Nu är det klart! Efter att ha diskuterat med ett par förlag, har jag gått vidare med ett och skrivit avtal. Min bilderbok om empati, för de yngre i åldrarna 3–6, står redo att möta världen ... det vill säga, efter x antal vändor hos redaktör, illustratör (jag kommer också ha ett finger med i spelet vad gäller bilderna), korrläsare osv. Planerad utgivning 2022, mer om det inom kort. (Känns f.ö. jättespännande! Har aldrig tidigare prövat att skriva för den här målgruppen, och manuset har redan varit hos både lektör och första varvet via redaktör, så jag lär mig massor på vägen.)

Vill också passa på att lyfta Svenska kulturfonden som valt att stödja projektet! Tack vare er kan jag lägga tid och kraft på att ta fram en så fin slutprodukt som möjligt.

Evelyn Julia Dahlberg pendlar mellan Sverige och Spanien där hon lever med sina tre katter och en fluffig leonberger. Hon är porträttmålare under temat ”Female writers,” stadig medlem i skrivforumet Paperbacks & co och deltar ofta i olika skrivkurser för att vässa skrivverktygen. För närvarande utbildar hon sig till guide i läkande skrivande enligt TCTSY metoden. Läser just nu: How to do nothing: Resisting the attention Economy, av Jenny Odell.   
​

​”Ååååh, jag är bara så nyfiken! Är den inte klar snart så jag får läsa?” utropade en bekant till mig cirka tre veckor in i arbetet med boken med stort b. Det är nu drygt fyra år sedan. Vid den tiden blev jag stressad av sådana kommentarer, jobbade nämligen då dagligen mot deadlines i olika uppdrag som frilansjournalist och översättare. Tyckte på allvar att jag borde leverera eller försvinna ner under en sten, typ. Today - not so much. Faktum är att just den här bloggtexten är den första jag skriver med leveransdatum på länge.

”In a Stephen King vs George RR Martin kind of life” ber vi till mammonstempel, säger att vi är snabba och minsann kan föda fram minst en bok per år, till vilket pris som helst. Men vad händer då med kvalitén? Och själva livet? Till saken hör att en bok ska vara ute länge på marknaden. Har du tur överlever den kanske till och med dig själv, vem vet liksom?

Numer befinner jag mig alltså i en helt annan situation där jag kan skriva och skapa som jag vill, på heltid. Min dröm har gått i uppfyllelse kan man nog lugnt säga. Att äntligen få slippa stressen och pressen från överhängande eventuella kraschlandningar i form av deadlines är verkligen en ynnest. I våras jobbade jag med en redaktör och fick känna på motsatsförhållandet. Nu var det jag som hade förväntningarna och piskade på. Under den processen insåg jag att jag inte ännu nått fram till vägs ände. Så det fortsätter, detta ständigt meandrande, utforskande berättandet, i boken med stort b. 

Och som en nära släkting till mig sa: ”Va, ska du också skriva en bok nu?” Eller varför inte den här: ”Alla som inte skrivit en bok vet hur lätt det är, innan de själva försökt!” Kan nog lugnt påstå att jag blivit luttrad med tiden och hittat fram till ett inre tålamod, både med mig själv och med andra. För jag fattar ju. Vi är så vana i den här världen att allt ska gå wrrrooom-fort. Men nu gäller det i stället att ha is i magen och njuta av färden. Vilken lyx. Det jag befinner mig i är en process. Skrivprocessen. 

Tio, fem, tre eller ett år. Tänker att en bok är minst lika värdig alldeles oavsett hur lång tid den tar att skriva och bör inget annat än att få mogna fram i sin egen takt… För det är ingen tävling mot klockan. Det är inte alls meningen att det ska vara en linjär process. I stället är det ett slags konsthantverk, ett stilla work in progress. En tyst revolution. Eller varför inte ett cirkulärt, organiskt arbete? Sådant som bör få vara ifred, växa, utvecklas och leva sitt eget liv. Det sista är det i alla fall många författare som bekräftar att de gör, de där orden som kommer ut på papper. Lever sitt eget liv, alltså. Så visst är det något alldeles speciellt att bara behöva fokusera på ett ord i taget. I den uppmärksamhetsekonomi i vilken vi lever, där saker ska kavlas ut oavsett kvalité, tycker i alla fall jag att det är himmelriket att i stället få utöva långsamhetens lov.

Det enda jag verkligen vet är att mitt manus är uppe i 400 (plus) sidor, som just i detta nu ska in och bearbetas och få växa lite till i programmet Scrivener. Till slut får det landa mjukt. Kanske det blir en bok, kanske inte. Det spelar faktiskt inte så stor roll längre. Men det visste jag ju egentligen redan att ”det är vägen som är mödan värd.” Parallellt med att jag skriver utbildar jag mig till guide i läkande skrivande. Ser i certifieringsprocessen att jag nu får god nytta av erfarenheten jag själv har, när jag nu snart under fyra år skrivit självbiografiskt. Tid har alltså inte kastats bort, vilken helande upplevelse!

Önskar så att jag vetat att ge svar på tal till min nyfikne granne, den där gången. Idag vet jag av erfarenhet vad jag skulle svarat: ”Du får hålla dig till tåls. Det är färdigt när det är moget, kanske om si-så-där tio år?”  
 
Så här liknar jag redigeringsprocessen i bild. Det går runt, runt och känns mest som att jag kommer tillbaka till en och samma plats, men sanningen är att jag är på väg och tids nog når jag målet. MiM hotel, Sitges.

Work in Progress, WIP med arbetstiteln: ”Vi måste tala om din syster”.

För ett tag sedan outade jag ett spännande bokprojekt via min Instagram! (Det här är faktiskt en tredje bok, och har inget att göra med min fantasy romance som jag firade häromveckan eller bilderboken som är på gång.)

​Det är nämligen så att Victoria Hellberg (bokinstagrammare, lektör och skrivhjälp) jobbar på en inspirerande handbok med avsikt att lyfta den svenska fantastiken, extra fokus på kvinnliga författare? Olika genres kommer att illustreras av exempeltexter (noveller) samt skrivövningar ... och jag är en av de författare som fått möjlighet att bidra med en novell, får jobba med min absoluta favoritsubgenre dessutom. Superglad och peppad! Vill du läsa mer om projektet kan du göra det här. 
​

Jag har provat många olika jobb. Alltifrån städare på behandlingshem till lärare - numer kan jag dessutom titulera mig författare. För visst kan man det? Om man får betalt för det man skriver? Och om man dessutom har en bok (nummer två) som just nu väntar på att bli tryckt? Dessutom skriver jag på en lärarhandledning som snart ska vara klar.

Min väg in i författarskapet är alltså genom ett av mina andra yrken - jag skriver läromedel i ett ämne jag undervisar i. Det kom som ett infall när jag var på botten. Min pappa hade fått sitt dödsbesked och jag skulle dessutom alldeles strax bli ensamstående förälder till mitt barn. Livet höll på att gå under och jag tänkte att det inte längre spelade någon roll om någon refuserade mig eller inte - jag kunde lika gärna prova. Jag behövde skriva för att ta mig igenom den här delen av livet. Sagt och gjort. Jag organiserade några gamla lektionsplaneringar jag hade hemma, googlade läromedelsföretag, skrev ett följebrev och skickade in mitt första utkast. Ett kapitel - och en plan för resten av boken. Allt på mindre än en vecka. Jag skyndade mig att skicka in för att jag var rädd att jag plötsligt skulle komma på att jag inte vågade. Jag var beredd på att vänta och vänta. Jag tänkte att det jag hade skrivit var bra men kanske skulle det ändå vara bättre att ge ut det själv? Istället fick jag svar från ”mitt” förlag inom två timmar. På en söndagskväll. Under höstlovet. Det var inte klart där och då även om jag förstod att det här nog var ett tecken på att min text nog ändå var bra. Sen fick jag en jättefin refusering av ett förlag som sa att det här just nu inte passade in i deras utgivning men att de hoppades att jag skickade in till andra förlag eftersom det var så bra. Ett av de vackraste mejlen jag någonsin fått! Jag kommer ihåg att jag i princip dansade mellan bussen och sjukhuset och nästan skrattade när jag berättade det här för min pappa i sjukhussängen. Det var något... speciellt med att hela livet fick plats i det där samtalet. Snart skulle både döden och drömmarna slå in. Lika dansande glad var jag efter första mötet med mitt förlag. Vi är flera stycken som skriver olika nivåer och det var oerhört stort att jag fick sitta i samma rum som de andra och diskutera upplägget. Att de ville höra min åsikt. Allt det här berättade jag för pappa i det där lilla sjukhusrummet. Och idag är jag tacksam för att mitt och pappas sista samtal handlade om just det. Att vi fick dela att min dröm hade blivit sann. 

Tack för att du läste det här! Om du gillade den här texten får du gärna hänga med mig på Instagram. Där skriver jag mest om svenska språket men även om annat.

Hitta Lisa! Instagram > @_lisastahl 

Kan nästan inte tro det, äntligen är det min tur att debutera! Men ... vilken bok hinner först?

Jag har nämligen skrivit på ett avtal här i dagarna, men ett till är på väg!

Det var kring midsommar som Seraf förlag meddelade att de gärna satsar på min fantasyberättelse, kryddad med mörker och romantik. Och nu, efter att ha bollat med tre olika förlag, har jag också gått vidare med min bilderbok för åldrarna 3–6. (Det stod iofs rätt klart för mig ända från början vilket förlag jag ville jobba med, och så blir det också.) Galet! Mer om allt detta i ett senare skede vartefter detaljerna klarnar. (Vill du hänga med på resan, kolla in mina författarkonton på Instagram och/eller Facebook. Där postar jag nyheter löpande.)

Tack!

• ​Farmor, som lyssnade till alla sagor.
• Anna, som fortsatte lyssnandet.
• Familjen, som stöttat mig i processen, gett mig tid och utrymme att skriva, skänkt skrivarkurser till födelsedag och jul, stått ut med allt skrivprat.
• Förlageldsjälarna, som väljer att satsa på mitt författarskap.
• Jorun, för goda verktyg, kloka tankar och gott kursledarskap.
• Kurskompisar och Instavänner, för ovärderlig input. Att ni peppat och testläst och hjälpt mig på fötter när jag tvivlat. Ni vet vilka ni är!
• ​Alla som känner att de vill läsa det jag skrivit!

P.S.

Ja, det känns dunderlyxigt att ha blivit erbjuden de här avtalen, särskilt när jag läst rapporter om att vissa svenska förlag får in ca 3 000 spontanmanus/år och ger ut en handfull, och att manusskörden ökat med 30 % det senaste året. Jag är den första att erkänna att det varit motigt ibland (typ när du gråter glädjetårar över en positiv refusering, när allt annat än standardsvar är guld), men det är bara att kämpa på. Till slut lossnar det.

Har du en dröm, ett mål? Ge aldrig upp! Och du, lycka till!

Äntligen midsommar, hoppas att du får en riktigt skön helg!

Själv har jag fjärilar i magen. Dags att outa en spännande nyhet ... eller ja, den kan bli spännande!

I början av mars öppnade Drömförlaget upp för nya manus i min genre efter ett längre manusstopp, och jag tappade huvudet totalt. 

Bakgrund: någon gång våren 2020 gjorde jag en skrivövning under en skrivarkurs. Den kändes inte bra. Jag skrev om den, ändrade till första person presens, ökade närvaro och känsla ... och fick en enorm respons av kurskamrater och lärare ("bästa du har skrivit").

Övningen växte till ett flerboksprojekt, jag skapade en övergripande arbetsplan och skrev till och med 15 000 ord innan projektet landade i byrålådan. Inte för att det var dåligt. Tvärtom. Jag kände att det behövde tid att växa till sig. Ända tills Drömförlaget poppade upp i mitt flöde. 

Jag skapade en jättepitch med detaljerat synopsis, allt jag skrivit på projektet, vem jag är, vad jag kan bidra med, själ och hjärta, och mejlade förlaget. 40 minuter senare hade jag ett svar. Ungefär: "Grym pitch! Skicka in manuset så fort det är klart." Inga löften (alla ska ju få bli lästa på lika villkor), men jag visste att jag var tvungen att lägga alla andra projekt till sidan och köra stenhårt på det här. Och det gjorde jag. I stort sett varje dag, oavsett det innebar att jag fick sitta vaken till mitt i natten efter jobb och hushållssysslor, skrev jag. Och i skiftet maj-juni skickade jag in en komplett story. Pirrigt. Så sjukt pirrigt. Ännu pirrigare blev det när ett till förlag meddelade sitt intresse och ville läsa!

Så vad händer nu? Tja. Jag hoppas kunna dela med mig av en glad nyhet väldigt snart!

Och utöver det? Jag tror det blir en novell eller två, och så drömmer jag om att hinna läsa en massa under semestern.

​Annica Andersson är en författare från Växjö i Småland, där hon bor med sambo och barn.
Hon är uppvuxen i Ingelstad och det är där hennes debutroman utspelar sig. När Annica var
liten skrev hon mängder av små egna böcker samt gjorde pyssel- och hästtidningar. När hon
var 17 år vann hon en novelltävling i tidningen Frida. Efter det låg skrivandet på is i många
år, till hon började skriva på spänningsromanen Bara en fyrklöver, utgiven av Ekström &
Garay april 2021. Förutom att skriva jobbar Annica som trafikassistent på en flygplats.
​

Det var dagen före Bokmässan 2019. Jag hade köpt en halskedja med en berlock i form av
en fyrklöver och hängde smycket runt halsen strax innan tåget rullade mot Göteborg. Jag
hade bara ett par veckor tidigare skickat mitt manus till förlag och tyckte att halsbandet var
en rolig symbol. Den markerade början. Början på en lång väntan. Skulle något förlag svara
att de ville ge ut min bok Bara en fyrklöver? Jag tänkte ha halsbandet på mig varje dag till
dess att jag nått mitt mål, att mitt manus skulle bli en bok.

Sedan dess har mycket hänt. Jag fick till slut ett förlagsavtal och manuset har blivit en fysisk
bok. Jag tänkte här berätta lite om hur det har varit efter att jag fick hålla min bok i handen
för allra första gången.

Det var en magisk känsla. Det där ögonblicket jag sett framför mig så många gånger under
tunga skrivpass när självkänslan vacklat. Ögonblicket när jag fick hålla i min bok för allra
första gången. Men precis som det kan vara med sådana ögonblick som är så efterlängtade
och laddade så är det svårt att sätta ord på hur det verkligen känns. Magiskt är nog trots allt
det ord som bäst fångar stunden då jag hade öppnat kartongen och fick se min egen bok för
första gången. Att hålla min egen bok i handen var mitt mål och så känner jag fortfarande.
Allt som har hänt och händer efter det är bonus.

Min release var planerad till i början av april och böckerna kom från tryckeriet i mitten av
februari. Nu i efterhand kan jag ångra lite att jag inte hade releasen närmare leverans av
böckerna. Det blev på något sätt som att boken inte var lika ny för mig när releasedagen väl
var inne. Fördelen var att jag kunde skicka ut boken till bokrecensenter och att de hann att
recensera boken på releasedagen.

Veckorna som följde var bara en enda väntan på att min bok skulle släppas. Fjärilarna i
magen ökade för varje dag. Hur skulle boken tas emot? Tänk om jag skulle få riktigt dåliga
recensioner innan boken ens var släppt? Mentalt försökte jag förbereda mig på just det så
gott man nu kan förbereda sig på något sådant.

Dagen med stort R kom med en fantastisk recension på instagram direkt på morgonen. Det
var ju förstås underbart och det gjorde att jag kunde känna mig mer avslappnad inför
kvällens release. Jag hade en livesändning på instagram med två inbjudna gäster;
författaren Ninni Schulman som jag gått på skrivkurs för samt min redaktör på Ekström &
Garay, Johan Werner Åkesson. Det skålades i bubbel och jag fick blombud och många
gratulationer under dagen. Det var en väldigt lycklig debutant som sa god natt den kvällen.
Skulle du vilja se min release i efterhand så ligger den på instagram.

Dagarna efter boksläppet fick jag mängder av mail, sms och meddelanden via sociala
medier. Det var många fina recensioner, hejarop och gratulationer. Jag svävade på moln och
jag insåg då att det här vill jag gärna vara med om igen.

Nu har det gått drygt två månader sedan min bokrelease och jag får fortfarande fina
meddelanden om min fyrklöver, men förstås inte lika frekvent som i början. Det är inte helt
lätt som okänd debutant att nå ut i bruset bland alla fantastiska boktitlar som släpps. Men
när jag får några fina ord om min bok eller ser att ett bibliotek långt iväg har tagit in min bok
blir jag alldeles varm i hjärtat. För några veckor sedan var jag med på ett event där jag fick
möjlighet att prata om mitt skrivande och signera böcker. Det var så himla kul och jag
hoppas att fler sådana tillfällen kommer.

Halsbandet då? Ja, hur har det gått med det? Vet du, jag bär det fortfarande på mig varje
dag trots att min bok nu finns ute. Det har blivit en rolig grej. “Åh, du har ju ett
fyrklöver-halsband precis som i din bok!” Så nu hittar jag inte den rätta symboliken till att ta
av mig det. Ska jag vänta till det är dags för nästa manus att skickas till förlag? Kanske helt
enkelt då byta det till ett nytt halsband med ny symbolik? Fram till dess jobbar jag vidare
med manuset som ska bli uppföljaren till Bara en fyrklöver.

Jag hoppas så att det ska bli möjligt att genomföra större bokevent, författarträffar och
bokmässor framöver. I så fall hoppas jag att vi ses i vimlet. Nu vill jag till sist önska dig som
läser det här en riktigt härlig sommar med många fina lässtunder.

Äntligen har det blivit dags för ytterligare några cover reveals!

Jag medverkar ju i hela fyra novellantologier som utkommer våren/sommaren 2021.

Först ut var Karneval där du hittar min novell Mors ordspråk, en berättelse om skeva relationer, förtryckta drömmar och desperata lösningar. För dig som gillar att läsa verklighetsbaserat.

Näst på tur var Mordiska väsen, där min berättelse Skymningsoffer ansågs så pass läskig att den landade näst sist i samlingen, som listar novellerna i "rysordning" från "snäll" till "läskig". Skymningsoffer handlar främst om systerskap ... och om de faror som lurar i skogen.

Lagom till midsommar utkommer Traditioner där jag deltar med novellen Julbockens arv, en berättelse om vad som händer när julens förhoppningar förvandlas till mardröm. För det kan alltid bli värre. Glöm inte det. (Ja, även detta är en skräcknovell!)

Sist men inte minst har vi Bytt är bytt, kommer aldrig mer igen i antologin Sommarväsen.
Min novell utspelar sig en midsommarafton när det sker märkliga saker i byn Maijasjärvi vid finska gränsen. Förbjuden kärlek, plikt och traditioner ... För dig som älskar somrig urban fantasy kryddad med romantik.

Och här kommer omslagen i omvänd ordning (Mordiska väsen har jag redan avslöjat, likaså Karneval, men de får hänga med ett varv till för de är ju så snygga):

Är du sugen på att köpa ett eget ex hittar du köpställen här (listar dem vartefter böckerna utkommer).

Anna flyttade från Stockholms innerstad till den skånska kusten, och satsade på livsdrömmen att skriva böcker.​ Efter att ha läst hundratals deckare ville hon skriva en deckare med både humor och mörka undertoner. Gärna med egensinniga karaktärer som inte följer en utstakad väg. Det blev startskottet för Sandinge-serien om den avhoppade polisen Lina Lantz. Stranden är den första delen i serien, med utgivning juni 2021. Den utspelas delvis på åttiotalet och delvis i nutid. Del 2 kommer 2022/2023.

Så satt jag äntligen där med ett bokkontrakt på skärmen, signerat och klart. Hjärtat slog snabbt och det bubblade inombords. Min deckare Stranden skulle publiceras i alla format. Efter tjugo års drömmande och längtan skulle författardrömmen bli verklighet!

Det var i den vevan som jag läste någon författares cyniska inlägg om allt jobb som följer efter att kontraktet skrivs, och jag trodde nog ärligt talat att personen överdrev. Mitt manus var genomarbetat och förlaget hade sagt att manuset var ovanligt “färdigt” när det kom in. Jag blev nästan irriterad över inlägget. Varför ville skribenten avskräcka aspirerande författare i deras hoppfulla längtan?

Men det visade sig att personen - som jag har glömt vem det var - hade rätt.

Det första steget efter signering var att träffa min förläggare (naturligtvis efter att jag skrivit flera sms till kompisar i stilen “jag har en FÖRLÄGGARE”). Vi möttes på ett hotellrestaurang i Malmö och det första som slog mig var att han redan kände mina karaktärer och kunde prata om deras utveckling och personligheter, precis som jag. Fantastiskt! Vi hade ett så bra samtal att det ledde till flerbokskontrakt, något jag inte ens visste att det fanns, i synnerhet inte för debutanter. På vårt möte fick jag även de första förslagen på justeringar, exempelvis att låta en karaktär dyka upp ett par gånger till i manuset. 

Redigering följde i lugn takt. 

Sen kom en mer ordentlig genomläsning några veckor senare och fler redigeringsförslag. Jag möblerade om kapitel och början av manuset, utifrån feedback jag fått från flera håll. Efter ett par månaders redigering gav förläggaren sitt okej och skickade mig vidare till redaktören. Jag hade då även börjat ha kontakt med förlaget om bokomslag, baksidetext, marknadsföring och lansering.

Nu var det väl klart, tänkte jag, nu går det in på mer språkliga korrigeringar med redaktören?
Under ett par månaders nervös väntan på “sista rundan” insåg jag att tiden för min redigering minskade i takt med att redaktörens försening växte. Dessutom visade det sig vara långt ifrån den sista rundan, som jag hade trott. När responsen väl kom skulle en karaktär bort, början skulle skrivas om igen, nya kapitel skulle skrivas och flera trådar skulle föras in genomgående i manuset, vilket är extra krävande i ett deckarmanus där alla ledtrådar måste stämma. Utöver redaktörens följebrev och hundratals kommentarer i marginalerna hade jag haft tät kontakt med en polis och fått en grundlig genomgång av manuset från hennes perspektiv. De kommentarerna skulle också föras in.

Jag hade då knappt fyra veckor på mig och med utmattning bakom mig så var det långt ifrån ett optimalt upplägg. Det blev ett maraton de veckorna, med mitt andra jobb och sedan skrivande varje dag mellan 08 till 23, vardagar och helger. Min man såg allt tröttare ut och mina sexåringar frågade försynt varför jag ville bli författare, ville jag kanske slippa träffa mina barn?
Mormor kallades in, jag kämpade på och det gick vägen, med några dagars försening och diverse stressymptom som larmade högljutt.

De tre-fyra rundorna därefter med språkliga rättningar och korr kändes som en barnlek, jämförelsevis. Men jag hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så många röda markeringar i en text som redan var genomarbetad.

Den sista dosen av redigeringsångest kom veckan innan trycklämning då jag upptäckte nya fel nästan varje dag, exempelvis att baksidetexten avslöjade för mycket av plotten!

Runt en månad innan släppet gick boken äntligen iväg till tryckeriet och det var en lättnad utan dess like. “Jag vill knappt se bokeländet!” skrev jag till redaktören, med samma känsla som när jag dagen efter nyårsafton lovade mig själv att aldrig mer dricka champagne.

Som tur var ville jag både se boken och dricka champagne igen, för det blev nästa fas i bokprocessen.

Min bok släpps den tredje juni och när jag skriver det här inlägget är min mailbox rena rama godispåsen. Nästan varje dag regnar det in spännande erbjudanden om intervjuer, debutantporträtt, events och möten. 

Ibland får jag stanna upp och påminna mig om att jag drömde om just detta. Att skriva klart mitt manus, att bli utgiven, att ha en releasefest, att signera min första bok. Påminna mig själv om alla de hinder jag mött och övervunnit. Påminna mig om att fira och njuta.  

Så varför gör man det, om det är så krävande? Tvekar jag att göra om det igen med nästa del i bokserien?
​
Nej, faktiskt inte. För mig är det själva skrivandet och att känna flow som avgör att jag vill fortsätta författa. Att svepas iväg av sina karaktärer och se scener utspelas i huvudet, som sedan blir en historia. Redigeringsprocessen tänker jag - i självvald naivitet - att den ska bli enklare med tiden. Och om några läsare dessutom kommer att älska och beröras av min bok så var det värt de tusentals timmar som jag lagt ner. 

Hitta Anna!
Hemsida > www.annabreitholtzmonsen.se
Instagram > instagram.com/annabreitholtzmonsen
Facebook > facebook.com/authorannabreitholtzmonsen

Måndagen 31.5 kl. 12 svensk tid, 13 finsk, blir det releasefest för novellsamlingen Mordiska väsen, där jag medverkar med Skymningsoffer, via Zoom. Häng med och skåla in boken! Det tar högst 40 minuter = du kan ex. tajma det med lunch- eller fikapausen (drop in, drop out när du vill).

Bonus! Du kan vinna en hemlig presentbox!

Partylänken hittar du via det här Facebookevenemanget, och jag kommer även posta inloggningsinfo på min Instagram @authorsabinem inkommande måndag.
​

Jag har alltid skrivit mycket, brev, dagböcker, födelsedagsdikter, och det har genom åren blivit många påbörjade sagor och berättelser, lösa blad och häften här och där. 

År 2004 började jag på allvar skriva ner berättelserna om Lilla Musen i ett kollegieblock, med målet att en dag ha en tryckt bok i handen. Men år 2008 fick jag en hjärnblödning, efter att ha brakat rätt in i väggen. För att återhämta mig, aktivera och rehabilitera mig efter hjärnblödningen började jag renskriva mitt påbörjade manus om Lilla Musen.

Efter många års funderande startade jag Hellas Förlag, för att ge ut mina egna böcker. 
Hösten 2015 var den första boken, ”Lilla Musen flyttar in”, färdigt illustrerad, redigerad, och klar för tryckeriet. Därefter har det blivit tre böcker till.

Vägen har med andra ord inte varit spikrak. Jag har jobbat med många olika saker, inom skolan, sjukvården och som egen företagare. I vuxen ålder flyttade jag från Tumba i Sverige till min fars hemby, Pjelax i Finland. Här fick jag tre barn, drev i 15 år en fiskodling. Närheten till naturen är viktig för mig, liksom glädjen i att känna människorna runtomkring mig.

Idén till Lilla Musen kom från de godnattsagor jag hittade på varje kväll för mina barn. Den hjärnblödning jag fick vände livet upp och ner, men gav samtidigt grogrund för att på allvar renskriva, redigera, och trycka boken. Jag behövde hitta en mening med att jag drabbats och inte kunde vara så aktiv och social som jag tidigare varit. Den meningen var att skriva böcker.

Barnen peppade mig och ville att jag skulle skicka in mitt manus om Lilla Musen. Att skriva över det till datorn var så otroligt tungt och krävande. Jag klarade endast av korta stunder varje dag. Min hjärna blev trött bara av att vara på datorn, och att på det fantisera ihop berättelser var som att styrketräna med hjärnan. 

Jag trodde att jag snart skulle vara friskförklarad och det var piskan jag behövde för att envist fortsätta att skriva över materialet. Att skriva om och förbättra manuset började jag tycka om, det kändes tryggt och råmanuset fanns där i grunden, men skulle jag klara av att skriva en till bok? Eftersom jag efter hjärnblödningen blev enormt stresskänslig kände jag pressen att börja på nästa bok, ifall första boken skulle bli antagen av ett förlag. 

Skrivandet ger mig en mening med livet. Jag har nu ett arbete att utföra de dagar jag orkar, det är jag enormt tacksam över. Jag har också gått flera skrivkurser på distans, det upplägget passar mig bäst eftersom jag då kan arbeta i min egen takt. 

Jag lider fortfarande av hjärntrötthet och måste hushålla med mina krafter, som varierar från dag till dag. Det är svårt att skriva böcker, det är svårt att skriva dem klart. Att vara både författare och egenutgivare ställer stora krav på mångsidighet och en vilja att sätta sig in i allt för att kunna ta beslut. Det svåraste beslutet för mig är att bestämma när texten är redo för tryckning. I barndeckaren ”Stölderna på hotell Brudhäll” har jag anlitat lektör två gånger och  redaktör en gång. Nu återstår för mig att finslipa manuset så att det kan tryckas i höst.

Att stå och bjuda ut sina egna böcker och säga att många tycker om dem, det är inte det lättaste. Därför gör jag inte det. Jag brukar istället föreslå att de ska titta i böckerna och berättar gärna lite om handlingen. Lilla Musen-böckerna är illustrerade av Sanna Ek och de är fängslande bra.

Tack för att du tog dig tid att läsa detta.

Hitta Helena!
Hemsida > www.hellasforlag.wixsite.com/hellasforlag
Instagram > instagram.com/hellasforlag
Facebook > Lilla Musens äventyr (här kan du även läsa första kapitlet ur varje bok)

Ni var många som gillade inlägget om ergonomi och att ta hand om sin kropp för att orka skriva bättre (inlägg 1 och inlägg 2), så jag tänkte att vi kör vidare på temat. Dagens tips handlar om att tala in text. Det här är ett verktyg jag använt när ryggen låst sig så pass att jag inte kunnat skriva på flera veckor, men ändå velat hålla igång skrivrutinen. Jag letade här och var på nätet och hittade flera olika hjälpmedel, men det jag tyckte funkade bäst för mig var SpeechTexter, ett gratisprogram som fattar svenska. (Använd webbläsaren Google Chrome för en smärtfri upplevelse.)

SpeechTexter funkar så här. Ingen nerladdning. Du öppnar programmet i webbläsaren, väljer "start dictating" som öppnar ett tomt dokument, och uppe i högra hörnet hittar du en språkvalsknapp där du kan välja svenska (eller annat språk, om du hellre skriver på ex. engelska). Där finns också en hjälpknapp uppe till vänster och en skiljeteckenguide till höger.

Hur funkar skiljetecken i praktiken? Du behöver säga dem högt, ex. ordet punkt (punkt) för att sätta punkt (.), ordet kommatecken (kommatecken) för att skriva kommatecken (,) osv. Den enda funktion som inte funkar klockrent för mig (kanske för att jag talar för grötigt) är "ny punkt" för att skapa ny rad. Här har jag gett upp och pratat på, och i efterhand gått in och manuellt klickar "enter" för varje ny rad. (Man kan, i teorin, skapa egna kommandon under skiljeteckenguiden > custom, men det har mest krånglat för mig.)

Övrigt som är bra att känna till? Uppe ovanför det tomma dokumentet finns en rad med funktioner, startknapp (som blir stoppknapp när du pratar) och "clear" (rensa text), fet stil, kursiverad osv.

Sen då? Jag brukar prata in en scen eller en bit av ett kapitel, innan jag kopierar det (kortkommando, tryck in knapparna crtl+c för att kopiera) och klistrar in det i valfritt ordredigeringsprogram, ex. Word eller Google Docs (kortkommando, tryck in knapparna crtl+v för att klistra in). Och så sparar jag texten i mitt eget program (eller i molnet, eller var jag sen vill spara det jag skrivit).
​

Bild: Screenshot av programmet där jag talat in "det här programmet är jättebra när man vill tala in text." i vita rutan.

Problemlösning! Ett problem jag upplevde var att jag behövde ställa in mitt ljud så att programmet hörde vad jag sade. Det här kan se lite olika ut på olika datorer, men hittas ofta under systeminställningar. Och gissningsvis ska detta inte vara ett problem om din dator använder standardinställningar, men lyfter det ifall det råkar sig så att det inte funkar för dig. Då kan du kolla mikrofonen, eller be någon hjälpa dig med det.

Vanesak? Definitivt! Det krävdes några övningstillfällen där jag dels testade tekniken (hör programmet vad jag säger, hur tydligt måste jag tala osv.) och dels vande hjärnan vid att diktera berättelsen. Vanligtvis tänker jag mycket snabbare än jag skriver, men är van vid att överföra tankarna till tangenterna. Nu gällde det att lära sig berättandekonstens rötter, hur man berättar muntligt, hur man överför tankar till tal. Det är en konst, och det tar tid, men ge inte upp!

Det allra bästa med att tala in text, var nog ändå hur fri jag blev i mitt berättande. Fri att vanka runt i rummet och prata (samtidigt som jag höll ett öga på att skärmen faktiskt fångade upp rätt ord, att det inte blev "hon gick till torr get punkt" istället för "hon gick till torget."). Fri att hålla igång ryggen, träna den, stretcha, andas, samtidigt som min robotsekreterare troget antecknade alla vilda fantasier. Och visst, jag föredrar fortfarande att skriva "som vanligt", men SpeechTexter hjälpte mig massor under en period när jag inte kunde sitta vid datorn. Alls. Och det är jag tacksam för.

Har du testat SpeechTexter eller något liknande? Vad tyckte du? Hur gillade du dagens tips?

​Att göra litteratur av hemska händelser och tunga erfarenheter ur sitt eget liv kan vara terapeutiskt, befriande, och bidra till att läsare med liknande upplevelser känner sig sedda och stöttade. Men hur självutlämnande ska man vara?

I slutändan är detta förstås någonting som varje författare själv måste bestämma sig för. Ibland kan man till exempel avstå från att skriva om vissa saker av hänsyn till andra berörda. Det behöver inte (även om det kan) handla om någon ängslig ”självcensur” – det kan också handla om just hänsyn. Man bryr sig om en annan berörd person, respekterar hens rätt att själv få bestämma över sitt privatliv, och avstår därför från att hänga ut känsliga bitar ur hens liv mot hens vilja.

Det kan också finnas skäl att hålla tillbaka även när det bara gäller en själv. Jag var till exempel betydligt mindre öppen med min galenskap innan jag fick fast jobb.

Filosofi är ett av många akademiska ämnen där arbetsmarknaden är extremt tuff. När jag hade doktorerat så hoppade jag mellan olika tidsbegränsade anställningar, på olika universitet i olika städer, i sex år innan jag fick fast jobb, och det anses vara ganska kort tid. Jag oroade mig för att falla ur arbetsmarknaden om jag var alltför öppen. Det är tyvärr inte ovanligt att människor med psykosproblematik eller andra mentalsjukdomar faller ner i fattigdom utan vare sig jobb eller någon form av bidrag. Oförstående människor har ibland sagt till mig att diskriminering inte är någonting att oroa sig för, eftersom det är förbjudet. Jo, men det kan likväl vara svårt att komma åt. Psykologisk forskning visar dessutom att folk är benägna att helt omedvetet diskriminera vid exempelvis anställningar, trots att de själva uppfattar sig som objektiva, och tror att de opartiskt utgår från de sökandes kompetens och inget annat. Sedan behöver man förstås inte vara just en galen filosof för att befinna sig i en otrygg eller utsatt situation; det kan finnas många anledningar till att man gör det. Författare kan alltså ha väldigt konkreta skäl för att hålla inne med alltför känsliga uppgifter om sig själva.

Nu har jag en trygg tillvaro, men fortfarande så ligger det inte riktigt för mig att vara extremt öppen. Detta påstående förvånar säkert en del vänner och bekanta, för jag har onekligen mindre filter än många andra människor. Ändå finns det rejäla gränser för vad jag lämnar ut om mig själv till andra än mina närmaste. Här kommer vi in på personlighetsdrag och individuella preferenser – en del författare är väldigt förtegna om sitt privatliv, medan andra gärna vräker ur sig allting, och åter andra ligger mitt emellan. Detta innebär förstås att man kan känna sig sliten mellan å ena sidan sitt känslomässiga motstånd mot att vara alltför utlämnande, å andra sidan en önskan om att skriva av sig och få ur sig allting. När jag skriver filosofiartiklar om min galenskap kan jag i någon mån gömma mig bakom den torra, analyserande filosofiprosan, men det fungerar inte i romanformat. Där blev istället fantastiken en lösning.

Jag har alltid läst mycket science fiction, fantasy och övernaturlig skräck. När jag bläddrade i mitt gamla anteckningsblock från mentalsjukhuset fick jag idén att skriva en historia utifrån premissen att alla upplevelser varit verkliga. Jag har varit rädd för demoner – men tänk om demoner existerade? Jag har hört min hjärna klicka och surra och känt små kugghjul snurra i huvudet – men tänk om någon faktiskt hade fått sin organiska hjärna ersatt av en mekanisk? När jag väl kommit igång med världsbygget så fick det snabbt sin egen dynamik och spann iväg. Jag är inte så förtjust i maskerad-konceptet (även fast jag gillar en del historier där det används) – det vill säga idén att majoriteten av mänskligheten inte känner till det övernaturliga, trots att det i högsta grad är verkligt. Av den anledningen ville jag inte att demonernas existens skulle vara hemlig, utan ett allmänt accepterat faktum i världen där böckerna utspelar sig. Men det, i sin tur, får konsekvenser för världsbygget – den ena implikationen leder till den andra. Till slut hade jag skapat en hel alternativ verklighet där jag kunde kombinera ett terapeutiskt skrivande baserat på egna erfarenheter med ett lagom stort avstånd till mitt faktiska liv.

När jag skriver detta blogginlägg har jag fortfarande inte publicerat någonting på den skönlitterära fronten. Flera vänner har dock läst mitt första och andra bokmanus i den planerade serien. En av dessa har egna erfarenheter av psykos, och känner igen sig en hel del – men hon drar paralleller mellan händelser i böckerna och upplevelser hon har haft som bitvis skiljer sig radikalt från mina egna. Det är ytterligare en fördel med att skriva om sitt liv och sina erfarenheter sedda genom en fantastisk lins – det ger större tolkningsmöjligheter för läsarna, och fler kan se sig själva i berättelsen än vad som skulle vara fallet med en traditionell självbiografi.
​

​Jag har en hemsida som handlar om både filosofin och fantastiken, liksom ett Instagram- konto där jag bland annat lägger upp teckningar på karaktärer och scener ur böckerna jag skriver. Detta är en sådan bild.

Det blir flera boksläppp kommande månader, massor med härlig sommarläsning!
​

• Karneval, 3.5.
• Mordiska väsen, 31.5.
• Traditioner, 25.6 (midsommarafton)
• Sommarväsen, TBA (någon gång i sommar)

Jag listar köpställen här. Obs! Karneval utkommer som e-bok, men vill du beställa en papperskopia kan du göra det direkt av mig.

Ha en riktigt skön valborg och första maj!
​

“Vad skriver du på då? Jaså, fantasy…”

Den meningen har jag, och säkert andra som skriver fantasy, fått höra både en och två gånger. Det verkar som att allt som inte är nästa stora litterära mästerverk inte är värt att skriva i vissa människors ögon. Att det inte är riktig litteratur, att det är löjligt och lite fult. Men måste man skriva för att bli nästa Augustprisvinnare? Kan man inte bara få skriva för att underhålla?

Jo, självklart.

Faktum är att det är just det jag drömmer om. Skriva böcker som underhåller. Som får folk att skratta, som griper fatt i dem och inte släpper taget förrän sista sidan är läst. Böcker där man bara måste läsa ett kapitel till. Med karaktärer att bry sig om och en berättelse som ger läsaren en liten flykt från verkligheten. Spänning och kärlek och allt sådant jag själv älskar att läsa om.

I den bubblan jag rör mig i, framför allt på nätet, finns det massor av stöttande och härliga människor som inte alls har den här inställningen. Jag läser hela tiden om inspirerande författare som skriver i alla möjliga genrer, där man hyllar istället för att se ner på. Så i mitt naiva sinne trodde jag att detta tankesätt var på väg att dö ut. Men ändå, när jag berättar om mitt manus i verkligheten, så möts jag ibland av en rynkad näsa och ett “jaså, fantasy…”. 

Det kan vara så enkelt att känna sig nedslagen, att ge upp. Jag har själv tänkt tanken att det kanske är någonting annat jag “borde” skriva. Men nej! Jag tror att för att lyckas som författare, vad det än må innebära för dig, så måste du skriva det du älskar. Det kommer märkas i texten när den väl når läsarna, det är jag övertygad om.

Säkerligen är detta fenomen inte bara någonting vi som skriver fantasy får höra. Författare i alla andra fantastiska genrer har säkert också fått frågan om man inte ska skriva någonting lite mer seriöst. Eller kanske en snörpning på munnen när man berättar om sina böcker. Om det så är feelgood, skräck eller bilderböcker. Och den här inställningen är så himla tråkig! För vad vore vi utan underhållning? Kan vi inte lära oss minst lika mycket om oss själva och om världen omkring oss med genrelitteratur som någonting annat?

Så skriv på. Skriv om det som får ditt hjärta att slå extra hårt. För jag lovar att även om det finns de som vill trycka ner det, så finns det så många fler som faktiskt vill läsa det du har att säga. Som vill bli underhållna av din värld, dina karaktärer och dina ord. Jag kan i alla fall inte tänka mig ett bättre betyg än en läsare som stannar uppe halva natten med just min bok. Den drömbilden håller jag inom mig när jag fortsätter jobba på mitt manus. Framtiden får utvisa om den en dag blir sann.

Jag hoppas den blir det för dig.
​