Ses vi på Bokmässan i Göteborg nu i helgen? Själv är jag på plats lördag och söndag, och du får jättegärna säga hej! Under lördagen kommer jag att snacka om starka kvinnor i fantasy tillsammans med fantasydrottningen Lovisa Wistrand. Välkommen att hälsa på mig och oss i Seraf förlags monter B08:50 lördag kl. 14 svensk tid. Söndag kl. 14 hittar du mig i Nohiding förlags monter A01:48 (Fantastikgränd) där jag signerar böcker och pratar med den som har lust att byta några ord. Foto © Vilhelmina Öhman, Vasabladet
0 Kommentarer
Rosi Hageberg är diplomerad skrivterapeut och arrangerar workshops, retreater och enskild mailterapi. Hon jobbar dessutom som verksamhetsutvecklare på Medborgarskolan och har varit lärare i svenska och svenska som andraspråk i många år. Hon är nyfiken på människors livshistorier och läser ofta hellre biografier än skönlitteratur. Hon skriver just nu på en självbiografi om sitt liv som tidigare djupt troende kristen och hur hon kom ut som ateist vid 42 års ålder. Tältduken över dansbanan fladdrar lojt i vinden och solen avger ett varmt sken genom det vita taket, efter två dagar av ihärdigt regnande. Deltagarna i min workshop i ”Writefulness”, får möjlighet att landa i nuet och skriver om vem de är, just i detta nu. Titeln för skrivövningen är ”Här är jag nu”. Vi är drygt 30 kvinnor, som alla kör campervans eller husbilar, som samlats för en retreat och skaparhelg. Alla skriver ihärdigt, sittandes på yogamattor eller campingstolar som vi tagit med oss från våra bilar. Den tysta gemenskapen och stillheten är påtaglig. Writefulness, vad är det? Jag är frestad att säga att det var jag som hittade på ordet. Men det är naturligtvis inte sant. Jag kom på ordet i början av den här sommaren, men när jag sedan googlade, var jag självklart inte först. Writefulness är ett sammansatt ord av orden ”write” (skriv) och ”mindfulness” (medveten närvaro). Det vill säga att använda penna och papper för att vara närvarande i nuet och att utforska sig själv. Det är detta jag vill hjälpa andra människor att göra: att sitta i stillhet, skriva om vem de innerst inne är och vem de vill vara. Att acceptera sig själv och utveckla en självkännedom genom skrivandet. Att låta stressen rinna iväg från kroppen, ner i skrivboken. Jag har varit lärare i svenska och svenska som andraspråk i många år, för vuxna deltagare på en folkhögskola i Malmö. Enligt kursplanen, ska deltagarna lära sig att skriva argumenterande texter och rapporter samt kunna analysera och diskutera. Som lärare satt jag och rättade mina deltagares texter i det oändliga. Men för mig var formen på texten egentligen ointressant. Jag var betydligt mer intresserad av vad avsändaren ville berätta. Många av mina deltagare hade flytt från mellanöstern och när de fick möjlighet att skriva om sig själva, skrev de om flykten över Medelhavet. Om förtvivlan över att skiljas från sina barn. Om döda kroppar i havet. Om rädslan för att bli upptäckta och tillbakaförda. Om att de ofta blev lämnade ensamma på båten, utan någon som kunde köra den. När jag läste dessa berättelser, ville jag inte längre rätta grammatik och stavning. Det blev plötsligt så futtigt i sammanhanget. En längtan föddes hos mig, att låta både mig själv och andra få skriva om sig själva, utan några yttre ramar. Människan har ett behov av att få berätta sin historia och vi bär varandras berättelser mjukt i våra famnar. Så jag utbildade mig till skrivterapeut och skapade en skrivverksamhet, där människor får möjlighet att utforska sig själva och att få självkännedom genom skrivande. Jag tror starkt på att skrivande kan vara läkande, utforskande och tydliggörande vad man vill i sitt liv. Jag har själv upplevt hur jag har kunnat bearbeta svårigheter genom att skriva och jag är klart medveten om mina framtidsdrömmar, tack vare att jag har satt dem på pränt. Jag brukar jämföra mitt skrivande med professor Dumbledores minnessåll i böckerna om Harry Potter. Han har en stor skål, där han med hjälp av sin trollstav kan föra ner sina minnen och tankar. Harry Potter får sedan stoppa ner huvudet i minnessållet och kan se professor Dumbledores minnen. För mig fungerar det på samma sätt, när jag skriver. Pennan är min trollstav, som för ner mina innersta tankar i min skrivbok, mitt minnessåll. Jag kan välja att öppna min skrivbok då och då och stoppa ner huvudet i mina tidigare tankar, eller så lämnar jag dem bara där. Jag kan gå tillbaka och reflektera över den jag är, eller så behövde jag bara avlasta min hjärna en stund. Jag känner hur tankarna saktar ner när jag skriver och stressen försvinner. Detta vill jag hjälpa andra att göra också. Den dryga timmen i tältet, på min workshop i writefulness, är snart över. Deltagarna har fått lyssna, både på vad som händer runt omkring dem, men också inåt mot sig själva. ”Jag har aldrig skrivit så djupt om mig själv i hela mitt liv”, säger en kvinna med ett stort leende över hela ansiktet. Jag går ut i solskenet och njuter av sommarens sista solstrålar, med en skön känsla av att här är jag nu. Precis där jag ska vara. Dagens skrivtips lånar jag av Skrivguiderna (följer du vår Instagram, har du med andra ord antagligen redan läst detta. Men jag vill ändå dela med mig av tipset till alla som inte hittat dit ... än). Till saken! Karaktärgestalta med hjälp av dialog, kan det vara något? Brukar du använda dig av detta när du skriver? (Om du svarade nej på förra frågan, tror du att du kommer att använda dig av knepet efter att du läst det här inlägget? Kommentera gärna.) Hur tänker jag egentligen när jag menar att det går att gestalta en karaktär genom dialog? Jo, du kan avslöja massor om hur en person är eller hur hen uppfattas via det hen säger eller det andra säger om/till henom. Ett praktexempel kommer från "Häxan och lejonet" av C.S. Lewis, men inte ur boken. Nej, det är tv-serien från 1988 som levererar följande dialog där vi omedelbart förstår mer om karaktärerna tack vare hur de gestaltas via dialogen: Professorn har bett barnen att presentera sig själva. Peter: Peter, sir. Susan: S-susan, sir. Lucy: I'm Lucy! Edmund: - Professor: You have a name too, I trust? Edmund: Edmund. Peter: Sir! Edmund: ... sir. Tack vare den här korta ordväxlingen förstår vi att Peter är ledaren, han svarar självsäkert och korrekt. Susan svarar också korrekt, vilket är i samklang med hennes karaktär, men också med en viss osäkerhet, även det i samklang. Lucy, som är det oförstörda naturbarnet, svarar glatt och glömmer bort att säga "sir" (observera att ingen rättar henne, hon kommer undan med det – kanske för att hon är yngst). Till sist har vi tjuriga Edmund som inte vill vara på landet, som retas med Lucy och dessutom kommer att fatta en del taskiga beslut. Han svarar inte alls och behöver bli tillsagd innan han presenterar sig, och storebror Peter måste dessutom säga åt honom att lägga till ett "sir" (vilket bidrar till att gestalta konflikten mellan bröderna). Jag hoppas att det här exemplet kan fungera som inspiration i din egen skrivprocess. Vill du titta och lyssna, kan jag länka originalvideon härunder. Du hittar dialogen om du klickar fram till 4:35. Kommer du själv på liknande ordväxlingar där vi får veta mer om karaktärerna? Christina är Linköpingsbo sedan 2008, student dagtid och författare övrig tid. Just nu jobbar hon på ett barnboksmanus och hon är även aktuell med flera noveller. Dina berättelser behövs därute, tro mig. När man valsar runt på Instagram är det så lätt att tro det motsatta. Den ena efter den andra har massor av likes och får massor av kommentarer och du tänker att vad är det för mening med att ens försöka? Vem vill ens läsa mina berättelser? Vi vill det. Vi vill läsa just dina berättelser. För tänk efter. Vad var ursprungstanken med din bokidé en gång i tiden? Vad var det du tänkte när du började din resa mot ett färdigt manus? Ursprungstanken var kanske: jag vill läsa något om det här bland feelgoodberättelserna, men det finns inte. Det finns kanske inte nu, men du kan göra något åt det. Och du kan vara väldigt säker på att just din berättelse behövs där ute. Du har bara inte mött läsarna än. Om du är vid första utkastet av bokidén så har du lång väg att gå. Men tappa inte sugen för det. Vilket är väldigt lätt hänt i dagens prestationssamhälle. Det är bara att inse: i skrivandet gäller en annan tideräkning, så strunta i allt vad tid och prestation heter och skriv, bara skriv. Eller nej, skriv inte. Jag vill hellre att du fulskriver. För skriva är för många förenat med perfektionism och där vill vi inte hamna, för det slutar oftast med motorstopp. Kreativiteten dör ut för att man stampar på de stackars fröna man försöker få att gro. I de där motorstoppen, när kreativiteteten är som bortblåst och man undrar HUR ska jag kunna skriva något av det här? Sen gör man misstaget att scrolla på Instagram. Bästa stället att fullständigt tappa sugen, för det är så lätt att stirra sig blind på alla andra på Instagram som tycks vara väldigt produktiva och oerhört populära dessutom. Man tittar på sin egen till synes futtiga bokidé och tycker inte det är någon mening att ens försöka. Men du. Jag vill att du försöker ändå. Gå in för att fulskriva. Och gör dig beredd på att under resans gång kommer tvivel och prestationsångest dyka upp. Det hör till. Du kommer tvivla. Det gör alla. Du kommer vilja kasta ut datorn genom fönstret. Det händer alla. Du kommer vilja ge upp och strunta i idén X antal gånger. Du kommer hata att den ens dök upp i ditt inre. Det hör till. Tänk då detta: Dina berättelser behövs därute. Oavsett vad dina olyckskorpar i huvudet säger. Dina berättelser behövs, för att just du har skrivit dem. Ett bra sätt att mota bort tvivlen är att skaffa skrivkompisar. Jag hade inte kommit så långt som till ett manus som behöver redigeras färdigt utan stöd och pepp från mina skrivkompisar. Att kunna bolla skrivandets våndor är guld värt. Man slipper känna sig så himla konstig. För de som inte skriver, de förstår inte riktigt glädjen med att sitta. Och sitta. Och sitta med sin berättelse. Nästa gång du tittar på någon författares Instagramkonto och drabbas av djävulsk avundsjuka, kom ihåg detta: du har inte en aning om hens förflutna. Hen har garanterat suttit med samma tankar som du om den där bokidén som inte vill ge hen någon ro. Skillnaden mellan dig och hen är inte så oöverstigligt stor som du vill tro. Skillnaden är att hen bestämde sig för att göra verklighet av sin bokidé och resultatet du ser, det resultatet är efter många timmars hårt arbete. Hur många timmar är olika för var och en. Och det spelar faktiskt mindre roll. Det som spelar roll är att du kan göra likadant. Just din berättelse behövs i världen! Har det blivit dags att ta itu med författardrömmen? Vill du lära dig mer om själva skrivkonsten? Om ja, anmäl dig gärna till höstens grundkurs i kreativt skrivande som startar nu i oktober. Du får ett gediget kursmaterial inklusive skrivövningar och det finns chans att hitta nya skrivkompisar via de träffar som ordnas hos Vasa Alma. Välkommen med!
Länk till anmälan. EDIT: Kursen är nu fullbokad, men det går att anmäla sig till väntelistan. Fanny Tengros har alltid haft pennan som främsta medel för att förstå sig själv och sin omvärld. Idag driver hon Gry Förlag som ger ut starka berättelser med koppling till natur, hälsa och hållbarhet, samt Gry Stories där hon frilansar som lektör och skrivpedagog. Hösten 2021 påbörjade jag ett projekt som gick ut på att jag under 1 års tid skulle tälta regelbundet med mina två små barn. Jag hade aldrig tältat förut, mer än i trädgården som barn (och då smög jag ändå in på natten). Det kanske inte är en så märkvärdig grej, men också det har sin poäng. Jag ville lyfta behovet av naturkontakt. Att det trots sin enkelhet inte alls är så enkelt. Inte nu när mer än hälften av jordens befolkning bor i städer. Jag fick höra att barndomens naturkontakt är direkt avgörande för den naturrelation hon får som vuxen. Och med tanke på vår tids utmaningar i hur vi behandlar jorden ... vad skapar det för förutsättningar för kommande generationer? Jag blev mörkrädd av den ekvationen. Så jag packade vagnen knökfull och begav mig ut. Jag provade att närma mig naturen och reflekterade över vår relation till den. Och så skrev jag en bok om det. En memoar. En vanlig missuppfattning är att en memoar är en biografi, och jag känner mig nedvärderad av den definitionen. Jag vet att det är så mycket mer och just därför älskar jag genren. Kanske också för att jag skrivit dagbok och flödesskrivning under hela mitt liv. Tänk att då ta en sektion från mitt levande på denna jord och skapa bok utav det – det får mig att spraka för fullt: Hur lämnar jag de bästa spåren efter mig? Författarens makt och möjligheter! ”Gå in huset”, gråter min dotter och kastar sig runt. Jag tänker intensivt att det inte går, vi är mitt ute i skogen, somna om, samtidigt som jag vaggar ullpåsen. Mina barn skriker i kapp med varandra och jag undrar, om någon mot förmodan skulle befinna sig på skogspromenad i närheten, skulle tänka om de hörde oss. Barnskrik i skogen. När jag har skrivit på min memoar är jag så inställd på skriva-fiktion-tänket att jag knappt tänker att jag skriver om mitt liv. Det jag tänker är att jag ska berätta en historia, och att jag ska göra det så bra jag bara kan med en läsare ständigt närvarande på axeln. Det är precis vad ett enkelt uttryck om memoarer säger: True stories, well told. Men när jag sedan har skrivit kan jag backa från texten, och även jag läsa mitt liv från andra ögon. Det skapas så mycket, inifrån och ut. Jag förstår än mer människans tidlösa och obegränsade intresse för att skriva och berätta. Att skriva biografi däremot är som att stylta upp händelser på ett smaklöst sätt. Först hände det här, sedan detta, och detta ... Nu drar jag stora penseldrag, andemeningen är att jag vill framföra hur mycket skicklighet det krävs för att berätta om sitt liv på ett tillräckligt intressant sätt. Till skillnad från biografi är det inte händelserna i sig som står i fokus, utan de personliga erfarenheterna som de ger. Precis som med all skönlitterärt skrivande (och jag ska inte undervärdera facklitterärt skrivande heller!), det är verkligen inte enkelt. Det kräver att författaren kan zooma ut. Kill your darlings är nog aldrig så närvarande som vid memoarskrivande. Samtidigt finns dimensionen att skriva på känsla, för att få fram sin ton och stil. Som sagt är det mycket att tänka på. Jag kan vara överanalyserande och perfektionist, men det är ett eget ämne. Något som särskiljer memoar är att händelsen utspelar sig under en begränsad tid från sitt liv och att berättelsen utgörs av ett tydligt tema. Visst kan en memoar sträcka sig över ett helt liv också (även om konflikten som den utgörs av blir den röda tråden), bara det att formen och berättandet är anpassningsbar för att skapa så mycket spänning som möjligt för läsaren. Händelser kan kastas om, uteslutas eller anpassas – allt för att väcka läsarens intresse och hålla sig inom den utlovade tematiken. Så det som inte är relevant eller för historien framåt, det kan läsaren skonas ifrån. Memoar är med andra ord precis som fiktion, bara att det är självupplevt. Så med livserfarenheten är det sedan upp till författaren att använda hantverkets alla knep för att forma den på bästa sätt. Tystnaden, dimman och ljuset över skogssjön den här morgonen spirar likt diffusa flammor och uppfyller mig med så mycket liv. Synen gör mig både upprymd och samlad. Hänförd tar jag in omgivningen där jag står ensam ute på en udde vid en skogssjö, halv sju på morgonen. Om jag närmade mig naturen? Om skrivandet av min memoar tillfredsställde något inom mig? Det får du läsa i boken! Hitta Fanny! Hemsida > www.gryforlag.se www.grystories.se Instagram > www.instagram.com/gryforlag www.instagram.com/grystories För ett år sedan (eller ett år och en vecka, om man vill vara noggrann och det vill man ju) hade jag releasefest för Gåblin och de vilda dammråttorna. Min debutbok. Min första alldeles egna bokbebis. Efter det har det blivit två böcker till, Skogshäxans skatter och Nattkrigaren, och fler är på väg. Mycket kan hända på ett år ... (Går du och drömmer om att bli en författare, låt dig gärna inspireras av detta. Fortsätt att skriva. Fortsätt att drömma. Ge inte upp!)
Angela Engström, född 1993. Utbildad förskollärare men som är osäker på livets riktning just nu. För närvarande sjukskriven. Jag har skrivit relativt aktivt i 17 år, då främst poesi, men gillar bara att skriva rent generellt egentligen. Jag skriver så fort jag får chansen. Jag har drömmar om att ge ut både diktbok och bok om min mamma som gick bort -22. Jag skulle säga att jag brinner för orättvisor (eller snarare rättvisor?), jag har skrivit några dikter om sådant också, främst med fokus på feminism och rikedom/fattigdom. En karriärdröm jag har är att vara krönikör någonstans. Jag har levt med psykisk ohälsa hela livet vilket också många av mina dikter handlar om. Mammas död tog hårt på mig men inspirerade mig till att fortsätta skriva och ta tag i mina författardrömmar. "Skriv. Och sluta inte skriva." Ungefär så sa mamma efter att vi hade varit inne på bokhandeln i centrala Göteborg och köpt min första skrivbok med tillhörande penna. Jag var 13 år och hon hade nyligen fått reda på att jag hade börjat skära mig. Hon tänkte att om jag får uttrycka mina tankar och mina känslor ordentligt i en skrivbok, om jag på riktigt börjar skriva ur mig allt mörker - då kanske jag skulle må bättre äntligen. Tack, mamma. Du hade i mångt och mycket rätt. Det var inte pennans eller bokens fel att jag mådde sämre i omgångar. Inte heller ditt. Nu är jag 30 och du är död. Men du hade rätt. Jag mår bättre. Men inte bra. Det är mars 2023, det har gått snart ett år sedan mamma dog. Mitt skrivande går alltid som allra bäst när jag mår dåligt. Och snacka om att jag skrivit mästerverk sedan hon gick bort! Eller egentligen sedan hon blev sjuk. Min bästa dikt från förra året heter "En annan kropp än din". Den handlar om min upplevelse av hennes sjukhusvistelse. Egentligen även om mitt hopp, det där hoppet som inte lämnade mig förrän dagen innan hon dog. Det viktigaste man har med sig in genom sjukhusdörrarna (och ut, på väg hem igen) är hoppet. Utan det kan man lika gärna stanna hemma känner jag. Vi kunde inte visa vår förtvivlan framför henne. Det gick inte - och varför skulle vi någonsin vilja? Vi hade hopp, även de dagar vi inte hade det. För oss och för henne. Jag skrev dagbok nästan varje dag medan hon var inlagd. Hon var inlagd mellan 21 maj och 27 juni förra året. (Ja, det gick väldigt snabbt - stroke är lömskt!) Det blev intensiva ord om intensiva dagar. Vissa inlägg bättre än andra. Trots att jag skrev mest för skrivandets skull kan jag i efterhand bedöma inläggen - känna: "ska de få en plats i min framtida bok eller ej?". Svaret är oftast ja, särskilt när det handlar om boken jag planerar att skriva om mamma. Mammas själ, mammas ord, mammas värme och närvaro, hennes sista dagar. De finns där i mina dagboksinlägg. Det är ju så. Därför har jag väl tvingat mig själv att gilla det jag skriver. För jag har skrivit det för mammas skull. Sedan hon dog har jag dessutom haft hennes ord ekandes i huvudet. Svårt att hata sig själv och sina verk när mamma sitter där inne och säger åt en att skärpa sig. Poesi var det jag direkt fastnade för. Jag kan ibland tänka att jag nog inte kan skriva något annat. (Även om det uppenbarligen inte stämmer.) Poesi, dikter, är för mig något som inte behöver följa regler. Inte i min värld. Mina har alltid haft en fri form. Jag kan inte reglerna, är inte påläst. Jag är en sådan där person som är bra på språk och stavning och dylikt men inte på rak arm kan säga vad adjektiv är för något. Jag är en person som skrivit dikter i 17 år men som ändå inte vet hur man skriver en sonett eller haiku helt regelrätt. Vet ni vad? Det får vara okej. Jag har klarat mig ändå. Jag kan såklart i perioder känna att det vore häftigt att veta mer, vara mer bevandrad inom det området. Men jag är inte en sådan person. Jag gör hellre än lär, antar jag. Just nu sitter jag på två manus. De inväntar mina ivriga fingrar. Jag tar dock en paus från dessa just nu, tills jag känner motivationen i kropp och sinne igen. Det är tunga grejer. Det ena manuset är boken om mamma. Den innehåller dagboksinlägg och dikter om mamma från 2022/2023. Tror det finns några äldre dikter med också. Mitt andra manus består av enbart dikter. Dikterna skrevs mellan 2007 och 2023. Det har blivit många dikter genom åren, men jag sållar friskt bland dem. Det är långt ifrån alla som jag känner mig nöjd och stolt över. Många jag skrev under 2010 och 2011 handlar om ätstörningar och de flesta från 2007 till 2009 handlar om killar/män som bröt mitt hjärta i fler bitar än nödvändigt. Efter 2012 skrev jag lite mer sällan. Under 2014 skrev jag lite mer igen då jag började må sämre ännu en gång. Under 2015 till och med 2019 skrev jag ganska lite jämfört med alla andra år innan dess. Men så kom 2020, med pandemin som blåste in tillsammans med sin vän "depression". En gång skrev jag en dikt om självmord. Jag har skrivit fler än en mörk dikt i mitt liv, definitivt (de flesta jag skriver är mörka på ett eller annat sätt). Däremot skulle jag säga att jag bara skrivit en enda dikt som handlar om ett faktiskt självmord. Jag var nog nere på botten när jag skrev den. Det var nog illa, jag måste ha mått väldigt dåligt. Året var 2010 och jag skrev dikten "Ovilja". Den får mig att rysa än idag. Jag beskriver hur jag står på fönsterkarmen vid ett öppet fönster och tittar ut. Mörkret där nere verkar lockande - hemskt. Jag går till slut ut i intet, faller ner. Där har vi det, en dikt om självmord. Hopplösheten ett faktum. "Min vilja att leva hänger dystert kvar på fönsterkarmen" är slutklämmen. 13 år senare kan jag se tillbaka på den där ledsna flickan och vilja krama henne. Men jag vet att hon kommer lära sig att hantera dessa stora känslor. Dels via skrivandet, dels via terapi och dels via inre sökande och hittande. 2022 var ett år av kaotisk struktur. Ett år som var ett helvete på denna himmelska jord. Jag har ju nämligen även varit så kär som det bara går att vara. Förutom smärta, sorg, självhat och depression har vi ju kärleken som störst morot i mitt skrivande. När jag är kär får jag fram dikt efter dikt efter dikt. Även i sorgen var jag stundvis lycklig. Tack och lov, säger jag. Tack och lov att dessa fingrar fick arbeta sig blodiga över tangentbordet, tack och lov att dessa läppar inte lämnades okyssta. Det gav mig någon slags distraktion. Jag behövde det. Jag behöver det. Skrivandet är för mig A och O när jag bearbetar en relation. Under och efter relationen. Det jag känner i hjärtat går inte att beskriva utan att få ner det i diktform. Kär, det har jag varit mycket i mina dagar. Kär, det lär jag fortsätta vara. Det är väl därför jag har så många skrivböcker. Mycket kärlek att bearbeta. Men också mycket sorg förstås. Min ena skrivbok fick jag av en vän när jag flyttade in i den här lägenheten för ett år sedan. Jag var positiv i början. Pepp. Sedan började jag skriva om mamma. Började anteckna saker läkarna sa till mig i telefonen. Började bearbeta, förbereda mig. Jag bläddrar ibland. Men skippar alltid en viss sida. 27 juni 2022. "Mamma dog idag." Edit: Efter att denna text skrevs har det hänt saker! Angela är nu aktuell med boken "Det här är om dig, mamma". Hur går det med ditt skrivande? Eller står du kanske i startgroparna, redo att börja skriva?
Med det här inlägget vill jag påminna om att Skrivguiderna laddat upp massor med härliga skrivguider du kan ladda ner helt gratis, lite pepp och stöd i skrivprocessen. (Vi finns också på Instagram under samma namn om du vill ha ännu fler gratistips.) Det känns galet kul att se sina böcker i bokhandeln, särskilt när det är den lokala bokaffären som väljer att stötta ens författarskap och ta in alla böcker på en gång. För mig är det också viktigt att stötta tillbaka. Senast i dag besökte jag Gros och shoppade några sommargåvor till släkt och vänner. (De säljer dessutom farligt läckra skrivböcker och bokmärken!) Och gissa om jag blev närapå svimfärdig när en författarkompis skickade en bild från Science Fiction Bokhandeln i Göteborg och min Nattkrigaren fanns i deras sortiment (den finns för övrigt även i Stockholm och går att få till Malmö)? Där snackar vi en barndomsdröm som gått i uppfyllelse! Genast jag fick en egen e-post började jag prenumerera på deras nyhetsbrev och de var de enda som sålde ElfQuest på svenska när jag var en alvsuktande tonåring. Och nu står min bok i deras hylla. Fatta! Skogshäxans skatter hos Gros. Gåblin och de vilda dammråttorna hos Gros. Nattkrigaren hos Gros. Och Nattkrigaren hos Science Fiction Bokhandeln. Crazy!
Söker du efter spännande äventyrsläsning för barn 9–12 år? Då kan du passa på att låna Skogshäxans skatter, första delen i serien om Portvärlden, nu i sommar. Boken finns hos en mängd bibliotek över hela Sverige och även hos följande finländska bibliotek:
Hittar du inte boken? Be ditt bibliotek att de tar in den! P.S. Du kan också provläsa boken här. Kartbild från allabibliotek.se
Kikar in för att säga att både jag och gästbloggarna tar lite ledigt från och med midsommar fram till augusti. Jag dyker med andra ord in här om jag har något speciellt att berätta, men i övrigt önskar jag dig en riktigt härlig sommar!
Så fantastiskt roligt att både Nattkrigaren och Skogshäxans skatter får vara veckans bok hos Fantastikbokklubben! Här hittar du Nattkrigaren och här Skogshäxans skatter.
Tack! Här är några av de barn som skrev sagor till mig efter att de läst Skogshäxans skatter i skolan. Emelie och Linnea (och deras vuxna) har gett mig lov att dela de här bilderna i mina kanaler och jag måste bara säga att jag är otroligt imponerad av de berättelser de skrivit. Karaktärerna, handlingen ... Wow! Här har vi två framtida författare!
Skrolla neråt för att läsa sagorna. I går blev det en härlig pysselstund tillsammans med ett gäng barn 7–10 år vid Folkhälsans fina sommarläger. Vi fixade egna böcker som innehöll allt från färgglada bajskorvar till giftiga donuts och pennor som fått eget liv. Kul att få ta del av barnens kreativitet!
Några ögonblicksbilder ur bokomslagsprocessen (jag fick lov att fota det här gängets skapelser): |
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
September 2023
KATEGORIER
Alla
|