​“The things you are passionate about are not random, they are your calling.”
― Fabienne Fredrickson

För tio år sedan var jag nog den sista som själv trodde att jag skulle skriva en bok. Det krävdes tre husbyggen, en helvetes massa kurser och att jag blev tvångsmeddragen till ett medium innan jag kunde sätta mig ner.

Som barn upplevde jag ofta att jag befann mig mellan två världar, den jordliga och den fantasivärld som jag för tillfället begravde näsan i. Redan då drogs jag till dramatiska sagor som Narnia, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter och Den oändliga historien. Flera av mina starkaste barndomsminnen rör böcker. Det skiljer ett år mellan mig och min storasyster, men vi är uppväxta som tvillingar. Vi sov i varandras sängar tills vi var alldeles för gamla. Kunde ligga i timmar och bläddra bland alla magiska bilder som fanns illustrerade i böckerna. Filosofera om de stora frågorna kring kärlek och död som återfinns i Astrid Lindgrens och många fantasyböckers världar.

Trots det drömde jag aldrig om att bli författare. Jag tyckte det lät obotligt tråkigt. Vem sitter frivilligt och trycker på tangenter en hel dag? Ändå var det böckerna jag drogs till som barn som skulle influera den historiska romanserie jag skriver idag. Som tonåring både drömde, läste och skissade jag på olika noveller, men ofta hade jag för dåligt tålamod att sitta still tillräckligt länge för att slutföra något och efter ett tag slutade jag helt. Det sägs att man kommer till en viss punkt i livet, till ett vägval, där allt förändras. För mig var det en dag för sju år sedan.

Vid denna tidpunkt hade jag egentligen redan allt det många drömmer om. Egenbyggd villa, världens bästa man, bra jobb och en dotter på väg. Ändå var jag inte lycklig. Jag kände mig rastlös, som om min själ sökte, törstade efter något jag inte kunde förklara. Något som gjorde att jag gång på gång kastade mig in i nya projekt utan att hitta svar.

Tillbaka till den där dagen som skulle förändra allt. Min betydligt mer spirituella syster hade med tvång tvingat med mig till ett medium. Det är alltid svårt att förklara ett sådant möte efteråt. Men det var där allting började. I en trång lägenhet, kring ett slitet köksbord. Där tog hon min hand och sa de fem ord som kommer följa mig resten av mitt liv. Det fullkomligt brast för mig. Jag, den motsträviga skeptikern, satt där och hulkade som ett barn i hennes kök.

Det mötet väckte någonting. Samma natt började mina karaktärer komma till mig i drömmarna. De milt sagt, stalkade mig, tills jag inte hade något annat val än att skriva ner historien som berättades för mig. Jag var nog en ganska motvillig författare så de fick jobba hårt för att övertyga mig.

Jag började skriva på Dotter av Jord i början på 2018, men då hade historien funnits hos mig i flera år. Ganska snart insåg jag att berättelsen och världen växte och jag tvingades inse att detta projekt oundvikligen skulle komma att bli mycket större än den enda bok jag först tänkt.

Plötsligt förstod jag varför jag dragits till vissa böcker som barn. Varför jag älskade Mattis och Ronjas relation i Ronja Rövardotter. Varför jag var så besatt av Sailor Moon, Bröderna Lejonhjärta och andra böcker om återfödelse. Saker du brinner för är inte slumpmässiga. De är kopplade till din väg. Även ifall mina böcker riktar sig till en annan publik, innehåller de samma element som fängslade mig redan som barn. Kärlek. Vänskap. Magi. Naturväsen. Krig. Död.

När vi följer vår livsväg öppnas möjligheter. Människor och idéer kommer in i våra liv och driver oss framåt. För första gången sedan barnsben känner jag inte den där rastlösheten längre. Det är som om allt sökande har lett mig dit jag är idag.

Kanske skrivs våra liv i stjärnorna långt innan vi föds? Att vi redan som barn förbereds inför syftet till varför vi faktiskt är här. Den 25:e Mars debuterar jag med romanen Dotter av Jord, första delen i Jordfödd, en historisk romanserie med influenser av magisk realism och keltisk mytologi. I skrivande stund finns synopsis för sex kommande böcker och boken håller även på att översättas till den engelska marknaden.

Var uppmärksam på saker som din själ dras till. Du är född till att göra ett avtryck här, oavsett hur du gör det. Som en av mina karaktärer viskade till mig och som också avslutar inledningen i Dotter av Jord:

Jag kommer inte berätta historien som den var, utan som jag minns den och har fått berättat för mig, dessa mysterier som inte bör berättas för någon oinvigd.

Jag antar att det ligger i mitt öde att skriva ner den.
​

​Hitta Ann-Catrin!
Hemsida > https://www.anncatrinmattsson.se
Instagram > https://www.instagram.com/anncatrinmattsson_author
Facebook > https://www.facebook.com/anncatrinmattssonauthor
​

​Här sitter jag med Anna Granberg, författare till fantasyboken Solens dotter, bonddottern Damiana och åskgudens son Sandreon. Hjärtligt välkomna ska ni vara!
​

Annas författarfoto: Björn Mattisson-Richter (se original här)

Vill ni börja med att säga några ord om er själva?
​
Anna: Jag är författare och har skrivit Solens dotter, en fantasy romance för unga vuxna och vuxna som släpps nu i dagarna. Jag är utbildad journalist och har jobbat med kommunikation i många år, men är nu egenföretagare och satsar helhjärtat på skrivandet. Jag är också fru till en exploateringsingenjör, mamma till två förskolebarn och matte till en folkskygg katt.
Damiana: Jag är en vanlig ung kvinna, dotter till ett bondepar i riket Gafámia.
Sandreon: Du är knappast vanlig!
Damiana: Jag känner mig vanlig. Men jag bär på hemligheter. Förmågor som skulle få mig bränd på bål om någon visste.
Sandreon ler smalögt: Bränd, ja … Eld är inte att leka med. Jag är Sandreon, Åskgudens son och född att härska över Excandor. Jag föddes också med ett viktigt uppdrag. Jag har förberetts hela livet inför mötet med Solgudens dotter. Jag måste döda henne för att rädda mitt rike och återupprätta balansen.

Hur kommer det sig att ni lärde känna varandra?

Anna: Jag mötte Damiana och Sandreon i en dröm. Drömmen var så spännande att jag var tvungen att skriva ner den och ta reda på hur det skulle sluta! Under skrivandet har Damiana och Sandreon blivit som mina vänner.
Damiana sneglar mot Sandreon: Man kan säga att Ondskan sökte upp mig.
Sandreon fnyser: Ondskan? Profetian är tydlig. Det är inte som om jag har något val!

Solens dotter låter som en spännande bok, vad handlar den om i stora drag?

Anna: En kvinna med hemliga förmågor. En man med ett uppdrag. En av dem måste dö.
Sandreon ler snett: Gissa vem.
Damiana fnyser: Det ska vi nog bli två om.
Anna: Hörni, ta det lugnt nu! Vi kanske ska gå vidare till nästa fråga?

Om ni fick beskriva bokens övergripande tema med ett ord, vilket ord väljer ni?

Damiana: Hämnd.
Sandreon: Maktkamp.
Anna: Kärlek.

Välj ett favoritcitat ur boken: 

Anna: Det är svårt att välja ut bara en mening ur en bok på 472 sidor. Jag älskar ju hela min historia!
Damiana: ”Släpp in solen, och låt den finna dig.” 
Sandreon: Jag vet inte, jag har inte läst den. Jag föredrar att roa mig med … varmare saker.
Damiana syrligt: Det där var ett citat ur boken.
Sandreon ler: Var det? Då är det mitt favoritcitat.
Damiana himlar med ögonen: Du borde verkligen läsa mer.

Har ni någon hälsning till läsaren? 

Damiana: Det är viktigt att du finner din egen väg. Alla borde få välja själva.
Sandreon: Du gör bäst i att frukta Åskan. Min far har hetsigt humör och visar ingen nåd.
Anna: Jag vill önska läsaren spännande och kärleksfull läsning!

Till sist, en personlig fråga, vad gillar ni bäst att göra på er fritid?

Anna: När jag inte skriver tycker jag om att läsa, resa, promenera och åka snowboard. Just nu längtar jag mycket efter att äta glass och dricka cappuccino på piazzan i ”vår” by på Sicilien, dit vi brukar åka varje år, men på grund av pandemin har vi inte varit där på länge.
Damiana: Jag trivs bäst när jag får arbeta med jorden, odla och se livskraften i allt som växer. Jag tycker också mycket om att läsa. Men det får du inte säga till någon! Läsning ses inte med blida ögon i Gafámia.
Sandreon: Jag ägnar mig helst åt fysiska aktiviteter – träna, slåss med svärd, springa och rida ut i skogen. Då känner jag mig fri och slipper tänka och känna så mycket. Jag tycker också om att teckna och måla, men har sällan tid. Mina plikter mot min gud och mitt rike kommer alltid i första hand.

Och där avslutar vi. Tack snälla för att ni ställde upp på intervjun. Lycka till med era äventyr!

-----

Vill du veta mer om Damiana och Sandreon? Solens dotter, en fantasy romance utgiven av Seraf förlag, utkommer 27.2.2021!
​
Nyfiken på Anna? Kolla in hennes författarsida.
​

Hitta Helena!
Hemsida > www.helenaaskrivcoach.com
Instagram > instagram.com/helenaaskrivcoach 
Facebook > facebook.com/helenaaskrivcoach

Vill du få bättre koll på din skrivprocess? Vill du skapa en skrivrutin som håller? Svarade du ja på de här frågorna? I så fall, läs vidare ...
​

Petronella Simonsbacka, född 1971 i Kiruna, är en svensk journalist och författare. Hon skriver och läser in ljudböcker, samt har deltagit i ett flertal antologier utgivna på olika förlag. Debutromanen Nytt liv sökes är en kärleksroman som utspelar sig på Lofoten och i Marocko, därefter har det blivit flera böcker inom olika genres. Just nu är Petronella aktuell med sin deckardebut Morden på Kungsberget. Petronella är även redaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Kulturopportunisten, som ger ut handbundna böcker i liten upplaga.
​

En gång för länge, länge sedan skapade Piratförlaget en ny satsning som döptes till Kapitel 1, där aspirerande författare kunde lägga upp första kapitlet, eller mer, av den bok som var under produktion. Det var full fart där i starten och vi som deltog både gav och fick textkritik i riklig mängd. Jag minns bland annat att jag imponerades av det som senare kom att bli boken ”Jag är Wanted” av David Larsson, pseudonym för författaren Daniel Luthman.

Min egen berättelse där fick också mycket respons. Den handlade om mordet på en ung småbarnsmamma, en konvertit till islam. Den storyn filade jag även på när jag gick Helena Siganders Deckarskolan och den hängde med mig, av och till, under många år. För det är ju så med böcker, att i grunden finns en historia man vill berätta, men att få ur sig den hel och hållen tar tid och är inte alltid så enkelt.

Min berättelse hamnade i skrivbordslådan, bland andra påbörjade alster, tills jag fick ett vistelsestipendium i Åmål 2019. Under en månad fick jag sitta och skriva i Litteraturhuset. Jag kom dit med ambitionen att skriva en uppföljare till min debutbok ”Nytt liv sökes”, men någonting fick mig att plocka upp mitt påbörjade gamla deckarmanus, förlägga hela handlingen till Åmål och fortsätta skriva på den i ett rasande tempo. Plötsligt passade allt in. Det var där, i Åmål, som det hände. Den pusselbit som jag inte ens visste fattades hade blivit funnen.

Otålighet är ett högst mänskligt tillstånd som många lider av, de flesta förmodligen. Vi vill bli färdiga fort. Vi vill se resultat. Annars infinner sig besvikelsen och frustrationen, men skrivande tar tid. Det tar också emot ibland och många författare rekommenderar att när det tar stopp så ska man piska sig själv vidare, med rumpan på stolen, istället för att försöka känna efter, analysera vad som känns fel eller kanske låta manuset vila. 

Jag tror personligen att det är bra och nödvändigt att låta manus få vila. Det blir bättre så, när det väl kommer igång igen. Författare har ofta svårt att bedöma sitt eget ofärdiga material, eftersom människor som skriver lever med sina berättelser. De har en perfekt story i sitt huvud, men misslyckas ofta med att få den lika utmärkt på pränt som i den egna fantasin. Det är ju ett nästan omöjligt uppdrag. 

Om någon hade sagt till mig att jag skulle skriva på detta manus av och till under i tio år så hade jag förmodligen blivit deprimerad. Det hade känts fruktansvärt. Så här i efterhand kan jag tycka att det var nödvändigt. Jag försökte forcera skrivandet och det blev inte alls bra. Vilandet däremot fungerade och när den sista pusselbiten, Åmål, hittades så kunde jag slutföra ett mycket, mycket bättre manus. Nu hänger det ihop. Nu fungerar det. Anser jag i alla fall, men vi får väl se vad läsare och recensenter kommer att tycka. Min deckardebut sker den 20 januari, då ”Morden på Kungsberget” släpps som ljudbok. Pappersversionen av boken släpps nästa sommar i samband med Bokdagar i Dalsland.

Det jag vill ha sagt med denna krönika är riktat till dig som skriver:

1. Var lite förlåtande mot dig själv.
2. Elda inte upp dina gamla manus.

Du vet aldrig när berättelsen lever upp igen och kallar på dig.
​

Hitta Petronella! Hemsida > petronellasforfattarliv.wordpress.com // Instagram > @petronellasimonsbacka

Dagens inlägg blir ett slags "kom ihåg" för mig och, förhoppningsvis, några goda tips till dig.

Bakgrund är att min rygg lätt går i lås, minst två gånger per år, gärna när temperaturen växlar (mars, november). Och när ryggen krånglar, är det lätt hänt att värken sprider sig till nacke, armar, handleder ...

Det har varit en lång väg, och jag har testat många olika saker, men det här fungerar för mig. Äta varierat och regelbundet, sova, träna. Inget nytt där. Utöver det kör jag med följande knep:

• Ergonomiskt hemmakontor. Höj- och sänkbart skrivbord. Handledsstöd osv.
• Övningar jag fått av kunniga fysioterapeuter.
• Spikmatta (när övningarna inte räcker till).
• Vetekudde (som komplement till övningar och/eller spikmatta).
• Fysioterapi och, som sista utväg, medicin. (Kommer inte skriva desto mer om detta. Diskutera ev. fysioremiss och medicinering med din läkare.)

​

Okej, om vi börjar med ergonomin. Det här är inte ett sponsrat inlägg, men vill ändå tipsa om produkter som hjälpt mig (och som inte tagit knäcken på plånboken):

• Höj- och sänkbart skrivbord, guld värt! Jag köpte mitt från Ikea, ett man måste veva upp för hand (ingen motor = billigare). Har funkat hur fint som helst, trots vevandet. Liknande modell hittar du här (ett kortare, billigare och ett längre, dyrare): Ikea Skarsta. Bonustips! Vissa klagar på att designen inte passar in i deras hemmakontor. Inga problem. Jag täckte mitt skrivbord med en duk som matchar inredningen, och det finns garanterat fler lösningar därute, pröva att göra en bildsökning för att fånga idéer.
• Ergonomiskt tangentbord (och mus). Jag länkar ett exempel, men finns ett brett utbud och fritt fram att söka själv på nätet/i butiken. (Jag använder separat tangentbord och mus trots att laptopen har inbyggt, eftersom det inbyggda inte blir så ergonomiskt i längden.)
• Musmatta med handledsstöd. Har du "bara" en vanlig mus, är detta ett superbra komplement. Ger fint stöd åt handleden.
• Handledsstöd för tangentbord. Jag har ett rätt vanligt tangentbord, enda finessen är att man kan "vika upp" det så att det bildar en vinkel (lättare för mig att skriva, än om det ligger platt mot bordet). Därför skaffade jag handledsstödet som extra hjälpmedel.
• Ergonomisk skrivbordsstol. Själv står jag nästan 100 % (helst ska man växla mellan att sitta och stå, bra med variation ... men jag glömmer mig). Använder inte kontorsstol särskilt ofta. Däremot har jag fått pröva fina ergonomiska stolar på jobbet och gillar sadelstolen (även om den kräver viss vana innan den blir bekväm). Kan också tipsa om den här ergonomiska modellen från Ikea, har en äldre, liknande version själv (min finns ej kvar i sortimentet).
• Belysning! Tror vi är många som glömmer hur viktigt det är med en bra skrivbordslampa, men det kan vara den bästa investering du gör. Lagom ljussättning (inte för starkt, inte för svagt) hjälper ögonen fokusera och orka.

​

Ska jag ännu säga några ord om "verktyg", så vill jag nämna spikmattan och vetekudden. Själv använder jag en rejäl spikmatta med långa spikar, modell hård (när jag köpte min fanns det också en mjukare variant i böjligare plast). Min modell ser ut så här (har den gamla i fyra delar, den på bilden är tudelad). Den modell du tänker på när du hör "spikmatta", är kanske den här? Den fungerar tyvärr inte för mig, biter inte på värken. Men jag vet andra som gillar den, och vill du pröva en lightvariant är det definitivt den du ska börja med. Till sist, vetekudden (eller värmedynan, som jag kallar den). Jag använder en liknande som den här. Bonustips! Superbra om man har magont eller mensvärk!

Bilden hittade jag via Pinterest. Tyvärr ingen originalkälla.

Min favoritövning är nog den första, den uppe till vänster, perfekt för datornacke (jag brukar stå eller sitta med huvudet i neutralläge. Därifrån drar jag huvudet rakt bakåt så att jag får dubbelhaka, och så långsamt tillbaka till neutralläge igen. 10 gånger). Att titta upp och ner, eller sida till sida är också bra. Och så den i mitten, längst ner. Händerna på bakhuvudet och för huvudet neråt, hakan mot bröstet, tills du känner att det stretchar. Jag brukar sitta så i ca en minut innan jag för upp huvudet igen. Viktigt är att du gör alla de här övningarna långsamt och kontrollerat, inga "knyck och ryck".

En annan övning jag gillar, som låser upp skulderpartiet, är att rotera överkroppen. Jag sitter (ger mera kontroll än att stå) och roterar en sida åt gången, ex. 10 x mitten-vänster-mitten-vänster osv. Och så byter jag sida. Jag gör aldrig båda sidorna på en gång, alltid en sida i taget.

Bilden hämtade jag från Fitness Expert Awards, som exempel. Jag brukar dock sitta istället för att stå, för att inte lura med höften i rörelsen. Vill bara rotera överkroppen här.

Obs! Jätteviktigt! Det här är övningar jag fått av olika fysioterapeuter, men jag är inte utbildad i ämnet. Har du värk, är det alltid bäst att söka vård och få en plan som kan hjälpa just dig. De övningar jag delar med mig av här är tänkta som inspiration, ett sätt att underhålla kroppen, men alla måste själva avgöra vad de kan och orkar. Man ska aldrig pressa kroppen om något gör ont, så att man ex. sliter sönder något. Bättre att fråga experterna om hjälp i det läget.

Till sist, något jag precis börjat med. Skaka loss. Är nyfiken på om det kommer hjälpa. Har förstått att det ska vara bra för bl.a. muskelspänningar och stress:
​

Hoppas du har nytta av de här tipsen, ta hand om dig! Lyssna till din kropp och (jag upprepar) sök hjälp om du upplever värk eller slitningar.

P.S. Jag har tidigare också skrivit om kroppen som skrivverktyg. Fler tips hittar du här!

Jag gick en skrivkurs en gång. (Jag har gått en skrivkurs många gånger vid det här laget.) Under kursen fick deltagarna skicka in texter för att få respons från kursledaren. I flera veckor gick jag med en novellidé i huvudet och hjärtat, gick i samma kvarter som min novellkaraktär, tänkte och kände som den. Skrev och skrev och skrev om. Till slut hade jag fyra sidor novelltext, den längsta skönlitterära text som jag dittills hade skrivit, och något som jag kände att verkligen hade potential. Det var med stor iver som jag skickade in novelltexten till kursledaren. Samtidigt skickade jag in två dikter som jag skrivit lite så där i hastigheten, liksom med vänster hand medan jag egentligen tänkte på annat. När jag fick tillbaka mina texter var responsen på novellen saklig, återhållsam och med många förbättringsförslag. Dikterna fick jag tillbaka med en enda kommentar: ”Det är uppenbart att det här är vad du ska ägna dig åt.”

Efter det slutade jag skriva noveller.

Fast egentligen: Efter det gav jag mig hän åt att skriva dikter.

(Fast egentligen: Nog har jag skrivit noveller också efter det. Men mest har jag skrivit dikter.)

Jag säger inte att man inte ska utveckla sig i sitt skrivande, pröva nya genrer, nya vägar. Att man inte ska skriva vissa saker. Men jag säger att man kanske ska skriva vissa saker. Att det finns sådant man har dragning till och talang för. Att man ska kunna ägna sig åt det helhjärtat och inte med våld försöka skriva något som kanske inte passar en. 

Inom skönlitteratur finns en klar hierarki, med Den Stora Romanen högst upp. Det är dit man siktar – eller förväntas sikta. Noveller, essäer, drama och poesi är mest något som man sysslar med på vägen dit. Inte alltid lika värdefullt i sig.

(Det här har jag alltid lite roligt åt, med tanke på att poesi är den äldsta genren inom skönlitteratur, med flera tusen år på nacken. Romanen slog igenom i västvärlden först för cirka 300 år sedan.)

Jag har gladeligen gett upp tanken på Den Stora Romanen. I stället har jag accepterat poesin, bjudit in den i mitt liv, tar emot den som den kommer. I korta anteckningar i mobilen och anteckningsböcker, i ord som känns och som jag kanske kan använda någon gång. I ögonblick, i stämningar. Att försöka fånga hur högt tranorna flyger en höstdag. Att navigera på de okända farvatten som en annan människa är. Att se det besvärliga i att Döden bryr sig om kaniner.

Poesi är ett sätt att närma sig världen. Inte alltid ett sätt att berätta, men ett sätt att visa på det som har betydelse. Som tidigare nämnda kursledare uttryckte det: En dikt kan vara ett språkligt uttryck att försöka fånga något för- och utomspråkligt.

Eller som jag uttryckte det i en dikt en gång:

Poesi är
civil olydnad
i språket

något du då
inte ännu
kunde säga

något du nu
inte längre
kan säga

(något som
bara fortsätter)

Poesi är
allt som viner i blåsten
allt som blåser i vinden
(vimplar kjolar stridsbaner)
​
Poesi är
en stad
i ständig process

där ingenting stämmer
men allt
ändå
fungerar

Nytt år, nya möjligheter! Redo att starta upp eller fortsätta skrivandet? Känns det trögt, har du tappat farten, vill du få ny input? Då ska du läsa det här inlägget. Här tipsar jag om skrivhandböcker och delar med mig av en "kom igång"-skrivövning.
​​
SKRIVHANDBÖCKER

Känner att jag tog i lite väl mycket när jag valde rubrik. Självklart finns det en massa fina handböcker därute som jag inte läst, eller som berör ämnen jag personligen inte är intresserad av (ex. skriva poesi, en konstart jag beundrar men inte utövar). Dessutom, smaken är olika.

Om vi börjar med mina favoriter, dvs. konkreta handböcker som på ett pedagogiskt sätt förklarar skrivprocessen:​

• Fängsla dina läsare av Catrine Tollström m.fl.
• Kreativt skrivande av Therése Granwald
• Skriv på! av Elizabeth George
• ​Skriv som ett proffs av Lennart Guldbrandsson
• Story Engineering av Larry Brooks
• Tre enkla regler finns inte av Elisabet Norin (om jag ska välja en favoritbok så blir det den här)​

Så har vi även de mer självbiografiska, där författaren delar med sig av sitt skrivande liv:

• Att skriva av Stephen King
• Så gör jag av Bodil Malmsten

Vill också nämna riktade skrivhandböcker. Själv skriver jag för barn och unga och kan rekommendera följande:

• Att skriva barn- och ungdomslitteratur av Helene Ehriander m.fl.
• Barnbokens byggklossar av Maria Nikolajeva (en riktig klassiker, men obs att den är väldigt akademisk i språket)
• Skriva barnbok av Annika J. Nasiell
• Så skriver du för unga av Ylva Carlsdotter Wallin

En guldgruva för den som vill utveckla sitt språk, eller när man korrläser:

• Svenska skrivregler av Språkrådet

Böcker som berör slutskedet av processen (redigering, vad händer efter att du skrivit klart ett manus, marknadsföring och så vidare):

• Författarboken av Kristina Svensson
• Skriv - Vässa ditt manus av Patric Liljestrand (få sidor till billigt pris)
• Vissa av tidigare nämnda böcker tar också upp slutskedet, ex. Guldbrandssons och Norins verk.

​
Slutligen, på kommande:

• Skriv Skriv Skriv - Verktyg för författare av Jorun Modén (utkommer 2021. Boken har en given plats i hyllan, eftersom jag vet att Jorun är en fantastisk pedagog/författare och jag gillar hennes tidigare skrivguider)

​

​SKRIVÖVNING
​
Okej, är du redo att köra en skrivövning? Vi tar en fulskrivning för att skapa flöde. Det viktigaste när det kommer till fulskrivningsövningar är att det får bli som det vill. Det behöver inte bli bra, och du kan strunta i grammatik, rättstavning och struktur. Fulskrivning är en utmärkt metod för att kickstarta ett skrivpass, och kan dessutom lägga grunden för en ny berättelse (har du tur föds någonting nytt ur övningen, kanske en karaktär eller en hel scen). Fantastiskt, eller hur?

Välj en plats, en sak och en känsla. (Kan du inte välja? Slå en tärning!) Baka in platsen, saken och känslan i din övning. Skriv vad som helst, det första som kommer till dig, bara skriv. Står det still i huvudet? Ingen fara! Pröva beskriva platsen/saken/känslan för att komma igång. 

Skriv i minst fem minuter, men du kan gärna fortsätta om du vill.

Plats:
(Tips: Vilka saker förnimmer du i miljön? Vilket är ditt första synintryck? Det första ljud du hör? Dofter eller lukter? Temperatur och ytor? Smaker?)

1. En strand
2. En skogsdunge
3. En hiss som fastnat
4. En gammaldags tågkupé 
5. En främmande planet
6. En kyrka (eller ett tempel)

Sak:
(Tips: Fokusera på detaljer. Är det en gammal dolk med läderbundet fäste och rostigt blad, eller en modern modell, greppvänlig och antireflexbehandlad?)

1. En dolk
2. En nyckel
3. En väska
4. Ett brev
5. Ett halsband
6. Ett stränginstrument

Känsla:
(Tips: Jobba gärna med var den sitter i kroppen, ex. klump i halsen eller myror i magen.)

1. Glädje
2. Sorg
3. Irritation
4. Ångest
5. Ursinne
6. Likgiltighet

Tips på skrivövningsverktyg:

• Författarkortleken av Ann Westermark
• Lilla författarskolan bildkortslåda av Stina Fries och Görel Hydén
• Story Cubes, ex. Rory's Story Cubes.

Det har varit ett tungt och långt år på många sätt. Först genomled vi en evighetslång och evighetssvart ickevinter, sedan gick en kär familjemedlem plötsligt bort, och så var det förstås det där med Viruset. Att aldrig veta vem som drabbas näst, vilka restriktioner som gäller, om man får gå till jobbet nästa dag, att inte få träffa släkt och vänner osv. osv. Ja, skrivandet har verkligen varit en livlina.

Samtidigt är 2020 året då jag första gången fick skriva förlagsavtal. Flera avtal blev det dessutom, sex noveller i fem antologier. Lägg till att en veckotidning hörde av sig och undrade om jag ville börja skriva noveller för dem. Och att jag gick olika författarutbildningar, utbildade mig till coach, och fick möjlighet att handleda flera skrivarkurser via jobbet.

2020 var också året jag lärde mig lyssna på böcker på allvar. Pappersboken är fortfarande nummer ett, men jag uppskattar ljudboken mer och mer (e-boken är jag tyvärr fortfarande inget fan av, men man måste ju inte gilla allt).

Ny favorit jag lyssnat till: The Cruel Prince av Holly Black. (Varför har jag inte hittat den förut? Jag älskar ju att läsa och skriva den här typen av berättelser!)

Gammal favorit jag lyssnat till: Quidditch Through the Ages av J.K. Rowling. (Inte så mycket första halvan, som slutet när vi får följa den vuxna Harry Potter m.fl. i ett världsmästerskap som utspelar sig långt efter de ursprungliga böckerna. Stort plus för livereferatet av Ginny & Rita Skeeter).
​
Fick också mitt första recensionsex, Betonghjärta av Emma Simu, en dystopisk fantasy romance med starka inslag av hbtqia+. Stort tack för spännande läsning!

Apropå det där med att tacka. Jag är så oerhört tacksam för alla möjligheter som öppnat sig för mig, alla samarbeten, alla förläggare, lektörer, redaktörer, korrläsare m.fl., alla författarvänner ... Tänk att jag får göra den här resan tillsammans med er!

Förut var skrivandet bara en dröm, nu är det verklighet.

2021 då? Vad för det med sig? Förhoppningsvis fler skrivarkurser (både sådana jag drar, och sådana jag deltar i). Kanske fler noveller, i antologier och i veckotidningar. Och så var det den där Stora Drömmen, en egen bok. Vi får se. Hårt jobb betalar sig alltid ;)

Vad drömmer du om? Vad är du tacksam för?

Ha ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Nu tar jag jul! Önskar dig en härlig julhelg, och att du får fira den på det sätt som passar dig!

För egen del hoppas jag hitta ro att läsa en god bok, kolla all obligatorisk jultv, njuta av granen, mysa med hundarna och - självklart - träffa de allra närmaste (enligt ordnade former och i trygg miljö så att alla får vara friska).

Vad gäller julklappar, väljer jag som vanligt att stödja flickors skolgång. I år valde jag dessutom att donera barnböcker till flyktingläger. Alla barn förtjänar skolgång, alla barn förtjänar böcker och att få odla sin fantasi.

Sköt om dig, så hörs vi snart igen!
​

Det kan hända att jag dyker in med ett sista god jul innan året är slut, men passar för säkerhets skull på att önska en riktigt härlig julhelg redan nu.

Julen kan ju se väldigt olika ut beroende på familjekonstellation, ekonomi, kulturell bakgrund osv. För vissa är den viktig, för andra inte. För egen del så älskar jag den. Vi har alltid lyckats hitta någon form av frid som funkat för alla, samlat det splittrade gänget, ätit knytkalasmiddag (otroligt vad det minskar på stressen, att inte behöva fixa allt själv), glöggmys vid granen. I år blir det kanske lite annorlunda, vi får se hur vi löser det, så att inte Viruset får fäste.

Jag blev annars kontaktad av Kuriren, Finlandssvenskarnas egen veckotidning, som undrade om jag var pigg på att skriva noveller för dem. Och det var jag. Kuriren är ju en institution, och jag stöder gärna svenskan i Finland (nu sticker jag ut hakan lite här, men varför är det så provocerande med flera språk? I mina ögon är det fint med mångfald, härligt att kunna tala flera språk utan att lägga någon värdering i vilket som är "bättre"). Nu råkade det bli en julnovell. Som vanligt jobbar jag med favoritteman som ensamhet, vilket jag tycker passar väl så här när det blir storhelg. Alla vill, får eller kan inte fira så att det passar ihop med glansbilden kring en "riktig jul".

Sugen på att läsa novellen? Du hittar den i sin helhet här. Hoppas du gillar den. 
Vill du prenumerera på Kuriren (julgåva?) eller köpa ett lösnummer, så kan du göra det här.
​

Det var ett tag sedan jag gästbloggade i Mia Sandbergs författarblogg, men tänkte att jag skulle dela inlägget här också för den som missat det.
​

Det har varit en tung tid för många av oss (jag pratar såklart om viruseländet). Vi har kämpat oss igenom en ovanlig vår och sommar, och nu knackar den mörka vintern på dörren. Men det finns hopp.

För det första, det är krisläge. Du måste inte orka. Har du tagit dig igenom ännu en dag? Grattis!

För det andra, världen snurrar på trots det galna läget. Begränsa nyhetsintaget. Satsa på sådant som gör dig glad. 

Vad gör mig glad? Jo, jag gillar att dansa. Mer specifikt, jag gillar att dansa swingdanser, främst Lindy Hop, Collegiate Shag och Balboa. De är alla pardanser. Som du redan kanske gissat, har det inte blivit särskilt mycket av den varan i år. Under vårvintern gick allting bra. Då svängde jag mina lurviga som aldrig förr. Träffade dansfamiljen, de som förstår hur härligt det är, vilka endorfinkickar själva dansandet ger. Sedan kom Pausen. Den långa, dystra Pausen, när alla isolerade sig och man måste hålla avstånd. 

Det här ledde till en rad olika problem för min del. Jag har alltid gillat att vara ensam, men det finns gränser. Det är stor skillnad på självvald och påtvingad ensamhet. Dessutom återkom mina ryggbesvär med full kraft, eftersom jag blev alltmer stillasittande. 

Jag grävde ner mig, tappade suget, gnistan. Men efter ett tag var det som om någonting vände. Kanske var det överlevnadsinstinkten som kickade in? Jag gick allt längre promenader med hundarna och försökte njuta av vädret och naturen. Jag satte på min favoritmusik och dansade i vardagsrummet, utan par. Jag laddade ner både en yoga- och en träningsapp och började träna 3–4 gånger i veckan på distans. (Tro nu inte att jag är en hurtbulle … Jag var tvungen. Min rygg krävde att jag rörde på mig, och läkartider fanns det inte många av. Läkarna hade fullt upp på annat håll.)

Ensamheten kvarstod, men också där fanns bot. Jag engagerade mig på nätet i olika skrivargrupper och fann en underbar gemenskap. Äntligen hade jag tid att djupdyka i andras skrivkonton. Dessutom öppnade sig många dörrar tack vare all distansverksamhet som blommade upp. Jag, som bor på en mindre ort i Finland, kunde plötsligt delta i en massa olika evenemang. Bokmässor, skrivcirklar, författarcaféer … Även om jag gärna träffat alla på riktigt, så är jag tacksam över allt jag fått vara med om.
​
Avslutningsvis vill jag återkomma till vad jag skrev i början, du måste inte orka. Men om och när du orkar, se dig omkring. Det finns fantastiska möjligheter där ute. Kan du inte syssla med din vanliga hobby? Jättetråkigt! Men finns det något annat du vill prova på, har du en ofullbordad dröm? Den kan vara stor eller liten, spelar ingen roll. Känns livet tungt? Det är okej. Ta en paus, kom ihåg att andas, fundera över vad du behöver. Oavsett vad du väljer att göra, så önskar jag dig lycka till på vägen. Det finns ljus på andra sidan mörkret.
​

När jag började skriva de första orden på det som skulle bli manuset till Bara en fyrklöver visste jag ingenting om att skriva en bok. Absolut ingenting. Då hade jag ingen aning om att det skulle ta flera år innan jag skulle nå min dröm; att få hålla min alldeles egna bok i handen. Just då tänkte jag kanske inte ens så långt. Jag fick en idé och började skriva. Det brann och kliade i kroppen efter att få ur mig berättelsen som plötsligt dykt upp i huvudet. Eller rättare sagt scenen, för egentligen var det just en specifik scen som hade etsat sig fast.  

En bok består ju dock av så mycket mer, så efter att jag fått ur mig den där scenen var jag tvungen att börja tänka. Vilka ska huvudpersonerna vara och vad ska hända  mer? Vad jag inte visste då när allt bara kändes fantastiskt, spännande och lite hemligt var att jag hade oändliga timmar framför mig med skrivande, vånda, research, ändringar, ännu mer vånda och svackor djupa som helvetesgapet. Men just då kände jag mig glad och pirrig. Som att jag gömde på en hemlig skatt.  

Här skulle jag nästan vilja hånskratta lite åt mig själv. Hur kunde jag vara så naiv?  Jag var ju över 40 och varit med om en del i livet. Men jag hade ju som sagt var  aldrig skrivit en bok. Så det gör jag inte, hånskrattar åt mig själv alltså. Istället fylls  jag av tacksamhet. Tacksam för att jag var naiv och inte visste hur mycket jobb som  låg framför mig. För då är jag inte säker på att jag gett mig på att skriva min bok. Då  kanske drömmen hade stannat vid just en dröm.  

De senaste åren har jag försökt att hitta skrivtips och suga i mig all kunskap jag kan om hantverket det innebär att skriva. Jag har lyssnat på poddar och mängder av webbinarier. En fördel - antagligen den enda - jag kan komma på som pandemin har inneburit. Att så många föreläsningar, bokreleaser och författarevent har förlagts till nätet och blivit tillgängliga på ett helt nytt sätt. Jag har lärt mig massor om att skriva synopsis, bygga karaktärer, gestaltning och att jobba med dramaturgiska bågar. Det finns så mycket kunskap och en stor vilja att lära ut den bland andra författare, redaktörer och manusutvecklare och det är verkligen ovärderligt.

Men återigen så är jag glad att jag inte visste allt det där då när jag började skriva. Visserligen skulle det ha kunnat hjälpa mig att spara tid och jag hade kunnat undvika en del misstag med  min text. Men jag tror att det hade gjort att lusten inte infunnit sig. Att jag blivit låst av alla kunskaper när den första känslan satte in. Nu när jag ska skriva manuset till det som ska bli min andra bok är jag samtidigt glad över att jag vet så mycket mer, för förhoppningsvis behöver inte processen bli lika lång som den varit med min första. 

Den stora skillnaden nu är att jag vet att jag kan skriva en hel bok och jag inbillar mig  att den vetskapen ska ge mig mer självförtroende. Nu gäller det att jag använder alla mina nya kunskaper utan att för den skull tappa bort den där härliga pirriga känslan, den som gör att jag längtar efter stunder med mitt manus. För utan den magiska lusten att skriva, så blir det nog ingen bok.
​

Idag gästbloggar jag hos författaren Anna Granberg om hur man hittar teman som "bränner" och skriver texter som berör. Läs inlägget här.

Tack Anna för att jag fick vara gäst hos dig!

#skrivtips #skrivglädje #gästbloggare 
​

Äntligen är den här, Karneval av Fuerte Förlag! Vilken färgsprakande karamell, lyser garanterat upp vintermörkret :)

Jag deltar i antologin med Mors ordspråk, en novell om skeva relationer, förtryckta drömmar och desperata lösningar.

Hojta till om du är intresserad av ett fysiskt ex!
​