex via den här länken, bokrelaterade goodies ingår!
​

Kikar in för att önska dig en glad påsk och ge dig en rolig pyntutmaning! Är du en sådan som brukar måla ägg? Varför inte pynta äggen med ett favoritcitat ur en bok, eller en diktrad, eller ett peppande skrivcitat (uppmuntrande citat kan du exempelvis låna från min skrivdagbok, som kan laddas ner alldeles gratis via min kurssida)?
​

Att skriva på ett annat språk är inte bara en översättning, där man tar ett ord och letar rätt på motsvarigheten i ett lexikon för det andra språket. Det handlar om så mycket mer. Språket är en spegel av kulturen och hur man tänker och lever, så det krävs att man förstår människorna på ett djupare plan, att man vet hur de tänker, vad de har för vanor och hur de ser på saker och ting. Då först kan man skriva så att det blir relevant, intressant och berör.

Jag är en svensk som flyttade till Tyskland för över 20 år sedan. När jag som 26-åring satte mig på planet för att göra mitt ex-jobb i Hamburg var det allt annat än min plan att bli kvar så länge. Snarare var tanken två-tre år. För att lära mig språket ordentligt och lära känna tyskarna på riktigt i arbets- och vardagslivet. Och visst ser en utlandsvistelse snyggt ut i CV:t? Men sedan ändrades planen allt eftersom.

Jag träffade min man, köpte och renoverade ett radhus och fick barn. I och med barnen väcktes mitt intresse för flerspråkig uppfostran. Jag inte bara läste massor om hur man bäst gör för att lära barnen svenska, jag engagerade mig och skrev i e-magasinet SMUL (svenska som modersmål utomlands) och jag fick uppleva hur mina egna barn lärde sig två språk samtidigt. Jag upplevde vilken påverkan omgivningen har. Både exponeringen av majoritetsspråket jämfört med den lilla tid som jag hade med minoritetsspråket svenskan med barnen, men även omgivningens inställning till flerspråkighet. När jag sedan startade en svensk skolförening kom jag även i kontakt med många andra flerspråkiga familjer.

Där någonstans föddes idén till min tvåspråkiga barnbok. Genom mitt skrivande kunde jag visa hur det är att växa upp med det svenska språket och den svenska kulturen i Tyskland. Den visar både det vanliga kaoset i vardagen, vilket nog alla barnfamiljer upplever vare sig de är svenskar, tyskar eller kommer någon helt annanstans ifrån, och samtidigt hur det merspråkiga och merkulturella familjelivet är annorlunda ibland. Det är intressant både för de svenska barn som växer upp med liknande situation här i Tyskland och då kan känna igen sig. Även för de barn som har en enspråkig/kulturell uppväxt, kan det vara spännande att få en glimt av det merspråkiga familjelivet.

Den första boken om ”Maja & Tom” skrev jag först på svenska, som fortfarande och nog alltid kommer förbli mitt starkaste språk. Inom faktateman, framför allt jobbrelaterat, är många gånger min tyska och engelska starkare än svenskan, men när det kommer till nyanser i beskrivningar, känslor och uttryck är svenskan det språk där jag kan skriva mer uttrycksfullt och precist. Det visade sig också när jag skulle översätta boken. Trots att jag är flytande på tyska, var det ibland rätt knepigt att fånga just den där känslan jag beskrivit på svenska.

Med den andra boken (som förhoppningsvis kommer ut i maj 2025) gjorde jag därför tvärtom. Jag skrev den först på tyska och översatte sedan till svenska. Och det kändes konstigt. Absolut! Trots att jag sedan januari i år är tysk medborgare kommer jag alltid förbli svensk i hjärta och själ. Det kändes nästan lite som ett förräderi att skriva en barnbok om en svensk tradition på tyska. Dock var det mycket lättare att översätta från tyska till svenska än det hade varit med första boken, när jag översatte från svenska till tyska. Så jag kommer nog fortsätta att först skriva på tyska, i alla fall när det ska bli tvåspråkiga böcker.
​

Hitta Linda!
Hemsida >> swedish-storyteller.com
Instagram >> swedish_storyteller
Facebook >> SwedishStoryteller

Hurra! Jag och min medförfattare Caroline har blivit erbjudna ett traditionellt avtal för vår rysare Mörkerskogen, som riktar sig till barn 9–12 år och har temat synnedsättningar. Det känns faktiskt lite extra kul den här gången eftersom vi samtidigt firar att Caroline får debutera som barnboksförfattare!

Om boken:

• Mörkerskogen är en kapitelbok för barn 9–12 år (men yngre som gillar läskiga berättelser kan säkert också tycka om den).
• Läsaren får träffa den mörkrädda men i övrigt modiga Alina och den smarta men försiktiga John, de sista kvarvarande bybarnen. (Vad har hänt med de andra barnen? Vem eller vad ligger bakom deras försvinnande?)
• Bokens underliggande tema berör synskador och att leva med en synnedsättning. 
• Jag har skrivit texten tillsammans med min medförfattare Caroline. Temat var väldigt viktigt för oss eftersom Caroline har en synnedsättning sedan födseln och min mamma fick en synskada i vuxen ålder.
• Boken är fiktiv, men kommer innehålla fakta om hur du bemöter personer med olika synnedsättningar – och den kommer också få väldigt fina illustrationer!

Vad tycker du? Låter det som en intressant bok?

Fira gärna med oss! Ungefär så här glada är vi:

Stort tack till Korsholms bibliotek samt Korsnäs bibliotek för att ni bjöd in mig att hålla ett par sagostunder nu i mars! Det var jättemysigt, plus att högläsning ju är superviktigt för barns utveckling!

Här kommer några bilder från tillfällena.
​

Sagostund för de allra yngsta. Vi läste "Nelly säger nej!" och tittade på den tillhörande symbolkartan, och så lekte vi lite grann.

Jag fick chansen att träffa Korsnäs kyrkoby skola åk 0–2 och 3–4. Åk 0–2 lyssnade till "Gåblin och de vilda dammråttorna" plus en fortfarande hemlig kapitelbok. De fick även bokmärken och ville leka med Gåblindockan. Åk 3–4 lyssnade till den hemliga boken och sedan ritade vi vårt eget bokomslag.
​

Det kanske inte syns på mig, men jag tycker så mycket om scifi och fantasy (GoT, Star Trek, Wheel of Time, Arcane!!!)! Framförallt serier och filmer, även böcker. Förra sommaren botade jag min lässvacka med Siri Pettersens två första delar i trilogin om Vardari, innan dess läste jag Korpringarna. Kikar jag i min hylla ser jag dock en salig blandning genrer och stilar, från skräck till relationsromaner och romance. Gemensamt för dem är nerv i texten, mångfacetterade/komplicerade karaktärer och ett språk med schwung. Gärna också kärlek.

När det gäller eget skriv syns min dragning mot det okända desto tydligare: jag kan inte skriva fullt realistiska böcker. De första tre (Kaninhjärta, Fågelbarn, Rävsång) är paranormala och utspelar sig i och kring Göteborg, med ungdomar som på ett eller annat sätt kan kommunicera med döda. Min fjärde bok (Vita Tigern) handlar om Göteborg år 2296, när vi reser med luftskepp och lever rent praktiskt som på 40-talet, och sviten lättlästa böcker därefter är renodlad skräck.

Den här typen av berättelser är inte förbehållna alternativa unga med en fäbless för sf- och fantasykongresser (som för övrigt är fantastiska tillställningar!). Nej, den här typen av berättelser går hem även hos sådana som jag, en svensson-kvinna och småbarnsmor på 41 år. Och med tanke på hur bra det går i Sverige för tv-serier/filmer som Game of Thrones, The Handmaid’s Tale och Dune undrar jag, liksom författaren Tobias Söderlund: ”Är det så att alla de som sträckkollar på Stranger Things aldrig skulle ta till sig en liknande historia i bokform?”

Som författare av ung litteratur har jag redan känt av det här motståndet, eller ”glastaket”, för att citera mig själv: ”gång på gång noterar jag och andra författare av barnlitteratur/ung litteratur att våra böcker inte bemöts på samma respektfulla, insatta sätt som vuxenböcker. Detsamma gäller för våra läsare och för oss författare (…) inte minst när Bokmässan är i stan (Göteborg). Då hamnar vi som skriver för barn och unga oftast på perifera scener, allt som oftast inför fel publik, där vi får svara på frågor som ”vad är en ungdomsbok?” (en fråga bok-Sverige självt borde ha svaret på vid det här laget, med tanke på att skönlitteratur för ungdomar började framträda som egen bokgenre från mitten av 1800-talet)”. Att jag dessutom skriver skräck och fantasy ger dubbel effekt. Jag har verkligen valt det svåraste av det svåra!

Men vad handlar det här motståndet om? En generell och felaktig syn på litteraturen, författarna, läsarna? Eller saknar förlagen kunskap, intresse? Som Karin Tidbeck citeras i en artikel i Tidningen Skriva: ”(…) läsarna finns. Om Boye, Martinson och Jersild går hem i litteratur-Sverige så är problemet inte genren utan förläggarnas okunskap och attityder kring vad som är god litteratur”.

I skrivande stund väntar jag besked från förlag på mitt första romantasy-manus, romance och fantasy i ett. Och jag känner hur redo jag är för strid, både för ung litteratur och för mina älskade genrer. Ska vi rädda oss ur läskrisen krävs det att vi bland annat vågar ge läsarna det de så tydligt vill ha, att vi gör oss insatta, drar upp nya stigar, paketerar böckerna och kommunicerar kring dem på ett lättfattligt, kontextuellt sätt. Att vi ser god litteratur i vilken skepnad den än må komma. Att vi lär oss prata om den, så att vi kan göra den intressant även för nya läsare. Att vi gör vårt jobb, helt enkelt.

Men jag vet hur lång tid det tar att vända en så stor skuta som bok-Sverige, även om vi är tämligen små i jämförelse med andra bokmarknader. Så jag har en plan b: att ”göra en Karin Tidbeck”, som till slut ”översatte allt till engelska”. Vilket ledde till att ”samma böcker som försvunnit ut i intet på svenska fick priser och nomineringar i den engelskspråkiga världen”. Vilket verkligen är som hen säger: ”(förläggarna) hjälper till att utarma litteraturen”.

Hitta Christin!
​Hemsida >> christinljungqvist.se
Månadsbrev >> klicka här

Dags att visa upp omslaget till Ormprästinnan, den andra delen i serien om Skuggriket. Visst är det väl ändå rätt snyggt? (Det borde matcha fint med ettan i bokhyllan och ni är många som berättat hur mycket ni tyckte om Nattkrigarens omslag – ord som gör mig varm i hjärtat! Och inte bara ord ... En läsare skickade till och med en bild som visade hur hen använt Nattkrigarens omslag som frisyrinspiration hos frisören. Resultatet? Jättesnyggt! Finns här kanske någon som vill haka på trenden och färga håret lika rött som Lylias?)

​Jag har alltid älskat berättelser, både att berätta dem och ta del av dem. På gymnasiet tog intresset en omvälvande vändning. Sagan om ringen” drabbade oss och vi förde ändlösa samtal om allt förunderligt vi läst.
​
– Tänk att få kliva in i sagan, att sitta som en fluga på väggen under Elronds rådslag.
– Ja, eller på Stegrande Ponnyn i Bri. Känna dofterna och höra sångerna.

Det kunde ha stannat vid ett hänfört samtal, men det gjorde det inte. Tanken malde, sagan pockade och även om vi inte visste det då, var vi ödesbestämda att förverkliga vår längtan.

Hösten 1984 nådde ett brev tio unga drömmare. En handskriven manande kallelse att komma till
dvärgakonungen Dvalins rådslag på den Gyllene Hjortens värdshus. Svar sändes till Konung Dvalin, Poste restante, Gävle 4. Några månaders feberaktiga förberedelser vidtog.

Den tionde maj, Frejas dag anlände tio äventyrare med följen till det ensligt belägna värdshuset i Björkskogens mitt. Framför elden i spisen hängde vadmalskappor på tork, längs borden trängdes äventyrare med glöd i piporna och mjöd i krusen. Det vaksamma mumlet från erfarna äventyrare avbröts av rop på värdshusvärden och beställningar av kryddad korv, rostade revben eller spicken sill.

Det kunde ha blivit en engångsföreteelse, ett sista farväl till lekandet innan vuxenlivets krav tog över. Men det blev startskottet för ett nytt kulturfenomen, lajv, och grunden för berättelsen om Erborigien. En berättelse som löpt genom otaliga äventyr och som fyrtio år senare fortsätter fängsla.

När vi haft några sådana äventyr hade vi lärt oss att det svåra inte var de laddade scenerna, striderna, mötena eller räddningspådragen. Det svåra var när ingenting hände, när förmiddagen övergick i eftermiddag utan att monstren ännu vaknat till liv. Det var då man till slut inte hade något att prata om. Vi insåg att alla häpnadsväckande ögonblick av upplevd förundran, behövde knytas ihop till en helhet och placeras i ett sammanhang, en egen levande sagovärld.

Runt Gyllene Hjortens värdshus växte världen fram. Städer fick namn, historia och fylldes av omtalade personligheter. Riken och folk fick sina särdrag och myter. Varje nytt äventyr och varje ny äventyrare, förde världen framåt.

Det var dags att möta dess krönikör.

Under gymnasisttiden, hade vi en lärare som hette Lars, men som i sagans förtrollande skogar blev den lärde Laurentius. För mig var han vad läraren John Keating var för eleverna i ”Döda poeters sällskap.” Det föll sig fullständigt naturligt att hans rollkaraktär blev Erborigiens främsta Krönikör.

Tillsammans med en god vän och medskapare skrev jag den första versionen av Laurentius Krönika redan 1988. Vi tänkte oss en introduktionsskrift till dem som ville delta i våra äventyr, ett häfte på så där 60 sidor. Det blev 340 och vi lärde oss binda in böcker på kuppen.

Åren gick och livet förändrades för de flesta av oss som varit med från början. Även om vi fortsatte våra äventyr, blev det längre mellan tillfällena. Jobb, familj och andra intressen. Mitt episka omtag av historien blev liggande 600 sidor in, medan jag ägnade mig åt annat.

Jag skev hela tiden, men utöver ett musikalmanus, blev det mest yrkesrelaterat. Mycket undervisningsmaterial, visionsdokument och handböcker. Ett roligt sidospår var Skoboken, en praktisk handledning till den som vill sy sina vikinga- eller medeltida skor.

Till slut grep Erborigien in i mitt liv. Jag hamnade i ett flygplanssäte bredvid en man som visade sig älska fantasy. Efter någon timme fiskade jag fram datorn och letade upp de dammiga gamla filerna. En ny vänskap tog fart och filerna öppnades allt oftare.

Så kom Covid och mitt arbetsresande tog tvärslut över en natt. Erborigien, som tydligen valt mig till sin uttolkare, började påminna mig om allt det fantastiska och pekade menande på den tomma almanackan. Och jag skrev.

Det är speciellt att skriva om en värld jag känner så väl. jag vet vad som skall hända, vilka som är
inblandade och i vilken ordning det händer. Det borde vara lätt, men det är svårt också. När en fantasi når en viss kritisk massa, får den eget liv. Som författare häpnar jag när karaktärerna tar mig med och visar hur saker egentligen gick till, eller vad de hade för sig när världens ljus riktades åt annat håll. Jag måste välja vad av allt enastående jag skall ta med.

Sedan är det ju så att jag har mött och fortsätter möta karaktärerna i verkligheten. Det gör skrivandet
enkelt efter som jag ser och hör dem när jag skriver, men det innebär också att jag måste stå till svars för mina porträtt och skildringar. Ibland tar jag med dem på resor som deras ägare aldrig föreställt sig. Hittills har det gått bra.

Men, undrar vän av ordning, tröttnar jag inte? Vill jag inte skriva något annat? Jo, för all del. Jag älskar ju att berätta. Men det ena behöver inte utesluta det andra. I år planerar jag att komma ut med två olika böcker. Den ena är en fristående fortsättning på Laurentius Krönika, den andra en feelgoodberättelse där jag skriver tillsammans med en annan.

Jag lär mig otroligt mycket genom skrivandet och de professionella aktörer jag har förmånen att arbeta med. Så oavsett vad jag skriver, gör det livet rikare. De närmaste åren kommer jag att fortsätta utforska olika genrer, men Erborigien har valt mig till sin uttolkare och det är en ynnest jag kommer att göra mitt bästa för att svara upp mot.
​

Hitta Stefan!
Instagram >> @laurentius_kronika
Facebook >> Laurentius Krönika
Hemsida >> www.trekannor.se