Hej! Hoppas att ditt skriv- och läsår fått en fin start! Idag vill jag helt enkelt passa på att puffa lite för min kurssida, där du hittar några gratis goodies (samt ett par kurser som också kostar, men som fått fina betyg och innehåller en massa matigt innehåll).
Just nu erbjuder jag följande gratiskurser/skrivverktyg: Skrivarkurs (kort intro till den betydligt matigare Skrivarkurs 1) Synopsisguide Ditt författarskap Skrivdagbok Till kurssidan >> Feedback från en kursdeltagare som hakade på nu i januari:
2 Comments
Nu har vi fått provsmaka 2022, och vi hoppas att det här blir året som för med sig nya vindar, där vi får större chans att träffas IRL.
Jag hoppas också att det här blir året då du når dina skrivdrömmar, vare sig det gäller att komma igång med ett nytt projekt, ro iland ett projekt eller hitta ett förlag (eller den utgivningsväg som känns rätt för dig). För att både du och jag ska få en riktigt fin (sk)rivstart på året, bjuder jag på några enkla "kom igång"-skrivövningar. Tanken är att du fulskriver (det vill säga, strunta i grammatik och redigering, låt orden komma som de vill), och att du skriver i minst 5 minuter/övning. 1) Du/din karaktär befinner dig/sig på en ny plats (kan vara en verklig plats du känner till, ett ställe du drömmer om, eller rentav en påhittad värld). Med hjälp av endast luktsinnet, hur beskriver du/karaktären platsen? 2) Du/din karaktär har fått möjlighet att testa världens första tidsmaskin. Vart åker du/karaktären? Vem träffar du/hen? 3) Du/din karaktär hittar en mystisk låda utanför dörren, som innehåller någonting överraskande/magiskt/fantastiskt. Vad innehåller den? Vad händer sen? Lycka till med övningarna! Hedvig-Christina Hell är författare som skriver prosa och poesi. Debutromanen, Den sjunde salen, kom 2009 och fjärde boken, En stjärna slocknad i min famn, släpptes i år. Femte boken är under arbete. Förutom universitetsstudier inom kreativt skrivande har hon en lärarexamen samt en masterexamen inom biblioteks- och informationsvetenskap. Parallellt med författandet arbetar Hedvig-Christina som bibliotekarie. Förr skrev jag romaner. En och annan novell. Alltid parallellt med dikter. Nu för tiden har poesin brett ut sig mer i mina texter. Det avskalade, rena får större plats. Jag räknar inte längre ord för att komma upp i en rimlig mängd anpassad efter romanformatet. I stället stryker jag ord tills bara de mest betydelsefulla återstår på papperet. Med andra ord pågår en nedräkning. När jag skrev det som skulle komma att bli diktromanen En stjärna slocknad i min famn, genomgick jag en intressant process som innebar att göra om prosa till prosalyrik. Det är den skrivprocessen som detta blogginlägg kommer att handla om. Det hela började med att jag 2017 rensade en gammal dator. Då hittade jag nämligen ett bortglömt dokument, som visade sig innehålla en halvfärdig roman jag påbörjat redan 2011. Romanen bar titeln: En stjärna slocknad i min famn. Jag blev förstås nyfiken, började läsa och genast kom alltsammans tillbaka till mig. Just det, det var ju den här berättelsen som jag fick lov att avbryta, då andra texter kom emellan. Den berättelsen skildrade två parallella spår. Dels handlade den om Cornelia från Sverige, som ensam och vilsen försökte skapa sig en tillvaro på resande fot genom USA. Dels handlade den om amerikanska Aron, i sökandet efter sin far som lämnat familjen när Aron var liten. Cornelia och Arons vägar korsades, hon plockade med honom på sin roadtrip och tillsammans skulle de söka efter Arons far. Medan jag läste det gamla manuset fastnade jag ganska snabbt för Cornelias berättelse. Blev nyfiken på varför hon rest till USA och varför hon så abrupt behövt lämna sitt liv hemma i Sverige. Vad hade hänt henne? Många frågor snurrade i mitt huvud och hon lämnade mig inte i fred. Jag var till slut tvungen att skriva hennes historia! Den amerikanska mannen däremot, kände jag inte alls för att utveckla. Han försvann när jag väl började skala bort allt det jag inte ville ha kvar i berättelsen. Medan jag strök mängder av text föddes ännu en tanke hos mig. Hur skulle det vara att försöka skriva den här berättelsen i form av prosalyrik? Jag hade ju en gång i tiden läst Märta Tikkanens diktroman Århundradets kärlekssaga och ganska nyligen Linnea Axelssons Aednan. Skulle jag kunna skriva på liknande sätt? Jag bestämde mig för att ge det en chans. Minns skrivprocessen som väldigt behaglig. Jag tillät mig att experimentera med språk och form, jag skrev helt och hållet för min egen skull, det fanns ingen deadline. Jag ägnade lång tid åt att stryka och skala och skriva nytt. Formulerade mig på ett annorlunda sätt än vad jag var van vid, genom så få ord som möjligt på varje sida, utan att för den sakens skull göra innehållet obegripligt. Till slut hade jag en färdig berättelse, skriven genom min egen nyfunna röst. Vad blev då kvar av ursprungsberättelsen som fanns i det bortglömda dokumentet? Förutom Cornelia – som för övrigt fick ett annat namn – inte mycket. Miljöerna finns kvar och är dessutom hämtade från mitt eget liv. Jag lever på en lantgård och ville skildra den vardagen. Jag har även rest genom USA, även om det är många år sedan. Alla platser min karaktär möter har också jag besökt. Men resten är ren fiktion. En stjärna slocknad i min famn släpptes våren 2021 och handlar om My, som efter en tragisk händelse hemma på lantgården, lämnar sitt hem, sin familj och Sverige. Ensam drar hon till USA för att genomföra drömresan som familjen aldrig förverkligade. Under hennes roadtrip bearbetar hon sin sorg och kommer fram till ett livsavgörande beslut. Det är en lyrisk berättelse om att kunna se på saker ur olika perspektiv. Jag är ödmjukt tacksam för den fina respons som boken fått ta emot. Nu arbetar jag med en ny lyrisk berättelse, där jag försöker skildra relationer genom ett sparsmakat språk. Så det där med att räkna ned ord är här för att stanna! Hitta Hedvig-Christina! Instagram > hedvigchristina_prosaochpoesi Facebook > Hedvig-Christina Hell – Prosa och poesi I det här inlägget vill jag tipsa om några av de AuthorTubers jag gärna kikar in hos, författare som laddar upp skrivtips via sina YouTube-kanaler. Alexa Donne (länk), en traditionellt publicerad författare som skapar olika typer av material, allt från tuffa skrivråd till hur du tar snygga författarporträtt till hur du bäst marknadsför dig själv. Laddar också upp författarekonomivideor (baserade på en amerikansk marknad, men vissa poänger gäller internationellt). iWriterly (länk), som drivs av indieförfattaren Meg LaTorre. Här varvas konkreta skrivråd med självpubliceringstips. Jenna Moreci (länk), en författare som både har en vass tunga och coola Halloweenkostymer, samt massvis med kloka tankar. Här hittar du allt från a till ö vad gäller skrivande, men jag gillar särskilt genretipsen (ex. hur du skriver fantasy, hur du skriver romance osv.). ShaelinWrites (länk), som andas och studerar skrivande. Också en massa matnyttigt, pedagogiskt innehåll för att lyfta ditt skrivande. Frida Endertorp är mitt namn, 20 år är min ålder. Stockholm är min födelseort. Och jag kan äntligen stolt säga att jag är författare. Skrivandet har alltid funnits i mitt liv, allt från små pjäser till noveller och större bokprojekt. Bokskrivandet har jag försökt mig på sen jag var elva, med mindre lyckade resultat genom åren. Därför flyttade jag hösten 2020 till Umeå för att studera litteraturvetenskap och kreativt skrivande på universitetet. Definition av hjärn-bläckfisk: en person som har åtta hjärnor som hen kan använda samtidigt. Upphovsman: jag själv, när jag ville beskriva vad jag själv önskar att jag kunde vara. För tänk om man hade åtta hjärnor? Tänk vad många bokprojekt man hade kunnat hålla på med på en och samma gång. Men nu har ju jag precis som alla andra på jorden bara en hjärna att använda. Och just den hjärnan arbetade fram en synopsis till min debutroman “Att göra innan döden”. Att boken skulle bli utgiven drygt tre år senare finns inte ens på kartan då, för när jag började skriva mina första rader är romanen endast ett hobbyprojekt. Visst fanns en dröm om författarskapet. Men självförtroendet hängde inte med mig, så jag skrev endast för att jag var tvungen att få ur mig alla idéer. Mina enda hjärna var fylld av de amerikanska ungdomsböckerna som jag hade snöat in mig på. Jag kan inte riktigt avgöra exakt den stund som perioden började, den då jag i princip bara ägnade mig åt ungdomslitteratur med någon koppling till staterna. Verk fyllda med dekadenta fester, high school-balen man själv ville gå på, extra allt helt enkelt. Böcker som rymmer en hel värld så nära vardagen och ändå inte. Medan jag skrev för fullt på min roman dök nya ämnen upp som fångade hela mitt intresse; olika tidsperioder, genrer, teman. Min önskan att ha åtta hjärnor var som störst. För tänk vad mycket arbete man hade kunnat få gjort. Hjärna 1 hade kunnat fokusera helt på “Att göra innan döden”, medan resten av hjärnorna tog sig an mina vad jag kallar “perioder”. Den tiden då jag ägnar mig helt åt ett ämne eller en genre, när det upptar all min tid. När jag fick upp kärleken för dystopier hade hjärna nummer 2 kunnat ägna sig åt det gamla projektet som legat på is ett tag. Med “Stranger Things” kom en fascination för 80-talets neonfärgade estetik och nya projekt, perfekt för hjärna 3. Jag började titta på “Historieätarna” för att få inspiration vilket ledde till att jag hittade hem i 60-talets era av modern konst och Beatles, där hade hjärna 4 kunnat ta vid. Och då hade jag haft fyra hjärnor över som kunde ägna sig helt åt gymnasiestudierna och andra projekt. Tyvärr finns bara en hjärna som var tvungen att balansera allting. Om mina perioder är positiva eller negativa för min kreativa process kan inte jag avgöra, det är ju så jag fungerar som individ. Jag har ju lyckats skriva en bok på tre år med bara en hjärna. Men jag önskar också att jag bara kunde trycka undan alla nya idéer och bara fokusera på ett projekt i taget. Särskilt eftersom dessa idéer sällan leder till någonting mer än en snabb synopsis. Samtidigt så förhindrar perioderna inte mitt skrivande, i alla fall inte särskilt mycket. Jag fortsatte att skriva på “Att göra innan döden”, även när andra idéer dök. Tänk vad kul det hade varit att skriva en serie urban fantasy-böcker. Eller ett verk med nordisk mytologi som inspiration. Idéerna kom, skrevs ner, glömdes bort. Det var så lockande att börja med något annat projekt, men jag intalade mig själv att om jag ville få klart mitt projekt var jag tvungen att hålla fokus. Jobbigt ja, men helt klart värt det. På något sätt lyckades jag hålla fokuset och finna energin att skriva klart “Att göra innan döden”. Eller klart och klart, först skulle manuset redigeras och provläsas och redigeras igen. Tillslut blev boken äntligen klar, och jag kom till beslutet som jag aldrig tagit förut; om jag skulle skicka in manuset till ett förlag eller inte. Det är ju min dröm sen barnsben, att få titulera mig författare. Men en författare är ju en lyckad person, någon att se upp till, en roll jag inte kunde se mig själv i. En sida av mig själv sa att jag måste chansa, en annan sa att det inte ens fanns någon idé med att försöka. Rädslan brottades med hoppet. Hoppet vann den här gången, något jag är väldigt glad över. För den 18 juni i år kunde jag stolt berätta på Instagram att min debutroman kommit ut. Det gick, trots att jag tvivlade på mig själv. Trots att jag bara har en hjärna som fick belastas av alla idéer. Hitta Frida! Instagram > @fridaendertorp_author Idag funderar jag på starka och svaga verb.
Vad är ett verb? Jo, när man gör något. Jag hoppar, skrattar, ropar ... När du jobbar på en text, så kan det vara värt att lägga märke till vilken typ av verb du använder. Är de svaga eller starka? (Starka verb hänger f.ö. ihop med gestaltning, vilket du kommer att märka i exemplet härunder. Om du undrar vad gestaltning är, så föreslår jag att googla det iom det är ett viktigt skrivverktyg. I korthet handlar det om att visa något istället för att berätta, "show, don't tell", att läsaren verkligen upplever texten ex. via olika sinnesintryck.) Ex. Han gav mig lappen samtidigt som han tittade ilsket på mig. Svaga verb = gav, tittade. Vi testar att peta lite i meningen! >> Han slängde lappen på bordet, så att den landade i en hopknycklad hög vid mina händer. Munnen var hoppressad till ett tunt streck, ögonen smala som isskärvor och nävarna hårt knutna. Notera att han inte längre ger lappen, han slänger den. Det känns genast mera laddat. Och här kommer vi in på gestaltning >> I stället för att han tittar ilsket, så får läsaren ta del av både kroppsspråk och minspel, och kan göra sig en egen tolkning. Hur tolkar du ovanstående mening? Känns han upprörd, eller upplever du hans känslor annorlunda? Vilka intryck kan vi lägga till för att förstärka scenen ytterligare (tänk: syn, hörsel, känsel, doft, smak, reaktioner, tonläge ...)? Jag säger inte att du måste använda starka verb, eller att din stil kräver mer gestaltning. Vi gillar alla att skriva på olika vis, vi har alla vår egen röst ... men, var åtminstone medveten om vilken typ av verb du använder, så kan du välja vilket som! Gästbloggare: Du kan aldrig säga att du inte kan något, om du inte gett det en ärlig chans.7/11/2021 Mitt namn är Paulina Ny, jag lever tillsammans med min man, två barn och min vapendragare, (nakenkatten Dallas) i ett hus i Blekinge. För närvarande håller jag på att utbilda mig till Studie- och yrkesvägledare och på fritiden tycker jag om att yoga, resa, umgås med vänner/familj, läsa och skriva. Hade någon sagt till mig för fem år sedan att jag skulle bli författare, hade jag skrattat åt dem. Varför? För inte kan jag skriva en bok! Jag som alltid haft svårt för grammatiken. Folk som tidigare skrattat åt min stavning, skulle förmodligen skrattat tillsammans med mig vid detta påstående. Men här sitter jag nu i skrivande stund och kan faktiskt kalla mig för författare. För till våren 2022 kommer jag att ha en bok i min bokhylla, som det står Paulina Ny på. Jag har nog inte riktigt förstått det än. Kanske gör jag det först när jag får hålla min bok i handen? Men hur blev min hemliga dröm min verklighet? För det var just vad det varit, en hemlig dröm. En dröm jag gömt långt inom mig av rädsla för att bli skrattad åt. Men en dag för cirka två år sedan läste jag en fråga, Om du kan bli vad du vill, utan att tänka på pengar eller geografisk plats, vad vill du då bli? Mitt svar kom snabbt, Författare! Men tankarna kom lika snabbt, jag kan inte. Jag kan inte bli författare. Då läste jag ett citat som förändrade allt. Du kan aldrig säga att du inte kan något, om du inte gett det en ärlig chans. -okänd Hade jag försökt? Hade jag gett det en ärlig chans? Nej, det hade jag inte. Så där och då beslutade jag mig för att faktiskt ge det en ärlig chans. Jag skulle skriva en roman och det skulle få ta så lång tid det än tog, men jag skulle ha en bok i min bokhylla där det stod Paulina Ny. Så var det bara att kasta sig ut och skriva en roman? Ja, i mitt fall var det så. Men det var inget som skrev sig själv över en natt. Jag började med att sätta upp delmål. För jag hade absolut ingen aning vad jag höll på med (vilket jag fortfarande många gånger tänker). Jag hade ingen aning om hur man skrev en bok, så första uppgiften blev till att börja studera böckerna jag hade hemma. Hur såg de ut, hur många sidor hade de och hur många sidor skulle ett kapitel ha? Som ni kan se var frågorna många. Jag insåg fort att om jag verkligen skulle kunna ge detta en ärlig chans, behövde jag hjälp från någon som kunde dessa bitar som jag inte kunde. Jag kontaktade en skrivcoach, som hjälpte mig med de första 40 sidorna genom att ge mig feedback. Genom hennes feedback på de första 40 sidorna i min roman, kunde jag sedan fortsätta själv, så jag körde jag på. Efter att fått ner hela min roman på dokumentet, skickade jag ut det för testläsning. Vilket har varit guld värt för mig i min skrivresa. Utan mina fantastiska testläsare hade jag inte suttit här idag med fjärilar i magen över att min bok, Du kan inte fly ödet, som är första delen i en trilogi snart kommer finnas ute i världen och inte bara inuti i mitt huvud. Så mitt tips till er alla som drömmer om något, vad det än är, ställ dig frågan, ”har jag gett det en ärlig chans?”. Om inte, gör det, vad är det värsta som kan hända? Att det inte går som du tänkt dig? Då vet du i alla fall att du gett det en ärlig chans och behöver inte längre fundera på det, utan jobba vidare på ett annat spår och hoppas att det är den rätta vägen för dig. Anna Granberg är författare och skriver fantastik och romance, allra helst i kombination. Hennes debutroman Solens dotter, en fantasy romance om en kvinna med hemliga förmågor och en halvgud med uppdrag att döda henne, släpptes tidigare i år på Seraf förlag. Uppföljaren Månens son kommer ut hösten 2022. Anna har också medverkat med noveller i sju antologier. Hon har en examen i journalistik och har jobbat många år med kommunikation i en kommun och på en statlig myndighet men är nu egenföretagare och satsar helhjärtat på skrivandet. Jag har hört flera erfarna författare säga att den andra boken är svårast att skriva. Om det ligger något i det kan jag kanske pusta ut nu, för jag skickade nyligen in manuset till min andra bok till förlaget. Men för mig var det inte så. Jag tror att det beror på att jag skrev råmanuset till uppföljaren redan innan min debutroman Solens dotter hade blivit antagen. Därför slapp jag hämmas av förväntningar och press. Jag tror nämligen att förväntningarna – ens egna och läsarnas – på den andra boken kan hämma en när man skriver. Som författare vill man inte göra läsarna besvikna. Det är nog fler författare än jag som helst vill att den andra boken ska bli ännu bättre än den första, överträffa sig själv! Då är det ju inte så konstigt om man känner press som hämmar ens kreativitet och får en att tvivla på sig själv och sin förmåga att nå upp till förväntningarna. För mig kom som tur är de där jobbiga tankarna inte förrän alldeles nyligen, när jag redigerade manuset till uppföljaren Månens son en sista gång innan jag skickade in det till förlaget. Vi hade redan skrivit avtal utan att förlaget läst manuset, även om det fanns där i min dator, men jag ville ge det en putsning till. Jag är nämligen något av en perfektionist och tycker alltid att jag borde kunna göra saker bättre. Då kom självtvivlet och tankarna: Kommer förlaget gilla boken? Kommer läsarna gilla boken? Är det här vad läsarna förväntar sig, eller förväntar de sig kanske en annan historia, mer lik den första? Solens dotter har fått många fina recensioner och betyg i sociala medier från läsare. Det gör mig oerhört glad och stolt! Men eftersom jag naturligtvis vill att de som gillat min första bok även ska gilla nästa bok i serien blir det också en sorts press. Därför är jag glad att jag skrev den andra boken innan den första publicerades, så att dessa tankar inte störde mig under själva skrivandet. För mig var första boken helt klart svårare att skriva. Den tog mig mer än ett decennium från idé till förlagsinskick. Det tog tid både att få historien på pränt och att lära mig hantverket tillräckligt väl för att få manuset så som jag ville ha det. Den första boken var en läroprocess. Vid den andra visste jag hur jag skulle göra. En annan sak som gjorde det lättare andra gången var att bokens värld och magisystem redan var uppfunnet. När man skriver fantasy är ju världsbygget en väsentlig del. Den andra boken gick av bara farten. På bara sex månader skrev jag ett första utkast. Jag skrev på ren lust och älskade både karaktärerna och historien, som jag tycker är både spännande och berörande. Bokens främsta tema är mobbning, en fråga som på grund av egna upplevelser är viktig för mig. Men den handlar också om kärlek, vänskap, hämnd och förräderi. Men framförallt är Månens son ett fantasy-äventyr där vad som helst kan hända … Faktiskt skrev jag uppföljaren lite som prokrastinering medan jag sköt upp redigeringen av min första bok, eftersom redigering är något jag finner ganska segt och tidsödande. Det finns ju alltid något man kan förbättra! (Sa jag att jag är perfektionist?) Redigeringen kan därför synas ändlös. Kanske tycker någon att det är dumt att skriva andra boken innan man ens vet om den första kommer att bli utgiven? Det tycker inte jag. Jag skrev ju min första bok utan att veta om den skulle bli publicerad. Att skriva den andra under samma förutsättningar är för mig inget konstigt. För mig är skrivandet något roligt som får mig att må bra. Det är något jag vill göra oavsett om jag vet om det jag skriver blir utgivet eller ej, eller om den tid jag lägger ner någonsin kommer att betala sig i pengar. Visst finns nervositeten och självtvivlen kvar. Men jag har skrivit en historia som jag ville berätta och som jag njöt av att skriva. Nu kan jag bara hoppas att det finns fler som jag där ute, som också kommer att älska mina karaktärer och finna storyn spännande. Mer än så kan jag faktiskt inte göra. Hitta Anna! Instagram > @anna.m.granberg Hemsida > annagranberg.nu Facebook > www.facebook.com/anna.granberg.writer Nanny Lundin är socialpsykolog, bor i den lilla trästaden Hjo på Vätterns västra sida. Skrivandet är en självklar del av livet och hon nördar gärna ner sig i saker (som hur en känguru låter om den blir skrämd eller vilken fukthalt som krävs för mikrobiell tillväxt i trä) för att hitta rätt detaljer för gestaltning. I huvudsak skriver hon deckarmanus men har även ett par barnboksmanus under arbete. Just nu håller hon på med den första delen i en deckarserie för vuxna. Här kommer en typisk vardag i skrivprocessen för henne ... Min man säger: ”Skriv du.” Jag kollar vad barnen gör, säger att nu går mamma och skriver med lurar på. Så stör inte mamma om det inte är jätteviktigt okej? Gå till pappa. Alla är överens: Mamma ska skriva. Jag hämtar laptopkudden, hörlurarna och ett par post-it-block. Det måste jag ha. En blyertspenna som saknar stift byts ut mot en svart tusch med smal spets. Kommer på att tvättmaskinen behöver ju gå medan jag sitter still. Rotar igenom högarna på golvet i tvättstugan efter alla vita strumpor. Startar maskinen och trampar på en dragkedja. Sätter mig tillrätta i vardagsrummet och öppnar datorn. Känner att jag behöver en tröja. Hämtar den mysigaste och laddar en kaffebryggare när jag ändå passerar köket. När jag skramlar med bakformarna som vi borde lämna på åvc för teflonet släppt frågar min man om inte jag skulle skriva? Just det! Tillbaka till soffan. Öppnar dokumentet. Läser igenom gårdagens sidor. Känner mig törstig. Hämtar ett glas vatten och tar ett tuggummi ur burken på bänken. Nån mint med frukt tror jag. Gott! Inser att gårdagens text är precis värdelös. Djupandas för att inte radera. Inte radera. Hallå? Inte radera! Klickar för att göra ett sidbryt, lägger rubrik med dagens datum överst och börjar skriva. Efter ungefär fem minuter står ena sonen och vinkar i periferin. Ja? Hur länge mamma ska skriva? Jag tittar på de ilskna åtta nya raderna, tänker att jag kommer aldrig nånsin lyckas bli klar och svarar att han skulle fråga pappa om det var nåt. Barnet frågar fnissigt pappa hur länge mamma ska skriva. Tacksamt startar jag listan på Spotify igen. Vilken musik det är i lurarna avgör vad som kommer ut genom fingrarna. Jag har lärt mig att när jag skriver mordiska partier får jag absolut inte lyssna på exempelvis Cornelis Vreeswijk. För då ändras känslan och mitt i en blodig scen med krypande stämning kan det istället komma in nån raljant halvnaken tant som tagit för många av sin mans tabletter och börjar dra Göteborgs-vitsar. Mördaren som nyss höll på med ett osmakligt dåd kommer helt av sig och börjar fundera på om han kanske läsa folkhögskola. Kanske konstinriktning? Förbannat. Fel lista. Väljer istället rätt lista och fortsätter. Orden matas på allt snabbare. Det här blir ju riktigt bra. Underbart! Takten ökar och när jag hög på flow ligger runt tjugofem skrivna ord i minuten, då piper mobilen. Har alltså glömt stänga av ljudet. Min man smsar att han inte ville störa, men föreslår från köket fyra meter bort att han kanske ska åka och handla? När jag svarat honom kommer jag på: om diskmaskinen också är igång är jag ju ännu mer effektiv! Ut i köket, slänger tuggummit och börjar högljutt hiva i grejer i diskmaskinen. Min man knackar mig på axeln för att inte skrämmas och frågar om inte jag skulle skriva? Eftersom jag har tankarna igång nickar jag bara, startar disken och går vägen via toa. Två tomma rullar slängs i den praktiskt nära papperskorgen. Tillbaka vid datorn inser jag att allt är skräp. Vad är det för smörja? Jag kommer ju få betala folk för att läsa det här. Jag blir tokig. Men jag får inte radera. Inte radera! Det första utkastet får ju vara dåligt säger dom som vet. Skitdåligt. Alltså gör jag rätt när jag igen sätter mig tillrätta, låter historien fortsätta rinna ur fingrarna. Nu inser jag, att där jag var när telefonen pep, var lite trögt men fick nu en bra lösning. Perfekt! Jag är tydligen ett geni. Polletterna trillar omedvetet på plats när jag gör annat under skrivstunderna. Min man vet att när jag plötsligt går från datorn och börjar vattna blommor fortfarande med lurar på, så är det inte bara ett skadligt själv-hat-beteende med inslag av redighets-martyr utan ett sätt att få hjärnan att pausa, processa och kunna komma vidare. Varje skrivpass skapar jag fantastiskt skräp! Skräp som kan vara fullt möjligt att redigera från att vara en släpig tryckare med en överförfriskad storrökare på en dåligt upplyst parkering till att bli en omslukande het mambo i solnedgången där du aningslöst förförs av den som är i din famn. Det är i alla fall vad jag vill tro. Min man tror på mig. Då borde jag också tro på mig. Nu ska jag gå och hänga upp tvätten. Lycka till allihop! Kikar bara in för att säga att jag är så taggad på att få dra skrivkurser för unga igen, via Folkhälsan, i sällskap av eminenta Sandra som kan allt om språk och poesi. Nästa vecka kör vi igång, och då blir det kurs fram till jul. Hurra! (100 % online än så länge. Kanske vågar vi oss på närträffar nästa vår, vi hade sååå kul senast det lyckades.)
Maria Brundin debuterade 2020 skönlitterärt med Lyda, en relationsroman utanför normen, där Aurora är huvudpersonen. Hennes känslor och tankar får stor plats i denna serie som belyser en värld som många är nyfikna på, men få känner till. Maria vill slå hål på myter och fördomar om BDSM samt bidra till ett samhälle som är mer öppet, accepterande och inkluderande. Hon jobbar med all skönlitteratur som lektör, men är specialist på lustgenren och på att utveckla författares sexscener. Författare, redaktör och koordinator i Ordlust verksamhet. Kandidatexamen MKV. Flera kurser inom kreativt skrivande. Har sedan 2001 arbetat med bokstäver som bas. Du arbetar med ditt manus och inser att du behöver skriva en sexscen. Vad känner du? Jag har förstått att det här är något väldigt många fasar för, och inte ens vill ta tag i. Det förekommer att läsaren möter ett ”lampan släcktes i sovrummet” som en slags hint om att ”nu blir det åka av”, sedan hoppar författaren till nästa scen. Att slänga in sex – bara för att – är lika illa som vilken annan scen som helst som kastas in i handlingen utan att den fyller en funktion. Att helt och hållet hoppa över en människas sexualitet är inte heller optimalt. Den är en sådan stor del av våra liv och här finns alltså en hel del att utforska och använda i gestaltningen för att föra både berättelse och karaktär framåt – i utveckling. Att skriva lust kräver fingertoppskänsla. Ämnet skapar ofta debatt. Alla tycker och tänker någonting och kan relatera på ett eller annat sätt. Det är intressant att sex i sig väcker så många känslor, men det gör också att den som vill ägna sig åt att skriva litteratur inom genren har ett gäng utmaningar framför sig. Personligen brinner jag för att berättelsen ska få ta plats utan att det för den sakens skull innebär en kompromiss med språket eller lusten i sig. Alla komponenter behövs för en kittlande story. Att snickra ihop helheten så att den innehåller samtliga delar på ett optimalt sätt är dock alltid en avvägning och en snygg balansakt. När jag läser litteratur inom området märker jag ofta att det blir mer av ett enda långt (eller kort) porrklipp utan förankring i vare sig karaktärens inre tankar och känslor – där finns en hel värld att beskriva – eller en djupdykning i samspel och kemi. Känslan är mer OS i akrobatiska övningar där författaren ägnar sig åt att beskriva positioner, antal gånger någon kommer eller hur stor kuk en manlig karaktär har. Har du ett poetiskt språk? Bra! Ett utmärkt sätt att balansera upp en sexscen är med ett språk som avviker från det som sker. Råheten i akten, det porriga, kan med fördel gestaltas exakt just så, men med ett broderande språk som omsluter. Tänk en vacker och omsorgsfullt inslagen gåva! Genren har tyvärr stämplats som att den saknar kvalitet och jag tror att förklaringen kring det finns i föreställningen om att just lust kan/bör gestaltas pang på. Ett ligg och något att masturbera till. Jag kan acceptera att så är fallet ibland, att läsaren söker en stunds skön avkoppling efter en stressig dag. Jag är också övertygad om att en välskriven berättelse innehållande lust/sex kommer att kittla sinnena långt mer, eftersom allt startar i våra hjärnor ... Att slarva över det djupa för att man har synsättet att sex är ”ytligt” är ett annat misstag. Det som leder fram till sexet är minst lika viktigt, om inte viktigare, än själva akten i sig. Här rör sig många under alldeles för kort tid. Författaren missar därmed en viktig nyckel: Oavsett om mötet är flyktigt för en natt eller långsiktigt så måste tillit etableras. Stegen dit kan vara kortare eller längre, men ofta saknas trovärdighet. Noterar också att man hoppar över hur det känns i vissa situationer, exempelvis när någon dubbelpenetreras och akten bara blir till en visuell och monoton beskrivning av det som sker medan reflektioner, känslor och tankar i en så intensiv scen saknas eller glöms bort. Ett hett tips till den som vill mejsla fram en skön atmosfär är att dröja kvar vid det där som nästan sker. Att bygga upp långsamt och att låta alla sinnen vara med. Låt inte enbart karaktärerna flörta med varandra utan inkludera läsaren också. Var retsam och lekfull. Klipp scenen tidigare, när alla håller andan och vill ha mer. Vad ska du göra när handlingen kräver en sexscen? Det finns naturligtvis bara ett svar på den frågan. Skriv den! Du kan alltid ta hjälp utifrån för att putsa till den senare, men kommer du fram till att den behövs för framåtrörelsen då ska den vara där! Fråga: Har du någon gång blivit refuserad? Svar: Ja, så klart! Jag har blivit refuserad flera gånger, tre olika manus*. Nu minns jag inte exakt till hur många förlag jag hörde av mig, men några av dem svarade. Kommentarer i urval:
Det är jobbigt att bli refuserad! Jag fick mina första refuseringsbrev när jag var runt 20. De dödade all skrivglädje, vilket gjorde att jag tog en paus på ca 10 år innan jag började skriva på nytt. Obs! Detta var inte förlagens fel! De tackade nej till mina texter av en anledning. (Och, hurra, refuseringarna tar inte slut där. Även som publicerad författare behöver jag förbereda mig på fler "nej tack". Konkurrensen är hård och ett manus kan vara bra, men inte tillräckligt bra, eller helt enkelt inte passa in där och då. Så, hur gör man för att orka simma motströms? Läs vidare för tips.) Nu kommer vi till mina misstag: 1) Jag tog kritiken personligt och slutade skriva. Lösning: Jag är inte min text. Jag är jag och jag är okej. Min text är min text och den kan förbättras. 2) Jag lyssnade inte till de värdefulla råd jag fick. Lösning: Jag borde ha jobbat vidare på mina manus, alternativt applicerat kritiken på kommande texter, i stället för att bara ge upp! Hallå, jag fick ju faktiskt något att gå på, tack vare förlagens lektörsutlåtanden. De uppmärksammade mig på att jag behövde hitta en egen ton, en egen berättelse, och fördjupa mina karaktärer (på den tiden kände jag varken till det där med dramaturgi eller karaktärens utveckling, skrev 100 % på känsla). 3) Jag gjorde inget för att förbättra mitt skrivande. (Definitionen av dumhet lär väl vara att göra samma sak gång efter annan, och förvänta sig ett nytt resultat. Jepp. Skyldig.) Lösning: Jag deltog i skrivkurser där jag fördjupade mig i olika författarverktyg. Dessutom lärde jag mig att ta och ge feedback, och att våga lägga mina texter i någon annans händer. Jag lärde mig också att jag behöver skapa karaktärsblad och en rätt så detaljerad berättelsestruktur (den här metoden fungerar inte för alla, poängen är snarare att jag insåg vad som fungerade för mig). Och så vidare. Och så vidare. Dessutom började jag läsa igen! Vill du förbättra ditt skrivande, läs! (Det där med ljudböcker gjorde verkligen skillnad för mig. Visst, det krävdes några försök och pappersboken är fortfarande nummer ett, men ljudbokslyssnandet under "dötid" som städning och hundpromenader har def. gjort sitt för läsningen.) Bonustips! En grej jag är otroligt tacksam för, och som ledde till mina första publiceringar, är de många novelltävlingar som finns därute. Novellformatet är utmärkt när du vill utforska olika stilar, miljöer och karaktärer. Här hittar du aktuella tävlingar (extern länk), du förlorar inget på att skicka in en text. Och lycka till! Bonustips 2! Du hittar några smakprov och gratiskurser under min skrivkurssida, ifall det här inlägget gjort dig sugen på att testa kursformatet. Alla kurser sker 100 % online (distans), självstudier i egen takt. (Och nej, jag säger inte att alla måste gå en skrivkurs. Jag hade visserligen enorm nytta av det men jag är inte du. Är du däremot rädd att förlora din egen stil om du prövar, var inte det. Skrivkurser får ibland kritiken att de tvingar in alla i samma mall, men det har jag aldrig upplevt. Tvärtom. Mina erfarenheter är att jag fått möjlighet att utforska mitt eget skrivsätt.) Bonustips 3! Det krävs bara ett "ja". Manus 5 fick napp direkt, men manus 4 (min kommande bilderbok) fick också flera refuseringar tills jag till slut hade några intresserade förlag ... och det där avgörande jaet. Så, våga vara envis. Ge. Inte. Upp. Ja, det här var några funderingar kring de misstag jag gjort på vägen. Kanske har de gett dig en tankeställare, kanske inte? Det som passar mig, passar inte nödvändigtvis dig, men det är bra att se sig själv i spegeln ibland. Finns det något som hindrar dig från att nå dina mål? Frågor? Kommentera inlägget, eller mejla mig via kontaktsidan. Nyfiken på mer? Följ mig på Instagram och/eller Facebook >> @authorsabinem (där postar jag uppdateringar om kommande boksläpp, skrivinspiration, vardagsliv etc.). * Hej hopp! Efter att jag skrivit utkastet till det här inlägget, dök det upp lite positiva nyheter gällande det tredje manuset, det som blev refuserat så sent som 2020 ... men nu kanske det händer grejer ändå. Åtminstone är det inte bara negativt. ;) Jag heter Zanna Revelj och jag är ganska modig. Okej, ibland är jag inte ett dugg modig. Jag är livrädd för spöken, ormar och jag är inte jätteförtjust i pölsa om jag ska vara ärlig. Jag bor i Gävle tillsammans med min man och våra tre katter. Jag studerar kommunikation med inriktning professionellt skrivande på högskolan här i stan, samt arbetar extra på Akademibokhandeln. Varför kallar jag mig själv modig? Jo, jag är i skrivande stund på väg att skicka in mitt manus till diverse bokförlag, något jag har varit alldeles för rädd för att göra tidigare. Fingrarna gör sin välbekanta tangentbordsdans och ljudet som fyller sovrummet gör mig lycklig. Smattrandet, det som ibland snarare låter som ett ilsket hamrande, betyder att jag ger utlopp för min fantasi. All den där uppdämda fantasin som måste få hitta ut. Smattrandet, hamrandet, visar att jag befinner mig i mitt esse. Jag skriver om mord. Om blod. Om hemskheter och ett par poliser. Jag suddar, raderar, börjar om. Skriver om en psykiskt sjuk kvinna som lever i en bubbla där ingen kan ta sig in. Skriver om grannar som blir kära och en bokhandel som är på väg att gå i konkurs. Jag skriver om allt. För inom mig finns så mycket som bara måste få komma ut. När jag skriver mår jag bra. Jag känner mig som hemma och kanske är det precis när jag skriver som jag känner mig som mest bekväm i mitt eget skinn. Jag känner mig liksom säker på något sätt. Såklart finns där hinkvis med självtvivel och det skulle vara en världsstor lögn att säga att jag tycker att allt jag skriver är top notch. Hade jag tyckt det – hade jag förmodligen redan vågat skicka in något till bokförlag. Där har vi mitt dilemma. Och förmodligen många andra skribenter och aspirerande författares dilemma. Det vi gör är bra, riktigt bra många gånger – men att våga ta steget och låta någon annan läsa ens text är ibland ett väldigt stort steg. Så pass stort att det känns omöjligt. Genom min utbildning har jag fått lära mig att både ge och ta emot respons på ett bättre och mer givande sätt, vilket jag tror har varit en bidragande faktor till att jag ens har börjat våga tänka i banorna på att skicka in ett manus till förlag. Tidigare… okej, vem försöker jag lura – jag känner likadant nu – har jag varit rädd att en eller flera refuseringar skulle få mig att aldrig mer vilja eller kunna skriva. Men kanske har känslan att det skulle vara okej, att världen inte går under om jag inte blir utgiven, börjat växa sig starkare vilket i sin tur gör att jag känner mig modigare. Och nu har jag alltså bestämt mig. Jag har skrivit något som jag är stolt över och som jag vill att hela världen ska läsa (okej… jag överdriver för dramaturgins skull). Jag ska skicka mitt senaste manus till bokförlag, jag ska hålla tummarna och jag ska manifestera att jag får ett kontrakt i min hand. Jag vet att när man gör saker som känns jobbiga, stora, oövervinnliga, det är då man växer som individ och utvecklas som person. Så nu tänker jag inte tveka längre – jag är modig! Hör du till den grupp som sitter och väntar på flow, det där underbara skrivflödet? Tyvärr är det inte något som brukar dyka upp bara så där. Hur gör jag när jag vill hitta flow? Jag skriver. Eller, nu ljuger jag. Först kör jag min lilla ritual, kokar en kopp örtte, kanske något gott att knapra på (typ lakritsdadlar), öppnar datorn. Sen stirrar jag på skärmen i en halvtimme (eller, i värsta fall, mer än en timme), kollar vad som hänt ute i världen (om du kan undvika detta, gör det! Det är ett fruktansvärt slöseri med skrivtid, det där tanklösa scrollandet ... men det är en ovana jag har, som jag inte blir av med. Kanske behöver min hjärna det för att varva ner?). Nu (äntligen) börjar jag pilla lite i min berättelse. Jag läser det jag skrev igår, och försöker motstå lusten att redigera alltför mycket (första målet är alltid att skriva klart ett halvtaskigt råmanus, sen kan jag gå in och ändra bäst jag tycker när jag faktiskt har ett avslutat projekt) ... och så småningom händer det, jag skriver ny text. Har jag hittat det mytomspunna skrivflödet? Nej, inte än. Nu skriver jag bara, och det mesta som dyker upp på skärmen är antagligen inte så där jättebra. Men jag skriver. Och jag skriver. Och plötsligt händer det, jag befinner mig mitt uppe i ett märkligt flow, där orden passar ihop, där fingrarna knappt hänger med. Mitt bästa tips för flow är, hitta din skrivritual, det som gör att du kommer igång. Och skriv. Ett ord är bättre än noll. Strunta i om det blir bra eller inte, bara skriv. Kanske, med tur, hittar du ditt skrivflöde. Och om du inte gör det, kom ihåg att det du skrivit utanför flow, det är också värdefullt. Kanske är det rentav bättre än den text du lyckades åstadkomma när orden bara strömmade ur dig? (Även om flow känns underbart, tror jag ibland att vi värderar det för högt. Majoriteten av skrivjobbet består trots allt av envishet, blod, svett och tårar.) Bonus! Skrivövning för bättre flow! Fulskriv i 5 minuter (fulskrivning innebär att du skriver utan att tänka efter, låt orden komma som de vill, strunta i felstavningar och skrivregler, bara skriv.). Svårt att komma igång? Välj en av de tre meningarna härunder (kan du inte välja, slå en tärning där ex. 1-2 står för första meningen, 3-4 står för andra och så vidare). Börja din fulskrivning med denna mening. Ställ en timer så att du vet när fem minuter gått. Om du vill kan du fortsätta skriva efter att tiden är ute, ifall du känner att du har något kul på gång. 1) Hennes ögon var rödkantade ... 2) Vinden rev i väggarna så att hela huset skakade ... 3) Hannes var borta, men ingen visste varför ... Evelyn Julia Dahlberg pendlar mellan Sverige och Spanien där hon lever med sina tre katter och en fluffig leonberger. Hon är porträttmålare under temat ”Female writers,” stadig medlem i skrivforumet Paperbacks & co och deltar ofta i olika skrivkurser för att vässa skrivverktygen. För närvarande utbildar hon sig till guide i läkande skrivande enligt TCTSY metoden. Läser just nu: How to do nothing: Resisting the attention Economy, av Jenny Odell. ”Ååååh, jag är bara så nyfiken! Är den inte klar snart så jag får läsa?” utropade en bekant till mig cirka tre veckor in i arbetet med boken med stort b. Det är nu drygt fyra år sedan. Vid den tiden blev jag stressad av sådana kommentarer, jobbade nämligen då dagligen mot deadlines i olika uppdrag som frilansjournalist och översättare. Tyckte på allvar att jag borde leverera eller försvinna ner under en sten, typ. Today - not so much. Faktum är att just den här bloggtexten är den första jag skriver med leveransdatum på länge. ”In a Stephen King vs George RR Martin kind of life” ber vi till mammonstempel, säger att vi är snabba och minsann kan föda fram minst en bok per år, till vilket pris som helst. Men vad händer då med kvalitén? Och själva livet? Till saken hör att en bok ska vara ute länge på marknaden. Har du tur överlever den kanske till och med dig själv, vem vet liksom? Numer befinner jag mig alltså i en helt annan situation där jag kan skriva och skapa som jag vill, på heltid. Min dröm har gått i uppfyllelse kan man nog lugnt säga. Att äntligen få slippa stressen och pressen från överhängande eventuella kraschlandningar i form av deadlines är verkligen en ynnest. I våras jobbade jag med en redaktör och fick känna på motsatsförhållandet. Nu var det jag som hade förväntningarna och piskade på. Under den processen insåg jag att jag inte ännu nått fram till vägs ände. Så det fortsätter, detta ständigt meandrande, utforskande berättandet, i boken med stort b. Och som en nära släkting till mig sa: ”Va, ska du också skriva en bok nu?” Eller varför inte den här: ”Alla som inte skrivit en bok vet hur lätt det är, innan de själva försökt!” Kan nog lugnt påstå att jag blivit luttrad med tiden och hittat fram till ett inre tålamod, både med mig själv och med andra. För jag fattar ju. Vi är så vana i den här världen att allt ska gå wrrrooom-fort. Men nu gäller det i stället att ha is i magen och njuta av färden. Vilken lyx. Det jag befinner mig i är en process. Skrivprocessen. Tio, fem, tre eller ett år. Tänker att en bok är minst lika värdig alldeles oavsett hur lång tid den tar att skriva och bör inget annat än att få mogna fram i sin egen takt… För det är ingen tävling mot klockan. Det är inte alls meningen att det ska vara en linjär process. I stället är det ett slags konsthantverk, ett stilla work in progress. En tyst revolution. Eller varför inte ett cirkulärt, organiskt arbete? Sådant som bör få vara ifred, växa, utvecklas och leva sitt eget liv. Det sista är det i alla fall många författare som bekräftar att de gör, de där orden som kommer ut på papper. Lever sitt eget liv, alltså. Så visst är det något alldeles speciellt att bara behöva fokusera på ett ord i taget. I den uppmärksamhetsekonomi i vilken vi lever, där saker ska kavlas ut oavsett kvalité, tycker i alla fall jag att det är himmelriket att i stället få utöva långsamhetens lov. Det enda jag verkligen vet är att mitt manus är uppe i 400 (plus) sidor, som just i detta nu ska in och bearbetas och få växa lite till i programmet Scrivener. Till slut får det landa mjukt. Kanske det blir en bok, kanske inte. Det spelar faktiskt inte så stor roll längre. Men det visste jag ju egentligen redan att ”det är vägen som är mödan värd.” Parallellt med att jag skriver utbildar jag mig till guide i läkande skrivande. Ser i certifieringsprocessen att jag nu får god nytta av erfarenheten jag själv har, när jag nu snart under fyra år skrivit självbiografiskt. Tid har alltså inte kastats bort, vilken helande upplevelse! Önskar så att jag vetat att ge svar på tal till min nyfikne granne, den där gången. Idag vet jag av erfarenhet vad jag skulle svarat: ”Du får hålla dig till tåls. Det är färdigt när det är moget, kanske om si-så-där tio år?” Så här liknar jag redigeringsprocessen i bild. Det går runt, runt och känns mest som att jag kommer tillbaka till en och samma plats, men sanningen är att jag är på väg och tids nog når jag målet. MiM hotel, Sitges. Work in Progress, WIP med arbetstiteln: ”Vi måste tala om din syster”. |
BloggHär postar jag bl.a. kalenderhändelser, nyheter, skrivtips och annat smått och gott. ARKIV
Maj 2024
KATEGORIER
Alla
|