Så, vad händer med min urban fantasy, kryddad med mörker och romance (Seraf förlag, 2023)? Jo, jag redigerar. Och redigerar. Och redigerar. Fast just nu är manuset faktiskt hos en testläsare, inför nästa testläsarrunda i november, innan det får gå tillbaka till min förläggare.

För att inte sjunka alltför djupt i redigeringsträsket, roar jag mig med att leta samarbetspartners. Och jag har hittat en i den fantastiska konstnären Emily Haynes! Hon kommer att andas liv i mina karaktärer och skapa goodies inför kommande boksläpp. Yay! 

Härunder hittar du exempel på hennes tidigare konst (inte mina karaktärer), så att du får en känsla för hennes stil:
​

Fråga:
Har du någon gång blivit refuserad?

Svar:
Ja, så klart! Jag har blivit refuserad flera gånger, tre olika manus*. Nu minns jag inte exakt till hur många förlag jag hörde av mig, men några av dem svarade. Kommentarer i urval:

• "Intressant berättelse, spännande världsbygge, karaktärerna behöver bli mer olika varandra." (manus 1, vuxna)
• "Ambitiös helhet, levande och vackert språk, önskar att karaktärerna stack ut lite mer." (manus 2, vuxna)
• "Helheten behöver slipas, men här finns detaljer som sticker ut och som vi uppskattar, t.ex. vad gäller världsbygge och figurer." (manus 2, vuxna)
• "Kompetent berättad och händelserik äventyrsroman, men berättelsen behöver något litet extra." (manus 3, barn)
• "Fin berättelse men i dagsläget har vi inte kapacitet att ge ut den." (manus 3, barn)

​
Det är jobbigt att bli refuserad! Jag fick mina första refuseringsbrev när jag var runt 20. De dödade all skrivglädje, vilket gjorde att jag tog en paus på ca 10 år innan jag började skriva på nytt. Obs! Detta var inte förlagens fel! De tackade nej till mina texter av en anledning. (Och, hurra, refuseringarna tar inte slut där. Även som publicerad författare behöver jag förbereda mig på fler "nej tack". Konkurrensen är hård och ett manus kan vara bra, men inte tillräckligt bra, eller helt enkelt inte passa in där och då. Så, hur gör man för att orka simma motströms? Läs vidare för tips.)

​Nu kommer vi till mina misstag: 

1) Jag tog kritiken personligt och slutade skriva.
Lösning: Jag är inte min text. Jag är jag och jag är okej. Min text är min text och den kan förbättras.

2) Jag lyssnade inte till de värdefulla råd jag fick.
Lösning: Jag borde ha jobbat vidare på mina manus, alternativt applicerat kritiken på kommande texter, i stället för att bara ge upp! Hallå, jag fick ju faktiskt något att gå på, tack vare förlagens lektörsutlåtanden. De uppmärksammade mig på att jag behövde hitta en egen ton, en egen berättelse, och fördjupa mina karaktärer (på den tiden kände jag varken till det där med dramaturgi eller karaktärens utveckling, skrev 100 % på känsla).

3) Jag gjorde inget för att förbättra mitt skrivande. (Definitionen av dumhet lär väl vara att göra samma sak gång efter annan, och förvänta sig ett nytt resultat. Jepp. Skyldig.)
Lösning: Jag deltog i skrivkurser där jag fördjupade mig i olika författarverktyg. Dessutom lärde jag mig att ta och ge feedback, och att våga lägga mina texter i någon annans händer. Jag lärde mig också att jag behöver skapa karaktärsblad och en rätt så detaljerad berättelsestruktur (den här metoden fungerar inte för alla, poängen är snarare att jag insåg vad som fungerade för mig). Och så vidare. Och så vidare. Dessutom började jag läsa igen! Vill du förbättra ditt skrivande, läs! (Det där med ljudböcker gjorde verkligen skillnad för mig. Visst, det krävdes några försök och pappersboken är fortfarande nummer ett, men ljudbokslyssnandet under "dötid" som städning och hundpromenader har def. gjort sitt för läsningen.)

Bonustips! En grej jag är otroligt tacksam för, och som ledde till mina första publiceringar, är de många novelltävlingar som finns därute. Novellformatet är utmärkt när du vill utforska olika stilar, miljöer och karaktärer. Här hittar du aktuella tävlingar (extern länk), du förlorar inget på att skicka in en text. Och lycka till!

Bonustips 2! Du hittar några smakprov och gratiskurser under min skrivkurssida, ifall det här inlägget gjort dig sugen på att testa kursformatet. Alla kurser sker 100 % online (distans), självstudier i egen takt. (Och nej, jag säger inte att alla måste gå en skrivkurs. Jag hade visserligen enorm nytta av det men jag är inte du. Är du däremot rädd att förlora din egen stil om du prövar, var inte det. Skrivkurser får ibland kritiken att de tvingar in alla i samma mall, men det har jag aldrig upplevt. Tvärtom. Mina erfarenheter är att jag fått möjlighet att utforska mitt eget skrivsätt.)

Bonustips 3! Det krävs bara ett "ja". Manus 5 fick napp direkt, men manus 4 (min kommande bilderbok) fick också flera refuseringar tills jag till slut hade några intresserade förlag ... och det där avgörande jaet. Så, våga vara envis. Ge. Inte. Upp.

Ja, det här var några funderingar kring de misstag jag gjort på vägen. Kanske har de gett dig en tankeställare, kanske inte? Det som passar mig, passar inte nödvändigtvis dig, men det är bra att se sig själv i spegeln ibland. Finns det något som hindrar dig från att nå dina mål?

Frågor? Kommentera inlägget, eller mejla mig via kontaktsidan.
Nyfiken på mer? Följ mig på Instagram och/eller Facebook >> @authorsabinem (där postar jag uppdateringar om kommande boksläpp, skrivinspiration, vardagsliv etc.).

* Hej hopp! Efter att jag skrivit utkastet till det här inlägget, dök det upp lite positiva nyheter gällande det tredje manuset, det som blev refuserat så sent som 2020 ... men nu kanske det händer grejer ändå. Åtminstone är det inte bara negativt. ;)
​

Tänk att hitta vägen till en annan värld ... i sin egen bokhylla! Och då menar jag inte att du måste öppna en bok för att fly in bland dess sidor (jo, det kan du självklart också göra, finns det något bättre än att drömma sig bort i en bra berättelse?). Vad jag menar är det här:
​

​
En hemlig gömma bland dina böcker, som du kan fixa alldeles själv bara du är lite händig! Och den kan se ut precis hur som helst, ex. som i bilden ovan där man valt ett Harry Potter-tema. 

Själv valde jag att bygga en Narnia book nook, eftersom de böckerna alltid tillhört mina favoriter och jag har många versioner av serien i hyllan. Så här blev den att se ut:

​Jag lärde mig läsa och skriva tidigt och böcker har alltid varit en stor del av mitt liv. Som liten skrev jag sagor och i tonåren blev det noveller och en roman. Från och till har skrivandet alltid varit en del av mig. Något som jag djupt inom mig vet definierar mig men som jag många gånger har förnekat och halvt om halvt tappat bort. Författare kan man ju inte bli. Det är för ”andra”.

För en himla massa år sedan såg jag en novelltävling i en reklamtidning för Folkuniversitetet där vinnaren skulle få tusen kronor till att gå en kurs hos dem. Jag tänkte att det vore kul att skriva något och vara med men att det nog inte skulle bli något av det där.

När det var dags för mig och maken måla huset så stod jag ändå där och tänkte på en novell till den där tävlingen när jag målade bräda efter bräda gul. Sakta men säkert växte en historia fram om en dam som reste med tåget för att bo på ett hem för patienter som är sjuka i Alzheimers. Och tro det eller ej, jag vann. Pengarna använde jag till att gå en distanskurs i att skriva och det väckte upp det där inom mig igen. Definitionen. Jag minns att kursen inte gav mig särskilt mycket, jag tror till och med att jag och en av kursarna var anledningen till att läraren sade upp sig då vi ville lära oss så mycket mer än hon kunde lära ut. I alla fall så valde jag sedan att söka kurser på högskolenivå istället och lärde mig om Berättarteknik och litterär gestaltning av Jessica Schiefauer på Blekinge tekniska högskola.

Tiden gick och sen ramlade det in ett barn och jag läste några litteraturkurser på kvällarna under min föräldraledighet. Det var skönt att kunna studera på kvällarna och tänka på andra saker än kolik, blöjbyten och barnprogram. Sedan vändes livet helt upp och ner när min mamma fick cancer och gick bort alldeles för tidigt. Då gick jag sönder på ett sätt jag inte kunde laga och jag ägnade nog stora delar av min föräldraledighet, för mitt andra barn, till att läka till en ny Malin. Det började gå bra inombords tills det var dags att börja jobba igen. Då gick det inte. I hjärnan fanns det bara text. Noveller, sagor, romaner, udda karaktärer och inte en tillstymmelse av intresse för att enbart lönearbeta och vara nöjd. Så jag gjorde det! Jag hoppade av ekorrhjulet och valde en annan väg.

På vårterminen 2018 kom jag in på skrivarkursen på Österlens folkhögskola och fick (äntligen) ägna mig åt att skriva text. Låta karaktärerna komma fram och lära mig om hantverket. Jag spenderade tre terminer på Österlen innan jag gick vidare till att studera på Skrivpedagoglinjen på Skurups folkhögskola. Året på Skurup gav mig en inblick bakom kulisserna, kan jag väl erkänna. Det kändes intressant och peppande att kunna lära andra, det som jag älskar så mycket, men i grunden är ju målet – som alltid – att bli en publicerad författare. Att kunna visa mig själv att jag klarar av det här.

Så jag skriver på och skriver vidare och har nu lyckats få med noveller i veckotidningar som Allas, Året runt och Kvällsstunden. Jag har utöver det även skrivit ganska många noveller under pseudonym och lärt mig en del av det. Det fick mig att läsa avtal, arbeta med redaktör och att starta upp och fakturera med egen firma.

Jag har också varit med i två antologier. En reflekterande text i antologin När mammor dör – kvinnor om att mista sin mor som kom ut på Ordberoende förlag i september 2020 och en novell i Darkness publishings antologi Mordiska väsen som kom ut i maj 2021. Jag ser det här som en resa. Målet är den där enda posten som jag har på min bucket list. Att bli publicerad. Det är dit jag ska och jag anser att jag har kommit en bra bit på vägen och lärt mig massor.

Sen några veckor tillbaka så har jag ett erbjudande på lut. Jag har avtalet i min hand, jag kan se målet och det är nu jag höjer blicken och tänker – vad gör man när alla ens drömmar har slagit in?

Hitta Malin!
Facebook > @tuvessonmalin
Instagram > @tuvessonmalin

Hurra, det blir ännu en bok i år! Min berättelse Landet bortom snö och sorg, en magisk vinternovell om att våga följa sina drömmar, har blivit antagen för publicering i antologin Jul igen av Nohiding förlag. (Någon av er minns kanske att jag var med även i fjolårets antologi och jag är oerhört tacksam att Emelie, som ligger bakom Nohiding förlag, valt att satsa på mig än en gång!)

Gissningsvis utkommer boken under senhösten, och påminner den om tidigare versioner så blir det en kalenderlucka/novell att läsa för varje dag fram till jul! Postar köplänkar här när jag vet mer. Sugen på att förhandsboka? Hör av dig!
​

Nu är det klart! Efter att ha diskuterat med ett par förlag, har jag gått vidare med ett och skrivit avtal. Min bilderbok om empati, för de yngre i åldrarna 3–6, står redo att möta världen ... det vill säga, efter x antal vändor hos redaktör, illustratör (jag kommer också ha ett finger med i spelet vad gäller bilderna), korrläsare osv. Planerad utgivning 2022, mer om det inom kort. (Känns f.ö. jättespännande! Har aldrig tidigare prövat att skriva för den här målgruppen, och manuset har redan varit hos både lektör och första varvet via redaktör, så jag lär mig massor på vägen.)

Vill också passa på att lyfta Svenska kulturfonden som valt att stödja projektet! Tack vare er kan jag lägga tid och kraft på att ta fram en så fin slutprodukt som möjligt.

Evelyn Julia Dahlberg pendlar mellan Sverige och Spanien där hon lever med sina tre katter och en fluffig leonberger. Hon är porträttmålare under temat ”Female writers,” stadig medlem i skrivforumet Paperbacks & co och deltar ofta i olika skrivkurser för att vässa skrivverktygen. För närvarande utbildar hon sig till guide i läkande skrivande enligt TCTSY metoden. Läser just nu: How to do nothing: Resisting the attention Economy, av Jenny Odell.   
​

​”Ååååh, jag är bara så nyfiken! Är den inte klar snart så jag får läsa?” utropade en bekant till mig cirka tre veckor in i arbetet med boken med stort b. Det är nu drygt fyra år sedan. Vid den tiden blev jag stressad av sådana kommentarer, jobbade nämligen då dagligen mot deadlines i olika uppdrag som frilansjournalist och översättare. Tyckte på allvar att jag borde leverera eller försvinna ner under en sten, typ. Today - not so much. Faktum är att just den här bloggtexten är den första jag skriver med leveransdatum på länge.

”In a Stephen King vs George RR Martin kind of life” ber vi till mammonstempel, säger att vi är snabba och minsann kan föda fram minst en bok per år, till vilket pris som helst. Men vad händer då med kvalitén? Och själva livet? Till saken hör att en bok ska vara ute länge på marknaden. Har du tur överlever den kanske till och med dig själv, vem vet liksom?

Numer befinner jag mig alltså i en helt annan situation där jag kan skriva och skapa som jag vill, på heltid. Min dröm har gått i uppfyllelse kan man nog lugnt säga. Att äntligen få slippa stressen och pressen från överhängande eventuella kraschlandningar i form av deadlines är verkligen en ynnest. I våras jobbade jag med en redaktör och fick känna på motsatsförhållandet. Nu var det jag som hade förväntningarna och piskade på. Under den processen insåg jag att jag inte ännu nått fram till vägs ände. Så det fortsätter, detta ständigt meandrande, utforskande berättandet, i boken med stort b. 

Och som en nära släkting till mig sa: ”Va, ska du också skriva en bok nu?” Eller varför inte den här: ”Alla som inte skrivit en bok vet hur lätt det är, innan de själva försökt!” Kan nog lugnt påstå att jag blivit luttrad med tiden och hittat fram till ett inre tålamod, både med mig själv och med andra. För jag fattar ju. Vi är så vana i den här världen att allt ska gå wrrrooom-fort. Men nu gäller det i stället att ha is i magen och njuta av färden. Vilken lyx. Det jag befinner mig i är en process. Skrivprocessen. 

Tio, fem, tre eller ett år. Tänker att en bok är minst lika värdig alldeles oavsett hur lång tid den tar att skriva och bör inget annat än att få mogna fram i sin egen takt… För det är ingen tävling mot klockan. Det är inte alls meningen att det ska vara en linjär process. I stället är det ett slags konsthantverk, ett stilla work in progress. En tyst revolution. Eller varför inte ett cirkulärt, organiskt arbete? Sådant som bör få vara ifred, växa, utvecklas och leva sitt eget liv. Det sista är det i alla fall många författare som bekräftar att de gör, de där orden som kommer ut på papper. Lever sitt eget liv, alltså. Så visst är det något alldeles speciellt att bara behöva fokusera på ett ord i taget. I den uppmärksamhetsekonomi i vilken vi lever, där saker ska kavlas ut oavsett kvalité, tycker i alla fall jag att det är himmelriket att i stället få utöva långsamhetens lov.

Det enda jag verkligen vet är att mitt manus är uppe i 400 (plus) sidor, som just i detta nu ska in och bearbetas och få växa lite till i programmet Scrivener. Till slut får det landa mjukt. Kanske det blir en bok, kanske inte. Det spelar faktiskt inte så stor roll längre. Men det visste jag ju egentligen redan att ”det är vägen som är mödan värd.” Parallellt med att jag skriver utbildar jag mig till guide i läkande skrivande. Ser i certifieringsprocessen att jag nu får god nytta av erfarenheten jag själv har, när jag nu snart under fyra år skrivit självbiografiskt. Tid har alltså inte kastats bort, vilken helande upplevelse!

Önskar så att jag vetat att ge svar på tal till min nyfikne granne, den där gången. Idag vet jag av erfarenhet vad jag skulle svarat: ”Du får hålla dig till tåls. Det är färdigt när det är moget, kanske om si-så-där tio år?”  
 
Så här liknar jag redigeringsprocessen i bild. Det går runt, runt och känns mest som att jag kommer tillbaka till en och samma plats, men sanningen är att jag är på väg och tids nog når jag målet. MiM hotel, Sitges.

Work in Progress, WIP med arbetstiteln: ”Vi måste tala om din syster”.

För ett tag sedan outade jag ett spännande bokprojekt via min Instagram! (Det här är faktiskt en tredje bok, och har inget att göra med min fantasy romance som jag firade häromveckan eller bilderboken som är på gång.)

​Det är nämligen så att Victoria Hellberg (bokinstagrammare, lektör och skrivhjälp) jobbar på en inspirerande handbok med avsikt att lyfta den svenska fantastiken, extra fokus på kvinnliga författare? Olika genres kommer att illustreras av exempeltexter (noveller) samt skrivövningar ... och jag är en av de författare som fått möjlighet att bidra med en novell, får jobba med min absoluta favoritsubgenre dessutom. Superglad och peppad! Vill du läsa mer om projektet kan du göra det här. 
​

Jag har provat många olika jobb. Alltifrån städare på behandlingshem till lärare - numer kan jag dessutom titulera mig författare. För visst kan man det? Om man får betalt för det man skriver? Och om man dessutom har en bok (nummer två) som just nu väntar på att bli tryckt? Dessutom skriver jag på en lärarhandledning som snart ska vara klar.

Min väg in i författarskapet är alltså genom ett av mina andra yrken - jag skriver läromedel i ett ämne jag undervisar i. Det kom som ett infall när jag var på botten. Min pappa hade fått sitt dödsbesked och jag skulle dessutom alldeles strax bli ensamstående förälder till mitt barn. Livet höll på att gå under och jag tänkte att det inte längre spelade någon roll om någon refuserade mig eller inte - jag kunde lika gärna prova. Jag behövde skriva för att ta mig igenom den här delen av livet. Sagt och gjort. Jag organiserade några gamla lektionsplaneringar jag hade hemma, googlade läromedelsföretag, skrev ett följebrev och skickade in mitt första utkast. Ett kapitel - och en plan för resten av boken. Allt på mindre än en vecka. Jag skyndade mig att skicka in för att jag var rädd att jag plötsligt skulle komma på att jag inte vågade. Jag var beredd på att vänta och vänta. Jag tänkte att det jag hade skrivit var bra men kanske skulle det ändå vara bättre att ge ut det själv? Istället fick jag svar från ”mitt” förlag inom två timmar. På en söndagskväll. Under höstlovet. Det var inte klart där och då även om jag förstod att det här nog var ett tecken på att min text nog ändå var bra. Sen fick jag en jättefin refusering av ett förlag som sa att det här just nu inte passade in i deras utgivning men att de hoppades att jag skickade in till andra förlag eftersom det var så bra. Ett av de vackraste mejlen jag någonsin fått! Jag kommer ihåg att jag i princip dansade mellan bussen och sjukhuset och nästan skrattade när jag berättade det här för min pappa i sjukhussängen. Det var något... speciellt med att hela livet fick plats i det där samtalet. Snart skulle både döden och drömmarna slå in. Lika dansande glad var jag efter första mötet med mitt förlag. Vi är flera stycken som skriver olika nivåer och det var oerhört stort att jag fick sitta i samma rum som de andra och diskutera upplägget. Att de ville höra min åsikt. Allt det här berättade jag för pappa i det där lilla sjukhusrummet. Och idag är jag tacksam för att mitt och pappas sista samtal handlade om just det. Att vi fick dela att min dröm hade blivit sann. 

Tack för att du läste det här! Om du gillade den här texten får du gärna hänga med mig på Instagram. Där skriver jag mest om svenska språket men även om annat.

Hitta Lisa! Instagram > @_lisastahl 

Kan nästan inte tro det, äntligen är det min tur att debutera! Men ... vilken bok hinner först?

Jag har nämligen skrivit på ett avtal här i dagarna, men ett till är på väg!

Det var kring midsommar som Seraf förlag meddelade att de gärna satsar på min fantasyberättelse, kryddad med mörker och romantik. Och nu, efter att ha bollat med tre olika förlag, har jag också gått vidare med min bilderbok för åldrarna 3–6. (Det stod iofs rätt klart för mig ända från början vilket förlag jag ville jobba med, och så blir det också.) Galet! Mer om allt detta i ett senare skede vartefter detaljerna klarnar. (Vill du hänga med på resan, kolla in mina författarkonton på Instagram och/eller Facebook. Där postar jag nyheter löpande.)

Tack!

• ​Farmor, som lyssnade till alla sagor.
• Anna, som fortsatte lyssnandet.
• Familjen, som stöttat mig i processen, gett mig tid och utrymme att skriva, skänkt skrivarkurser till födelsedag och jul, stått ut med allt skrivprat.
• Förlageldsjälarna, som väljer att satsa på mitt författarskap.
• Jorun, för goda verktyg, kloka tankar och gott kursledarskap.
• Kurskompisar och Instavänner, för ovärderlig input. Att ni peppat och testläst och hjälpt mig på fötter när jag tvivlat. Ni vet vilka ni är!
• ​Alla som känner att de vill läsa det jag skrivit!

P.S.

Ja, det känns dunderlyxigt att ha blivit erbjuden de här avtalen, särskilt när jag läst rapporter om att vissa svenska förlag får in ca 3 000 spontanmanus/år och ger ut en handfull, och att manusskörden ökat med 30 % det senaste året. Jag är den första att erkänna att det varit motigt ibland (typ när du gråter glädjetårar över en positiv refusering, när allt annat än standardsvar är guld), men det är bara att kämpa på. Till slut lossnar det.

Har du en dröm, ett mål? Ge aldrig upp! Och du, lycka till!

Äntligen midsommar, hoppas att du får en riktigt skön helg!

Själv har jag fjärilar i magen. Dags att outa en spännande nyhet ... eller ja, den kan bli spännande!

I början av mars öppnade Drömförlaget upp för nya manus i min genre efter ett längre manusstopp, och jag tappade huvudet totalt. 

Bakgrund: någon gång våren 2020 gjorde jag en skrivövning under en skrivarkurs. Den kändes inte bra. Jag skrev om den, ändrade till första person presens, ökade närvaro och känsla ... och fick en enorm respons av kurskamrater och lärare ("bästa du har skrivit").

Övningen växte till ett flerboksprojekt, jag skapade en övergripande arbetsplan och skrev till och med 15 000 ord innan projektet landade i byrålådan. Inte för att det var dåligt. Tvärtom. Jag kände att det behövde tid att växa till sig. Ända tills Drömförlaget poppade upp i mitt flöde. 

Jag skapade en jättepitch med detaljerat synopsis, allt jag skrivit på projektet, vem jag är, vad jag kan bidra med, själ och hjärta, och mejlade förlaget. 40 minuter senare hade jag ett svar. Ungefär: "Grym pitch! Skicka in manuset så fort det är klart." Inga löften (alla ska ju få bli lästa på lika villkor), men jag visste att jag var tvungen att lägga alla andra projekt till sidan och köra stenhårt på det här. Och det gjorde jag. I stort sett varje dag, oavsett det innebar att jag fick sitta vaken till mitt i natten efter jobb och hushållssysslor, skrev jag. Och i skiftet maj-juni skickade jag in en komplett story. Pirrigt. Så sjukt pirrigt. Ännu pirrigare blev det när ett till förlag meddelade sitt intresse och ville läsa!

Så vad händer nu? Tja. Jag hoppas kunna dela med mig av en glad nyhet väldigt snart!

Och utöver det? Jag tror det blir en novell eller två, och så drömmer jag om att hinna läsa en massa under semestern.

​Annica Andersson är en författare från Växjö i Småland, där hon bor med sambo och barn.
Hon är uppvuxen i Ingelstad och det är där hennes debutroman utspelar sig. När Annica var
liten skrev hon mängder av små egna böcker samt gjorde pyssel- och hästtidningar. När hon
var 17 år vann hon en novelltävling i tidningen Frida. Efter det låg skrivandet på is i många
år, till hon började skriva på spänningsromanen Bara en fyrklöver, utgiven av Ekström &
Garay april 2021. Förutom att skriva jobbar Annica som trafikassistent på en flygplats.
​

Det var dagen före Bokmässan 2019. Jag hade köpt en halskedja med en berlock i form av
en fyrklöver och hängde smycket runt halsen strax innan tåget rullade mot Göteborg. Jag
hade bara ett par veckor tidigare skickat mitt manus till förlag och tyckte att halsbandet var
en rolig symbol. Den markerade början. Början på en lång väntan. Skulle något förlag svara
att de ville ge ut min bok Bara en fyrklöver? Jag tänkte ha halsbandet på mig varje dag till
dess att jag nått mitt mål, att mitt manus skulle bli en bok.

Sedan dess har mycket hänt. Jag fick till slut ett förlagsavtal och manuset har blivit en fysisk
bok. Jag tänkte här berätta lite om hur det har varit efter att jag fick hålla min bok i handen
för allra första gången.

Det var en magisk känsla. Det där ögonblicket jag sett framför mig så många gånger under
tunga skrivpass när självkänslan vacklat. Ögonblicket när jag fick hålla i min bok för allra
första gången. Men precis som det kan vara med sådana ögonblick som är så efterlängtade
och laddade så är det svårt att sätta ord på hur det verkligen känns. Magiskt är nog trots allt
det ord som bäst fångar stunden då jag hade öppnat kartongen och fick se min egen bok för
första gången. Att hålla min egen bok i handen var mitt mål och så känner jag fortfarande.
Allt som har hänt och händer efter det är bonus.

Min release var planerad till i början av april och böckerna kom från tryckeriet i mitten av
februari. Nu i efterhand kan jag ångra lite att jag inte hade releasen närmare leverans av
böckerna. Det blev på något sätt som att boken inte var lika ny för mig när releasedagen väl
var inne. Fördelen var att jag kunde skicka ut boken till bokrecensenter och att de hann att
recensera boken på releasedagen.

Veckorna som följde var bara en enda väntan på att min bok skulle släppas. Fjärilarna i
magen ökade för varje dag. Hur skulle boken tas emot? Tänk om jag skulle få riktigt dåliga
recensioner innan boken ens var släppt? Mentalt försökte jag förbereda mig på just det så
gott man nu kan förbereda sig på något sådant.

Dagen med stort R kom med en fantastisk recension på instagram direkt på morgonen. Det
var ju förstås underbart och det gjorde att jag kunde känna mig mer avslappnad inför
kvällens release. Jag hade en livesändning på instagram med två inbjudna gäster;
författaren Ninni Schulman som jag gått på skrivkurs för samt min redaktör på Ekström &
Garay, Johan Werner Åkesson. Det skålades i bubbel och jag fick blombud och många
gratulationer under dagen. Det var en väldigt lycklig debutant som sa god natt den kvällen.
Skulle du vilja se min release i efterhand så ligger den på instagram.

Dagarna efter boksläppet fick jag mängder av mail, sms och meddelanden via sociala
medier. Det var många fina recensioner, hejarop och gratulationer. Jag svävade på moln och
jag insåg då att det här vill jag gärna vara med om igen.

Nu har det gått drygt två månader sedan min bokrelease och jag får fortfarande fina
meddelanden om min fyrklöver, men förstås inte lika frekvent som i början. Det är inte helt
lätt som okänd debutant att nå ut i bruset bland alla fantastiska boktitlar som släpps. Men
när jag får några fina ord om min bok eller ser att ett bibliotek långt iväg har tagit in min bok
blir jag alldeles varm i hjärtat. För några veckor sedan var jag med på ett event där jag fick
möjlighet att prata om mitt skrivande och signera böcker. Det var så himla kul och jag
hoppas att fler sådana tillfällen kommer.

Halsbandet då? Ja, hur har det gått med det? Vet du, jag bär det fortfarande på mig varje
dag trots att min bok nu finns ute. Det har blivit en rolig grej. “Åh, du har ju ett
fyrklöver-halsband precis som i din bok!” Så nu hittar jag inte den rätta symboliken till att ta
av mig det. Ska jag vänta till det är dags för nästa manus att skickas till förlag? Kanske helt
enkelt då byta det till ett nytt halsband med ny symbolik? Fram till dess jobbar jag vidare
med manuset som ska bli uppföljaren till Bara en fyrklöver.

Jag hoppas så att det ska bli möjligt att genomföra större bokevent, författarträffar och
bokmässor framöver. I så fall hoppas jag att vi ses i vimlet. Nu vill jag till sist önska dig som
läser det här en riktigt härlig sommar med många fina lässtunder.

Äntligen har det blivit dags för ytterligare några cover reveals!

Jag medverkar ju i hela fyra novellantologier som utkommer våren/sommaren 2021.

Först ut var Karneval där du hittar min novell Mors ordspråk, en berättelse om skeva relationer, förtryckta drömmar och desperata lösningar. För dig som gillar att läsa verklighetsbaserat.

Näst på tur var Mordiska väsen, där min berättelse Skymningsoffer ansågs så pass läskig att den landade näst sist i samlingen, som listar novellerna i "rysordning" från "snäll" till "läskig". Skymningsoffer handlar främst om systerskap ... och om de faror som lurar i skogen.

Lagom till midsommar utkommer Traditioner där jag deltar med novellen Julbockens arv, en berättelse om vad som händer när julens förhoppningar förvandlas till mardröm. För det kan alltid bli värre. Glöm inte det. (Ja, även detta är en skräcknovell!)

Sist men inte minst har vi Bytt är bytt, kommer aldrig mer igen i antologin Sommarväsen.
Min novell utspelar sig en midsommarafton när det sker märkliga saker i byn Maijasjärvi vid finska gränsen. Förbjuden kärlek, plikt och traditioner ... För dig som älskar somrig urban fantasy kryddad med romantik.

Och här kommer omslagen i omvänd ordning (Mordiska väsen har jag redan avslöjat, likaså Karneval, men de får hänga med ett varv till för de är ju så snygga):

Är du sugen på att köpa ett eget ex hittar du köpställen här (listar dem vartefter böckerna utkommer).