Här har vi då omslaget till Guldormens gåta, Portvärlden bok 2. Visst är det väl fint? Boken har release ännu i december och riktar sig till barn 9–12 år.
​
En spännande uppföljare som får läsaren att stiga in i en värld full av magi, nordiska monster och myter. En bok där sidorna vänder sig själva! 
​– @kulmedbok
​​

Jag har läst och lyssnat på många feelgoodböcker, skrivna av både kvinnor och män. Det sägs ibland att feelgood främst är en genre av och för kvinnor. Min bok "Kraschkurs" har undertiteln ”En autistisk feelgood”. Jag har alltså försökt hitta min nisch inom genren som man.

​Jag har funderat på vilka kända manliga feelgoodförfattare som finns och hur de eventuellt skiljer sig från de kvinnliga. Chat GPT nämner Nick Hornby, David Nicholls, Greame Simsion, Jonas Jonasson och Mikael Berglund. Jag har läst eller lyssnat på böcker av samtliga förutom Nicholls. Huvudpersonerna i de här böckerna är oftast män. Enligt Chat GPT finns det ofta en äventyrskoppling och humor hos de manliga författarna inom genren, och de fokuserar ofta mindre på mysiga, trygga miljöer och romantik jämfört med de kvinnliga.

Jag har lyssnat på Mikael Bergstrands fem böcker om Göran och Yogi, som inleddes med "Delhis vackraste händer". Göran är en något uttråkad medelålders man som beslutar sig för att besöka Indien. Där lär han känna Yogi, en ständig optimist och möjlighetsletare. Tillsammans ger de sig ut på diverse äventyr, till exempel en tigerjakt. När Yogi besöker Sverige ger han oförglömliga, skrattväckande perspektiv på den svenska kulturen. Manlig vänskap står i fokus, men även romantik.

Min favoritfeelgoodbok är "Projekt Rosie" av Greame Simsion. Jag skrattar med huvudpersonen Don och berörs av hans kamp för att fungera socialt. Han är troligtvis autistisk. Jag gillar att en annorlunda person får spela huvudrollen och att hans många styrkor lyfts fram. Min "Kraschkurs" skildrar en autistisk man som är mer begränsad av sina personlighetsdrag och känner sig som en katt i en värld av hundar. Ett annat exempel på annorlunda karaktärer och personliga eller kulturella krockar är Fredrik Backmans "En man som heter Ove", som ibland kallas en feelgoodroman. Kanske är det här greppet något vanligare bland manliga författare inom genren?

Jonas Jonassons "Hundraåringen" har beskrivits som en skröna – en underhållande, fantasifull och rolig berättelse. Huvudpersonen hamnar mitt i några historiska begivenheters centrum. Här är äventyrsprägeln tydlig.

Nick Hornbys "Om en pojke" upplever jag som rolig, trots att den innehåller svåra teman. Wikipedia beskriver Hornbys böcker som ”Lad lit”, en manlig motsvarighet till ”Chick lit”. Lad lit handlar ofta om vuxna killar som försöker undvika ansvar och förpliktelser, men som kastas in i situationer där de behöver förhålla sig till sådana frågor. Exempelvis förpliktande parrelationer eller att ta hand om barn. Min debutroman "Relatörerna" innehåller också en sådan tematik.

En annan populär svensk bok är Mikael Jisanders "Benny älskar baklava". Jag ser drag av Lad lit i den. Det är en rolig, ändå bitvis dramatisk, berättelse om en tystlåten man vars inrutade liv utmanas när en syrisk kvinna flyttar in i grannhuset. Både invandrartemat och frågor om liv och död påminner delvis om ”En man som heter Ove”. Båda böckerna står i feelgoodhyllan i mitt lokala bibliotek. Jag tycker mig se ett mönster med att manliga författares böcker kan betraktas som feelgood även om de innehåller mer dramatik än en del av de som är skrivna av kvinnor.

Jag frågade Chat GPT om P. G. Wodehouse räknas som feelgood. Han skrev humoristiska böcker under 1900-talet. De utspelar sig ofta i lantliga miljöer. Trots komiska komplikationer löser sig det mesta i slutändan. Chat GPT beskriver Wodehouse som en av föregångarna för dagens feelgoodgenre. Själv har jag hämtat viss inspiration från hans situationskomik, så jag kan intyga att han influerat minst en man inom genren.

De skillnader Chat GPT och jag lyckats hitta måste nog betraktas som generella tendenser och det finns många undantag. Flera manliga feelgoodböcker jag läst innehåller till exempel en del romantik, och några av de kvinnliga författarna tar upp tuffa teman innan det blir ett lyckligt eller hoppfullt slut.

Jag har märkt att jag uppskattar feelgoodböcker skrivna av mitt eget kön minst lika mycket som de som är författade av kvinnor. Baserat på kommenterar på Storytel ser det ut att vara liknande för många andra läsare; att båda de två traditionella könen främst söker igenkännande och huvudpersoner man kan identifiera sig med i feelgoodböcker. Ändå har många kvinnor skrivit kommentarer om både "Kraschkurs" och böcker av de mer kända männen som nämns ovan. Av kommentarerna att döma verkar antalet män som läser och lyssnar på kvinnliga feelgoodförfattare vara mer begränsat. Oavsett får man väl se det som berikande att olika typer av människor, bland annat av olika kön, skriver hoppfulla berättelser och bidrar till ett bredare utbud för olika smaker och behov.

​
Hitta Hans-Christian!
Instagram >> https://www.instagram.com/hanschristianhoie
Facebook >> https://www.facebook.com/hans.c.hoie
Författarcentrum Öst >> https://forfattarformedling.se/forfattare/hans-christian-hoie
Hemsida >> https://hanschristianhoie.se

Vissa teman väljer man medan andra väljer en. För mig har ensamhet alltid tillhört den sistnämnda kategorin.

Ensamhet är inte bara en känsla – det är ett tillstånd.

Vi har den självvalda ensamheten. Den där man stänger av telefonen, går ut i skogen och låter sig omfamnas av tystnaden en stund. Den där man tankar energi. Den där kreativiteten vaknar och växer.

Vi har också den ofrivilliga ensamheten. Den där man längtar efter sällskap och efter att bli sedd. Den som kan drabba en både när man de facto är ensam, men också när man är omgiven av nära och kära.

I Finland kallas ensamhet ibland för en folksjukdom. Det är därför jag skriver om den. För att den genomsyrar vårt samhälle och vår vardag. För att alla kan relatera till den. 

Litteraturen kan hjälpa till att lyfta sådant som känns svårt att tala högt om – och så länge det här temat känns relevant för mig, kommer jag att fortsätta skriva om det.

Har du ett tema du gärna läser eller skriver om?
​

Lupina Ojala är författare, förläggare och grafisk formgivare. Sedan 2013 driver hon Catoblepas förlag som enbart publicerar fantastik. Hon har skrivit fantasyböckerna om Yddrios samt det myskusliga mysteriet Purpurvinter.
​

Fantasy har varit en viktig del i mitt liv ända sedan jag som barn upptäckte bokserierna om Narnia och Prydain på det lilla lokala biblioteket där jag bodde. Då visste jag inte att det kallades fantasy men jag letade reda på fler liknande böcker och med åren upptäckte jag mängder av bra författare. Redan tidigt väcktes drömmen om att en dag skriva sådana spännande böcker om främmande världar som läsaren kunde försvinna in i för en stund. Även om jag skrev små berättelser dröjde det länge innan jag tog tag i min dröm.

I början av 2010-talet började det dyka upp små svenska fantastikförlag som till exempel Undrentide, Mörkersdottir, Affront, Swedish Zombie och Seraf (som först hette Antares). Jag skickade in noveller till flera förlag samtidigt som jag inspirerades till att starta ett eget. Alla noveller jag skickat in blev till min stora förvåning antagna. Det medförde att jag blev publicerad på andra förlag under samma tidsperiod som jag startade mitt eget.

Senhösten 2013 registrerade jag mitt bokförlag. Namnet Catoblepas förlag valdes av min son. Jag ville ha ett namn på en ovanlig mytologisk varelse och det var ett kul förslag tyckte jag. En Catoblepas är ett djur som ska finnas i Etiopien enligt Plinius som var en romersk författare. Han sammanställde en gigantisk encyklopedi i 37 volymer vid namn Naturalis historia. Enligt den är en Catoblepas ett buffelliknande djur vars blick dödar den som möter dess blick. Det är ingen som sett någon Catoblepas i modern tid och det är högst osäkert hur det egentligen ligger till med dess existens. Eftersom Plinius sammanställde alla texter själv hade han inte tid att källgranska så noga och det kan man ju förstå. Det är ett hårt jobb att skriva världens första uppslagsverk.

Redan från start bestämde jag att förlaget ska vara en biverksamhet till min firma för jag vill bara ge ut sådant som jag själv vill läsa utan pressen att kunna ta ut en lön. Men självklart var det ett mål att kunna gå med vinst och ägna åtminstone 20 % av min arbetstid åt förlaget. Eftersom jag redan var egenföretagare och jobbade med text och grafisk form hade jag de tekniska kunskaperna som behövdes.

Naturligtvis gjorde jag ändå massor med misstag de första åren. Det fanns mycket att lära som marknadsföring och hur man får ut böckerna i bokhandeln. Hur kontrakten bör utformas så det blir tydligt. Jag tänkte fel om hur mycket det egentligen kostar att ge ut en bok för det är många avgifter som ska räknas ihop. Förlaget gjorde ingen vinst så allt förlagsarbete fick jag lägga på fritiden och då försvann min egen skrivtid. Och det var ju inte tanken med förlaget.

Många gånger har jag tänkt lägga ner helt, särskilt under den långvariga period när jag hade mycket hälsoproblem och låg energi, men har nu landat i en nivå på förlaget som fungerar. Det roligaste med att vara en del av svensk fantasy är alla härliga människor som jag lärt känna och alla manus som jag fått läsa. Det har varit många spännande samarbeten och möten genom åren och jag ser fram emot fler.

Jag tycker det är viktigt att det finns smalare utgivning för de som vill läsa något annat än det som hamnar på topplistorna. Jag älskar fantasy och vi har ett vackert språk som inte uppskattas tillräckligt. Därför ville jag sprida svenska författares verk. Det var svårt i början för de flesta fantasyläsare föredrog att läsa på engelska. Nu har attityden till svensk fantasy ändrats och det är jag övertygad om beror på alla eldsjälar som lagt ner mycket arbete på att sprida bra och välskriven fantastik.

Hitta Lupina!
Författarsida >> https://lupinaojala.se
Förlagets hemsida >> https://catoblepas.se

Ibland fastnar jag när jag skriver och då behöver jag en skrivövning som känns lekfull, men som ändå tvingar mig att tänka i  nya banor.

✍️ Skrivövning: Objekt, känsla, plats

5–15 minuter, eller skriv så länge du vill.

Steg 1: Välj tre saker
– Ett föremål
– En känsla
– En plats

Du kan hitta på själv eller be någon annan bestämma åt dig. Här är ett exempel:

• Föremål: nyckel
• Känsla: ilska
• Plats: ishallen

Steg 2: Skriv en kort scen (max 300 ord)
Alla tre element ska finnas med, men undvik att använda de exakta ord du valt (exempelvis nyckel, ilska, ishallen). Läsaren ska förstå din berättelse, även om du använder dig av andra formuleringar.

​Steg 3: Läs och förvånas
Den här typen av övningar brukar ge oväntade resultat. När jag skrev min övning utgående från orden tekanna, förundran och bibliotek, så dök en helt ny karaktär upp ... en som kanske vill bli en romanfigur en dag.

Hoppas att du gillade övningen och testa den gärna!
​

Även fast jag alltid kallats språkpolis, alltid dragits till texter och alltid varit den enda i klassen med full pott på grammatikproven, var inte språkstudier ett självklart val för mig. För vad exakt skulle jag bli?

Jag valde ett brett spår för att stänga så få dörrar som möjligt; det blev en universitetsutbildning i svenska språket. Under den utbildningen lärde jag mig massor, men förutom nya kunskaper fick jag också något minst lika värdefullt – en insikt.

Jag insåg att jag ville jobba med att redigera andras texter. Inte skriva mina egna, inte lära ut svenska, inte språkforska. Jag ville redigera. Fokusera på det skrivtekniska, leta stavfel, stryka under och rätta till. Jag ville bli korrekturläsare. Det var som att jag hittat hem.

Som en skänk från ovan upptäckte jag Academy Onlines yrkesutbildning ”Certifierad korrekturläsare”, och jag behövde inte fundera länge innan jag hoppade på. Men när jag under studierna googlade på korrekturjobb började jag förstå att få i dag anställs som korrekturläsare. Jobb finns, men sällan via en fastanställning. Då kom tvivlet. Hur skulle jag i så fall kunna arbeta som korrare?

Efter lite research förstod jag att det enklaste sättet att jobba med korrekturläsning nu för tiden är att frilansa. Det fick inte direkt tvivlet att försvinna, snarare växa sig starkare. För jag hade ju aldrig frilansat förut. Jag hade aldrig ens sett mig själv som någonting annat än anställd. Ett frilansliv lät alldeles för otryggt för en trygghetsnarkoman som mig. Men jag insåg också att om jag ville tjäna pengar på det jag älskar behövde jag utmana mig själv. Så jag bestämde mig för att testa.

Det första steget blev att söka information om hur man kommer i gång som frilansare. Då lärde jag mig bland annat att det finns så kallade egenanställningsföretag som man kan ta hjälp av för att fakturera sina kunder. Det betyder alltså att man inte ens måste starta eget bolag. Allt visade sig vara enklare än jag förväntat mig, och nu började tvivlet äntligen försvinna. Jag skulle faktiskt kunna lyckas med det här. Det enda jag behövde göra var att skapa en webbplats (vilket också är lättare än man tror), och sen återstod bara att mejla runt till företag som jag trodde behövde min tjänst. Sagt och gjort, och vips så var jag en eftertraktad korrekturläsare!

Sedan dess har kurvan fortsatt uppåt. Efterhand lärde jag mig att det finns massa fler sätt att visa upp sina tjänster till potentiella kunder, till exempel via frilansplattformar. Fiverr är ett exempel. På fiverr.com är du sökbar och kan bli kontaktad av företag eller privatpersoner som letar efter just korrekturläsare. På den plattformen når man också lätt ut till kunder utanför Sverige. Tänk till exempel hur många icke-svenskspråkiga som behöver hjälp att kontrollera ifall webbplatsen de översatt till svenska är korrekt. Möjligheterna för oss är nästan oändliga.

I dag älskar jag min vardag – att få jobba hemifrån, eller varifrån som helst, med det jag gillar mest av allt. Att få styra över min egen tid, ta sovmorgon om jag behöver och kunna arbeta liggandes i soffan är en lyx. Men det är inte en ouppnåelig lyx. Det kan bli din vardag också. Är du noggrann och ogillar särskrivningar har du perfekta förutsättningar att bli en uppskattad korrekturläsare. Tänk att kunna livnära dig på alla stavfel du hittar. Vill du verkligen tacka nej till det?

Hitta Pernilla!
Hemsida >> contentcorrect.se
Instagram >> instagram.com/blikorrekturlasare
Linkedin >> linkedin.com

Jag älskar recensioner, både negativa och positiva sådana. En recension innebär ju att någon läst mina böcker!

Ska jag vara riktigt ärlig, är det så klart inte jättekul att läsa de negativa. Den typen av recensioner har en tendens att fastna i huvudet på ett helt annat sätt än de positiva, även om de positiva oftast är i majoritet. Det här är så klart något jag behövt och behöver jobba på. När du är en författare, så tillhör texten inte längre dig efter att du släppt den lös i världen. Då blir den läsarnas och läsarna har rätt att tycka precis vad de vill om det du skrivit!

När jag läser en recension i dag, min eller någon annans, påminner jag mig om att den är färgad av sådant som humör, smak och förväntan. Jag gläds åt all positiv feedback, tar till mig klok och konstruktiv kritik, och accepterar eventuella negativa omdömen. Ibland ler jag också en smula, som när jag stöter på recensioner motsvarande den du ser i bilden härunder. Inte ens Stonehenge har klarat sig utan dåliga betyg ...

När jag blev inbjuden för att tala på SkrivaScenen under årets bokmässa blev jag ombedd att ge mitt bästa råd till andra som skriver. Den sortens fråga ställs ofta till författare, författardrömmar är trots allt vanliga och vi är många som skriver. Jag har själv hunnit ge flera olika tips och råd i diverse intervjuer: allt från att skaffa sig boken Svenska skrivregler och hålla sig till vad som står däri (den ligger på mitt skrivbord när jag skriver detta) till hur viktigt det är att agera ut rörelser för att säkerställa att de faktiskt går att utföra. Jag står fast vid dessa tips, och trodde att det var något sådant jag skulle säga för att avsluta scensamtalet på Bokmässan.

Eftersom jag är författare kan jag inte motstå frestelsen att ta till lite förebådande här: så blev det alltså inte. När jag väl stod (nåja, satt) på scenen där i Göteborg var det något helt annat jag kände att jag behövde förmedla till åhörarna, där åtminstone några var aspirerande författare. Men låt oss backa bandet. Effektiva narrativ ska inte vara en kronologisk redogörelse för vad som hänt – betänk den totala avsaknaden av spänning i ett förskolebarns berättelse om sin dag ”och sen åt vi och sen var det vila och sen gick vi ut” – och fördröjning är ett av författarens mest användbara verktyg.

Innan jag åkte till Bokmässan befann jag mig i ett annat sammanhang som samlade skrivande personer, en festival där jag deltog även förra året. Då var en av höjdpunkterna när en av deltagarna frågade en litterär agent vad hon läst och uppskattat mest nyligen. Agenten sken upp, som bokälskare gör när de får prata om böcker, och berättade om en för mig dittills okänd bok: ”En kvinna tar in på ett hotell för att ta sitt liv. När hon checkar in visar det sig att alla andra gäster på hotellet tillhör ett bröllopssällskap, och när kvinnan ska åka upp till sitt rum ber bruden henne hålla hissen. Det gör hon inte, och när bruden sticker in armen för att hindra att hissdörrarna stängs hamnar den i kläm. Under den efterföljande hissfärden går det upp för bruden att kvinnan inte är en av hennes gäster, och att hon dessutom ämnar avsluta sitt liv, vilket bruden inte tänker acceptera.”

Efter att ha fått höra denna fantastiska premiss införskaffade och läste jag boken (The Wedding People, som numera finns utgiven på svenska som Bröllopsgästerna) genast, och det blev en av fjolårets bästa läsupplevelser för min del. Sedan dess är detta mitt bästa trick i möten med andra bokmänniskor, att fråga vad de läst och uppskattat mest nyligen. När jag ställde frågan till en av årets deltagare blev svaret dock: ”Jag läser inte.” Chocken måste ha stått att läsa i mitt ansikte, för hen fortsatte: ”Jag fokuserar på mitt skrivande, och då läser jag inte alls. Jag vill inte bli influerad.”

Tyvärr är detta varken första eller enda gången jag hört folk som skriver uttrycka den här sortens hållning, och jag har tänkt att det här är något vi lägger bort tillsammans med rädslor om att någon ska ”sno” ens idéer när vi börjar ägna oss åt skrivandet på allvar. Men när jag kom till Bokmässan och fick höra samma sorts tankegångar från några författarkollegor var det min tur att bli lika bestört som bruden i Bröllopsgästerna när hon står med sin skadade arm i hissen och får höra hur den okända kvinnan på hennes bröllopshelg tänker avsluta sitt liv under festligheterna. ”Jag läser bara [min egen genre]” påstod en, och ”Det skrivs så mycket dålig [genre] i Sverige” hävde en annan ur sig. Givetvis är inte allt som skrivs bra, och framför allt, allt som skrivs passar inte alla. Vi har preferenser, och det är inget fel med det. Själv har jag svårt att läsa om våld mot kvinnor, barn och queers i underhållningssyfte. Men jag läser ändå alla möjliga genrer, inklusive skräck, för läsandet är författarens bästa kompetensutvecklingsknep. Och för egen del tycker jag ofta att jag lär mig mest när jag läser sådant som skiljer sig från det jag själv skriver. I min engelskspråkiga skrivgrupp har jag workshoppat fantastik och testläst essäer, och mina vänner på olika håll i världen har gjort sitt bästa för att hänga med i svängarna när jag försöker förklara perspektivet hos mina karaktärer som växer upp som barn till invandrare i Sverige och hur midsommartraditionerna ser ut hos oss.

Så, vad blev mitt råd när jag satt på SkrivaScenen? Att läsa, givetvis. Och göra det vitt och brett. Jag berättade för åhörarna om en annan bok som bjöd på en fin läsupplevelse förra året, Anna Jakobsson Lunds Koboltsfären – en rymdrodeo. Verkligen inte ”min” genre, för även om jag skriver i olika genrer håller sig mina karaktärer alltid på jorden. Skrivande är kommunikation, trots allt, och att skriva utan att läsa är som att stå och skrika ut i rymden.

Hitta Ildikó!
Instagram >> instagram.com/ildikofritzwriter
Karat förlag >> karatforlag.se/forfattare/ildiko-fritz
Författarförmedlingen >> forfattarformedling.se/forfattare/ildiko-fritz

Nu i oktober deltog jag i en tematräff för kvinnor vid Korsholms vuxeninstitut. Ungefär 25 personer dök upp för att lyssna och diskutera, och jag är väldigt tacksam över min inbjudan. Under träffen berättade jag om mitt författarskap och föreläste på temat "att skriva om starka kvinnor, vikten av representation". Jag lyfte bland annat olika slags styrkor, negativa och positiva, med hjälp av citat ur mina böcker. Och hur viktigt det är för läsare att få möjlighet att känna igen sig i bokens värld.

Tack ​Korsholms vuxeninstitut som arrangerade!

Att skriva historiskt är på tok för svårt! Har du tänkt så? Det gjorde jag. Men när jag fick upp ögonen för den gamla yllefabriken i min hemstad kunde jag inte motstå att prova. Jag såg helt enkelt karaktärerna alldeles för tydligt framför mig. Jag visste från början inte vilken tid jag skulle placera dem i, eftersom fabriken mullrat på Söder i Kristianstad under många årtionden. Först när jag hittade en gammal karta över staden från 1905 bestämde jag mig. Det året var perfekt! Ju mer jag hittade att läsa om sådant som inträffat i Sverige det året, desto mer självklart blev det.

Den absolut vanligaste reaktionen jag har fått när jag nämnt att min debutroman utspelar sig 1905 är att det måste vara jättesvårt med all research. Svaret är både ja och nej.

Om jag börjar med varför svaret är nej så hänger det ihop med att jag är utbildad journalist och har arbetat som det i mer än tio år. Därmed har jag en viss vana av att göra research. Jag är också född med en inneboende nyfikenhet, som förmodligen var det som fick mig att vilja bli journalist. Lägg sedan till att jag arbetat som radiojournalist på P4 vilket har gjort mig till det jag kallar P4-skolad. Kort och gott betyder det att jag har övat upp min förmåga att lyckas bli intresserad av allt. I det här fallet behövde jag inte ens anstränga mig.

Men svaret är också ja. Det är utmanande med research men jag vill samtidigt hävda att alla typer av skönlitterärt skrivande kräver att man gör research. Man måste alltid ta reda på saker för att kunna beskriva dem på ett trovärdigt sätt. Det spelar ingen roll om romanen ska handla om att tävla i dressyr, MMA, livet på landet eller om att vara student på ett specifikt universitet. Naturligtvis har man som författare en del förkunskaper om vissa ämnen som gör det lättare att skriva om just dem, men även om det är så finns det ofta saker som måste kollas upp. Det kluriga med att skriva om en tid man inte upplevt är att det där grävandet där man står blir lite svårare, men inte omöjligt.

Jag tänkte dela med mig lite av hur jag arbetat med research när jag skrivit min debutroman:

• En bra början är att läsa vad andra skrivit om den tiden du vill förlägga din berättelse i. På biblioteket i min stad finns en lokalhistorisk avdelning som jag haft god nytta av.
• Leta i arkiv. Det låter kanske svårt men både kommuner och museer har arkiv och de som jobbar där brukar vara väldigt hjälpsamma, det är i alla fall min erfarenhet. Det finns dessutom många arkiv som är tillgängliga på nätet med exempelvis bilder. Kan du inte läsa den gamla snirkliga texten? Återigen, fråga om hjälp!
• Din lokaltidning har kanske funnits så länge att material från den tiden du är intresserad av finns antingen digitaliserat eller på mikrofilm. Där kan man hitta mycket spännande.
• Leta upp vilka museer som finns som berör det ämne eller den plats du intresserat dig för. Du kan inte ana vilka obskyra intressen andra människor har haft innan dig. Själv har jag som journalist besökt både ett cirkusmuseum och ett kannibalmuseum utan att ens behöva lämna Skåne. De hade jag i och för sig ingen särskild nytta av medan jag skrev Yllans snillrika systrar, men man vet aldrig när de kan komma till pass. En medarbetare på ett textilmuseum kom däremot med många värdefulla inspel till min bok.
• Var nyfiken och hör dig för. Kanske finns det andra som levt under den tiden du vill skriva om eller varit på den platsen som du vill förlägga din handling till. Intervjua dem! Det kan låta läskigt men människor vill gärna berätta om sådant de varit med om och saker de är experter på.
• Prova! Bara börja och testa dig fram! Men tänk också på att begränsa dig. Det är lätt att gå vilse i arkiven bland allt spännande du hittar. Det gäller ju att hinna skriva också.

​
Behöver man då vara journalist för att kunna göra research? Där är mitt svar definitivt nej. Behöver man vara nyfiken? Ja! Med nyfikenhet kommer man långt. Det gäller oavsett om du filar på en historisk roman eller en berättelse som utspelar sig i nutid.

Den sjätte oktober föreläser jag på temat starka kvinnor i Korsholms bibliotek, tillfället ordnas av Korsholms vuxeninstitut. Jag ser oerhört mycket fram emot den här träffen och hoppas att deltagarna ska få något att tänka på.

Vill du boka mig för ett författarbesök eller en föreläsning? Här hittar du mer info.
​

Att bli utgiven är magiskt, men det är också väldigt slitigt ... och ibland totalt förvirrande. Här är några saker jag önskar att jag vetat innan jag blev utgiven:

🧾 Jobbet börjar när du blir antagen. Trodde du att du var klar efter att du skickat in ditt manus, tagit dig igenom nålsögat och skrivit på ett avtal? Nehepp! Nu ska texten finslipas tillsammans med redaktör och, slutligen, korrekturläsare. Du kommer vara spytrött på ditt manus innan det är klart för tryck, men det är värt det. All redigering förvandlar texten från en kolbit till en diamant.

📣 Boken säljer inte sig själv. Dagens författare arbetar själva aktivt med att marknadsföra sina böcker (detta gäller även författare utgivna på stora, traditionella förlag). Du kan öka din boks synlighet genom sådant som annonser, (bok)mässor, författarbesök och sociala medier m.m. Bonustips! Skaffa gärna en egen hemsida.

💬 Folk kommer ha åsikter. Inte bara om boken, utan om titeln, omslaget, genren, språket – ibland till och med om dig. Det gäller att lära sig att inte ta saker personligt.

⏳ Det kommer kanske inte kännas som du trott – och det är okej. För många är författarskapet en dröm, men det är också ett arbete. Jag trodde att jag skulle känna mig "klar" när min första bok blev publicerad. I stället hade jag redan siktet inställt på något nytt. Bonustips! Kom ihåg att stanna upp och fira dina framgångar, även om du behöver arbeta med nästa projekt.
​
Hoppas att du har nytta och glädje av de här tipsen! Själv är jag tacksam för varje dag jag får skriva. Det spelar ingen roll hur stressigt och svettigt det ibland känns – jag älskar att vara författare!
​

Det går att jämföra ett ofärdigt bokprojekt med att ha en katt. Ingen annan än kattägaren är fullt så taggad på att prata om sin katt, se på bilder av katten eller höra vad den haft för sig. Om jag hade en katt skulle jag visa bilder för vissa entusiaster, acceptera att alla inte är intresserade och stå fast vid att min katt är något alldeles särskilt. På samma sätt är det med mitt nuvarande bokprojekt. Jag kan prata om det hur länge som helst, men det ligger också på mig att förstå att inte alla vill delta i en diskussion om olika typer av berättarperspektiv. Vilket måste få vara okej. I likhet med en kattägare behöver jag ha förståelse för att ingen annan är lika intresserad av min text som jag är. Vissa skrivarnördar tycker det är givande att testläsa ofärdiga texter, men dessa personer är sällsynta. Det tog ett tag för mig att inse detta.
 
När jag började skriva noveller för några år sedan ville jag visa upp min text för alla jag kände. Flera av mina vänner sade ja till att läsa, jag skickade över dokumentet och väntade spänt. Ofta möttes mejlen av tystnad, många glömde bort att läsa eller hade fullt upp med annat. De som faktiskt läste tog enligt mig på tok för lång tid på sig! Jag hann rentav få tvångstanken att min novell kanske var så pass dålig att vissa av mina vänner inte kunde förmå sig att säga något alls. För vad går ens att säga om något som är otroligt dåligt skrivet? Då det var min första novell kändes det heller inte särskilt självklart att jag ens borde skriva en till.
 
Innan jag började skriva prosa tävlade jag i poetry slam. Då kunde jag läsa upp en dikt på tre minuter för en kompis och be om feedback. "Testlyssnande" av slamdikter går fort. Under skrivandet av en bok finns ingen poetry slam-publik. Bytet från poesi till prosa betydde alltså att steget från idé till något jag kan visa upp för andra blev längre. Bekräftelsen kommer mer sällan. Det är heller inte alla som vill läsa ett första bokutkast inklusive stavfel, platta karaktärer och stora hål i handlingens logik. Det kan till och med vara svårt för andra att se textens potential, eller för den delen njuta av läsningen. Därför är testläsarnas insats så värdefull! Dessa kämpar är beredda att vada igenom min prosa och vaska fram det som är bra. Jag försöker vårda dem genom att ha en realistisk tidsram och se till att de har orken att hjälpa när de tackat ja. En mer realistisk förväntan på hur många som vill testläsa boken har gjort att jag har vett att uppskatta de som faktiskt vill det. Testläsarkämparna hjälper mig att utveckla texten och ger mig så pass mycket bekräftelse att jag orkar fortsätta.
 
Bokprojektet jag nämnde i början av inlägget är nu inne på sitt tredje år och fjärde utkast, vilket gett mig gott om utrymme att fundera på vad fan jag håller på med. Skrivandet kan kännas ensamt ibland och det är lätt för mig att tvivla på min riktning med boken. Om vi ska återgå till kattmetaforen, så är det jag och ingen annan som har ansvar för katten. Även när kattstackaren i fråga har diarré och skriker hela nätterna. Jag har behövt odla min magkänsla för vad jag själv tycker är bra och ta egna beslut om bokens framtid. Missförstå mig rätt, jag tycker om det jag skriver. Men innan min bok är bra nog att möta världen, gör jag mitt bästa för att älska den som jag skulle älska en ålderstigen katt: ovillkorligt och utan att förvänta mig att någon annan ska förstå. Ingen är fullt så intresserad av min ofärdiga bok som jag är och det är okej.
​

Hitta Anna!
Instagram >> instagram.com/andraannaspoesi
Facebook>>  facebook.com/AndraAnnasPoesi

Det finns anteckningsblock, pennor och tangentbord. Mappsystem och skrivprogram. Och så finns det … allt det andra. De där små, udda sakerna som tekniskt sett inte har något med själva skrivandet att göra – men som jag behöver för att orka och fungera.

Här är några saker jag inte klarar mig utan:

☕ Pulverkaffe
Jag vet, det låter inte direkt glamoröst. Men ska jag dricka kaffe, så fungerar pulverkaffe av någon anledning bäst för min känsliga mage. Och så inbillar jag mig att det ger mig någon typ av fokus.

🟠 Fasciabollen
Brutal men välbehövlig. Jag använder den snudd på varje kväll innan jag gör mina ryggövningar. Utan min lilla boll hade jag nog säckat ihop totalt, rent fysiskt. 

🌾 Vetedynan
Om mina axlar kunde tala, skulle de antagligen sjunga en tacksång till min vetedyna. Enkel och effektiv värmeterapi för en skröplig författarkropp.

Och såklart:

🐾 Hundarna.
De bidrar både med pepp, när jag känner att jag behöver en endorfinkick, och motion, som motvikt till det stillasittande författarlivet.

Har du saker du behöver?
​

Elisabeth Berglund är författare till fantasyserien De Tio Världarna. Hittills har tre böcker publicerats – Eldbarnet, Tidens hjärta och Stjärnekronan - och det är två böcker till planerade i serien. I år, 2025, kommer även The Fire Child som är den engelska översättningen av Eldbarnet.

Vad är en Bokmässa i Göteborg? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, och dötrist och tråkig och alldeles ... alldeles underbar!

Visst är vi många som likt Askungen stirrat ut genom fönstret och drömt om den stora Bokmässan. Alla verkar vara på plats när man läser sociala medier. Flödet fylls av scenprogram, signeringar och mingel. Åh, så roligt att få vara med där!

Det första man upptäcker är så klart att det är dyrt. Resa, boende, inträde och pratar vi dessutom egen monter så drar det snabbt i väg. Mitt råd är att samarbeta. Hitta några att dela kostnaderna med.

Min första Bokmässa var 2022. Då hade jag nyss kommit ut med min debutroman Eldbarnet. Jag var helt grön i sammanhanget och var bara där en dag, på fredagen. Tack vare att jag var medlem i Fantastikbokklubben fick jag en tid för signering mellan 13:30-14:30. Det var otroligt roligt att få stå där som författare med sin egen bok i handen och jag fick även prova på att hjälpa till i montern som Sten Rosendahl, Mattias Olsson och Linda Andersson delade på. Jag kommer alltid att minnas deras
generositet och goda råd. De lärde mig att vi författare hjälps åt, tillsammans är vi starka.

Vid Bokmässan 2023 var jag nu författare till två böcker med Tidens hjärta som kom samma höst. Det året gick jag en marknadsföringskurs för författare, och arrangören Ann Ljungberg drog ihop en monter på 2x4 meter som hon döpte till Bokfesten. Vi var ungefär 20 författare som delade på kostnaden och därmed blev det väldigt överkomligt. Ann hade dessutom samarbete med montern bredvid så i stället för en vägg emellan oss blev det en lägre bokhylla och en liten plats för högtalare. Detta vann alla på då montrarna kändes mycket större. Visst blev det lite trångt med så många personer, men det löste vi med ett schema så att vi inte var där mer än max 5 på en gång. Runt väggarna stod bokhyllor och vi hade alla varsin affisch i samma storlek så att alla syntes lika mycket. Dessutom kom högtalaren till användning. Vi talade om våra böcker och monterprogrammet fanns med på Bokmässans hemsida. Jag hade tidigare under året vunnit Selmapriset för min bok Eldbarnet. Därför satsade jag lite extra och köpte mig en tid på en av scenerna vilket var spännande. Det blev en hektisk mässa. I och med att vi var många så fanns det inte plats att sätta sig ner i montern och ta en paus, för att vila fick man leta reda på någon av de få sittplatser som finns på caféerna. Efteråt var jag helt slut, men oj vad roligt det var. Jag träffade så många trevliga och roliga personer och när författaren Stefan Eriksson sista dagen frågade om jag ville dela monter med honom och en till nästa år så tackade jag ja!

Med en tredje bok, Stjärnekronan, rykande färsk från tryckeriet blev Bokmässan 2024 en storsatsning för min del. Stefan Eriksson, Stefan Dahlström och jag delade på en monter som låg nära SF-bokhandelns monter, i det som kallades Fantastikgränd. Vi var mycket nöjda med vår placering och inredningen blev riktigt fin, ett podium med en mäktig tron och väggarna klädda med tyg i en behagligt grön ton. Vad skulle vi ha tronen till? Ja, den var förstås tjusig, men det går ju inte att bara ha den utan att använda den. Vi frågade Fantasykanalen som brukar gå runt och intervjua författare om de ville genomföra intervjuerna på vår tron och de sa ja! Fredagen blev fullbokad med intervjuer och efter varje intervju drog vi fram ett bord där författaren fick stå och signera sin bok. Det blev liv och rörelse i montern precis som vi hade önskat. Just det här året var det ett mycket speciellt tema under mässan, nämligen Tema Sápmi. Från samiskt håll var författarföreningen Tjállegoahte arrangör och där är jag medlem. Inför mässan sydde jag en riktig färgglad festkolt och min dotters lärare i samiska myntade ett nytt uttryck när han fick se oss – fantasysamer! Min dotter följde med som hjälp eftersom jag även skulle arbeta i den stora samiska montern och sälja böcker vid bokbordet. I och med temat fick jag även vara med på en av de stora scenerna under torsdagen. Föreningen Norden Sverige och Islands ambassad anordnade ett talkshowprogram som de kallade Café Norden, och eftersom Ann-Sophie Zethson Länta och jag hade översatt en medeltida isländsk saga till lulesamiska så passade det perfekt att jag var med där. Tänk att få vara en av gästerna tillsammans med deckardrottningen Yrsa Sigurðardóttir, filmregissören Erlingur Óttar Thoroddsen, vinnaren i svenska Idol 2021 Birkir Blær och Islandskännaren, översättaren och språkforskaren John Swedenmark. Det var fantastiskt!

Och nu kommer jag till det råd jag vill ge – våga fråga! Kanske kommer någon och frågar om du vill vara med någonstans, eller signera, men räkna inte med det. Har din bok ett förlag som har en monter? Be att få en tid för signering. Håll ögon och öron öppna. Det var så jag fick vara med på den stora talkshowen. Arrangören tyckte att jag och min lilla bok passade klockrent med kombinationen samiskt och isländskt.

Så ser du ett sammanhang där du och det du skriver passar in, fråga om det finns ett litet hörn för dig med. Visst får man nej många gånger, men ibland blir det fullträff.

Nu ser jag fram emot Bokmässan 2025. Den här gången är den nya boken för året The Fire Child - min debutroman Eldbarnet översatt till engelska av den prisbelönta översättaren Annie Prime.

Just det, om ni är med i Författarförbundet så går ni in gratis. Det kan vara bra att komma ihåg. Hoppas vi ses!