|
Det blir flera boksläppp kommande månader, massor med härlig sommarläsning!
Jag listar köpställen här. Obs! Karneval utkommer som e-bok, men vill du beställa en papperskopia kan du göra det direkt av mig. Ha en riktigt skön valborg och första maj!
2 Kommentarer
Angelica Andersson bor i Skåne med sin sambo och håller för närvarande på att utbilda sig till redovisningsekonom. När hon inte skriver på sin fantasyroman för unga vuxna, Demonernas son, läser hon och spelar alldeles för mycket Animal crossing. Författardrömmen har alltid funnits där och nu jobbar Angelica för fullt på att äntligen uppfylla den.  “Vad skriver du på då? Jaså, fantasy…” Den meningen har jag, och säkert andra som skriver fantasy, fått höra både en och två gånger. Det verkar som att allt som inte är nästa stora litterära mästerverk inte är värt att skriva i vissa människors ögon. Att det inte är riktig litteratur, att det är löjligt och lite fult. Men måste man skriva för att bli nästa Augustprisvinnare? Kan man inte bara få skriva för att underhålla? Jo, självklart. Faktum är att det är just det jag drömmer om. Skriva böcker som underhåller. Som får folk att skratta, som griper fatt i dem och inte släpper taget förrän sista sidan är läst. Böcker där man bara måste läsa ett kapitel till. Med karaktärer att bry sig om och en berättelse som ger läsaren en liten flykt från verkligheten. Spänning och kärlek och allt sådant jag själv älskar att läsa om. I den bubblan jag rör mig i, framför allt på nätet, finns det massor av stöttande och härliga människor som inte alls har den här inställningen. Jag läser hela tiden om inspirerande författare som skriver i alla möjliga genrer, där man hyllar istället för att se ner på. Så i mitt naiva sinne trodde jag att detta tankesätt var på väg att dö ut. Men ändå, när jag berättar om mitt manus i verkligheten, så möts jag ibland av en rynkad näsa och ett “jaså, fantasy…”. Det kan vara så enkelt att känna sig nedslagen, att ge upp. Jag har själv tänkt tanken att det kanske är någonting annat jag “borde” skriva. Men nej! Jag tror att för att lyckas som författare, vad det än må innebära för dig, så måste du skriva det du älskar. Det kommer märkas i texten när den väl når läsarna, det är jag övertygad om. Säkerligen är detta fenomen inte bara någonting vi som skriver fantasy får höra. Författare i alla andra fantastiska genrer har säkert också fått frågan om man inte ska skriva någonting lite mer seriöst. Eller kanske en snörpning på munnen när man berättar om sina böcker. Om det så är feelgood, skräck eller bilderböcker. Och den här inställningen är så himla tråkig! För vad vore vi utan underhållning? Kan vi inte lära oss minst lika mycket om oss själva och om världen omkring oss med genrelitteratur som någonting annat? Så skriv på. Skriv om det som får ditt hjärta att slå extra hårt. För jag lovar att även om det finns de som vill trycka ner det, så finns det så många fler som faktiskt vill läsa det du har att säga. Som vill bli underhållna av din värld, dina karaktärer och dina ord. Jag kan i alla fall inte tänka mig ett bättre betyg än en läsare som stannar uppe halva natten med just min bok. Den drömbilden håller jag inom mig när jag fortsätter jobba på mitt manus. Framtiden får utvisa om den en dag blir sann. Jag hoppas den blir det för dig. Hitta Angelica! Hemsida > https://angelicaanderssons.wordpress.com Instagram > https://instagram.com/angelicaandersson_skriver Här skulle det vara tyst, skrev jag kring påsk. Men så blev det inte. För jag fick ännu ett glädjebesked på mejlen, att min novell Skymningsoffer blivit antagen för publicering i antologin Mordiska väsen av Darkness Publishing. Extra glad blev jag, eftersom förlaget meddelat att detta blir deras sista novellsamling. Tänk att jag får vara med där!  Förlaget passade också på att intervjua mig i samband med releasenyheten: 1. Vilket nordiskt väsen skulle du vilja vara, om du får välja? 2. Vilket nordiskt väsen skulle du troligtvis bli om något gick fel i förvandlingsprocessen? 3. Varför ville du medverka i Mordiska väsen? 4. Vilket är ditt bästa skrivtips? 5. Är du debutant eller kan vi läsa mer av dig? Berätta gärna bokens/böckernas titlar. 1. Jag hade gärna varit en huldra, eftersom jag trivs med att ha skogen nära och gillar djur, vilda som tama. 2. Ett troll! (Kanske blev det rätt, trots allt? För huldran är ju en sensuell varelse, och undertecknad tassar oftast omkring i myskläder och trassligt hår.) 3. Jag ville utmana mig själv och testa en fantasygenre jag inte är så bevandrad i. Det var en jättefin process, och jag hoppas att jag kan ge läsaren en spännande lässtund. 4. Svår fråga, eftersom alla har lite olika skrivprocess. Ska jag välja en sak, så får det bli att våga skriva kravlöst. Annars blir det lätt prestationsångest, känslan av att man måste producera något ”bra”, helst nu meddetsamma. Strunta i det. Det är okej att ordbajsa när man tar sig an ett nytt projekt, ett första utkast är ett första utkast. Redigera kan man göra senare. Börja smått och kravfritt, hitta en rutin som fungerar för dig, pröva sätta nåbara skrivmål … och ge aldrig upp. 5. Jag medverkar med sju noveller i sex antologier, vissa utkommer först senare i år (Sommarmystik, Det var inte jag, Jul igen, Traditioner, Sommarväsen, Karneval). Är otroligt tacksam över alla publiceringar, att jag får dela sidutrymme med så många duktiga författare. Nu är det dock längre projekt som gäller framöver, förutsatt att det inte dyker upp en riktigt fin novellidé. Nyfiken på Mordiska väsen, en bok proppfull av mörka berättelser om nordiska vösen? Boken utkommer 31.5 och du hittar den där böcker finns. Jag är Linda Andersson, en snart 40-årig Eslövsbo som sa upp mig från en trygg anställning för att satsa helhjärtat på skrivandet. Något jag drömt om sedan barnsben, att bli författare. Jag har nämligen alltid älskat att läsa och kallar mig själv för bokmal – nu mer än någonsin när böcker upptar i stort sett varenda vaken timme av mitt liv. Skriver jag inte så läser eller lyssnar jag på en bok. Min man och son suckar förmodligen i smyg åt min besatthet, och skrattar säkert när jag skriker av fasa om någon bok faller ur bokhyllan. Hur som helst har denna besatthet lett till snart sex romaner (varav två är utgivna), två publicerade noveller, samt den nystartade podden Fantastiska berättelser som jag har tillsammans med Malin V. Olsson. En podd vi startat för att lyfta svensk fantastik, vilket också är vad jag skriver. Fantastik för unga vuxna.  Jag har funderat över varför författarskapet så länge varit en dröm, för visst var det bara en av flera barndomsdrömmar, det måste jag erkänna. Frisör, sångerska och skådespelerska stod också högt på listan. Jag läste till och med två år på frisörprogrammet innan jag insåg att det inte passade mig. Efter det har vägen varit krokig, några månader på lärarutbildningen, en termin på universitetet där jag läste genuspsykologi och därefter 3,5 års högskolestudier för att bli personalvetare. Efter alla dessa år av pluggande hoppade jag runt mellan olika administrativa jobb i Eslövs kommun, tills jag hamnade på en skolexpeditionen. Det jobb jag slutligen kom att säga upp mig från efter en föräldraledighet som dragit ut på tiden. Jag var trött och stressad och insåg att det var en stress som byggts upp under flera år i ett yrke där ’många bollar i luften’ krävdes. Det är nu drygt fyra år sedan. Men vad var det då som gjorde att författardrömmen levde vidare? Förutom min stora kärlek till läsande har jag alltid älskat att skriva. Dagbok skrev jag länge, där fick jag utrymme för alla de känslor jag annars inte kunde sätta ord på. För det är nog just det som är kärnan, att jag är ganska dålig på att prata. Och med dålig menar jag långsam och ibland också osäker. Uppvuxen bland jämnåriga som både var rappa och orädda försvann jag många gånger. Jag hittade sällan rätt ord, lyckades aldrig hävda mig i diskussioner och var aldrig sådär avslappnat rolig som många kunde vara. När jag väl fick ur mig något blev det antingen helt fel eller så hade läget passerat förbi för länge sedan. I slutändan blev jag den som alla kom till med sina problem, för att lyssna var jag desto bättre på. Allt detta har hängt med mig in i vuxen ålder, jag är fortfarande långsam när det kommer till att uttrycka mig verbalt. Men nu vet jag åtminstone att jag inte saknar orden, att jag bara behöver lite mer tid för att formulera dem rätt. Och det är här skrivandet kommer in i bilden. En text får ta tid på sig, jag kan vända och vrida på orden tills jag känner mig nöjd. Tills jag fått fram det jag är ute efter. Kanske är det just därför författarskapet alltid har känts så självklart, som att det är det jag ska göra. Även om jag tagit ett par rejäla omvägar för att nå hit. Precis som jag tagit omvägar för att hitta till fantastiken ... De skulle krävas tre böcker i olika genres innan jag äntligen vågade skriva fantastik, något jag inte riktigt trodde jag behärskade. Influerad och inspirerad av allt från Narnia, Alice i Underlandet till Trollkarlen från Oz och Den gudomliga komedin bestämde jag mig ändå för att våga. Någon idé hade jag egentligen inte, men jag ville skriva en trilogi för unga vuxna. Framför allt ville jag göra det på mitt sätt, hitta på en egen och annorlunda värld och en story som stack ut. Med Trilogin om Livstjuvarna tror jag att jag gjort det. På mitt sätt. Men att skriva en trilogi är tufft, mycket att hålla reda på och än mer som måste följas upp. Jag överdriver inte när jag säger att det ska bli skönt att avsluta trilogin och skriva något helt nytt. Givetvis inom fantastiken, men nästa gång blir det en berättelse som påbörjas och avslutas inom bokens pärmar. Och därefter kanske det blir några läskiga böcker för barn. Jag har idéer till ett par bokserier ... Dock med fristående delar.  Bli inte rädd om jag skriver lite glesare i bloggen ett tag framöver. Jag har en viktig och hemlig deadline! Vad den leder till, får vi se så småningom. Får återkomma om det. Därtill går jag flera skrivutbildningar (nu i april ska jag börja läsa en kurs i hur man skriver romance, spännande!), drar en skrivarkurs och leder en bokklubb. Mycket roligt men trångt om utrymme i kalendern. Jag kommer inte överge bloggen, och mina gästbloggare dyker upp varannan vecka med kloka tankar och smarta tips. Dessutom har jag fått äran att själv gästblogga hos eminenta Maria Richardsson, som driver en stor författarblogg med många gästbloggare. Jag länkar mitt inlägg som påskläsning, och där fick också mycket annan härlig läsning. Glad påsk!  Mitt namn är Illiana Anklew, jag är 27 år och bor med min fästman och en hel drös med djur på glesbygden utanför Sundsvall. Vi bor på en gård med anor från 1700-1800 talet och med naturen som enda granne. Jag är en fotograferande, hästfrälst, tedrickande fantasynörd som älskat det skrivna ordet så länge jag kan minnas. I barndomens tidigaste år läste min mamma böcker för mig och mina syskon varenda kväll, men så snart jag lärde mig att tyda bokstäver på egen hand gick jag inte någonstans utan en bok i handen. Jag har alltid älskat det mystiska och övernaturliga och plöjde varenda fantasybok som gick att finna. Drömmen att en dag skriva egna berättelser föddes tidigt och jag började skriva små historier redan vid 6-års ålder. Idag har jag precis skrivit klart mitt första råmanus, en fantasy riktad till vuxna läsare, och har förhoppning om att så småningom få den utgiven.  Att skriva har alltid funnits som ett medfött behov hos mig. Spännande idéer och karaktärer har dykt upp när jag minst anat det och velat få sin historia nedskriven, men jag saknade kunskapen att ta mig hela vägen. Det bor så många ”börjor” i min dator, som aldrig blivit avslutade. Så många fantastiska idéer som blivit nedtecknade i all hast under inspirationens rus, men som sedan bara… runnit ut i ingenting. Det var svårt att förstå vad som var fel. Höll inte idéen? Var det platta karaktärer? Hade jag inte förmågan att skriva mer än fyra-fem kapitel? Börjorna lades på hög och samlade virtuellt damm. Jag kanske skulle lägga ned den där idéen om att skriva en bok? Det var nog ingenting som jag kunde klara av, trots allt. Ja, så deppigt tänkte jag då, men för drygt två år sedan hände något. Jag fann en guide till hur man skriver ett synopsis, som jag förstod. Som var rakt på sak, tydlig och konkret. Så många skrivhandböcker jag hade plöjt innan dess, så många tips jag försökt att tillgodogöra mig, men som varit för svävande och vaga. Jag inser nu att jag behövde det där raka och konkreta. Att få veta exakt hur jag skulle gå tillväga när jag planerade min bok. För utan planering visste jag inte vart historien skulle ta vägen och då var det svårt att veta vad som behövdes, vilka händelser som var viktiga och vilka karaktärer som skulle få ta plats. Jag satte mig ned, följde den här strukturmodellen och skrev sedan ett övergripande synopsis på en hel bok på cirka två timmar. Efter det ägnade jag ett tag åt att finslipa och utveckla idéen, innan jag började skriva. Under drygt två års tid, av och till, har jag arbetat på mitt råmanus som bygger på detta synopsis. Häromveckan blev jag klar och sitter nu här med en historia på drygt 160 000 ord, och idéer till två uppföljare. Ett scenario som jag förr trodde skulle vara omöjligt. Men nu har jag bevisat för mig själv att jag är kapabel att skriva en historia, från början till slut. Vilken känsla! Nu kommer förstås tvivlen på resten av processen. Kommer jag klara av att redigera texten på ett vettigt sätt? Kommer någon över huvudtaget vilja läsa texten? Tänk om inget förlag vill ge ut den? Då tänker jag tillbaka på mina tvivel för bara ett par år sedan, och inser att man klarar av så mycket mer än man tror. Och tänker att det ska nog gå vägen det här, trots allt. Om inte med den här historien, så kanske med nästa. Eller som Naraya, en av mina huvudkaraktärer, skulle ha sagt: ”Är det något livet har lärt mig så är det att inte bli förvånad när osannolika saker sker.” Hurra! Min novell Bytt är bytt, kommer aldrig mer igen har blivit antagen för publicering i antologin Sommarväsen av Nohiding Förlag!   Så här såg det ut när Nohiding Förlag presenterade vinnarna! Särskilt mycket kan jag inte avslöja om berättelsen i nuläget, annat än att den handlar om förbjuden kärlek, plikt och traditioner i en het midsommarmix. Nyfiken? Kolla trailern! Och själva boken borde dyka upp i bokaffärernas hyllor någon gång i sommar, håll ögonen öppna!  Bilden är bara till för att skapa stämning, vilka väsen som ev. dyker upp i novellen får du se efter att boken är tryckt.
Tess Williamsson är en småländsk, självutnämnd nörd som efter irrfärder på Irland och i Skottland åter bosatte sig i samma ort där hon växte upp. Kärleken till Högländerna finns dock kvar och hon är en mycket stolt calendonofil. Tess fastnade tidigt för fantastikens underbara värld, som hon än idag gärna försvinner in i när tillfälle ges. "Dödens Saga - Saknad" är sprungen ur en värld, Sinud, som skapades till ett rollspel, men när äventyret var slut stannade karaktärerna kvar och krävde att få sin saga berättad. När Tess inte skriver läser hon, allra helst på engelska, och snöar ofta in på vissa områden. Till vardags tillbringar hon dagarna på en högstadieskola där hon delar med sig av sina kunskaper i engelska, även om skotskan ofta får klinga i klassrummet.  Fiktiva vänner är något Alfons Åberg har, och många barn med honom. Tydligen ska det främja fantasin. Som liten hade också jag en låtsaskompis, men precis som alla barn växte jag upp och min låtsasvän försvann. Ganska många år senare fick jag en ”Molganblomma" av min bästa vän när jag flyttade hemifrån. Den dog tyvärr då jag glömde ge den vatten. Detta var den enda interaktionen med fiktiva vänner jag hade under ett par år, till den där sommaren. Egentligen började allt redan på våren när jag efter mycket tjat äntligen fick följa med till ”Inre cirkeln”, rollspelsgänget där min kompis var spelledare. I en lokal med en brun, blommig sammetssoffa och där innehållet i kaffekannan uppfunnit kvantfysik spelades någon variant av Dungeons and Dragons. Alla försök till spontanitet och beslut som avvek från SL:s (Spelledarens) redan klara plan belönades med död. Jag dog och dog och dog … Som jag dog! På en rad mycket underhållande och spännande sätt, men följden blev alltid densamma. Jag fick skapa ytterligare en karaktär. Ganska snart var jag expert på att snabbt skapa nya karaktärer. Något vidare engagemang lades aldrig i detta, då de ändå skulle gå hädan långt innan något intressant skulle hända. Jag och den enda andra kvinnliga medlemmen fann varandra i lidandet. Eftersom hon råkade ut för samma öde allt som oftast, bestämde vi oss för att skapa ett eget rollspel där känslor var tillåtna och vändningarna oväntade. Sinud föddes och ett äventyr såg dagens ljus. Gudar skapades, folkslag och karaktärer likaså. Planen var hela tiden att spela med dem i gruppen men…. Vi kom fram till att de bara hade förstört det vi kämpat så för att skapa, men världen och äventyret var för bra för att inte spelas, så vi gjorde det på tumanhand. Den sommaren spenderade jag mer tid på jobbet med att skicka små teasers till kvällens spelsession än med att jobba. Som många goda ting tog det dock slut. Äventyret var avklarat, rollspelet utagerat och vägens ände nådd. Man kunde tro att karaktärerna vi tillsammans levandegjort skulle läggas till vila för att sedan glömmas bort. De hade dock helt andra åsikter. Vid det laget hade karaktärerna blivit så levande och nästlat sig så långt in i mitt liv på ett sätt som få vänner i den riktiga världen gjort, att det inte var möjligt att tänka sig en vardag utan dem i den. Under årens lopp har de tröstat mig när tårar flödat, pushat mig att våga och haft oerhört bestämda åsikter om allt, som de inte håller för sig själva. Ofta finns de i mina drömmar och otaliga är de konversationer jag haft med dem.  Ett av de tuffaste besluten jag någonsin fattat var att skriva in dessa vänner i en bok och dela dem med alla, men kanske kan de ge någon styrkan och modet de gett mig. Kanske kan de lindra någons ensamhet, ge någon trygghet eller bara vara den där vännen man behöver för att ta sig igenom den ibland trista vardagen. Jag anser mig vara lyckligt lottad som får ha dessa vänner i mitt liv, hur fiktiva de än må te sig för andra. De finns alltid där och lyser upp min vardag. Detta är dock inget jag brukar dela med min omgivning, då de allra flesta inte skulle förstå utan rynka på näsan och tycka att jag är mer än aningen knäpp. För mig är de här vännerna ofta mer närvarande än de vänner jag har i det verkliga livet, hur märkligt det än låter. De har alltid tid för mig och står alltid på min sida, oavsett vad. För känslan av att alltid ha någon vid ens sida, som aldrig kommer att lämna en vad man än gör, är det ok att anses vara knäpp. Jag har fiktiva vänner som betyder oerhört mycket för mig. Jag har fiktiva vänner som alltid finns där och som jag aldrig kommer att glömma. Jag har fiktiva vänner, som är verkliga för mig. Den här veckan körde vi igång, ny onlinebokklubb via jobbet för barn i mellanåldern (gillar nästan gamla uttrycket slukaråldern bättre, för det är ju det man gör i den åldern, verkligen slukar böcker). Det känns otroligt kul att få hänga med de här barnen, tipsa om gamla och nya författare och prata böcker. Jättebra diskussioner, tiden gick alldeles för fort! Eftersom vi är spridda över ett stort område och biblioteken har lite olika utbud, valde vi att köra med teman istället för en viss bok. Vinter, magi, mysterier, vänskap osv. Hur härligt är inte detta? Tänk att jag ska få läsa världens bästa barnböcker hela våren, tillsammans med världens bästa gäng! Har du någon favoritbok som riktar sig till 9–12-åringar, tipsa gärna i kommentarfältet!  Bildbanksbild, bokklubb-barnen får självklart vara anonyma.
Mitt namn är Ann-Catrin, jag är 36 år och bor i egenbyggt hus vid den bohuslänska kusten med min man och dotter. Jag är författare och leg. coach med studier inom litteraturvetenskap, historia och kreativt skrivande. Växte upp i sydvästra Dalsland. Jag är extremt beroende av kaffe, croissanter och smöriga hudkrämer. När det kommer till böcker har jag alltid dragits mot historiska romaner och fantasy, gärna med mycket dramatik och en episk kärlekshistoria. Mina historiska romaner, med influenser av magisk realism och keltisk mytologi, sträcker sig långt över en viss genre. DOTTER AV JORD är min debutroman.  “The things you are passionate about are not random, they are your calling.” ― Fabienne Fredrickson För tio år sedan var jag nog den sista som själv trodde att jag skulle skriva en bok. Det krävdes tre husbyggen, en helvetes massa kurser och att jag blev tvångsmeddragen till ett medium innan jag kunde sätta mig ner. Som barn upplevde jag ofta att jag befann mig mellan två världar, den jordliga och den fantasivärld som jag för tillfället begravde näsan i. Redan då drogs jag till dramatiska sagor som Narnia, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter och Den oändliga historien. Flera av mina starkaste barndomsminnen rör böcker. Det skiljer ett år mellan mig och min storasyster, men vi är uppväxta som tvillingar. Vi sov i varandras sängar tills vi var alldeles för gamla. Kunde ligga i timmar och bläddra bland alla magiska bilder som fanns illustrerade i böckerna. Filosofera om de stora frågorna kring kärlek och död som återfinns i Astrid Lindgrens och många fantasyböckers världar. Trots det drömde jag aldrig om att bli författare. Jag tyckte det lät obotligt tråkigt. Vem sitter frivilligt och trycker på tangenter en hel dag? Ändå var det böckerna jag drogs till som barn som skulle influera den historiska romanserie jag skriver idag. Som tonåring både drömde, läste och skissade jag på olika noveller, men ofta hade jag för dåligt tålamod att sitta still tillräckligt länge för att slutföra något och efter ett tag slutade jag helt. Det sägs att man kommer till en viss punkt i livet, till ett vägval, där allt förändras. För mig var det en dag för sju år sedan. Vid denna tidpunkt hade jag egentligen redan allt det många drömmer om. Egenbyggd villa, världens bästa man, bra jobb och en dotter på väg. Ändå var jag inte lycklig. Jag kände mig rastlös, som om min själ sökte, törstade efter något jag inte kunde förklara. Något som gjorde att jag gång på gång kastade mig in i nya projekt utan att hitta svar. Tillbaka till den där dagen som skulle förändra allt. Min betydligt mer spirituella syster hade med tvång tvingat med mig till ett medium. Det är alltid svårt att förklara ett sådant möte efteråt. Men det var där allting började. I en trång lägenhet, kring ett slitet köksbord. Där tog hon min hand och sa de fem ord som kommer följa mig resten av mitt liv. Det fullkomligt brast för mig. Jag, den motsträviga skeptikern, satt där och hulkade som ett barn i hennes kök. Det mötet väckte någonting. Samma natt började mina karaktärer komma till mig i drömmarna. De milt sagt, stalkade mig, tills jag inte hade något annat val än att skriva ner historien som berättades för mig. Jag var nog en ganska motvillig författare så de fick jobba hårt för att övertyga mig. Jag började skriva på Dotter av Jord i början på 2018, men då hade historien funnits hos mig i flera år. Ganska snart insåg jag att berättelsen och världen växte och jag tvingades inse att detta projekt oundvikligen skulle komma att bli mycket större än den enda bok jag först tänkt. Plötsligt förstod jag varför jag dragits till vissa böcker som barn. Varför jag älskade Mattis och Ronjas relation i Ronja Rövardotter. Varför jag var så besatt av Sailor Moon, Bröderna Lejonhjärta och andra böcker om återfödelse. Saker du brinner för är inte slumpmässiga. De är kopplade till din väg. Även ifall mina böcker riktar sig till en annan publik, innehåller de samma element som fängslade mig redan som barn. Kärlek. Vänskap. Magi. Naturväsen. Krig. Död. När vi följer vår livsväg öppnas möjligheter. Människor och idéer kommer in i våra liv och driver oss framåt. För första gången sedan barnsben känner jag inte den där rastlösheten längre. Det är som om allt sökande har lett mig dit jag är idag. Kanske skrivs våra liv i stjärnorna långt innan vi föds? Att vi redan som barn förbereds inför syftet till varför vi faktiskt är här. Den 25:e Mars debuterar jag med romanen Dotter av Jord, första delen i Jordfödd, en historisk romanserie med influenser av magisk realism och keltisk mytologi. I skrivande stund finns synopsis för sex kommande böcker och boken håller även på att översättas till den engelska marknaden. Var uppmärksam på saker som din själ dras till. Du är född till att göra ett avtryck här, oavsett hur du gör det. Som en av mina karaktärer viskade till mig och som också avslutar inledningen i Dotter av Jord: Jag kommer inte berätta historien som den var, utan som jag minns den och har fått berättat för mig, dessa mysterier som inte bör berättas för någon oinvigd. Jag antar att det ligger i mitt öde att skriva ner den.  Hitta Ann-Catrin! Hemsida > https://www.anncatrinmattsson.se Instagram > https://www.instagram.com/anncatrinmattsson_author Facebook > https://www.facebook.com/anncatrinmattssonauthor Här sitter jag med Anna Granberg, författare till fantasyboken Solens dotter, bonddottern Damiana och åskgudens son Sandreon. Hjärtligt välkomna ska ni vara!  Annas författarfoto: Björn Mattisson-Richter (se original här) Vill ni börja med att säga några ord om er själva? Anna: Jag är författare och har skrivit Solens dotter, en fantasy romance för unga vuxna och vuxna som släpps nu i dagarna. Jag är utbildad journalist och har jobbat med kommunikation i många år, men är nu egenföretagare och satsar helhjärtat på skrivandet. Jag är också fru till en exploateringsingenjör, mamma till två förskolebarn och matte till en folkskygg katt. Damiana: Jag är en vanlig ung kvinna, dotter till ett bondepar i riket Gafámia. Sandreon: Du är knappast vanlig! Damiana: Jag känner mig vanlig. Men jag bär på hemligheter. Förmågor som skulle få mig bränd på bål om någon visste. Sandreon ler smalögt: Bränd, ja … Eld är inte att leka med. Jag är Sandreon, Åskgudens son och född att härska över Excandor. Jag föddes också med ett viktigt uppdrag. Jag har förberetts hela livet inför mötet med Solgudens dotter. Jag måste döda henne för att rädda mitt rike och återupprätta balansen. Hur kommer det sig att ni lärde känna varandra? Anna: Jag mötte Damiana och Sandreon i en dröm. Drömmen var så spännande att jag var tvungen att skriva ner den och ta reda på hur det skulle sluta! Under skrivandet har Damiana och Sandreon blivit som mina vänner. Damiana sneglar mot Sandreon: Man kan säga att Ondskan sökte upp mig. Sandreon fnyser: Ondskan? Profetian är tydlig. Det är inte som om jag har något val! Solens dotter låter som en spännande bok, vad handlar den om i stora drag? Anna: En kvinna med hemliga förmågor. En man med ett uppdrag. En av dem måste dö. Sandreon ler snett: Gissa vem. Damiana fnyser: Det ska vi nog bli två om. Anna: Hörni, ta det lugnt nu! Vi kanske ska gå vidare till nästa fråga? Om ni fick beskriva bokens övergripande tema med ett ord, vilket ord väljer ni? Damiana: Hämnd. Sandreon: Maktkamp. Anna: Kärlek. Välj ett favoritcitat ur boken: Anna: Det är svårt att välja ut bara en mening ur en bok på 472 sidor. Jag älskar ju hela min historia! Damiana: ”Släpp in solen, och låt den finna dig.” Sandreon: Jag vet inte, jag har inte läst den. Jag föredrar att roa mig med … varmare saker. Damiana syrligt: Det där var ett citat ur boken. Sandreon ler: Var det? Då är det mitt favoritcitat. Damiana himlar med ögonen: Du borde verkligen läsa mer. Har ni någon hälsning till läsaren? Damiana: Det är viktigt att du finner din egen väg. Alla borde få välja själva. Sandreon: Du gör bäst i att frukta Åskan. Min far har hetsigt humör och visar ingen nåd. Anna: Jag vill önska läsaren spännande och kärleksfull läsning! Till sist, en personlig fråga, vad gillar ni bäst att göra på er fritid? Anna: När jag inte skriver tycker jag om att läsa, resa, promenera och åka snowboard. Just nu längtar jag mycket efter att äta glass och dricka cappuccino på piazzan i ”vår” by på Sicilien, dit vi brukar åka varje år, men på grund av pandemin har vi inte varit där på länge. Damiana: Jag trivs bäst när jag får arbeta med jorden, odla och se livskraften i allt som växer. Jag tycker också mycket om att läsa. Men det får du inte säga till någon! Läsning ses inte med blida ögon i Gafámia. Sandreon: Jag ägnar mig helst åt fysiska aktiviteter – träna, slåss med svärd, springa och rida ut i skogen. Då känner jag mig fri och slipper tänka och känna så mycket. Jag tycker också om att teckna och måla, men har sällan tid. Mina plikter mot min gud och mitt rike kommer alltid i första hand. Och där avslutar vi. Tack snälla för att ni ställde upp på intervjun. Lycka till med era äventyr! ----- Vill du veta mer om Damiana och Sandreon? Solens dotter, en fantasy romance utgiven av Seraf förlag, utkommer 27.2.2021! Nyfiken på Anna? Kolla in hennes författarsida.  Helena Andréasson bor i Göteborg, är gift och har två katter. Hon är utbildad skrivpedagog och socionom, och jobbar som skrivcoach och lektör. Fritiden ägnar hon åt att skriva, läsa, yoga och se på film/tv-serier. Ja, och i en normal vardag, att träffa vänner, gå på restaurang och fik.  Foto: Katarina Persson Tidigt började jag sluka ord och berättelser. Så när de egna böckerna tog slut på semestern hos släkten i Älvsbyn, och bokhandeln och biblioteket var stängt, plöjde jag igenom veckotidningarna som en släkting samlat på hög. Storögt läste jag om brott som begåtts, om paranormala fenomen och livsöden. Och slukade följetongsnovellerna. Varje vinter och varje sommar lockade tidningarna, ja faktiskt mer än böckerna jag tagit med. Och där föddes en fascination för historier om människor som gått sin egen väg. De hade cyklat genom USA. Seglat jorden runt. Bestigit berg. Rest sig från sina rullstolar. De åkte till fattiga länder, startade skolor, grävde brunnar. Att följa en dröm är inte så enkelt. Livet och vardagen kan bestå av många hinder. Men när man verkligen vet vad man vill då borde inget kunna stoppa en. Jag har haft tur. En av två stora drömmar har uppfyllts. Men det tog tid. Tio år från att tanken föddes till att den förverkligas. Och jag kunde liksom inte föreställa mig vad den lilla idéen jag fick då, för ett decennium sedan, skulle utmynna i. Idag arbetar jag som skrivcoach och lektör. Jag driver ett eget företag. Och för tio år sedan anade jag aldrig att det var här jag skulle befinna mig idag. För då, då arbetade jag som socionom, och min fritid ägnade jag gärna åt att skriva. Det var lustfyllt och roligt och något med orden, att bygga dem och skapa texter, både fiktiva och infobrev i yrket, gjorde att jag vill bli bättre på det. Så jag anmälde mig till ännu en skrivkurs. Den här gången på distans, på en folkhögskola. Ett stående inslag där var att läsa de andras texter och jag upptäckte hur mycket jag tyckte om att ge respons. Tanken föddes: Tänk om det går att arbeta med det här? Tio år tog det alltså. Med flera års studier och tjänstledighet i omgångar. Men jag blev skrivcoach och lektör. Och jag älskar det. Dessutom, jag är min egen. Jag arbetar när jag vill, när jag orkar och kan. Jag styr över min arbetstid. Visst, det finns sådant som är svårt. Men allt det andra överväger det jobbiga. Någonstans inbillar jag mig att jag stärkts i att gå min väg, för att så många berättade om när de gjort det. I tidningarna. Deras berättelser slog an något i mig. Jag såg upp till dem. Jag ville också ha ett äventyr. Att det "bara" blev att vara motvalls en arbetsnorm om en fast, stadig och trygg inkomst och anställning, det är en annan sak. För det här, är min seglats runt jorden. Så vad du än vill, vad du än önskar, ge inte upp. Någonstans måste du ju börja. Och inga steg är för små. Och den andra drömmen? Att få se mig själv som publicerad författare. Och det, det kommer. Jag vet bara inte när. Men en dag så. Till dess gör jag vad jag kan för att nå dit. Och jag kommer målet närmre hela tiden. Så gör även du vad du kan, för att nå din dröm. Och tycker du att det tar tid, det är okej. Så är det ju ibland. Under tiden hejar jag på dig och önskar dig stort lycka till! Hitta Helena! Hemsida > www.helenaaskrivcoach.com Instagram > instagram.com/helenaaskrivcoach Facebook > facebook.com/helenaaskrivcoach Vill du få bättre koll på din skrivprocess? Vill du skapa en skrivrutin som håller? Svarade du ja på de här frågorna? I så fall, läs vidare ...  De senaste dagarna har jag suttit och knåpat ihop ett enkelt verktyg som jag hoppas ska vara till nytta. I skrivdagboken kan du föra bok på hur många ord det blev per dag, och spara tankar kring din skrivprocess. Tolv sidor i PDF-format, som går att printa ut på vanligt A4-papper.  Petronella Simonsbacka, född 1971 i Kiruna, är en svensk journalist och författare. Hon skriver och läser in ljudböcker, samt har deltagit i ett flertal antologier utgivna på olika förlag. Debutromanen Nytt liv sökes är en kärleksroman som utspelar sig på Lofoten och i Marocko, därefter har det blivit flera böcker inom olika genres. Just nu är Petronella aktuell med sin deckardebut Morden på Kungsberget. Petronella är även redaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Kulturopportunisten, som ger ut handbundna böcker i liten upplaga.  En gång för länge, länge sedan skapade Piratförlaget en ny satsning som döptes till Kapitel 1, där aspirerande författare kunde lägga upp första kapitlet, eller mer, av den bok som var under produktion. Det var full fart där i starten och vi som deltog både gav och fick textkritik i riklig mängd. Jag minns bland annat att jag imponerades av det som senare kom att bli boken ”Jag är Wanted” av David Larsson, pseudonym för författaren Daniel Luthman. Min egen berättelse där fick också mycket respons. Den handlade om mordet på en ung småbarnsmamma, en konvertit till islam. Den storyn filade jag även på när jag gick Helena Siganders Deckarskolan och den hängde med mig, av och till, under många år. För det är ju så med böcker, att i grunden finns en historia man vill berätta, men att få ur sig den hel och hållen tar tid och är inte alltid så enkelt. Min berättelse hamnade i skrivbordslådan, bland andra påbörjade alster, tills jag fick ett vistelsestipendium i Åmål 2019. Under en månad fick jag sitta och skriva i Litteraturhuset. Jag kom dit med ambitionen att skriva en uppföljare till min debutbok ”Nytt liv sökes”, men någonting fick mig att plocka upp mitt påbörjade gamla deckarmanus, förlägga hela handlingen till Åmål och fortsätta skriva på den i ett rasande tempo. Plötsligt passade allt in. Det var där, i Åmål, som det hände. Den pusselbit som jag inte ens visste fattades hade blivit funnen. Otålighet är ett högst mänskligt tillstånd som många lider av, de flesta förmodligen. Vi vill bli färdiga fort. Vi vill se resultat. Annars infinner sig besvikelsen och frustrationen, men skrivande tar tid. Det tar också emot ibland och många författare rekommenderar att när det tar stopp så ska man piska sig själv vidare, med rumpan på stolen, istället för att försöka känna efter, analysera vad som känns fel eller kanske låta manuset vila. Jag tror personligen att det är bra och nödvändigt att låta manus få vila. Det blir bättre så, när det väl kommer igång igen. Författare har ofta svårt att bedöma sitt eget ofärdiga material, eftersom människor som skriver lever med sina berättelser. De har en perfekt story i sitt huvud, men misslyckas ofta med att få den lika utmärkt på pränt som i den egna fantasin. Det är ju ett nästan omöjligt uppdrag. Om någon hade sagt till mig att jag skulle skriva på detta manus av och till under i tio år så hade jag förmodligen blivit deprimerad. Det hade känts fruktansvärt. Så här i efterhand kan jag tycka att det var nödvändigt. Jag försökte forcera skrivandet och det blev inte alls bra. Vilandet däremot fungerade och när den sista pusselbiten, Åmål, hittades så kunde jag slutföra ett mycket, mycket bättre manus. Nu hänger det ihop. Nu fungerar det. Anser jag i alla fall, men vi får väl se vad läsare och recensenter kommer att tycka. Min deckardebut sker den 20 januari, då ”Morden på Kungsberget” släpps som ljudbok. Pappersversionen av boken släpps nästa sommar i samband med Bokdagar i Dalsland. Det jag vill ha sagt med denna krönika är riktat till dig som skriver:
Du vet aldrig när berättelsen lever upp igen och kallar på dig.
Hitta Petronella! Hemsida > petronellasforfattarliv.wordpress.com // Instagram > @petronellasimonsbacka Dagens inlägg blir ett slags "kom ihåg" för mig och, förhoppningsvis, några goda tips till dig. Bakgrund är att min rygg lätt går i lås, minst två gånger per år, gärna när temperaturen växlar (mars, november). Och när ryggen krånglar, är det lätt hänt att värken sprider sig till nacke, armar, handleder ... Det har varit en lång väg, och jag har testat många olika saker, men det här fungerar för mig. Äta varierat och regelbundet, sova, träna. Inget nytt där. Utöver det kör jag med följande knep:
 Okej, om vi börjar med ergonomin. Det här är inte ett sponsrat inlägg, men vill ändå tipsa om produkter som hjälpt mig (och som inte tagit knäcken på plånboken):
 Ska jag ännu säga några ord om "verktyg", så vill jag nämna spikmattan och vetekudden. Själv använder jag en rejäl spikmatta med långa spikar, modell hård (när jag köpte min fanns det också en mjukare variant i böjligare plast). Min modell ser ut så här (har den gamla i fyra delar, den på bilden är tudelad). Den modell du tänker på när du hör "spikmatta", är kanske den här? Den fungerar tyvärr inte för mig, biter inte på värken. Men jag vet andra som gillar den, och vill du pröva en lightvariant är det definitivt den du ska börja med. Till sist, vetekudden (eller värmedynan, som jag kallar den). Jag använder en liknande som den här. Bonustips! Superbra om man har magont eller mensvärk!  Vi går vidare ... Övningar! Här är tips på några övningar jag gillar. Tänkte att förklarande bilder gör det hela tydligare, varsågod:  Bilden hittade jag via Pinterest. Tyvärr ingen originalkälla. Min favoritövning är nog den första, den uppe till vänster, perfekt för datornacke (jag brukar stå eller sitta med huvudet i neutralläge. Därifrån drar jag huvudet rakt bakåt så att jag får dubbelhaka, och så långsamt tillbaka till neutralläge igen. 10 gånger). Att titta upp och ner, eller sida till sida är också bra. Och så den i mitten, längst ner. Händerna på bakhuvudet och för huvudet neråt, hakan mot bröstet, tills du känner att det stretchar. Jag brukar sitta så i ca en minut innan jag för upp huvudet igen. Viktigt är att du gör alla de här övningarna långsamt och kontrollerat, inga "knyck och ryck". En annan övning jag gillar, som låser upp skulderpartiet, är att rotera överkroppen. Jag sitter (ger mera kontroll än att stå) och roterar en sida åt gången, ex. 10 x mitten-vänster-mitten-vänster osv. Och så byter jag sida. Jag gör aldrig båda sidorna på en gång, alltid en sida i taget.  Bilden hämtade jag från Fitness Expert Awards, som exempel. Jag brukar dock sitta istället för att stå, för att inte lura med höften i rörelsen. Vill bara rotera överkroppen här. Obs! Jätteviktigt! Det här är övningar jag fått av olika fysioterapeuter, men jag är inte utbildad i ämnet. Har du värk, är det alltid bäst att söka vård och få en plan som kan hjälpa just dig. De övningar jag delar med mig av här är tänkta som inspiration, ett sätt att underhålla kroppen, men alla måste själva avgöra vad de kan och orkar. Man ska aldrig pressa kroppen om något gör ont, så att man ex. sliter sönder något. Bättre att fråga experterna om hjälp i det läget. Till sist, något jag precis börjat med. Skaka loss. Är nyfiken på om det kommer hjälpa. Har förstått att det ska vara bra för bl.a. muskelspänningar och stress: Hoppas du har nytta av de här tipsen, ta hand om dig! Lyssna till din kropp och (jag upprepar) sök hjälp om du upplever värk eller slitningar. P.S. Jag har tidigare också skrivit om kroppen som skrivverktyg. Fler tips hittar du här! |
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
April 2021
KATEGORIER
Alla
|
RSS-flöde
|
© Sabine Mickelsson.
Image source: AdobeStock. |
|
