Det kanske inte syns på mig, men jag tycker så mycket om scifi och fantasy (GoT, Star Trek, Wheel of Time, Arcane!!!)! Framförallt serier och filmer, även böcker. Förra sommaren botade jag min lässvacka med Siri Pettersens två första delar i trilogin om Vardari, innan dess läste jag Korpringarna. Kikar jag i min hylla ser jag dock en salig blandning genrer och stilar, från skräck till relationsromaner och romance. Gemensamt för dem är nerv i texten, mångfacetterade/komplicerade karaktärer och ett språk med schwung. Gärna också kärlek.

När det gäller eget skriv syns min dragning mot det okända desto tydligare: jag kan inte skriva fullt realistiska böcker. De första tre (Kaninhjärta, Fågelbarn, Rävsång) är paranormala och utspelar sig i och kring Göteborg, med ungdomar som på ett eller annat sätt kan kommunicera med döda. Min fjärde bok (Vita Tigern) handlar om Göteborg år 2296, när vi reser med luftskepp och lever rent praktiskt som på 40-talet, och sviten lättlästa böcker därefter är renodlad skräck.

Den här typen av berättelser är inte förbehållna alternativa unga med en fäbless för sf- och fantasykongresser (som för övrigt är fantastiska tillställningar!). Nej, den här typen av berättelser går hem även hos sådana som jag, en svensson-kvinna och småbarnsmor på 41 år. Och med tanke på hur bra det går i Sverige för tv-serier/filmer som Game of Thrones, The Handmaid’s Tale och Dune undrar jag, liksom författaren Tobias Söderlund: ”Är det så att alla de som sträckkollar på Stranger Things aldrig skulle ta till sig en liknande historia i bokform?”

Som författare av ung litteratur har jag redan känt av det här motståndet, eller ”glastaket”, för att citera mig själv: ”gång på gång noterar jag och andra författare av barnlitteratur/ung litteratur att våra böcker inte bemöts på samma respektfulla, insatta sätt som vuxenböcker. Detsamma gäller för våra läsare och för oss författare (…) inte minst när Bokmässan är i stan (Göteborg). Då hamnar vi som skriver för barn och unga oftast på perifera scener, allt som oftast inför fel publik, där vi får svara på frågor som ”vad är en ungdomsbok?” (en fråga bok-Sverige självt borde ha svaret på vid det här laget, med tanke på att skönlitteratur för ungdomar började framträda som egen bokgenre från mitten av 1800-talet)”. Att jag dessutom skriver skräck och fantasy ger dubbel effekt. Jag har verkligen valt det svåraste av det svåra!

Men vad handlar det här motståndet om? En generell och felaktig syn på litteraturen, författarna, läsarna? Eller saknar förlagen kunskap, intresse? Som Karin Tidbeck citeras i en artikel i Tidningen Skriva: ”(…) läsarna finns. Om Boye, Martinson och Jersild går hem i litteratur-Sverige så är problemet inte genren utan förläggarnas okunskap och attityder kring vad som är god litteratur”.

I skrivande stund väntar jag besked från förlag på mitt första romantasy-manus, romance och fantasy i ett. Och jag känner hur redo jag är för strid, både för ung litteratur och för mina älskade genrer. Ska vi rädda oss ur läskrisen krävs det att vi bland annat vågar ge läsarna det de så tydligt vill ha, att vi gör oss insatta, drar upp nya stigar, paketerar böckerna och kommunicerar kring dem på ett lättfattligt, kontextuellt sätt. Att vi ser god litteratur i vilken skepnad den än må komma. Att vi lär oss prata om den, så att vi kan göra den intressant även för nya läsare. Att vi gör vårt jobb, helt enkelt.

Men jag vet hur lång tid det tar att vända en så stor skuta som bok-Sverige, även om vi är tämligen små i jämförelse med andra bokmarknader. Så jag har en plan b: att ”göra en Karin Tidbeck”, som till slut ”översatte allt till engelska”. Vilket ledde till att ”samma böcker som försvunnit ut i intet på svenska fick priser och nomineringar i den engelskspråkiga världen”. Vilket verkligen är som hen säger: ”(förläggarna) hjälper till att utarma litteraturen”.

Hitta Christin!
​Hemsida >> christinljungqvist.se
Månadsbrev >> klicka här

Dags att visa upp omslaget till Ormprästinnan, den andra delen i serien om Skuggriket. Visst är det väl ändå rätt snyggt? (Det borde matcha fint med ettan i bokhyllan och ni är många som berättat hur mycket ni tyckte om Nattkrigarens omslag – ord som gör mig varm i hjärtat! Och inte bara ord ... En läsare skickade till och med en bild som visade hur hen använt Nattkrigarens omslag som frisyrinspiration hos frisören. Resultatet? Jättesnyggt! Finns här kanske någon som vill haka på trenden och färga håret lika rött som Lylias?)

​Jag har alltid älskat berättelser, både att berätta dem och ta del av dem. På gymnasiet tog intresset en omvälvande vändning. Sagan om ringen” drabbade oss och vi förde ändlösa samtal om allt förunderligt vi läst.
​
– Tänk att få kliva in i sagan, att sitta som en fluga på väggen under Elronds rådslag.
– Ja, eller på Stegrande Ponnyn i Bri. Känna dofterna och höra sångerna.

Det kunde ha stannat vid ett hänfört samtal, men det gjorde det inte. Tanken malde, sagan pockade och även om vi inte visste det då, var vi ödesbestämda att förverkliga vår längtan.

Hösten 1984 nådde ett brev tio unga drömmare. En handskriven manande kallelse att komma till
dvärgakonungen Dvalins rådslag på den Gyllene Hjortens värdshus. Svar sändes till Konung Dvalin, Poste restante, Gävle 4. Några månaders feberaktiga förberedelser vidtog.

Den tionde maj, Frejas dag anlände tio äventyrare med följen till det ensligt belägna värdshuset i Björkskogens mitt. Framför elden i spisen hängde vadmalskappor på tork, längs borden trängdes äventyrare med glöd i piporna och mjöd i krusen. Det vaksamma mumlet från erfarna äventyrare avbröts av rop på värdshusvärden och beställningar av kryddad korv, rostade revben eller spicken sill.

Det kunde ha blivit en engångsföreteelse, ett sista farväl till lekandet innan vuxenlivets krav tog över. Men det blev startskottet för ett nytt kulturfenomen, lajv, och grunden för berättelsen om Erborigien. En berättelse som löpt genom otaliga äventyr och som fyrtio år senare fortsätter fängsla.

När vi haft några sådana äventyr hade vi lärt oss att det svåra inte var de laddade scenerna, striderna, mötena eller räddningspådragen. Det svåra var när ingenting hände, när förmiddagen övergick i eftermiddag utan att monstren ännu vaknat till liv. Det var då man till slut inte hade något att prata om. Vi insåg att alla häpnadsväckande ögonblick av upplevd förundran, behövde knytas ihop till en helhet och placeras i ett sammanhang, en egen levande sagovärld.

Runt Gyllene Hjortens värdshus växte världen fram. Städer fick namn, historia och fylldes av omtalade personligheter. Riken och folk fick sina särdrag och myter. Varje nytt äventyr och varje ny äventyrare, förde världen framåt.

Det var dags att möta dess krönikör.

Under gymnasisttiden, hade vi en lärare som hette Lars, men som i sagans förtrollande skogar blev den lärde Laurentius. För mig var han vad läraren John Keating var för eleverna i ”Döda poeters sällskap.” Det föll sig fullständigt naturligt att hans rollkaraktär blev Erborigiens främsta Krönikör.

Tillsammans med en god vän och medskapare skrev jag den första versionen av Laurentius Krönika redan 1988. Vi tänkte oss en introduktionsskrift till dem som ville delta i våra äventyr, ett häfte på så där 60 sidor. Det blev 340 och vi lärde oss binda in böcker på kuppen.

Åren gick och livet förändrades för de flesta av oss som varit med från början. Även om vi fortsatte våra äventyr, blev det längre mellan tillfällena. Jobb, familj och andra intressen. Mitt episka omtag av historien blev liggande 600 sidor in, medan jag ägnade mig åt annat.

Jag skev hela tiden, men utöver ett musikalmanus, blev det mest yrkesrelaterat. Mycket undervisningsmaterial, visionsdokument och handböcker. Ett roligt sidospår var Skoboken, en praktisk handledning till den som vill sy sina vikinga- eller medeltida skor.

Till slut grep Erborigien in i mitt liv. Jag hamnade i ett flygplanssäte bredvid en man som visade sig älska fantasy. Efter någon timme fiskade jag fram datorn och letade upp de dammiga gamla filerna. En ny vänskap tog fart och filerna öppnades allt oftare.

Så kom Covid och mitt arbetsresande tog tvärslut över en natt. Erborigien, som tydligen valt mig till sin uttolkare, började påminna mig om allt det fantastiska och pekade menande på den tomma almanackan. Och jag skrev.

Det är speciellt att skriva om en värld jag känner så väl. jag vet vad som skall hända, vilka som är
inblandade och i vilken ordning det händer. Det borde vara lätt, men det är svårt också. När en fantasi når en viss kritisk massa, får den eget liv. Som författare häpnar jag när karaktärerna tar mig med och visar hur saker egentligen gick till, eller vad de hade för sig när världens ljus riktades åt annat håll. Jag måste välja vad av allt enastående jag skall ta med.

Sedan är det ju så att jag har mött och fortsätter möta karaktärerna i verkligheten. Det gör skrivandet
enkelt efter som jag ser och hör dem när jag skriver, men det innebär också att jag måste stå till svars för mina porträtt och skildringar. Ibland tar jag med dem på resor som deras ägare aldrig föreställt sig. Hittills har det gått bra.

Men, undrar vän av ordning, tröttnar jag inte? Vill jag inte skriva något annat? Jo, för all del. Jag älskar ju att berätta. Men det ena behöver inte utesluta det andra. I år planerar jag att komma ut med två olika böcker. Den ena är en fristående fortsättning på Laurentius Krönika, den andra en feelgoodberättelse där jag skriver tillsammans med en annan.

Jag lär mig otroligt mycket genom skrivandet och de professionella aktörer jag har förmånen att arbeta med. Så oavsett vad jag skriver, gör det livet rikare. De närmaste åren kommer jag att fortsätta utforska olika genrer, men Erborigien har valt mig till sin uttolkare och det är en ynnest jag kommer att göra mitt bästa för att svara upp mot.
​

Hitta Stefan!
Instagram >> @laurentius_kronika
Facebook >> Laurentius Krönika
Hemsida >> www.trekannor.se

Nu i mars kan du komma och lyssna när jag högläser ur mina bilderböcker. Själva sagostunderna ordnas av och vid Korsholms bibliotek.

13.3 kl. 9.30 läser jag ut "Nelly säger nej!" (0–3 år).
26.3 kl. 18 läser jag ur "Gåblin och de vilda dammråttorna" (3–6 år).

Välkommen!

24.3 kl. 9.30 hittar du mig också vid Korsnäs bibliotek, när Korsnäs kyrkoby skola åk 1–4 kommer för en privat sagostund.

Åsa Hallengård är en författare som givit ut flera böcker inom genren feelgood. Hennes romaner har både djup och humor. De flesta utspelar sig mestadels i Skåne där hon även bor och verkar som lärare. Den senaste romanen, Silverslottet är hennes första historiska roman där musiken genomsyrar berättelsen om klass, rötter och sökandet efter ett hem. De förlag hon är utgiven av är LB förlag, SagaEgmont samt Historiska media.
​

Äntligen kom hela familjen iväg på den där resan till solen! Eller, så kände jag inte innan vi åkte eftersom superstressen hade haft mig i sitt järngrepp hela hösten. Fast det stämmer inte riktigt. I själva verket har snaran succesivt dragits åt kring min hals ända sedan januari förra året då jag inom loppet av en vecka skrev på två avtal trots att jag jobbar åttio procent på mitt ordinarie arbete som lärare. Ingen annan att lasta för detta har jag än mig själv.

Men det är något med den här skrivdrogen som får mig att hela tiden tänja på gränserna. Med hoppet om att en dag kunna leva ett friare liv tänker jag varje gång: ”Med nästa bok, då smäller det!”

Nu har jag emellertid gått långt över det som är okej och därmed gjort våld på mig själv. Det första som jag offrade var sömnen och bland vännerna har jag sållat hårt. Det som fick mig att känna sorg var när jag slutade spela saxofon i våras.

När jag väl landade i Malaga sov jag som en stock, njöt av solen, läste massor och gjorde nästan inget nyttigt mer än att sy ihop några saker inför den stundande bokreleasen. Innan vi packade väskorna för att åka hem lovade jag mig att inte fortsätta göra våld mot mig själv. Jag vill inte tillbaka till stressen det innebär att försöka jonglera mellan lärarjobbet och författandet. Jag vill kunna spela med min orkester trots att jag släpper två böcker i januari och mars. Kontrasterna mellan musicerandet, lärarjobbet och författarskapet behövs för att jag ska kunna vara kreativ, men det behövs en balans som endast kan uppnås när jag tar klivet och tjänar mer pengar på författarskapet – men för att det ska ske behöver jag synas mer och nå ut bredare. Till sådant behövs också tid. Jag är färdig med att befinna mig mitt emellan. Jag har fått nog av att vara för liten men för stor för att vara tillräckligt liten som författare. Ibland kan jag sakna tiden som outgiven. Den var så kravlös och endast full av lust och drömmar. Nu är det delvis annorlunda, mer allvar liksom. Det största kravet på mig själv för närvarande är att det är dags att komma vidare nu.

På måndag kallar åter jobbet och jag längtar efter mina elever. Och i huvudet snurrar det av tankar kring två halvfärdiga manus som väntar på att jag ska ta tag i dem. En annan rolig sak som sker nästa vecka är boksläppet på torsdag då jag släpper min sjunde bok, Silverslottet. Det är den bästa bok jag hittills skrivit och jag oroar mig redan för hur jag ska hinna med att förbereda och njuta av releasen eftersom jag jobbar hela dagen fram tills festligheterna drar igång.

Nu sitter jag här och skriver mitt i natten eftersom jag inte kan sova. Så fort jag öppnade dörren till mitt hem igår sköljde stressen över mig och mitt löfte jag avlade i Malaga tycks ha stannat kvar där. Men trots det är något annorlunda för jag vet att med den här boken, då smäller det!

Glad vändag, som vi så inkluderande säger här i Finland!

Vill tipsa om att gå in på Skrivguidernas Instagram @skrivguiderna nu med en gång, så har du chans att vinna en gratis textanalys. Kanske blir det jag som får analysera din text?

Min resa som kreatör har varit allt annat än rak. Jag började som översättare och fördjupade mig i andra människors ord och världar. Det gav mig en djup förståelse för språkets kraft, men efter några år kände jag en längtan att skapa något eget. Jag ville inte bara tolka andras ord, utan också berätta mina egna historier.
​
Jag försökte skriva fiktion och lockades av möjligheten att skapa egna världar. Men trots många idéer blev berättelserna aldrig riktigt färdiga. Fiktionen krävde struktur och uthållighet, och jag insåg att det jag saknade där hittade jag i musiken.

Jag skrev min första låt när jag var tretton och upptäckte något speciellt i att kombinera ord och melodier. Musiken blev min direkta kanal till känslor, och låtskrivandet tog mer och mer plats i mitt liv. Under tonåren älskade jag friheten i att snabbt fånga en tanke eller känsla i en låt. Även om jag inte kunde släppa taget om skrivandet, väntade orden på rätt form att uttrycka sig i.

En sommar började jag skriva en feelgoodberättelse, mer på skoj än som ett seriöst projekt. Till min förvåning fann jag en glädje i genren som jag inte hade väntat mig. Att skriva feelgood blev en lek med orden, där jag kunde skapa inspirerande karaktärer och situationer. Den lättsamma tonen gav mig en frihet att utforska berättelser utan att känna samma press som tidigare.

Att skriva en bok, särskilt inom feelgoodgenren, har varit en annan resa än musiken. Musiken fångar ofta ett ögonblick, medan bokskrivandet kräver mer eftertanke och planering. Men båda har lärt mig mycket om mig själv och mitt kreativa arbete. Genom boken har jag fått utforska nya sidor av mig själv och skapa karaktärer och världar som känns verkliga.

Nu, med min första bok på väg att släppas, känner jag att jag har hittat en balans mellan musik och litteratur. Boken och musiken är två olika uttryckssätt som ger mig möjlighet att nå ut till andra och inspirera. Jag har hållit livet på vänt länge, men har insett att det aldrig är för sent att följa sina drömmar.

Så skjut inte upp till morgondagen vad kvällen kan åstadkomma. Mitt liv börjar nu. Det är lätt att tro att det alltid finns tid senare, men sanningen är att vi aldrig kommer känna oss helt redo. I osäkerhetens stunder gör vi ofta våra största framsteg.

Att våga börja, trots att allt inte är perfekt, har varit avgörande för mig. Varje låt och varje sida jag har skrivit är ett steg framåt, och de har format den jag är idag. Det handlar om att ta vara på ögonblicken, att inte vänta på det perfekta tillfället. Livet är för kort för att låta rädslan för misslyckande hålla oss tillbaka.

Mitt liv börjar nu, och jag ser fram emot att växa, lära och skapa. Det är inte bara en resa mot ett mål, utan en resa att älska i sig själv. Jag hoppas att min berättelse kan inspirera andra att våga följa sina drömmar och börja leva dem – här och nu.

Du har väl inte missat att du kan ladda ner en gratis novellguide via min kurssida? Guiden rekommenderas av förlag och den har precis uppdaterats med några nya skrivövningar (i samband med att jag uppdaterade alla kursers layout).

Guiden innehåller även en länk till en sida som tipsar om aktuella novelltävlingar. Kanske blir det du som vinner en av dem?
​

Elisabeth Klippel-Berglöf heter jag och jag är nybliven pensionär. Jag bor i Glanshammar, cirka 1,5 mil utanför Örebro, tillsammans med min man och vår schäfertik Doris, som är fyra år gammal. I tjugo år drev jag en frisörsalong tillsammans med min pappa och min bror, och de senaste tjugo åren har jag arbetat som lärare, senast inom sfi. 2023 debuterade jag som 62-åring på WAPI (Word Audio Publishing) med min cosy crime-roman med humor, Tjuvapack och systraskap. I november 2024 släpptes del två, Spa, tarot och mystiska försvinnanden.

Skriva blev min väg tillbaka från att ha varit utmattad.
​
Allt började en sommardag 2018, när den berömda bägaren rann över. Jag blev illa behandlad av en kollega på mitt dåvarande jobb. Hen betedde sig inte bara hotfullt utan hävde även ur sig diverse otrevligheter om mig, både som person och kollega. Det slutade med att jag blev sjukskriven under en längre tid. Min chef var ett stort stöd och lotsade mig till företagshälsan, där jag fick träffa en fantastisk psykolog.

Under ett av våra många samtal ställde psykologen en avgörande fråga:
– Vad brinner du för? Vad är det som du allra helst gör?
Jag började rabbla upp allt jag trodde hen förväntade sig: umgås med familjen, promenera, fixa i trädgården …
Då log hen.
– Nej, vad är det inom dig som du helst gör?
Svaret kom snabbt: läsa och skriva.
– Bra, sa hen. Skriv något till nästa gång vi ses.

Det var så min författarresa började. Efter att ha bollat idéer med min dotter startade jag min bokblogg, bettan_bokprataren, och kopplade den till ett Instagramkonto. Några månader senare gav psykologen mig en ny utmaning: att skriva något längre än recensioner. I november antog jag därför en webbaserad utmaning, NaNoWriMo, där målet är att skriva 50 000 ord på en månad. Det var med nöd och näppe jag slutförde utmaningen. Klockan 23.50 den 30 november skrev jag de sista orden. Jag
hade gått i mål – det fanns en början, en mitt och ett slut. Det blev grunden till mitt råmanus.

Efter den intensiva månaden drabbades jag av en sorts skrivkramp. Men jag hade brutit en negativ spiral, och livsgnistan började långsamt återvända. Jag tog då ett beslut som jag aldrig ångrat: manuset fick vila i tre månader.

I januari började jag arbetsträna, och i mars var jag tillbaka på jobbet på 50 %. Men när pandemin slog till tvingades jag jobba hemifrån. Plötsligt hade jag tid och möjlighet att ta tag i mitt manus igen. Redigeringsarbetet blev en stor del av min vardag. Jag vet inte hur många gånger jag läste igenom texten, ändrade, tog bort och la till under de kommande åren.

Hösten 2021, när skolan öppnade igen, var mitt mående på rätt väg och jag kände mig taggad att återgå till jobbet. Men bara några månader senare blev jag sjukskriven på 50 % igen.

I mars 2022 bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Jag skickade mitt manus till en lektör. Fjorton dagar senare kom det tillbaka, och jag fick en mental chock. Jag som trodde att jag kunde skriva! Nu började det riktigt tuffa arbetet: att göra om och göra rätt.

I juni var det dags att skicka in manuset till förlag. Jag letade upp alla förlag som gav ut böcker i min genre och skickade till över tjugo stycken. Redan efter några dagar fick jag svar från ett hybridförlag. Lyckan var total – tills jag insåg att de ville ha nästan 80 000 kronor för att ge ut min bok.

De kommande månaderna var fyllda av avslag. "Tack, men nej tack" blev ett välbekant svar. Jag var nära att ge upp. Men ibland händer det oväntade. På Instagram såg jag att WAPI, som tidigare bara hade gett ut ljudböcker, nu även sökte manus för pappersböcker. Jag skickade in mitt manus och åkte på semester till Grekland. Mitt under semestern kom ett mejl: "Vi är intresserade! Hör av dig för ett Skype-samtal."

På den vägen är det, och nu finns båda mina böcker i alla format. På streamingtjänster för ljudböcker går det att lyssna på dem. I dagsläget arbetar jag på två manus: dels den tredje delen om mina seniorspanare, dels en feelgood med inslag av romance.

Så här i efterhand funderar jag ofta på om jag hade börjat skriva om jag inte hade mött den fantastiska psykologen. Kanske hade jag kommit tillbaka till jobbet, men utan en bok. Jag kom aldrig tillbaka till att arbeta 100 %, men jag klarade av 75 %. Det ser jag som en vinst.

Idag är jag pensionär och fortfarande aktiv på min bokblogg, Bokprataren, där jag skriver recensioner. På Instagram har jag just nu 7 000 följare, och jag delar korta reflektioner om böcker jag har läst. Jag uppskattar verkligen den gemenskap och värme som finns bland bokentusiaster.

Jag har även ett författarkonto där jag främst delar saker som händer i mitt författarliv. Genom att dela min upplevelse vill jag berätta om min resa, den har inte alltid varit lätt och fylld med solsken, men jag kom ur min utmattning och hittade en ny väg att gå. Så kom ihåg. DET ÄR ALDRIG FÖR SENT OCH GE INTE UPP. När man minst anar det så händer det.

Hitta Elisabeth!
Hemsida >> elisabethklippelberglof.se
Blogg >> Bokprataren
Instagram >> @bettan_bokprataren

Yes! Äntligen har jag tagit itu med att uppdatera mina skrivkurser så att de får en förhoppningsvis både snyggare och mer överskådlig design!

Vill du ladda ner en skrivkurs kan du göra det via min kurssida. De flesta kurserna borde vid det här laget ha fått den uppdaterade designen, men även om du råkar ladda ner en gammal version så är innehållet precis lika matigt oavsett utseende. 🤎
​

Dags att sammanfatta året som  gått och sätta upp nya mål!

2024 innebar:

• ​1 bokrelease ("Nelly säger nej!" som även blev utnämnd till årets bästa barnbok och fick chans att möta +500 000 barn).
• 3 bokavtal (egentligen 4, men det sista är inte påskrivet än så det räknas inte).
• 26 lektör- och redaktöruppdrag via Skrivguiderna (8 för BTJ, vad gäller resterande 18 har jag hört att åtminstone 9 ska bli böcker –  håller tummarna för att resten också får avtal inom kort).
• Flera författarbesök, bokmässor och övriga mässor (har tyvärr hunnit förtränga exakt hur många, men alla var roliga).

Dessutom har jag hunnit få mina första tidningsrecensioner samt första biblioteksersättningen, smygkika på min första engelska översättning och snacka lite med en agentur!

Däremot blev det tyvärr inte fler än ett boksläpp i år. Dels på grund av livet (en nära anhörigs tidigare bortgång som gjorde det svårt att fokusera på en tajt deadline), dels för att det uppstod oförutsedda fnurror i förlagets utgivningsschema. Men du, får jag sikta på minst två boksläpp under 2025 som kompensation?

2025 innebär:

• Förhoppningsvis de där ovannämnda boksläppen, Skuggriket 2 och Portvärlden 2, och självklart också den engelska översättningen av "Nelly säger nej!".
• Jag ska även skriva klart Skuggriket 3, som behöver några sista kapitel för att hålla hela vägen.
• Ett hemligt bokprojekt ska till förlag!
• En illustratör ska ta fram illustrationer för kommande bilderboken som jag hintade om förra hösten.
• Fler Skrivguiderna-uppdrag. Är uppbokad januari och februari, men vill du knipa en plats senare under våren – hör av dig!

Det sagt så vill jag också passa på att önska dig som läser detta ett riktigt gott nytt år! Som bilden härunder så käckt säger, varje ny dag innebär en nystart. Nu kör vi!
​

En härlig jul till dig som firar och skön långhelg till dig som inte gillar julen!

Jag sänker som vanligt tempot här på bloggen inför det nya året, men återkommer eventuellt med en liten sammanfattning av 2024. En sak är jag i varje fall säker på och det är att jag är otroligt tacksam, 2024 innebar såväl utmaningar som nya äventyr vad gäller mitt författarskap. Jag har utvecklats både som skribent och lektör, fått möta läsare och skriva på nya bokavtal. Som sagt, jag är tacksam.

Hoppas att du också haft många glädjestunder under året som gått och att du ännu hinner njuta av sådant som ger dig energi och glädje. Och behöver du lite extra skrivpepp under julhelgen är det bara att ladda ner några av mina eller Skrivguidernas (där jag arbetar som lektör) gratisguider. Se det som en tidig juklapp.

Allt gott!
Sabine
​

Nu är det klart, min bilderbok om samtycke "Nelly säger nej!" utkommer nu även på engelska. Titeln blir naturligtvis "Nelly Says No!". Det här känns så klart spännande och en aning överväldigande. Min första bok som tar sig ut i vida världen! Mer info kommer vartefter saker klarnar ...
​

Vaknade upp till en otroligt härlig överraskning: "Nelly säger nej!" är vald till årets bästa barnbok! Tack Vasabladet för att ni uppmärksammar min bilderbok om samtycke och gränssättning!

Hela artikeln kan du läsa här.
​

Tack alla som kom och lyssnade till fantasypanelsamtalet 16.11 vid Tempus i Jakobstad! Ett mycket trevligt och välorganiserat event. Vi hade hela två timmar på oss och kunde grotta ner oss rejält i fantastikens dimensioner. Själv var jag en strömming bland valarna (superförfattarna) Karin Erlandsson och Maria Turtschaninoff. Kändes jättefint att få dela scen med dem och lyssna till deras kloka tankar. Som moderator fungerar Ted Forsström, som naturligtvis gjorde ett snyggt jobb.

Missade du samtalet? Ingen fara! Du kan fortfarande ta del av själva utställningen, Imaginarium, som du skymtar härunder. Passar för såväl fantasy- och sci-fi-entusiasten som den nyfikna. Rekommenderas varmt!
​